Livet

Enkelt och bra

Jag har så himla svårt att begripa hur varje dag här kan gå så vansinnigt fort när jag liksom inte ”gör” något. Sure, jag har ju mina duties med Amber, huset och trädgården men det är varken betungande eller tar särskilt lång tid. Dessemellan leker, slöar och läser jag ju mest.

Som t.ex kuta hemmasnickrade intervaller runt the swamp. Jag vet att många är seriösa och kör efter strikt program inför ett mål. Jag kör i princip enbart på känsla. Dels för att jag inte har något riktigt ”mål”, har ju kommit på att spontananmälan verkar vara min grej, och dels har jag helt enkelt inte lust att vara för styrd just nu. Men vem vet. Jag kanske blir med coach någon gång igen. När jag blir trött på mina egna pass eller behöver ny inspiration. Som det är nu så tycker jag dock jag lyckas bra med båda.😍 Hopp&skutt-övningarna blir dessutom extra skojiga (och jobbiga) med Amber som sällskap för hon vill att jag samtidigt ska kasta pinnar och leka med henne. Vilket jag såklart gärna gör!

Vet inte hur många böcker jag plöjt igenom här men tror jag är inne på minst den 10e nu. Jag älskar det! Bara grotta in sig och liksom få vara i två världar samtidigt. Men jag rör på mig emellanåt för att inte helt försoffas eller koka bort. 😜☀

Livet är enkelt och bra helt enkelt! Precis som det ska vara för det mesta, eller hur?

Kram från Ingmarie

Bara vara-tid

Vi lever i en på många sätt och viss fantastisk tidsera. Vi håller oss friska och levande längre, det finns högteknologiska saker som löser problem vi tidigare både kämpade mot och dog av. Vi kan färdas över jorden och ut i rymden. På några sekunder kan vi ta reda på nya saker, få vägbeskrivningar och kommunicera med människor oavsett var de befinner sig. Vi kan handla, gå i kyrkan, boka evenemang, se magiska platser och höra ny musik utan att ens lämna hemmet. Det finns ljus och ljud dygnet runt och vissa ställen sover inte över huvudtaget.

På sätt och vis är det ju även en smula galet för vi vet ju också att vi människoknytt inte riktigt har hängt med i den här hisnande snabba utvecklingen. Vi behöver fortfarande sova, röra på oss, umgås, få tid för återhämtning, ha tråkigt, uppleva mörker och tystnad.

Därför tror jag på det här med att bara vara och att vara med bara sig själv i stillhet är livsviktigt. Att träna kan absolut vara en bra stund med sig själv men den bedrivs i rörelse. Framåt, bakåt, åt sidan, upp eller ner. Vi behöver även vara i orörelse. När tankar får landa och kroppen vila. När vi inte är på väg utan stannar kvar. När vi är i stunden på ett och samma ställe. Det ena behöver och ska förstås inte utesluta det andra. Som alltid handlar det ju om den där bekanta balansen. Yin och yang.

Det är t.ex därför jag tar mig tid till yoga och meditation varje morgon men i princip spelar det såklart ingen roll när eller vad man gör. Bara det blir något på något vis. För tid finns. Jag tar mig tid. Om jag hade haft problem med att hitta 10 minuter för stillhet och egentid på ett helt dygn hade jag tagit mig en allvarlig funderare på hur i all sin dar jag prioriterar min tid. Och mitt liv.

För nej, det är inte egoistiskt att ta tid till sig själv som jag ser det. Det handlar snarare om att vara självsnäll och på så vis även (förhoppningsvis) bli en friskare och gladare (med)människa.

Det är också därför jag t.ex valt att inte vara ständigt uppkopplad. Vi måste inte vara nåbara 24-7 eller kolla uppdateringar var 5e minut. Här har jag dessutom bara wi-fi när jag är ”hemma” men aldrig annars. Och det är jätteskönt!

Hur gör och tänker du med bara vara-tid?

