Segben och lyckligt hjärta

Jag har hört att det är regn, rusk och busväder hemma.
Här är det så här!

Som du kanske förstår så njuter jag varje sekund.

Vi testade en ny park i dag. Lord Hills Park som ligger ca 25 minuter sydost om Everett.
Även denna park är ganska liten men den är proppfull av trails. Nästan 5 mil för att vara exakt. På en av alla sidor jag läst på om detta ställe varnade man för att det var lätt att springa vilse eftersom alla stigar inte är markerade.

Lägg till denna skylt så kändes det ju en smula extra spännande.

Samtidigt så tänker jag att det vore en ära att få träffa på ett sånt djur för chansen, eller risken beroende på hur man ser det, är så minimal att den är obefintlig.
Särskilt när man vet att där är en massa andra människor, hundar och hästar ute i samma skog.

Det började bra med stora fina skyltar med stigens namn på men sen vet i sjuttsingen vad som hände för jag hamnade helt utanför kartan.
Namnen på stigarna fanns väldigt sällan så jag följde skyltar där det stod ”trail” på men på kartan fanns de inte ens med.
Enda anledningen till att jag vet att jag var helt off är för att jag fick ta gps:en till hjälp. Utan den hade jag garanterat hamnat ännu längre bort.

Skogen var fin och stigarna minst sagt varierande. Det var omöjligt att springa ens halvfort för de gick i kringelikrokar, hade branta backar, var snåriga, knöliga, bitvis steniga och ofta fulla av löv så jag inte så vad som låg under.

Två gånger hamnade jag helt bananas fel och fick vända.Andra gången gjorde felvalet att jag fick se denna vy så helt tokigt var det ändå inte men helt ärligt är det lite stressande att inte ha en susning om hur långt det är tillbaka till start eller ens om man ska hitta tillbaka.

Benen var sega som en gammal kolarem men kroppen och knoppen lyckliga så detta var egentligen perfekt som återhämtningspass.

Det blev inte så långt trots att jag var ute i flera timmar men vem bryr sig? Vi fick båda vara ute i fin natur och vädret var helt magiskt! Enda djuren, förutom Homo Sapiens,  jag så var de där hundarna och hästarna. jag vet med 100% säkerhet att där också finns en spindlar som gör megafeta nät. Förstörde nämligen flera då jag sprang rakt in i dem…
Är sånt kanske bra för huden?

Bara 10 minuter bort, i Monroe, ligger Lake Tye Park. En stor park och en liten sjö men oj så fin!

Några hundra meter bort hittade vi ett kalasfint cafe och köpte med oss kaffe + bagels och tog med ner till sjön. Jo då, jag älskar forfarande de där runda brödbitarna. Jättemycket!
Satt länge vid sjön och jag somnade minsann en liten stund där i solen. Så himla härligt!

Innan vi åkte hem gick vi ett varv runt sjön också. Gäller verkligen att passa på när det är så här!

Hur har du det?

Kram från Ingmarie

 

Nytt ställe

Innan vi lämnade gulliga Poulsbo hann jag med ännu ett gympass. Glömde helt bort att fota så det blev bara det här. Skoj var det i alla fall och svettig blev jag.

Hann förresten med en grej till. Ännu ett dopp i fina Hidden Cove! Det stället är både ”hidden” och magiskt.  Märkligt nog bara jag som var i. De två som satt och fiskade skrämde jag tydligen bort för de gick när vi kom. Tippar på att det var ca 12 grader men det är alltid svårt att veta. Salt är det i alla fall. Man flyter som en kork!

Vi har sen åkt ännu en färja och denna gången med bilen och mer norrut till Edmonds. Sjukt smidigt istället för att behöva köra hela vägen tillbaka till Tacoma, genom Seattle och slutdestinationen Everett.

Och här är det! Huset med verandan som är ”vårt” en liten stund. Inuti är det helt bedårande fint och hela området är som i den mysigaste feelgood-movien från någon amerikansk småstadsidyll. Dvs en sån som vi är i!

Jag som gillar hur amerikanarna går all in på varenda högtid älskar hur de har pyntat inför Halloween. Det här är bara en promilles promille av alla roliga hus vi har sett men det lär komma fler bilder…

Kram från Ingmarie

S-e-m-e-s-t-e-r!

