Turbovilat

Ja om man nu kan det alltså?  ”Turbovila”.
Har inte ens gått 1/3 av mina dagliga stegmål!

Det enda jag har gjort är att cykla till byn och Bondens skafferi. Älskar att gå omkring där inne och kolla! Massor av gott även om jag önskar de hade lite mer vego-utbud. Det kommer kanske!

Jag har även simmat lite men det är verkligen med betoning på lite! Egentligen mest för att få röra på mig utan att belasta benen och för att det är så skoj att snacka med klubbkompisarna! ”Naturligtvis” kändes det superbra och jag hade inte alls lust att gå upp i förtid. Men det gjorde jag! 40 minuter lugnt och fint utan en endaste liten mjölksyrapartikel i blodet.

Hur det är och känns i morgon är det ingen som vet. Som jag skrivit innan så har det varit några galet intensiva månader och jag har inte kunnat göra på något annat vis än jag gjort för att orka. Det får bli som det blir. Hur som helst så ser jag fram emot det! Samtidigt som jag vill det ska vara över… Hur knasigt som helst!

Förutom själva ”oron”, eller snarare funderingen, på om jag kommer orka så är det egentligen bara två saker som bekymrar mig och ingen av dem kan jag göra något åt.

Den ena är vädret. Just nu ser det ut att bli uppehåll, 6-7 grader och rejäl motvind åtminstone första halvan men så länge det inte regnar är jag tacksam!

Den andra är värre för det är mina fötter. Du som vet hur de ser ut fattar direkt. De är inne i en ”dålig” period och gör ont vid varje steg. Det är jag van vid men blir det värre så är det som att trampa på vassa stenar varje gång foten sätts i marken. Efter 4-5-6-7 timmar blir det snudd på ohållbart. I alla fall för mig.

Nu är det som sagt var som det är och jag har bestämt mig för att så länge jag tar mig framåt och klarar reptiderna så ska jag njuta så mycket det bara är möjligt för mest är jag ändå tacksam över att jag kan, får och ska vara med!

Kram från Ingmarie