Mitt jobb är lite som startlistan inför ett lopp. Det kan se bra ut på pappret med klara resultat men sen blir det helt annat i verkligheten. För saker händer och det är levande människor som springer. Inte några maskiner eller robotar.
Samma sak på mitt jobb. Det är människor det handlar om. Inga standardiserade program som tar si och så lång tid. Patienterna kan ha svår smärta, blöda, få blodtrycksfall eller för högt blodtryck, hjärtflimmer/fladder, må illa, få snedtändning, bli förvirrade, ha svårt att vakna, andnöd, slangar och infarter sluta fungera, kan inte kissa, få elektrolytrubbningar osv osv. Vår planering kan verka superbra på pappret (eller snarare i datorn) men sen är det alltid saker som händer och inget blir som man tänkt sig. Det är på något vis ”charmen” med denna typ av jobb, att aldrig riktigt veta, och man måste gilla att vara i ett halvständigt kaos. I dag var inget undantag… Men förr eller senare är jobb-passet slut och man får lämna över till nästa gäng.
Simningen är enklare på det viset. Man gör det som står på pappret och det enda som kan variera är väl egentligen känslan..
I dag var det ett tufft program men jag hade Åsa som sällskap och det var längesedan ett simpass kändes så kort! Tycker bara vi började sen var vi klara. Visst är det fascinerande!
Kram från Ingmarie