Löpning

En påminnelse

De flesta vill inte varken tänka eller prata om döden men jag tillhör inte dem. För mig är döden en del av livet och vi kommer alla drabbas av dess närvaro förr eller senare. Att låtsas som att den inte finns tror jag inte gör den mindre hemsk, skrämmande eller sorglig. Tvärtom faktiskt. Jag tror det är viktigt att då och tänka på både sin egen och andras dödlighet. Har man pratat med sina nära om döden blir det förhoppningsvis lite mindre jobbigt. Att t.ex behöva ta olika beslut mitt i en sorg är oftast snudd på omöjligt.

Några kilometer upp mot berget, vid sidan om en stig, finns en sten som kanske ser liten ut och som om den legat där i evigheter. Men sanningen är att den bara legat där i drygt fem år och var så tung att det krävdes 5-6 man för att få dit den.

Stenen är där till minne av Pat och Connor. Mina vänner som så hastigt dog sommaren 2012. Far och son. Make och bror. Två liv som tog slut alldeles för tidigt och helt utan förvarning. Döden har ju den ”förmågan”. Att dyka upp precis när, var och hur som helst. För mig är det viktigt att komma ihåg det. Att bli påmind om livets sårbarhet, att vi aldrig kan ta en livsdag för givet och hur viktigt det är att leva det liv man själv vill. Inte det som (man tror) förväntas av en.

Platsen är otroligt vacker och rofylld. Precis när jag kom dit föll några regndroppar och en stor rovfågel svävade ovanför mig. Det var helt stilla och ganska snart kom det solstrimmor genom molntäcket. Det kändes väldigt fint att vara där en liten stund. För att minnas och påminnas.

Löpturen till och från stenen var ljuvlig. Ljummen luft och precis som i går så luktade det så gott från naturen att jag nära på andades ihjäl mig.

Jag är lycklig här. Och såklart obeskrivbart tacksam att jag kan och får vara här.

Och jag är väldans glad över att ha så här många simbanor att välja mellan. Fick ju nästan beslutsångest!🤪

Kram från Ingmarie

Dagen efter-chill

Jag må vara galen och knäpp i någras (mångas?) ögon men jag är inte (helt) korkad.🤪 Kroppen och kroppen känns jättebra i dag men jag vet att den är sliten. Det här är ett klassiskt ”dagenefter-tillstånd” och det är förrädiskt som fasen. I ärlighetens namn maxade jag ju inte direkt i går men jag maskade inte direkt heller. Och även om backarna och sanden sög så sliter det mindre på mig än om jag hade hamrat samma sträcka på platt asfalt. Jag fick inte ens en enda liten blåsa trots att mina skor innehöll en halv sandlåda när jag väl var klar. Det är märkligt!

Så även om energin är på topp har jag sansat mig. Har bl a hängt på Indian Pueblo cultural center. Jag missade tyvärr dans-uppträdandet men bara att vara där, läsa om deras kultur och kolla alla fina grejer räcker långt! Kommer man hit är detta ett måste-besök!

Personligen tycker jag det är bäst att kuta lite dagen efter ett lopp och sen hellre löpvila dag 2 eller 3. På mig verkar nämligen den ev stelheten vara värst efter 48 timmar så då är det skönt att inte behöva tvinga igång benen till någon ”stötig” aktivitet.🤪 Så dagens lilla tur blev på platten nere vid floden. Vem som helst blir väl springsugen av detta?

Det går inte att varken sprada, bada eller simma i Rio Grande (too risky) men det är perfekt att yoga och meditera vid dess kant.

Simmade gjorde jag ändå. I sol-bassängen. Armarna behövde ju inte vila.

Kram från Ingmarie

King of The Hill och mitt dyraste toa-besök ever

När jag gick och la mig i går kväll trodde verkligen jag skulle somna bums för jag var snortrött. Men tror du jag gjorde det? Icke! Kl 02 var jag fortfarande vaken och funderade allvarligt på att ställa in hela långpass-äventyret. När larmen (ja, jag hade två) tjöt 04.45 då sov jag minsann. Men det är som jag konstaterat 18 miljarder gånger innan. Det där att gå upp i snorottan är inte min grej. Något i skallen slår slint helt enkelt.