Kram från Ingmarie

Väljer att vara nöjd

Först vill jag tacka alla som kommenterat och delat med sig av sina egna erfarenhet efter gårdagens inlägg. TACK! Blir så glad över allt engagemang och alla snälla ord!
Jag vill även påpeka att jag inte på något vis är unik när det gäller det här med att ”hålla i” trots motgångar. Världen är full av människor som strävar på dag ut och dag in med alla möjliga och omöjliga saker. Mitt är ju en ren lyxgrej vilket jag är väl medveten om.

Kloka Karen skrev en så klockren grej och som på något vis nog är vad det mångt och mycket ändå handlar om. Att kunna vara nöjd.

Det betyder inte att man nöjer sig med ”vad som helst” eller ger upp utan mer om att man är nöjd med det man för tillfället har, accepterar hur det är för stunden och utgår från det. Ingen kan få eller uppnå allt alltid. Inte ens om man är multimiljardär.
Ta t.ex löpningen. När jag inte kunnat kuta har jag tjurat och ibland lipat några liter tårar ett (kort) tag men sen har jag vänt på det hela och tänkt att det säkerligen är någon mening med det också. Antagligen för att alternativet bara gör mig ännu mer illa. Ofta har jag lärt mig någon ny annan träningsform/övning och varje gång har jag absolut kommit på att det är själva löpningen jag suktar efter och behöver. Inte rekord, vinster eller ett visst antal kilometer.

Det där tänket har jag med mig i det mesta tror jag. Jobb t.ex. När jag blivit utan av någon anledning, som i vintras, så tänker jag att ”vad bra! Nu kan jag hitta något nytt”. Hittills har det alltid funkat. Självklart finns det situationer när det där tänket inte hjälper eller funkar särskilt bra. Eller ens alls. Döden är ett sånt.

Simningen som ju funkade så bra innan axel-olyckan är ju si så där just nu. Jag har ingen talang i någonting faktiskt, om man bortser från att kunna babbla en massa, utan det är hårt arbete som gäller om jag ska komma framåt. Frågan är förresten om någon har ”talang” för när man kollar framgångsrika människor så har i princip samtliga jobbat stenhårt för det de uppnått. Men hur som helst. Som jag ser det har jag då två val. Ge upp simningen för att slippa uppleva detta hiskeligt tråkiga trögtillstånd eller fortsätta kämpa på. Eftersom jag verkligen från djupet av mitt hjärta vill simma så är ju valet enkelt. Såklart jag harvar på. Jag har en plan för hur jag ska ta mig ur detta träsk, förutom att rehaba axeln vill säga, och det kommer att vända för det gör det alltid. Jag vet bara inte när. Det var i alla fall ljuvligt i vattnet i dag! Och jag kan ju simma även om det är mini-lite och superslow..

Löppasset var också underbart! Minst em gång/vecka tar jag ”Maiden-rundan” Är helt säker på att alla de där galenbackarna gör mig ännu starkare. Och om inte så vet jag i alla fall att miljön gör mig löjligt lycklig och glad.

Träffade på denne lille filur också.😍

På tal om starkare och på tal om axeln. Nu är vi snart nere på golvet igen! 💪🏻

Kram från Ingmarie

Det jag ändå är mest stolt över (när det gäller löpningen)

De flesta som känner mig vet att löpningen är och har varit en stor och mycket betydelsefull del av mitt liv. Jag har varit löpare i över 35 år och varit allt från nybörjare till elit. Nu för tiden är jag väl någonstans mittemellan antar jag. Tack vare löpningen har jag fått resa över i princip hela världen, bott på flådiga hotell, placerat mig på toppen i stora lopp, vunnit stora segrar, har ett stort skåp med medaljer och pokaler av olika slag och jag har fått representera Sverige så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har fått vänner för livet och upplevelser som är få förunnat.

