Livet

Två premiärer och ett tips

Leave a Comment

Det må vara fortsatt långsamt spring-tempo och klena vikter, dessutom fick jag galen träningsvärk av yogan i går, men en sak är säker – nu är jag frisk!

Hur jag är så säker på det?

Man kan såklart aldrig spå framtiden men efter denna dagen som gått i full rulle hela tiden och jag fortfarande är både vaken och på benen så vet jag att jag är så frisk det går just nu.

Förutom att städa, storhandla, och gjort matlådor för helgjobbet så har jag även sprungit en liten sväng och jag gick max 500 m totalt av de 7,5 km jag valde i dag. Kort och långsamt i jämförelse mot innan jul men helt klart framåt och det är det viktigaste.

Det bästa är ändå att bara få och kunna vara där ute i skogen. Tyckte jag hörde ”vår-fåglarna” och jösses vad jag längtar tills dess! Och du, om bara några månader är den här! Det gäller bara att härda ut och jag har en riktigt bra plan för min egen del. Hur behöver och gör du i väntan på våren?

Bada är en av mina idiotsäkra sätt att klara av både mörker och väntan. I dag hittade jag ett helt magiskt bra ställe i Viken! Ofattbart att jag missat det innan. Har ju både varit där och sprungit förbi men till mitt försvar så är den ganska väl gömd.

Där finns t o m tak, bänk, krokar och en dusch!

Havet är helt klart kallare än sjön i går. 3, 5 grad just här för att vara exakt enl de som har koll.

D-e-t-v-a-r-m-a-g-i-s-k-t.

Absolut lyckodöden för mig och ett av de bästa sätten som finns för att både bli lugn och få energi. Tacksamheten av att kroppen vill detta igen är obeskrivbar.

Måla är ett annat sätt och i dag har jag varit hos Eva på Galleri Plume i just Viken och både målat och bokat in mitt nästa vernissage. Jätteskoj! Vill/kan du så kom den 6/3 mellan kl 18-20. Kan/vill du inte då så finns tavlorna kvar till den 16/3. (Har även utställning på Galleri 70 i Halmstad. )

Kram från Ingmarie

Förhoppningsvis lite förnuftig

Leave a Comment

Just i dag var det ett special styrke-event på Sats i Halmstad och du kan ju bara gissa hur gärna jag hade velat vara med…
Det är alltid sjukt skoj, sjukt svettigt och sjukt bra energi på dem. Du vet så där så man tror man ska dö, eller i alla fall svimma, men sen är man hög som Eifel-tornet på endorfiner i flera dygn efteråt.

Men vet du, jag skippade det för jag vet att även om jag tänker att jag ska ta det lite lugnt så blir det inte så när jag är i en grupp där dels alla kör på för fullt och dels för att det är så skoj. Min hjärna går liksom bananas och stänger helt av all logik.

Det kan låta fjantigt men jag kände mig väldigt stark som avstod och cyklade hem i stället efter det jag hade tränat i stället.
Bara för att jag inte var med på det så betyder det inte att jag slöat denna dag. Jag har bara gjort det i min takt och på min nuvarande nivå. Det kommer fler event och jag har en jätteskoj grej redan både i morgon och på fredag inplanerat och sen även på måndag! Nu gäller det att boosta sig med bara positiva grejer för att liksom ta igen den här svackan.

Ett ”litet” pass var jag faktiskt med på. Absolution varar knappt en halvtimme men jag lovar att det hinner svida rejält i core-musklerna på den tiden! Körde även lite eget så jag är jättenöjd!

Innan jag åkte hit hann jag dessutom med ett simpass. Lite längre än i söndags och kanske lite, lite lättare.

Kram från Ingmarie

Framåt är bättre än bakåt även om…

7 Comments

…(fram)stegen är så små att man nästan inte tror de finns.

Eller egentligen är de kanske inte så små men känslan blir lätt den när det går frustrerande långsamt framåt och man jämför hur det var innan det där influensavirus A:et slog till.

Så sent som samma dag, annandagen, kände jag mig odödlig och hade massor av energi både på träningen och jobbet. Dagen efter var jag helt väck och sov nästan tre dygn och var så klen när jag väl vaknade att jag fick testa att vara patient på mitt eget jobb för att vätska upp mig. Benen bar inte och jag klarade knappt av att stå mer än 10-20 sekunder innan mjölksyran spred sig i hela kroppen och det svartnade för ögonen. Fruktansvärt obehagligt!