Men jag tog mig upp, åt min frukost och körde iväg de 7-8 milen till Los Lunas och El Cerro de Los Lunas preserve där loppet skulle gå. Jag kom i perfekt tid för att få en bra parkering, hämta ut start-kitet och göra allt det där man behöver göra innan ett långpass med nummerlapp på magen.

Så där tidigt (starten var 7.30) är det oftast fortfarande väldigt kyligt här in the desert. Funderade ett tag på att behålla mössan på men vis av erfarenhet så avstod jag klokt nog. Dock behöll jag pannbandet på hela vägen men inte för att jag frös utan för att jag var klantig. Återkommer till det.

 

Försökte värma upp genom att jogga lite. Benen var som gjutna i bly. För lite sömn, kallt och blyben. Det kunde ju onekligen ha börjat bättre. Jag visste ju dessutom vad som väntade…Berget må se ut som en liten kulle på avstånd men jag lovar att det är den inte.

Banan går alltså upp till toppen via slingrande stigar av olika vidd med hårt packad sand, extremt lös sand och stenar i olika storlekar. En del stigningar är så branta att man måste gå. Både upp och ner. Väl uppe bär det sen av neråt på andra sidan och där är det i princip bara djup sand. När man kommer ner är det lite böljande sten/grusväg innan man kutar på en liten asfaltsnutt till vändningen. Sen är det samma väg tillbaka plus en liten extra krok för att få ihop de där 21 km. Att tillbakavägen skulle bli den stora utmaningen hade jag begripit. Kuta uppför efter en lång brant nedförslöpa är alltid jobbigt och det blir då inte enklare av att det är brant uppför i djup sand! Lägg där till att allt sker på mellan 1400-1700 m ö h.

Men vi tar det från början. Starten gick och som alltid rusade en del. Jag tog det skitlugnt. Kroppen var seg som gammalt snor, benen fortfarande gjorda av bly och andningen ska vi bara inte tala om. Det var så där illa så jag trodde jag skulle behöva bryta redan efter en (amerikansk) mile. Men jag fortsatte. Såg till att helt köra mitt eget tempo trots att ”alla” kutade om. Märkligt vad man kan inbilla sig för riktigt så illa var det ju inte… Efter den första riktiga stigningen började det lossna, Jag hade egen vattenflaska med mig så jag skippade att stanna vid kontrollerna. Vid mile 3 hade jag hittat flytet och ner till vändningen gick det som tjohejsan. När värmen kom hade jag tagit av mig pannbandet men fick då även med ett hårspänne. Flaxande hår i ögonen funkar inte för mig, särskilt inte på teknisk trail. så det var därför jag sprang vidare med pannband trots att det var på tok för varmt. Klantigt att inte ha ett bättre hårspänne, jag vet.

Sen blev jag kissnödig som attan. Vid vändningen kunde jag inte tänka på något annat och eftersom där var en bajjamaja hoppade jag snabbt in och gjorde det jag skulle på ny rekordtid. Men inte tillräckligt snabbt visade det sig sen. Jag visste att jag låg sjua här och även om jag egentligen inte brydde mig så ville jag ju helst inte bli omsprungen. Så kom jag ikapp en tjej. Sprang förbi i djupsanden uppför. Sen en till. Fler och fler kroknade på tillbakavägen. Även killar. Jag tog mig förbi en hel bunt bara genom att gneta på och jag kände mig urstark! Långa sega backar är verkligen min grej. Då kommer min traktor i gång! Särskilt efter att ha övat på trailsen här. När det gick nedför igen flög jag. Borta var blybenen och segsnoret! Jäklar vilken känsla det är!
När det var ca 2 miles kvar kom jag i kapp och förbi en tjej till och såg att avståndet till hon jag sett hela tiden framför mig minskade hela tiden. Jag var nu fyra och tänkte att jag kör och ser hur länge/om det håller. Trea hade ju varit nice med tanke på att det var prispengar till topp tre. Snacka om pengavittring och hur ha-galen man kan bli… Men $100 är en del. Åtminstone i min värld. Tjejen var trött, hon gick i alla uppförsbackarna, så jag matade på. Ett par hundra meter innan mål var jag i fatt och förbi och kom trea i mål. Men nu hade vi ju chip och enl dem hade hon startat 5 sek. efter mig och jag var bara 4 sek. före henne i mål. Med andra ord kom hon trea med en sekunds marginal. Hade jag inte behövt göra det där bajjamaja-besöket hade jag alltså varit lite rikare just nu och ffa väldigt mycket mindre irriterad. För ja, det är klart jag är besviken. Hur ofta är man liksom så nära extra $$$?