Det har såklart även inneburit hårt arbete oavsett dag och årstid, tuffa val, vansinniga (inre och yttre) krav och emellanåt en trötthet utan dess like. Självklart är jag stolt över allt detta, såsom vi alla bör vara över det vi åstadkommit hittills i livet, men vet du vad jag ändå är mest stolt över när det gäller löpningen? Och det som gör att jag verkligen vet att löpningen är livsviktig för mig trots att min ”bästa-tid” så att säga för längesedan är över.

Det är att jag aldrig gett upp trots att jag haft oräkneliga chanser och möjligheter. Jag har t.ex medfödda fotfel som innebär att fem av mina tår sitter fel. Jag har slitit av en hamstring, haft stressfrakturer, utslitningsskador av olika slag, diskbråck x flera, lidit av över- såväl som under-träning, vurpat och spräckt både knät och fått köttsår som skulle platsat i vilken skräckfilm som helst. Jag har satsat pengar på läger och (kval)lopp som gått åt fanders bland annat p.g.a usla väderförhållande (svårt kuta snabbt i snöstorm t.ex) vilket gjort att jag tidvis varit fattig som en kyrkråtta och jag har brottats med ätstörningar, prestationskrav och dåligt samvete. Faktum är att det kunde tagit slut innan det ens börjat för coachen på friidrotts-gymnasiet ratade mig eftersom han tyckte jag sprang som en tant. Hur nu en sådan springer…😳

Ändå har jag envist fortsatt. Gråtit, svurit, förbannat och suckat. Accepterat och gått vidare. Hittat lösningar ingen tänkt på och tagit otrampade stigar. Om och om igen. Att ge upp löpningen har liksom inte funnits i min sinnevärld. Inte ens när jag till slut insåg att min karriär var över. När jag begrep att även jag var dödlig och en av de där ”före detta”.

Så vad är det om inte äkta kärlek och passion? Jag bryr mig helt ärligt inte om tider och prestationer längre även om jag såklart tycker att banrekord och segrar är fantastiskt kul. Vem gör väl inte det? Det som driver mig och gör att jag aldrig gett upp är ändå känslan och möjligheten att få och kunna springa.

När jag t.ex springer intervaller eller lopp nu för tiden så är jag precis lika trött som förr och jag tycker jag springer lika snabbt trots att kilometertiden visar en helt annan sanning. Och det är den känslan jag menar. Flytet, kraften, drivet, friheten, möjligheten.

Kanske är det lite samma sak som livet i stort förresten med den där känslan? Vi blir alla äldre om vi har tur och även om utsidan förändras så är vi till stor del samma inuti. Förhoppningsvis med viss ökad klokskap. 😄

Och jag är faktiskt även ruskigt stolt över att jag fortfarande kan pusha mig själv på intervallerna så jag blir så där trött att jag knappt har styrfart på nedjoggen. Även om de är ”långsamma” i jämförelse mot förr. Av någon anledning verkar jag lyckas extra bra på gräs-ovalen här. Dagens pass höll på att helt förvandla benen till överkokta makaroner. Eller fel. Det gjorde det!

För den som är intresserad så körde jag 10 x 120-60 + 10 x 60-30 + 10 x 30- 30.(Sekunder alltså) + hopp&skutt-övningar.

Perfekt att svalka sig med lite vattenlöpning efter det där. Betydligt lugnare också. 😍

Om kärleken och passionen kommer finnas kvar resten av livet vet jag såklart inte. Kanske kommer jag en morgon när jag vaknar känna att ”nej, nu är det slut, over and finito”. Vem vet? Men tills dess kommer jag fortsätta harva på. Just nu känns det bra och jag njuter till 100% men jag har ju också lärt mig att inget varar för evigt. Det går upp och ner mest hela tiden. Löpningen såväl som livet. Jag har också lärt mig att det allra, allra mesta sitter i skallen. Att allt vi känner börjar med en tanke men tankar kan vi både välja och styra. Det är skönt att veta tycker jag. Därmed inte sagt att det är enkelt eller att vi ska nonchalera varken våra känslor eller tankar. Men däremot kan vi lära oss att undvika att älta och fastna i de som inte gör oss gott. T.ex en motgång eller det faktum att vi blir äldre och långsammare.