Tror minsann jag hade träningsvärk överallt ända upp till halsen efter gårdagens styrkepass. Det är inte mycket som behövs. Nya övningar och andra vikter så vips sitter den där.
Men jag gillar det. Då vet jag att jag har varit utanför min comfortzone och att jag har utmanat mig.
Benen var väl dock kanske inte jätteglada över att kuta en-minutarsintervaller i dag men det funkade ändå ok.

Hann även med ett halvakut tandläkar-besök.
Eller så här;
Hade det inte varit för att vi skulle iväg så hade jag inte stressat en sekund med det men plötsligt blev jag livrädd för att få akut tandvärk efter en liten lagning som lossnat. (No wonder liksom…)
Är så himla glad att jag äntligen har hittat en så bra tandis här! Tog knappt 10 minuter så hade han fixat problemet så istället för att behöva ta av flextiden så blev jag blev extra tidig till jobbet.

Hade ett hyfsat lugnt pass där jag åter fick se fina vyer.

Här springer man btw förbi när man springer Landskrona-Helsingborg på Skåneleden. Makalöst fint!

Och nu har jag semester! Det kommer bli en magisk sådan!

Kram från Ingmarie

Sista jobb-helgen på ett tag

Helgjobbet är över och nu har jag bara ett pass kvar innan semesteräventyret börjar! Hurra!
Det har varit hyfsat lugna dagar och jag/vi har hunnit både äta, gå på toa, snacka (med varandra) och andas. Inte illa va?

För att verkligen optimera tiden före jag började så hade jag fixat matlådor för alla tre passen så jag kunde kuta till jobbet både lördag och söndag.
Och jodå vi har dusch där. Helt crazy är jag inte. Dessutom slipper jag ta med en massa extra kläder för det är bara att ta på jobb-pyjamasen när man är klar. Himla bra!

I går blev det lite intervaller. 3 x 5-3-1 minut. Känslan var helt ok och jag blev så där ”lagom” trött. Komma slutkörd till arbetet är ju aldrig en bra idé. Särskilt inte om man ska kunna både räkna, ta beslut, starta avancerade apparater, ge injektioner och köra bil långt ut i tassemarkerna i mörkret. (Det är alltså typ det jag gör just nu.)

Vädret var ljuvligt och jag älskar verkligen att svettas!

I dag blev det typ samma fast lite annan väg och betydligt lugnare. Benen var egentligen pigga men jag har (till slut)  fattat att återhämtningen tar sin lilla extra tid nu när jag inte längre är 55 år.

Till sist vill jag bara visa vilken fantastisk kväll jag hann uppleva under mitt jobbpass!
Snacka om magi!

I morgon ska jag njuta av en helt ledig dag.

Kram från Ingmarie

Torsdags-långpanna

Ledig torsdag innan jobbhelg då gäller det att passa på! Särskilt när regnet samtidigt bestämt sig för att göra uppehåll.

Tog först en vända på 10 ans spår i Pålsjöskogen innan jag hoppade på Skåneleden. Tänkte dels att jag skulle göra en av mina vanliga längre rundor ”på fel håll” och dels att jag skulle undvika värsta motvinden vid havet.
När man tar en runda på ”fel håll” märker men verkligen hur backarna är. Det är ganska festligt faktiskt. Plötsligt blir liksom de annars ganska sega partierna lätta och vice versa och ibland kom jag på att jag inte ens har tänkt på att där var en backe!
Beträffande vinden så kan jag väl säga som så att SMHI hade inte prickat helt rätt denna dagen heller… Å andra sidan så fick jag medvind där jag inte hade räknat med det så kanske det jämnade ut sig ändå.

När jag kom till Domsten fick jag chans att fylla på min lilla vattenflaska innan jag vände tillbaka. Vem hade trott det skulle behövas i mitten på september? Men jag klagar inte på varken solen eller värmen!

27 km senare stapplade jag in på vår gårdsplan. Ett pass som jag nog bäst sammanfattar som en blandning av himmel och helvete. Dvs allt utom mittemellan och svenskt lagom.

