Allt på samma

Att ha allt på samma ställe underlättar verkligen. Som en lekplats med alla leksaker man vill ha! S&W är ett sånt ställe. Bara några neter från dörren finns även Academy park man kan springa runt men jag valde att vila löparbenen i dag och gjorde annat skoj i stället.

Började med yoga. Den där “Athletic yoga-klassen” är lite smått beroendeframkallande fastän den är rejält utmanande. Garanterad svett och mjölksyra under de där 70 minuterna men också lugn och mindfullness.

Fortsatte sen med lite extra styrka på gymet. Jag var ju liksom både uppvärmd och svettig så det var perfekt!

Sen var det bara att rulla ner i bassängen utanför.

Som extra bonus bjöd kvällen ännu en gång på detta.

Kram från Ingmarie

Extra högt

Så här kan det se ut 2117 meter över havet.

Linbanan börjar där nere någonstans.

Det tog sin lilla tid och det var emellanåt så långsamt att jag tror klockan nästan somnade för det är brant och med förrädiskt rullgrus går det inte särskilt snabbt utför heller där det är som brantast. Kilometertiderna kan skilja flera minuter men en sak är säker. Det var och är så värt det!

Två timmar senare, eller egentligen var det snarare 2,5 pga fotostopp, utsikts-njutning och hämtaandan-pauser var jag tillbaka och redo för bassängen. (Efter mat vill säga) Solen värmer lite extra här och höghöjd kräver dessutom extra mycket vätska så det gäller att se till att man får ordentligt med vatten i sig. Och på sig.
Ännu ett härligt simpass i favvobassängen denna fina dag.

Innan solen helt gick ner passade jag på att måla ute igen. Det är så himla härligt och känns så oförklarligt både befriande och inspirerande.

Tre olika projekt jag håller på med men jag har som vanligt ingen aning om vad det kommer bli eller ens OM det blir något.

Kram från Ingmarie

Skottdagen 2024

Jag hade tänkt ha en löpfri dag men så kollade jag ut på den blå himlen, berget och de fina trailsen och… tja det blev benen i stället för bilen till och från Highpoint-gymet. Om inte annat så sparade jag lite bensin och minskade en smula på utsläppen.

USA är ju dock ett bilens land som de flesta vet och även om just Albuquerque har ett bussnätverk så är det på tok för för dåligt om man liksom vill komma dit man vill. Jämför det med de kassa tågförbindelserna tvärs över Sverige och multiplicera med 786 så förstår du..

Så det fick bli bilen till Del Norte gymet för att testa detta.

Jag har gjort både Barre och Yoga men aldrig tillsammans. Man gör det i en särskild sal och jag kände mig som universums största frågetecken när alla andra vant plockade fram alla grejer som behövdes. Stång, matta, bollar, gummiband och filt.

Det var inte “svett-jobbigt” men det var “uthållighets-jobbigt”, emellanåt riktigt utmanande och det var riktigt skoj! Ska absolut vara med igen!

En annan rolig grej är våra bio-kvällar här i huset. Ja du läste rätt. I huset. Med extra sköna, stora, fällbara fåtöljer och homemade popcorn! Snacka om megalyx!

Ännu har det bara blivit en film, Cruella som var superbra, men det kommer garanterat att bli många fler.
Liksom det blir fler sådana här. Man skulle ju nästan kunna tro jag är en riktig konstnär. haha! Hur som helst har jag roligt och känner mig väldigt inspirerad.

Hur var din (skott)”extradag”?

Kram från Ingmarie

Sista onsdagen i februari

Intervaller och sim under solen sista onsdagen i februari. Hur mycket bättre kan det egentligen bli?

Körde 30 x 30-30 sek nere vid floden för att väcka benen till liv men det vet i sjuttsingen om de blev så mycket mer levande av det. Mjölksyra är ju inte direkt känt för det..  Haha!

Utsikten gav mig i alla fall väldigt mycket energi och livslust!