Även när det är mörkt och dystert så finns det ljuspunkter. Det är de man bör hålla fast i tills det vänder. För det gör ju det förr eller senare oavsett vad det gäller bara vi håller i, eller hur?

Kram från Ingmarie

En tung, en lätt och delfiner

Jag är verkligen vansinnigt tacksam att axeln är så bra som den är och att jag kan simma lite igen. Verkligen, verkligen, verkligen tacksam. Men den lilla tid jag simmar är i ärlighetens namn ganska sega. Simning är som jag berättat innan inget som är ”enkelt” för mig. Jag måste hålla i ordentligt och öva, öva, öva. Minst 3 ordentliga pass/ vecka. Minst. Här kan vi liksom snacka färskvara.

Men jag hoppas och tror ändå att jag inte är helt tillbaka på ruta 3 igen utan mer på ruta 5. (Av 10. Min egen skala.) D.v.s den när det liksom bara flyter fram och jag inte behöver kämpa så förbenat på att hålla reda på armar och ben för att få dem synkade. Det som krävs nu är tålamod, tålamod och ännu mer tålamod. Och inte stressa fram något som inte finns. Så fort det är möjligt kommer jag dock se till att få några PT-timmar så jag åter hittar tillbaka till rytmen och känslan. Och får bort de där ”felen” jag börjat göra igen. Kanske det förresten bara är ”bra” att det är lite segt för vem vet vad jag hittat på för tokigheter om det känts plättlätt? Kroppen är ju smart. Den känner dess ägare. 😜

Delfingänget kan däremot det där med att bara glida fram! De är så fina! Kom ett helt gäng förbi i dag men de är inte helt enkla att fånga på bild. Kanske kan du se några här?

Jag vet att den där seg- och osynk-känslan kan vara densamma när man inte kutat på ett tag. Det kan verkligen vara som om armar och ben lever olika liv och man liksom är tvådelad. Men just nu funkar den finfint! Jag fick med mig Mattias till Crooked Brook Forest där jag var i onsdags. Denna gången visste jag dock hur den där Munda Biddi trailen gick så ingen felspringning. Bara en massa kutande på perfekta vägar och en massa snack. Mest av mig är jag rädd för…

Och svett.

Kram från Ingmarie

Axel-värme-vatten-tjat. Och ett party

Jag vet att jag upprepar mig som en hackig gammal LP-skiva (du som är under 25 får googla vad det är) om min axel och jag ber om ursäkt. Fast ändå inte för den är fantastisk! När jag kollade lite extra på en av de där planscherna hos Chiropractor-David är jag ännu mer förvånad över att den är så duktig som den är. Och tacksam såklart! Det finns ruskigt många grejer som skulle kunnat gå sönder.

Jag vet ju att jag haft tur som attan (till stor del tack vare min superhjälte), att den återhämtat sig unikt snabbt och att jag gör ”rätt” övningar men ändå är det på något vis skönt att få bekräftat och att få både tips och restriktioner. Nu kan jag t.ex även klia mig på ryggen! 15 minuter simning är dock vad den max vill och jag lyssnar såklart. Stressa och forcera är det sämsta jag kan göra.

Men det blev väldigt mycket längre tid i plurret. Över 30 grader i skuggan i dag så då är det tur man kan svalka sig och har lite leksaker att roa sig med under tiden.

Och jo såklart det är varmt att kuta när det är sådana temperaturer men det är som alltid. Man får anpassa sig och gilla läget i stället för att stressa upp sig. Det hjälper ju absolut ingenting. Svårare än så är det faktiskt inte. Även Amber begriper det.😍

Och det är trots allt lite svalare på morgonen.

I kväll hade jag även äran att få vara med Erikssons dinnerparty för att fira Amahlies 9-årsdag. Jag älskar hänga med dem! Alltid så lättsamt och mysigt. Supersmarrig (vego)Thai-mat med sting blev det också så för en gångs skull var jag lite glad över den där AC:n.😜

30 grader i februari

Att vara här är som att leva i en riktigt skön dröm förutom att den är verklighet. När jag går och lägger mig längtar jag till morgonen och när jag vaknar tänker jag verkligen JA! Morgon igen!