Efter att jag fått i mig mat somnade jag en stund på soffan. Så himla härligt och antagligen välbehövligt.
De där extra sena jobbkvällarna ställer verkligen till det med min dygnsrytm och sömn så tupplurarna är guld värda!
På en ledig dag med sol kunde jag såklart inte skippa att ta ett dopp på. Det var friska vindar om jag säger så men vattnet var ljuvligt!

Kram från Ingmarie

En annan (var)dag

Inte mycket spännande som har hänt här i dag förutom att himlen har öppnat sig x antal gånger. Märkligt nog har jag klarat mig undan varje gång!
Har också sluppit tråkiga mail som i går, jobbet har varit ”lagom” och gympasset gick riktigt bra.

Dvs det har varit en helt vanlig vardag men ändå har den varit unik och den kommer aldrig mer tillbaka. För mig är det viktigt att påminna sig om det och att vi aldrig kan ta för givet att vi ens får en (var)dag till.

Kram från Ingmarie

Himmels-lampan

Du har säkert också sett hur den är nu.

Månen!

Vi missade se hela blodmånen i går kväll men hann i alla fall att se en liten del av den. Så sjukt coolt!
Såg du den?

Och i kväll var den lika cool. Behövde nästan inte ens ha på cykel-lampan när jag hojjade hem från jobbet. (Men jodå, självklart hade jag det.)
Jag är lika fascinerad och förundrad varje gång den ser ut så här. Hur någon kan tro att den inte påverkar oss på ett eller annat vis är för mig en gåta.

Kanske var det på grund av den jag följde Garmins ”råd” om anaerobiska intervaller i dag. 9 x 1 min med 3 min joggvila mellan varje är inget tufft pass för mig men farten var det. Fattar inte var/hur Garmin baserar sina tider på men det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna springa så fort som den tyckte. Inte ens nedför.
Haha!
Jag väljer dock att se det som att jag har lite att jobba på och att förbättringspotentialen är stor. Dessutom var det riktigt roligt!

Kram från Ingmarie

Någon slags fördel

Hela Insta är fullproppat med inlägg från loppet i går plus en massa andra lopp.

Det är åtminstone så det känns…

Nere vid havet finns fortfarande spår från festen i går och jag känner mig helt ärligt utanför gemenskapen. 😫 Jo jag vet, det är skittramsigt, men nästa år ska jag banne mig vara med på partyt och jag har en plan som jag hoppas håller.🙏🏻

För att inte deppa ihop har jag kollat in några roliga race nu i höst och tänker att en fördel med att inte vara slutkörd i dag är att jag kan träna som vanligt. ”Obotlig optimist ” borde kanske vara mitt mellannamn.🤪

Började med gymmet och hade då roligt att jag helt glömde bort tiden.🥳💪🏻

Fortsatte sen med havssim och jösses alltså! Det var inte ens kallt!

Kram från Ingmarie

Bra alternativ till DNS

Det blir som bekant inte alltid som man har tänkt sig eller planerat men det kan bli ganska bra ändå. Kanske t o m bättre till slut fastän man inte vet det just då.
Det är åtminstone så jag försöker tänka nu när det blev ett DNS i Helsingborg…
Såklart det svider i (löpar)hjärtat att inte få vara med på den stora löpar-festen men det kunde ju också varit så himla mycket värre med allting. Nu var det ju faktiskt  ”bara” kramper i ryggen, sömnbrist-trötthet och klena fötter som hindrade mig just i dag.

Med facit i hand så vet jag också att det var helt rätt beslut för även om jag fick en magisk tur på Hallandsleden i dag så är det ljusårs skillnad på att kuta en sån grej i lagom takt, där man bitvis dessutom mer eller mindre måste gå pga jox på marken, mot att kuta flera mil på asfalt och då helst i åtminstone hyfsad fart.

Hur som helst.

I natt sov jag äntligen ok och efter frukost drog vi till Mästocka utanför Halmstad. Jag har länge, länge velat springa därifrån till Simlångsdalen och i dag blev det! Om det är något jag är riktigt bra på så är det att ordna en egen liten fest när man inte kan vara med på den stora.