Simningen blev i favvo-bassängen. Jag har lite svårt att veta hur mycket jag simmar för den är 25 yards lång och inte 25 meter. Dvs 22,86 m och vem pallar räkna hur mycket det blir per set?
Men det spelar verkligen ingen större roll Jag kör typ samma serier som jag brukar och lägger till några extra längder så det blir nog hyfsat likt ändå.

Kram från Ingmarie

Cedro National Forest

Om man åker Tramway så långt det går söderut och sen svänger vänster på I40 så kommer man snart till Tijeras. Bara ett par kilometer från The Range Station där börjar en av de första trailsen. Det finns oräkneliga att välja mellan och eftersom jag aldrig varit där (!!!) så visste jag inte riktigt vad som väntade. Dock insåg jag snabbt att det skulle vara mycket kuperat, mycket skog och väldigt mycket vind. När det är windy season som nu blåser det ibland så hela himlen blir grå! Det är både lite läskigt och fascinerande.

Jag började med Tunnel Canyon. Den skulle vara lätt enl. kartan och det började bra. Så här högt upp, över 2000 m ö h, ligger en del snö kvar och det var dessutom extremt geggigt emellanåt. Jag vet inte vad det är men geggan här är liksom inte som hemma. Man kanar och glider oavsett vad och hur man gör. Den är som tjock såpa på något vis.  Jag kom typ 2 km sen vände jag och tänkte att jag fick åka vidare och prova någon annan.

När jag kom tillbaka till bilen tänkte jag att jag provar en liten bit på den andra trailen jag sett, Birdhouse ridge, som skulle vara medelsvår.
Rent tekniskt var den helt ok även för en snubbelfia som mig men det var brant så in i bängen och höjder betyder inte bara trötta ben utan även utsikter. Det var helt galet fint! Trots den vindgrå himlen kunde jag se hur långt som helst!
Jag fortsatte och fortsatte och fortsatte för såna här slingerstigar gör mig sjukt nyfiken på vad som kommer i nästa kurva. Jag vände inte förrän den där geggan kom igen men då var jag ändå på väg ner på andra sidan och mot den andra trailen som jag hade gett upp på.

Eftersom jag ändå var där så fortsatte jag köra uppåt och stannade även vid Otero Canyon där jag sprang en kort sträcka innan isen kom i vägen men då var mina ben ändå väldigt, väldigt nöjda. Över 400 höjdmeter på höghöjd fick räcka i dag.

På vägen hem körde jag runt/genom hela Nationalparken, den är enormt stor, och fick uppleva en väg som var som en berg-och dalbana utan kurvor. Skithäftig!

Jag lyxade till det och åt lunch på Wholefoods igen innan jag drog till gymet. Trodde inte jag skulle ha så mycket energi kvar men det hade jag!

 

Sen har jag jobbat också. Helt fri är jag inte och vill inte vara heller. Jag har fått lite olika projekt att ta itu med här och 99% av dem är svettiga sådana men nu är ännu ett avklarat och jag blev ännu dammigare och skitigare. Men det finns ju tack poch lov dusch.

Kram från Ingmarie

Sandia

Det är något med Sandia mountain som gör att jag aldrig verkar tröttna på det. Dewt går inte en dag utan att det liksom ändrar skepnad.

Sandia” betyder vattenmelon på spanska och det är antagligen både för dess skepnad och för den röda färgen den får ffa vid solnedgångar.
Det finns dock flera namn. Sandia Pueblo indianerna t ex, dvs de som var här långt före spanjorerna kom och la beslag på allt, kallar det ibland “Bien Mur” – The big mountain.
Sandia finns omnämnt i Pueblo mytelogier som ett heligt berg söder om Tewa.
Berget är 2,957 meter högt, 27 km norr till syd och mellan öst och väst är det allt från ca 6 till 13 km. På toppen kan man åka skidor och det finns både vandringsleder och en restaurang att besöka där. man kan köra bil upp eller ta Sandia Peak Tramway. Jag har tyestat båda flera gånger men Tramwayen är helt klart coolast.

