Framåt är bättre än bakåt även om…
…(fram)stegen är så små att man nästan inte tror de finns.
Eller egentligen är de kanske inte så små men känslan blir lätt den när det går frustrerande långsamt framåt och man jämför hur det var innan det där influensavirus A:et slog till.
Så sent som samma dag, annandagen, kände jag mig odödlig och hade massor av energi både på träningen och jobbet. Dagen efter var jag helt väck och sov nästan tre dygn och var så klen när jag väl vaknade att jag fick testa att vara patient på mitt eget jobb för att vätska upp mig. Benen bar inte och jag klarade knappt av att stå mer än 10-20 sekunder innan mjölksyran spred sig i hela kroppen och det svartnade för ögonen. Fruktansvärt obehagligt!
Ja jösses.
Nio dagar med feber, hosta från hell och skallebank gjorde ju inte saken direkt bättre för välbefinnandet. Jag hade dessutom planerat en efterlängtad resa till Stockholm för att träffa vänner men det sket sig om jag säger så. I stället blev det till att långsamt, långsamt börja gå super-korta promenader ute för att sen mer eller mindre kollapsa i soffan och fortsätta sova.
Snacka om platt (för)fall.
I torsdags kände jag för första gången att jag ville prova springa några steg och det var väl ungefär lika hemskt som jag trodde. I dag var det något bättre och jag kunde korta av gångpauserna. Vilken lycka! Jag tror aldrig det varit någon med ett större leende än mig i dag i Pålsjöskogen!
Har även testat ett kort, mycket lätt, gympasss och yin yoga. Båda utan bakslag men det var inte mycket vikt som behövdes för att jag skulle få träningsvärk i dag!
Så visst går det framåt! Planen är att jobba på måndag igen och även om jag verkligen vill så oroar det mig lite för där finns ju ingen möjlighet att varken ta det lite lugnt eller sova.. Men jag måste prova. Jag är ju i alla fall på rätt ställe om det nu skulle gå åt fanders.. haha
Förutom att jag känner mig allmänt klen så har jag tappat nästan tre kilo på denna lilla tid och det är mycket på min redan spensliga kropp men aptiten är tillbaka med råge så jag är inte jätte-orolig. Dock kan jag fortfarande inte äta varken gröt eller nötter utan att få illamående-känslor. Mycket, mycket märkligt.
Mitt absolut största friskhetstecken har dock inte infunnit sig ännu.
Badsuget.
Men det är på G!
Det är som jag skrivit innan 30 år sen jag sist hade influensa så det var kanske dax och kanske detta också var ett sätt för att bromsa mig och inte ta så mycket för givet. Särskilt inte mig egen hälsa.
Fatta mig rätt, jag är tacksam varje dag jag vaknar, över allt jag har och får och för att kroppen funkar som den gör men jag vet också att jag har en tendens att liksom ”rusa vidare” utan att egentligen reflektera så mycket över den där tacksamheten.
Nästan lite hybris-varning när jag tänker efter och sånt är ju snudd på livsfarligt.
Men jag är bara en människa med allt vad det innebär. Förhoppningsvis har jag lärt mig något och förhoppningsvis dröjer det (minst) 30 år till innan nästa virus däckar mig.
En dag i taget utan stress och press så kommer det bli bra så småningom. Livet är lite som att måla, eller vise versa. Det går liksom inte att försöka skynda på processen eller ens alltid att få den i den riktning man vill och önskar. Det häftiga är att det är de gånger jag släpper taget, oavsett vad det gäller faktiskt, som det händer grejer och högst troligt blir som det var menat från början.
Hur tänker du?
Kram från Ingmarie
