Om att våga det man egentligen inte vågar

För några år sedan vågade jag mig i denna sjön för första gången tack vare (eller pga beroende på hur man ser det) klubbisen Mats Silfvers envisa tjat. Tänkte att jag gör det EN gång så han skulle bli tyst.😜


Det var fruktansvärt skrämmande! Men jag visade det inte. Kallt var det med. Jag ”simmade” (vill snarare kalla det för ett slags harvande) långsammare än långsamt. Tror jag fick ihop typ 300m. Men trots att jag tyckte det var skitläskigt och tokjobbigt så var det något under den där stunden som ändå gjorde att jag ville fortsätta. Jag ville kunna, jag ville se så där cool ut som de som kunde och jag ville våga och vara orädd. Mycket troligtvis för att stödet och supporten från mina klubbisar var, och är, så otroligt bra! 

I dag simmade jag 1600 m helt ensam kors och tvärs i samma sjö och älskade varenda sekund. Hade det inte varit för att det blev lite småkyligt till slut, och för att kaffesuget blev så akut, hade jag kanske fortfarande legat i. 

För så kan det bli när viljan och längtan är tillräckligt stark.❤️Då vågar man! Både att testa och att stanna kvar i rädslan och obehaget. Den där rädslan och det där obehaget försvinner förr eller senare bara man inte fajtas allt för mycket utan i stället accepterar det. För som jag brukar säga du vet: en känsla börjar med en tanke och tankar kan vi styra. Därmed inte sagt att det är så enkelt alla gånger men det går!

Fick även lite sällskap på slutet av 4-benta Morgan.(Lillebror Hannes goa hund.)


Mamma var med och bjöd på fika så jag slapp fortsätta vara kaffesugen..😍 


Och tro det eller ej men det finns de som inte gillar jordgubbar!






Kram från Ingmarie

2 Comments

Comments are closed.