I dag har berget haft ytterligare några färger beroende på vindarna som kommit in. (Det är The windy season här nu men de är tack och lov varma.) Jag tycker det ser väldigt dramatiskt ut och jag kan förstå att man kallar berget för heligt för det är verkligen något väldigt speciellt med det…

Benen var ganska sega när jag sprang vid dess fot men det är förståeligt efter gårdagen. Jag är ju inte 55 längre…

Kram från Ingmarie

BOSQUE BURQUE RUN-race

Det var kanske inte helt smart att signa upp för ett race knappt 10 dagar efter jag kommit hit med tanke på höghöjden men samtidigt så tänkte jag att det är en bra början, bra träning och förhoppningsvis även roligt.

Jag vet verkligen inte varför men jag hade mardrömmar innan! Drömde att jag missade starten, inte hade någon nummerlapp, att bilen strejkade på vägen dit och att magen skulle balla ur.

Inget av det där hände. Tack och lov!
Bilen rullade dit fint, jag var i god tid och hade både nummerlapp och skor med mig. Roligt hade jag också!  (Och magern höll sig lugn.)

Det fanns både 10 och 5 km att välja mellan  och jag valde det senare. Man kan bli rackarns trött av ett 5-km lopp oavsett på vilka höjdmeter det sker men på höghöjd blir man det garanterat om man tar i lite. Åtminstone har det stämt till 100% för mig.

Som så ofta på dessa lopp är det en fascinerande blandning av elitlöpare, mittemellanlöpare och intesåbråttom-löpare.
Vädret kunde inte ha varit bättre, 20 grader och strålande sol, och starten var bara lite försenad. (Vi var tvungna att vänta in att alla 10 km löpare skulle ha ta sig förbi och den där sista gruppen hade som sagt var inte så bråttom…)

Jag tog det lugnt i början tyckte jag men ändå gick den första milen mycket fortare än jag tänkt. Vid 1,5 mile kom vi till Rio Grande och asfalten byttes mot stundvis mycket djup sand eller ännu djupare sand. Där någonstans dog mina ben och lungorna höll på explodera. Den sista milen kändes det som jag knappt hade styrfart men på något vis kom jag i mål.

Jag kom t o m först i min AG ! Och 10a totalt. Det trodde jag faktiskt inte så jag är jättetacksam! Jag gillar verkligen det med USA att här är Masters högt värderade!

När mjölksyran väl försvunnit och lungorna slutat pipa så kände jag mig riktigt pigg så det blev lite styrka på Riverpoint-gymet också innan jag inhandlade en stor lunch-portion på Wholefoods  (f.ö en av mina absoluta favvo-mataffärer alla kategorier!) som jag mumsade i mig i solen.

Körde även lite poolrun innan den andra belöningen. Jag älskar denna jaccuzin! Ibland är man helt solo, ibland sitter man tyst med andra och ibland börjar man prata med någon om allt möjligt. Att amerikanare skulle vara ytliga är inget jag kan hålla med om. Tvärtom!

Kram från Ingmarie

Om om

Ibland är det spännande att fundera på hur ens liv skulle ha varit om man var född på ett annat ställe än i Halmstad och Sverige.
Som här t ex. Hade jag då kanske varit simmare i stället med tanke på denna simbassängen?

Jag kanske t o m hade vågat mig på cykling ute och blivit bli triathlet! Inte för att jag tror att det är direkt enklare här utan för att vädret skulle förenkla. Det är ytterst sällan som det ex blir snömodd men det i och för sig både snö och blåsa då och då… Fast de dagarna hade jag valt simbassängen, löpning, yogasalen eller gymet såklart!

Eller så hade jag varit en stressad och otränad hemmafru/knegare med 4 osnutna ungar, ett ruckligt hus, en skranglig bil, en ännu mer otränad gubbe och en hoper med ouppfostrade katter och hundar.

Ja vem vet?

Samtidigt så tror jag någonstans att det blir precis som det är tänkt att bli fastän inte alltid så spikrakt. Vad tror du?

Jag är i alla fall väldigt glad och tacksam över att jag är just här just nu.

Kram från Ingmarie

Nya höjder

Jag har sprungit förbi denna lilla skylten jag vet inte hur många gånger men det var inte förrän i dag som jag följde den.

