Det känns som att ingenting händer här när det gäller tillfrisknandet men det gör det tack och lov.
För bara några dagar sedan hade jag ju faktiskt feber och jag tror inte ens jag fick ihop 500 steg/dag de där vidriga feber-dagarna. Inte för att det spelade någon som helst roll utan det är mer ett sätt att påminna mig själv om hur illa det var.
I går slet jag mig till 9000 steg mellan sov-attackerna och i dag har jag på något vis fått ihop över mitt normala dagliga mål som brukar vara en baggis.
Jag tänker sällan på hur mycket jag trots allt rör mig i vardagen med träning, jobb, ”fraktande” av mig själv hit och dit och det där vardagliga man gör men jag har verkligen fattat nu.
Att gå 12 000 steg/dag är verkligen inte mycket för mig men nu känns det som jag har kutat flera långpass på raken. Dock utan att få någon endorfin-kick. Jag vill bara sova. Hur mycket kan man egentligen sova? Jag snittar 10-11 timmar/natt plus 2-3 på dagen just nu. Att gå ut och gå är inget jag liksom längtar efter utan jag måste tvinga mig upp och ut. Skulle jag vänta på inspiration och motivation hade jag väntat fortfarande. Helt ofattbart hur det kan bli..
Väl ute är det dock helt ok även om jag fortfarande har svårt för att finna njutningen av att gå. Tycker tiden går långsamt och att det är en smula småtråkigt. Dock är det miljarders miljarder gånger bättre än att inte vara ute alls så jag kämpar vidare både med kropp och knopp. Förr eller senare kommer det ju att vända. Bara hoppas på att det blir förr.
