En annan grej jag funderar på förutom den där boken, och en miljard andra saker, är om jag är alldeles ovanligt lättroad.
Inte så där så att jag nödvändigtvis skrattar men så där så jag blir pirrigt glad i magen.
Umgås med vänner är ju ganska “normalt” att bli glad av. Liksom att se roliga filmer, uppleva en vacker plats eller få ett fint litet meddelande av något slag.
Men hur är normalt är det att bli lyckorusig av att få träna på ett gym?
Eller köra vattenlöpning runt, runt, runt i en bassäng.
I bästa fall kan man få byta varv emellanåt om man är solo i plurret. Eller lyssna på när andra babblar om precis allting. (Skulle kunna bli en bok av det också…) Annars händer det inte så mycket. Man bara rantar på.
För att inte tala om att simma fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och… ja du fattar. När man vattenlöper så ser man åtminstone omgivningen. När man simmar ser man… kakel! Och en svart fet rand med lite streck tvärs över emellanåt. Och kanske något litet plåster, en hårsnodd, ett mynt eller något annat spännande.
Men det är kul! På riktigt! Och supersocialt! Extra skoj blir det när jag som i dag hade sällskap av bästa Micke. Tiden bara flög i väg!
Och kanske det är minst lika oförklarligt att man kan tycka 90 min toksvettig yoga i en verkligen hot sal är bland det roligaste man kan göra en fredagskväll. Men den som upplevt Pernillas klasser på Yogainstitutet vet precis vad jag menar.
Bästa Maria vet! Hon är nämligen minst lika lättroad som jag.
Fyra pass på en dag. Jag kanske inte bara är ovanligt lättroad. Jag kanske även är ovanligt lättövertalad. Särskilt av mig själv. 😳
Kram från Ingmarie