Ja jösses.

Nio dagar med feber, hosta från hell och skallebank gjorde ju inte saken direkt bättre för välbefinnandet. Jag hade dessutom planerat en efterlängtad resa till Stockholm för att träffa vänner men det sket sig om jag säger så. I stället blev det till att långsamt, långsamt börja gå super-korta promenader ute för att sen mer eller mindre kollapsa i soffan och fortsätta sova.

Snacka om platt (för)fall.

I torsdags kände jag för första gången att jag ville prova springa några steg och det var väl ungefär lika hemskt som jag trodde. I dag var det något bättre och jag kunde korta av gångpauserna. Vilken lycka! Jag tror aldrig det varit någon med ett större leende än mig i dag i Pålsjöskogen!

Har även testat ett kort, mycket lätt, gympasss och yin yoga. Båda utan bakslag men det var inte mycket vikt som behövdes för att jag skulle få träningsvärk i dag!

Så visst går det framåt! Planen är att jobba på måndag igen och även om jag verkligen vill så oroar det mig lite för där finns ju ingen möjlighet att varken ta det lite lugnt eller sova.. Men jag måste prova. Jag är ju i alla fall på rätt ställe om det nu skulle gå åt fanders.. haha

Förutom att jag känner mig allmänt klen så har jag tappat nästan tre kilo på denna lilla tid och det är mycket på min redan spensliga kropp men aptiten är tillbaka med råge så jag är inte jätte-orolig. Dock kan jag fortfarande inte äta varken gröt eller nötter utan att få illamående-känslor. Mycket, mycket märkligt.

Mitt absolut största friskhetstecken har dock inte infunnit sig ännu.
Badsuget.
Men det är på G!

Det är som jag skrivit innan 30 år sen jag sist hade influensa så det var kanske dax och kanske detta också var ett sätt för att bromsa mig och inte ta så mycket för givet. Särskilt inte mig egen hälsa.
Fatta mig rätt, jag är tacksam varje dag jag vaknar, över allt jag har och får och för att kroppen funkar som den gör men jag vet också att jag har en tendens att liksom ”rusa vidare” utan att egentligen reflektera så mycket över den där tacksamheten.
Nästan lite hybris-varning när jag tänker efter och sånt är ju snudd på livsfarligt.

Men jag är bara en människa med allt vad det innebär. Förhoppningsvis har jag lärt mig något och förhoppningsvis dröjer det (minst) 30 år till innan nästa virus däckar mig.

En dag i taget utan stress och press så kommer det bli bra så småningom. Livet är lite som att måla, eller vise versa. Det går liksom inte att försöka skynda på processen eller ens alltid att få den i den riktning man vill och önskar. Det häftiga är att det är de gånger jag släpper taget, oavsett vad det gäller faktiskt, som det händer grejer och högst troligt blir som det var menat från början.

Hur tänker du?

Kram från Ingmarie

 

Hoppas på förr

Leave a Comment

Det känns som att ingenting händer här när det gäller tillfrisknandet men det gör det tack och lov.

För bara några dagar sedan hade jag ju faktiskt feber och jag tror inte ens jag fick ihop 500 steg/dag de där vidriga feber-dagarna. Inte för att det spelade någon som helst roll utan det är mer ett sätt att påminna mig själv om hur illa det var.

I går slet jag mig till 9000 steg mellan sov-attackerna och i dag har jag på något vis fått ihop över mitt normala dagliga mål som brukar vara en baggis.

Jag tänker sällan på hur mycket jag trots allt rör mig i vardagen med träning, jobb, ”fraktande” av mig själv hit och dit och det där vardagliga man gör men jag har verkligen fattat nu.

Att gå 12 000 steg/dag är verkligen inte mycket för mig men nu känns det som jag har kutat flera långpass på raken. Dock utan att få någon endorfin-kick. Jag vill bara sova. Hur mycket kan man egentligen sova? Jag snittar 10-11 timmar/natt plus 2-3 på dagen just nu. Att gå ut och gå är inget jag liksom längtar efter utan jag måste tvinga mig upp och ut. Skulle jag vänta på inspiration och motivation hade jag väntat fortfarande. Helt ofattbart hur det kan bli..

Väl ute är det dock helt ok även om jag fortfarande har svårt för att finna njutningen av att gå. Tycker tiden går långsamt och att det är en smula småtråkigt. Dock är det miljarders miljarder gånger bättre än att inte vara ute alls så jag kämpar vidare både med kropp och knopp. Förr eller senare kommer det ju att vända. Bara hoppas på att det blir förr.

