Wadandi trail och Margaret river
Den lilla del av Australien som vi håller oss till är som en flugskit på någon av New Yorks alla skyskrapsfönster. Ändå kan man åka mil efter mil och timme efter timme, se böljande gräskullar, djupa skogar, odlingar, samhällen och ett oändligt hav utan att ha verkat rört sig en millimeter när man kollar på kartan. Det är då man begriper hur liten man är, hur ofattbart stor världen är och hur otroligt lite man egentligen sett och vet. Jag tänker också vilken bra uppfinning bilen är, även om den också förstör, för det hade blivit bra mycket knepigare att resa utan den.
Tänk t.ex att bara här runtomkring finns så många trails i varierande längd och form att kuta på att jag inte skulle hinna med alla även om jag sprang en varje dag resten av mitt liv. Men jag jobbar på att hinna med i alla fall en del av dem.?
Wadandi trail kallas även för ”rails to trails” helt enkelt för att den en gång i tiden var ett järnvägsspår. Totalt är den över 10 mil. En sträcka jag inte skulle ens fundera på att springa under en dag även om jag vore fulltränad. I stället blev jag avsläppt i Cowaramup så jag kunde kuta delsträckan till Margaret river.
Jag var lyrisk! Inte bara för att jag trots allt kan kuta utan även för miljön. En dröm för alla som gillar snubbelfria trails, ängar och magisk skog.
15 km lyckorus! Som blev ännu mer lyckorus i mysiga Margaret river. Det är egentligen helfestligt att ett litet samhälle ute i nästan ingenstans kan vara så fullt av liv och rörelse. Stället är helt enkelt en bra utgångspunkt oavsett om man vill ut i skogen, besöka vingårdar eller vara vid havet. Dessutom finns där massor av bra vego-mathak. Veganbowl och veggieburgern på Margaret river bakery rekommenderas varmt t.ex. Mer orkade jag inte testa för här snackar vi portioner a la USA.?
Det här är ett supermysigt lite udda ställe helt utan dresscode. Tack o lov. I brist på bad hade det nämligen bara blivit en nödtvätt inne på turistinformationens toa. Ingen verkade dock bry sig. Maten var för god antar jag.
Och hur mätt jag än blev så längtar jag efter att sätta tänderna i brödet jag köpte med mig.
Något vingårdsbesök blev det aldrig men däremot ett stopp i Witchcliffe för att köpa (snordyr) dricka. Nog så spännande…
Vi var även vid Surfers point. Hur mycket jag än älskar att bada och simma så avstod jag. Det där är ett ställe för de som är modiga på riktigt. Det är där vågorna bryts och kan bli flera meter höga. Inget för mesar som mig.? Men det är coolt att se på!
Kram från Ingmarie
Jag hoppade av en bit före vårt mål för att springa. Kunde inte låta bli med sådana här vägar.
Men mestadels kutade vi tillsammans. Springa vilse är det inte så stor risk för, googlemaps funkar finfint offline, men man ska komma ihåg att det finns mycket annat som kan hända och i dessa marker är man väldigt liten i naturen och bland dess djur. Jag är inte rädd men jag har stor respekt. Eller som jag brukar säga. I might be crazy but I´m not stupid. Det blev en makalöst härlig runda. Upp och ner. Hit och dit. I en sagoskog!