Anders valde att promenera där och vid mitt stopp plus frakta sig mellan så det var ingen stress. Började vid de fina ljunghedarna och bad en stilla bön att det skulle funka hela vägen.

Stigarna var mjuka och fina och leden extremt välmarkerad hela vägen.

Efter bara några kilometer kom den första biten på asfalt men det gick bra. De andra bitarna var aldrig särskilt långa vilket jag är tacksam för.

Leden räknas som röd, dvs den tuffaste graderingen, men för mig var den mer grön. Jag tror att det var backarna som gjorde att den graderades som svår för där var en del men mest var det fina skogsvägar så för mig var den ganska lättsprungen. Backar är en walk in the park i jämförelse med läskiga rötter, gegga och hårda stenar.
Mellan tummen och pekfingret så kanske 10-15% var ”riktig” trail där jag valde att gå för att inte riskera något. Man behöver ju liksom inte spä på det hela med en bruten fot eller något ännu värre…

Enda gången jag kände mig lite, lite osäker på om jag var rätt trots markeringarna var när ett (nytt?) elstängsel plötsligt dök upp. Det fanns förvisso ingen varningsskylt om vilda djur av något slag men det behöver ju inte betyda att det inte fanns… Som du förstår så överlevde jag dock och såg inte ens en ekorre.

De enda människor jag stötte på innan jag närmade slutet var några som jobbade med elledningarna på något vis och om det är något jobb jag aldrig hade klarat även om jag visste hur det skulle göras så är det hans som sitter där uppe på toppen.

Hujedamig!

Det absolut coolaste, finaste och mest förvånansvärda ever var allt detta! Jag vet inte hur det är för dig men jag har då aldrig sett något liknande! Mitt ute i skogen där närmsta väg var en bra bit bort. Makalöst och så himla gulligt!

Några kilometer innan Simlångsdalen ligger Danska fall. Om du inte varit där så är det ett hett tips att åka dit!
Det är obeskrivbart vackert och det finns flera olika slingor att gå/springa på förutom Hallandsleden.

När jag var framme vid bilen var Anders inte där och klockan stod ”bara” på 21 km så jag fortsatte till Brearedssjön. På så vis kom vi snudd på exakt samtidigt till ”målet” och jag fick några kilometer till.

Såklart jag skulle i sjön. Anders också faktiskt. För mig är detta den absolut bästa avslutningen på vilket löpppass som helst och extra fint efter 25 km som kändes helt ok! Jag besparar dig dock en bild på hur det ser ut under min vänsterfot…

Så det blev himla bra ändå trots att det inte blev som jag planerat men nu hoppas jag att jag får en ny chans nästa år att vara med på den stora festen!

Kram från Ingmarie

Inte borta

Hej hej!
Jag har inte slutat blogga eller försvunnit. Det har bara varit lite mycket (jobb) och på tok för lite sömn och jag har emellanåt kramper i ryggen som gör sjukt ont.  Det är värst nattetid så inte konstigt att jag sover som en kratta…
Fråga mig inte varför. Fullmånen som är på g eller bara det faktum att det som sagt var varit mycket stress på jobbet. Har ju haft liknande ryggkramper innan som varit stressrelaterat…. Ruskigt jobbigt hur som helst.
I dag har jag dessutom jobbat extra pga personalbrist men jag fick åtminstone rast. Alltid något…
Undrar åter igen om det finns något sjuksköterskejobb med ”normal” belastning och tillräckligt mycket med personal?

Men hur det än är runt omkring så vill och behöver jag träna. Kanske t o m lite extra mycket.

I onsdags blev det faktiskt intervaller. 6 x 5 min med hyfsad känsla. Plus sprada för det var ju helt omöjligt att låta bli.

I går bara lite ”vanlig” löpning i skogen och sprada igen. Fördel med att börja sent. Då hinner jag sånt! Nackdelen är att dygnsrytmen blir helt kokolocko….

I dag blev det en sväng på gymet. Absolut inget märkvärdigt men skönt för kroppen.

Det är med viss sorg i hjärtat som jag bestämt mig för att helt ställa in Helsingborg i morgon. Det känns liksom inte schysst mot mig själv och min kropp. Jag hoppas denna ”klokhet” ger mig fler chanser.

Kram från Ingmarie