Varje dag!

Då är man väl verkligen ”rätt” på alla sätt och vis? Och det är oerhört lätt att både känna tacksamhet och livsglädje.

Att slippa ha en massa klocktider att hålla reda på och anpassa sig till är oerhört skönt. Särskilt för mig som har någon slags ”klockallergi”. (Det var en av mina terapeuter som satte den ”diagnosen” på mig för många år sedan när jag var i det svarta hålet och den stämmer fortfarande…) Så när kroppen var pigg fortsatte jag kuta dit näsan pekade trots att det blev längre än planerat. Underbar runda inkl. Maidens utmanande backar.

Nästan 2 timmar i +30 grader tar dock på krafterna även för mig som är hyfsat värmetålig. Det är varmt men man får anpassa farten, dricka ordentligt och helt enkelt acceptera. En del gillar ha keps, solbrillor och/eller solskyddskläder men jag grejar inget av det. Behöver liksom vara ”fri”. 😍 Men jag har alltid vatten med mig (plus att det finns en hel del påfyllnadsställe), telefon och en rejäl elastisk linda i kjolfickan in case någon orm/spindel/bröte kommer i vägen. 😜

Och hur varmt det än är så svalkar havet. Alltid! Man kan ligga och bara guppa runt som de här tre t.ex. Vattnet är toksalt så man sjunker inte även om man försöker.

Mattias fick förresten en riktig tri-bränna i går men han är nästan oförskämt pigg. Jag hade nog inte ens kommit i flipflopsen.😳

Vattenlöpning är verkligen guld både för svalka och ”extra” träning. Och simma såklart! 10+15 min i dag och jag hade lätt kunnat göra mer men ibland är t.o.m jag riktigt självklok.😍

Kram från Ingmarie

Kiropraktor, Maidens och lite tänke-tankar

Jag var hos ”min” kiropraktor David i dag. Egentligen kände jag inget behov men dels tänkte jag att det kanske betyder otur att avboka för tätt inpå (skittramsigt- jag vet) och dels tänkte jag att det nog är bra att få fortsatt fys-hjälp med axeln.

När jag dragit hela historien, berättat och visat vad jag klarar och David kollat min axel så var han minst sagt förvånad. Rent teoretiskt borde jag ha mycket mer problem med både smärta och rörlighet. Så ja, någon slags ”rehab-snabbhetsrekord” har jag helt klart åstadkommit! 😍

David är grymt duktig så det känns ju extra bra att han var så positiv. Bara att fortsätta som jag gör men vara väldigt försiktig med simningen även om det känns ok. Vilket jag ju är!

Hurra hurra hurra!

Tänk så enkelt det ändå är att vara tacksam även för till synes ”små” saker. En luxerad axel är t.ex typ miljarder gånger bättre än en bruten nacke. Och ännu fler miljoner bättre än att dö… Tänker vi bara till lite så är det ett mirakel att vakna varje morgon, gå på toa, känna smaken av mat, kunna ta på/av sig sina kläder, ha ett jobb, kunna se och höra, ha ett hem och vänner/familj utan att behöva vara varken beroende av ständig hjälp eller ständig rädsla för överfall av något slag. För mig är det viktigt att komma ihåg det. Varje dag! Så jag aldrig tar varken något eller någon för givet.

Kunna kuta är banne mig ingen självklarhet, eller ens en rättighet, så när Maidens backar nära på tog andan av mig tänkte jag på just det. Att jag minsann skulle vara glad att jag kunde. Helt klart hjälpte det!

Fördelen med backar är ju också att när det blir platt så känns det plötsligt väldans lätt!

