Backar i kubik

Precis som förra fredagen, och alla andra fredagar, var det Lighthouse-race i dag men precis som förra fredagen, och resterande fredagar, så tycker jag starten är för tidig. Springa rundan kan man ju såklart göra ändå. Det har jag gjort oräkneliga gånger nu men oavsett är den alltid lika fascinerande jobbig. Först är det bara upp. Sen går det lite lurigt (man märker det liksom inte riktigt) svagt utför en bit och man tycker att “jösses vad lätt det går i dag“.

Långt där borta är The Lighthouse

Sen kommer sista klättringen upp till själva fyren och den är tuff hur man än gör.

Belöningen är utsikten. Den är verkligen f-a-n-t-a-s-t-i-s-k.

När man sen ska hem igen är det lätt att luras och tro att det bara är att rulla nedför men den där lilla utförslöpan på uppvägen blir ju liksom uppför på hemvägen och när den kommer direkt efter den branta vägen ner från fyren så är det lätt hänt att benen tar absolut tvärslut. Just i dag tog jag det dock i lite lagom fart. Ett typiskt mellanmjölkspass om jag ska vara ärlig. Dvs såna man ska undvika….

Själva racet är 13,8 km men jag brukar förlänga och i dag blev det ännu lite till, och extra backigt, för jag ville dubbelreka och göra klart inför kvällen backpass med löparna här.

När jag var tillbaka gymade jag också. Får ju inte slarva med hemläxorna från PT-Rafael!

Det blev f ö ett riktigt tufft backpass som deltagarna älskade. Ja du fattar vilka hårdingar de är! Jag hängde på en del men mest coachade jag. Det är ju det jag är här för att göra. Och det är så galet kul! Längtar redan till i morgon. Då blir det intervaller och styrka à la I Nilsson.

Kram från Ingmarie