 

Ljuset i tunneln

2 Comments

Det här är min normal-temperatur;

Så att ha över 38,5 och upp mot 41 i 9 (NIO!!!) dagar är en pers för mig. Jag har inte muskelvärk pga influensan men jag har fått blåmärke för jag legat ned så mycket. Fatta eländet.
Det har ”uppstått” en massa andra extremt märkliga saker också men jag återkommer till det i ett annat inlägg.

Just nu känns det i alla fall äntligen som jag ser ljuset i tunneln för jag är feberfri!

Hostan från hell är kvar och jag mår verkligen inte väl av den Cocillanan men av två onda ting får jag välja det minst onda om jag ska kunna sova ö h t.

Jag är sjuk kanske en gång var 5e år och då blir jag verkligen sjuk-sjuk. Ibland önskar jag nästan jag fick en mancold någon gång per år i stället som vanliga människor..🤪😂

Det lär dröja innan jag kan träna (och jobba) igen men så länge det går framåt är jag tacksam. Planen om att springa ett winter-editionlopp redan i januari har jag lagt ner och stället helt enkelt flyttat fram den till The Spring-edition. Det blir säkert ännu bättre!
Det var en massa andra grejer som också brinner inne, bl.a en Stockholmresa, men det kommer förhoppningsvis fler tillfällen.
Mitt närmsta mål är så simpelt som att få komma ut i skogen varje dag. Det räcker fint just nu.

Kram från Ingmarie

Gott Slut

Jag har varken emigrerat till något wifi-löst ställe eller börjat handarbeta istället för att träna och blogga/Instagramma.
Anledningen till min frånvaro är att jag varit i feberlandets dimmor och det slutade så illa, eller kanske man ska säga bra, att jag hamnade på jobbet för att få vätska upp min uttorkade stackars kropp. 🤢

Jag ljuger om jag säger att jag blev pigg men jag blev i alla fall piggare och ffa kissade jag. Tack gode gud för mina fina och skickliga kollegor.

I dag var också första dagen jag var ute på fem dagar. Bara en sån grej! Fem dagar är en halv evighet när det gäller att inte ha fått andas uteluft. Är oerhört tacksam att jag slapp stanna kvar där inne…🙏🏻❤️

Det är 30 år sen jag hade influenza förra gången och det är mycket möjligt jag har glömt hur det var men jag minns inte att varken jag eller någon annan jag hört om drabbats av så mycket mjölksyra i kroppen att det blir omöjligt att resa sig utan att svimma. 
 När jag vaknat till liv efter att ha sovit nästan hela tiden från torsdag kväll till söndag lunch (!!!) räckte det med 10-15 sekunder efter att jag rest mig innan jag var tvungen att direkt lägga mig ner på golvet för att undvika att helt drösa ihop. Det var som en blandning av mjölksyra och sockerdricka ända upp i hårfästet och innan det svartnade blev det sånt där surrande ljud i öronen och pulsen var högre än under ett hårt tränings-pass. Intervallerna på hur mycket jag klarade av att vara upprätt ökade men det blev aldrig mer än 5-10 minuter. Ingen har hittills kunnat förklara varför/hur det blev så där. Kanske du vet?
På något vis anade jag att det kunde ha med vätskebrist att göra så jag har verkligen druckit massor men det räckte alltså inte. Magen är ju trots allt en begränsad plats. Även min. 🤪

Vi är tydligen väldigt många på jobbet som blivit smittade så jag är inte ensam. Akuten är värre än dagis på det viset för vi får in precis alla varianter som finns och inte ”bara” barn-bacillusker.

Det finns inget att göra åt detta mer än att vänta ut tiden och stötta kroppen. En dag i taget och jag kommer att kunna både springa, gymma, simma, yoga och jobba igen men just nu känns det som miljoner år bort. Orkade gå max 500 m men det är bättre än noll, eller hur?

Så ett riktigt gott slut är det väl kanske inte men jag tänker att det kunde ha varit så mycket värre. I morgon skriver vi 2025 och jag ser med spänning fram emot vad det ska bjuda mig på.
Egentligen tycker jag raketer är både onödigt och korkat men nu är det som det är och vi bor verkligen på första parkett.