Havet kommer alltid ha min största respekt men jag känner att för varje gång jag är i så släpper rädslan mer och mer. Innerst inne älskar jag ju the ocean på något märkligt vis… Och jag vägrar låta rädslan styra och begränsa mitt liv så det är bara att jobba vidare mot hjärnspökena.

Kram från Ingmarie

Världsrekord? Eller kanske det bara är Bunbury-luften…?

En av alla bra grejer här är att jag hittar bra och har massor av bra löprundor oavsett vad jag vill hitta på för pass. Som den runt Big swamp. Körde ju 3 varv (2,2 km) på julafton så tyckte det var dax igen. Jobbigt (såklart) men de gick minsann 20 sekunder snabbare/varv i dag så något har hänt! Amber var inte med men jaga och leka med pinnar är nog minst lika jobbigt. Vet inte vem av oss som var tröttast.😜 Men vi hade garanterat lika skoj!

En annan väldans bra grej här är Koombana beach. Särskilt nu när det är extra lugnt där. Februari här är lite som augusti hemma. Sommaren är kvar (det var 30 grader i dag) men semestersäsongen är liksom över och därmed blir folks rutiner annorlunda. Med andra ord ännu mer gott om plats även om bl.a simskolorna fortfarande pågår. Dessutom är vattnet nästan alltid lugnt där eftersom det är en stor vik. Och hajfritt! Perfekt för vattenlöpning!

I dag är det förresten exakt två veckor sedan olyckan då axeln bakåtluxerade. Värsta sorten som tydligen bara händer 5% av alla drabbade. Läkaren sa 6-8 veckor innan jag skulle bli bra nog för att ens fundera på att simma. Han ville helst inte jag skulle träna alls och uppmanade stackars Anders att hålla mig lugn. Hade jag varit en överviktig soffsittare hade ”ordinationen” troligtvis blivit helt annorlunda… Läkaren ville säkert mitt bästa men även om jag kanske är galen så är jag inte dum. Att göra som jag gjorde i mina yngre år, pressa mig genom smärta tills det absolut inte gick längre, har jag slutat med för längesedan. Jag har lärt mig den hårda vägen att det i princip aldrig funkar… I stället litar jag numera på min känsla både när det gäller träning, meditationer, yoga, mat och kosttillskott. Har bl.a tagit både särskild gurkmeja och Bromelain för att hjälpa axeln läka. Och eftersom sjukgymnasten jag besökte fortfarande inte skickat några övningar (!!!) så har jag även där gått på känsla + råd från några jag litar på. (Tack! Ni vet vilka ni är!😍🙏🏻)

Och inte vet jag om det är allt tillsammans eller bara en av grejerna men i dag simmade jag 10 minuter i havet. Två gånger!

Sjukt långsamt och sjukt kort men ändå! Jag simmade ”på riktigt”! Och det bästa är att det kändes bäst andra gången.

Eller så beror både PB-rundorna och simningen helt enkelt på Bunbury-luften. Vem vet…?🙄

Ännu är jag inte varken helt hel eller säker så jag jobbar långsamt vidare men jag undrar ändå om det inte är någon slags världsrekord i snabbt tillfrisknande. Vad tror du?

Kram från Ingmarie

Skenet kan bedra

Visst ser det fridfullt och stillsamt ut så här på håll?

Men verkligheten är en smula annorlunda. Fanns inte en chans att jag vågade mig i vattnet i dag heller…

Inte heller fick jag se någon orm på min löprunda trots oräkneliga sådana här skyltar.

Men jag såg ju faktiskt en förra gången jag sprang där och jag antar det är bättre med för många än för få skyltar när det gäller en sån här grej. Fint var det i alla fall!

Minns du förresten när vi var och kollade på den ännu ej öppnade makalösa poolen i december? Well, now it’s open och här bedrar inte skenet för den här poolen är lika fantastisk i verkligheten som på bild! Ska erkänna att jag inte kunde låta bli att ta några crawltag men nej, axeln är inte redo ännu…

Och jag älskar verkligen Australienarnas sinne för ordning och reda. Och att de fattat grejen med poolrun!

Kram från Ingmarie