Jag förstår att Hammer trail kallas för Danmarks hårdaste traillopp.
Mamma Mia. Det var mer än en gång jag undrade om benen skulle vika sig eller om jag ens skulle överleva eller trilla ner för något stup och bli upplockad i olika delar. Nej jag skojar inte.
Vi var i perfekt tid till loppet och behövde bara gå en kort promenad till startområdet. Det blåste rejält och jag frös så jag skakade. Därav både jacka, vantar och pannband…
Men du vet hur det är. Det tog typ 20 minuter sen var värmen tillbaka i kroppen och allt det där extra åkte av. Resten av tiden var det faktiskt perfekt temperatur och jag tackar vädergudarna för att det inte hade regnat för då hade jag garanterat inte kunnat hålla mig på benen.
Tydligen är banan aldrig samma från år till år vilket gör att det aldrig går att jämföra men själva sträckorna är desamma på våren. (På vinter-upplagan är de något kortare.) Det finns massor av olika klasser att välja mellan och jag hade som sagt var valt ”mellan-distansen” 25 km och Anders 8 km. Längsta är 50 miles och även om jag vet att man aldrig ska säga aldrig så kan jag nog säga det om att försöka ta sig an den banan. Inte ens 50 km är jag sugen på.
25 an är ett 17 km varv + den där 8an som även går upp på Hammeren Fyr. För mig var det dock inte varken vägen dit upp eller något annat upp heller som var det jobbigaste. Det fanns betydligt värre utmaningar…
Men jag tar det från början. Starten gick i exakt tid och vi var många som valt just 25an. Som alltid känner jag mig som en fjant bland alla andra coola ”riktiga” traillöpare med dubbade skor och tonade glasögon.
Som planerat tog jag det lugnt från början men första halvtimmen var ändå slitig för jag tyckte det var jobbigt att andas. Kändes som jag hade damm i lungorna och det hade jag kanske för dammet yrde verkligen!
Gillar man inte backar så är detta lopp inget att ens fundera på för de kommer i princip direkt, de är många och ibland sjukt branta både upp och ner. Dessutom är det ett gäng trappor inlagda. Men belöningen i form av utsikter som aldrig kan beskrivas gör att man glömmer mjölksyran fortare än kvickt.
De första 17 km är utan tvekan de finaste. Jag var helt lyrisk och var utan tvekan den som ropade wow, OOOH och kolla så fint flest gånger och när vi sprang genom ramslöks-ängarna höll jag på att andas ihjäl mig för åh vad det luktar gott! Vi sprang över ängar bland kossorna (tack och lov var de totalt ointresserade av oss), förbi små byar, uppför på stigar, nedför på stigar, över/under stockar, uppför branter, nedför branter, genom stenbrott, utmed havet, förbi gigantiska klippblock och genom vitsippehav och grönskande bokskog. Vi var även upp och igenom Hammershus slottsruin! Vilken tur vi inte betalade snordyr parkeringsavgift i går för att kolla på det på avstånd. haha
Den första rejäla utmaningen för mig var någonstans efter Vang när vi skulle rakt ner, ja rakt ner, till havet. Stigen var förvisso torr men det var full av rullgrus och rötter och lider man som jag dessutom av svindel så blir det inte direkt enklare…
Jag är tacksam de som var bakom inte hade bråttom utan tvärtom sträckte ut både en och två hjälpande händer. Det var lika brant uppför och även om det är fysiskt jobbigare så är jag säker på att pulsen var lägre än nedför. Så mesig är jag.
Efter 17 km fortsätter man på den där 8an och helt ärligt hade jag kunnat vara utan den för det var på tok för mycket bröte för min del och ffa var biten på klipporna en mardröm. Här var jag verkligen verkligen utanför min bekvämlighets-zon och det är nog mest ett under att jag inte stöp eller fastnade någonstans.
Vägen upp till fyren var egentligen inga större problem förutom att jag höll på att stupa då foten fastnade i ett snår.
Jag hade hoppats på lite löpvänliga stigar efter de där vidriga klipporna men tji fick jag. Det var upp och ner och kringelikrok i princip hela tiden och för att inte snubbla höll jag blicken nedåt och höll på att springa på en stor get som plötsligt dök upp!
De där sista 8 km var bland de långsammaste jag tagit mig igenom någonsin just för att det inte gick att kuta och helt ärligt blir jag lite less när det är så.
Men jag tog mig i mål utan nästan en skråma och jag är både supernöjd, jätteglad och obeskrivbart tacksam! Undrar dock om strumporna någonsin kommer att bli vita igen…
Anders som ju känner mig ganska bra trodde nästan inte jag skulle ta mig runt de där sista 8 just pga allt bröte så jag är extra nöjd över att det dessutom gick snabbare än jag hade trott. Är sjukt glad att jag gnetat både backar och benträning på gymet för det hjälpte säkerligen! Anders är en gammal orienterare så han klarade av brötet finfint. Värre med backarna…
Kön till maten efteråt var evighetslång men det var det värt!
På hemvägen stannade vi i Hasle för jag hade en liten önskan kvar…
Nu är vi tillbaka i vår lilla stuga och chillar för fullt.
När jag var på väg ner för de där branterna så svor jag på att aldrig göra detta lopp igen men nu så här efteråt så har jag ändrat mig men nästa gång kommer jag troligtvis att nöja mig med den fina delen och ”bara” kuta 17 km. Men som sagt var, man ska ju aldrig säga aldrig!
Tack Hammer trail för en magiskt äventyrlig och fin dag!
Kram från Ingmarie