 

Kram från Ingmarie

Belönad

Jag har aldrig riktigt fattat hur man kan se träning som ett ”straff” eller ett ”måste”. Att träna är en belöning i sig för mig och ett enormt stort privilegium. Det finns miljardtals människor som varken kan eller får och det är viktigt att påminna sig om emellanåt tycker jag. Det är så himla lätt att ta för givet och när man gör det så slutar man många gånger även att uppskatta det.

Jag tänkte på det i dag när benen var så där sega som de kan vara dagen och dagarna efter tuffa pass. Vilken cool grej att få uppleva! Tänk alla de stackars människor som aldrig har fått känna hur det är att få bli så där oslagbart härligt fysiskt trött med kroppen full av måbra-hormoner. Så sorgligt på något vis. Och ännu värre om man inte vret hur det känns att vara ute i naturen.

Marinas två onsdags-pass i Halmstad är förvisso inte ute men ger garanterat både en trött och starkare kropp och en överdos av lycko-hormoner. Lika roligt varje gång

En annan grej som är en stor belöning för mig är såklart att bada men jag kan liiiite mer förstå att alla inte tänker samma och inte ens vill utmana sig med att testa. Eller förresten, jag kan inte riktigt förstå varför man inte ens vill prova. Innan dess har man ju faktiskt inte en susning om hur det är, eller hur?

Min abstinens var skyhög, Har ju inte varit i sen i fredags men nu har den stillats en smula. 7 grader i vattnet, 3 i luften och helt kristallklart vatten.

Kram från Ingmarie

Nöjdhets-döden

Mitt målarrum/ateljé har uppgraderats ännu ett snäpp. Nu blev det lite mer ordning så jag är jättenöjd med hyllan och hela rummet.

Jag är också jättenöjd med dagens intervaller. Inget märkvärdigt egentligen, 2o x 60-30 sek, men det gick lätt och kändes bra! Vädret var också perfekt!

Jobbet gick ovanligt smidigt och det gjorde inget att det regnade snöblandat jox när jag cyklade hem i kväll för jag hade medvind!

Haha, det där lät väl positivt och bra men faktum är att jag känt mig jättenöjd, och glad, hela dagen och även om jag brukar göra det så tänkte jag av någon anledning på det lite extra mycket i dag.

Kram från Ingmarie

När man redan vet innan det har hänt

Jag kommer ha träningsvärk i morgon. Kanske t o m på onsdag.

Inte pga av varken tokjobberiet, regnochblåst-springet eller regnochblåst-cyklingen i går.

Inte heller av de där sim-kilometrarna i förmiddags.

Och absolut inte av lite måndags-vin. Helt utan anledning egentligen. Eller det är ju ledig måndag så det kan vara en anledning nog så bra efter en jobb-helg med många övertidstimmar och ett tandläkarbesök med positiva besked om att käken läker som den ska. (Hurra!)

Det jag kommer få träningsvärk av är kvällen Prf HIIT. Utan tvekan ett av de roligaste jag varit på ever och det säger en hel del för jag har ju varit på några stycken innan. (Läs oräkneliga.)

Kram från Ingmarie

 

Är det kallt?

Oräkneliga gånger är de gånger jag fått frågan om det inte är kallt att bada på vintern?

!!!!!!!!

Det är ungefär som att fråga om en banan är en banan.

Såklart det är kallt! Det är ju det som är grejen. Det ska vara kallt! Annars kan jag ju lika väl bada i ett badkar…

Dagens blev i Halmstad och helt ärligt fattar jag inte hur man inte vill bada när det är så här. Under 10 grader i vattnet men ändå varmare än på land.

Något som däremot inte var kallt var att springa i shorts. I årets första snö! Håller det sig till så här lite är det helt ok men jag är helst utan även om det lyser upp fint.

Gyma och yoga är absolut inte kallt. Inte mysa med gulliga Sheila och äta supergod soppa hos mamma och Ulf heller.

Gå och cykla barbent  i minusgrader var onekligen en smula svalt men med många tröjor och alla vackra ljus i Halmstad så håller man sig ändå varm. Jag är dock oerhört tacksam jag får sova inomhus. Något som inte är alla förunnat… Att utsätta sig för kyla, ellet riktig värme, är helt ofarligt för de allra, allra flesta och det gör dels att vi utmanar oss och inte fastnar i bekvämlighets-träsket och dels att vi påminns om all bekvämlighets-lyx vi faktiskt har.

Kram från Ingmarie