Det var ett bra val även om benen nog emellanåt tyckte annat för det var upp, upp, upp till över 2000 m ö h. Som alltid är det helt omöjligt att fånga storslagna vyer med en litern mobilkamera men kanske du kan ana.

Helt ärligt var det svårare att ta sig ner igen för det var rejält brant och på vissa ställen ligger det fint grus som man riskerar åka kana på. Men det gick bra och jag tog en liten extrasväng ännu mer upp innan jag svängde ner “hem” igen. För att du ska fatta hur långsamt det går, det går liksom inte att “springa tillbaka” uppförsbackarna precis som man inte kan “springa tillbaka” motvind, så kan jag berätta att dagens 11 km tog 70 minuter. Men som sagt var, vem bryr sig?

För att resten av kroppens muskler också skulle få sitt var jag en sväng på gymet med. 2-3 gympass/v vill jag få till även om jag helst bara är ute.

Under alla år jag varit här har det alltid varit samma instruktör på Restorative yogan, Barbara, men nu är det en ny som har den. Förr eller senare blir det ju så även om man tror en del är både odödliga och oersättliga. Det var väldigt bra och väldigt skönt!

Dock gör det mig en smula ledsen att se att t o m på en sån här klass så envisas en del med att ha munblöja. Oftast såna där i tyg som är om möjligt ännu mer värdelöst.

Rädsla alltså. Tänk vad det kam få människor att göra konstiga saker..

Faktum är att det är ganska många som fortsätter med dessa munblöjor här. Även fast de kan gå helt själva ute eller sitter helt solo i en bil. Jag kan verkligen inte låta bli att undra hur/vad man tänker då? Jag har fått berättat för mig att det har varit sjuka restriktioner här så på något vis tror jag en del folk har blivit helt hjärntvättade. Jag tycker det är riktigt läskigt men framförallt sorgligt och även lite fascinerande. Det är ju liksom inte vi osprutade som är så där rädda utan de som tagit både 3-5-9 stick. Borde de inte vara skyddade då?

Nåja, förlåt urspårningen men jag blir liksom hela tiden påmind för de där munblöjorna dyker upp överallt. T o m när jag köpte kaffe på Panera i Nob Hill i dag. Munblöjor på både expediter och kunder men när de sen ska dricka/äta åker “skydden” av. Är det mindre farligt så? Jag fattar verkligen ingenting.

Kaffet var i alla fall gott och även om Nob Hill, Route 66 och Downtown är coolare att besöka när det är mörkt för då ser man alla häftiga neonskyltar så är det värt ett besök även dagtid. Där finns i princip allt från konst, matställen och ölbryggerier till biografer, vintage och cannabis-butiker. (Jo du läste rätt.)

Kram från Ingmarie

Cibola

Jag ljuger verkligen inte när jag säger att det finns triljoner trails att upptäcka här i närheten. Hela Cibola National Forest är som ett stort gottebord för alla som gillar att vara ute i naturen och det finns verkligen något för alla.

Platt, kort. långt, enkelt, svårt, kuperat eller mittemellan. Det är bara att välja!

Min runda var nog någon slags mittemellan. Eftersom jag började och slutade på samma ställe så fattar jag att det var lika mycket upp som ner men +400 höjdmeter (enl Garmin) på 1800-1900 m ö h känns i både ben och hjärta.

Med min fart här just nu kommer jag inte jättelångt men allt är som bekant relativt. När jag tjitt-tjattade lite med en MTBare för att fråga vart en stig ledde och även fick berätta vart jag börjat blev han väldans impad. Han sa det kanske för att vara snäll men jag är så löjlig att jag blev lite stolt. Haha!

Det blev i alla fall en väldigt fin runda med makalös utsikt!

Det var onekligen himla skönt att bassängen var platt. Har jag förresten sagt att jag älskar denna simbassängen?

Efter att ha hängt med min kompis Susan och tjitt-tjattat ännu mer hade det hunnit bli mörkt och fullmånen bjöd verkligen på storslagenhet!

Mot Sandia-berget

 

Mot staden

Kram från Ingmarie