Men, men. Det är som det är. Chip är rättvist på det viset men nästa gång ska jag banne mig starta långt bak. Banan är superfin, loppet var välorganiserat och jag både vann och satte banrekord i min åldersklass.

 

Det serverades pannkakor och burritos efteråt men ingen vegovariant. Trist. Och jag vet inte varför men stämningen var liksom inte särskilt familjär om jag jämför med andra lopp jag kutat här. (Och det är trots allt en hel del.)  Lite arrogant attityd på något vis. Synd. Eller så var det jag som inbillade mig.

Väl hemma igen slappade jag en stund i solen (efter att jag ätit ”riktig” mat) och kom fram till att jag såklart är nöjd med loppet, känslan och över att min kropp och knopp är så starka! Jag är ingen King of the hill men jag är banne mig en Queen of the hill!

Har även köpt ett halvt dussin bagels som present till mig själv samt vattenlöpt och hängt i hot poolen tills jag var alldeles mjuk och genomsvettig.

Så här tänker jag. Man får vara besviken och gnälla när man upplever att det är så. Men bara ett tag. Sen får man skärpa till sig och inse hur bra man har det, hur mycket fantastiska saker som sker i ens liv varje dag och att få saker är värda ödsla negativa tankar på. Särskilt inte en löptävling. Inte ens när man missar $100 med en sekund.

Kram från Ingmarie

 

Man kan inte alltid lyckas…

I går torsdag bestämde jag mig för att köra det där bergsloppet i morgon lördag. Jag vet ju sen förra helgen att det är en rejäl utmaning men vädret ska bli fint, kroppen är ok och jag tänker att ett långpass med både service och sällskap är en alldeles utmärkt aktivitet att göra en lördag. Eller hur? Att det sen blir uppstigning kl 04.45 förtränger jag…😱

Jag har ju tränat på som vanligt men även om jag inte ser detta som en tävling, trots nummerlapp, så är det ju lite både trevligt och roligt att ha en åtminstone hyfsat pigg kropp. Med andra ord tänkte jag chilla lite i dag. Det gick väl sisådär…

En timme på gymet där jag gick all in på denna (igen).

Plus en dryg timmes drill av coach Jenny i bassängen.

Well, well. Det blir som det blir och att bli trött är ju (oftast) helt ofarligt. Tar jag mig bara över ”kullen” ska jag väl kunna ta mig tillbaka också. Och bli en Queen of The Hillrun. Jag har i princip hela dagen på mig so no stress!🤪

Kram från Ingmarie

Som det kan bli

När jag började simma för några år sedan hade jag någon slags längtan efter att kunna göra det och ffa kunna göra det obehindrat. Det ser ju som sagt var enklare ut än det är… I alla fall för mig. Inget av det jag kan i dag har kommit gratis och det har inte varit enkelt. Det finns de som lär sig på ett tjillenik och inte har några som helst problem med flytläge, arm- och handvinklar, huvudposition eller drag. Jag tillhör inte dem. Jag har fått, och får, slita hårt för minsta lilla framsteg. Oräkneliga är de gånger jag tänkt ge upp och och ännu mer oräkneliga är de gånger jag fått kallsupar, känt mig kassast i världen och undrat vad i all sin dar jag håller på med.

Samtidigt har jag haft en väldans tur. Hela tiden har det funnits människor omkring mig, vänner och coacher, som stöttat, peppat och uppmuntrat mig. Och jag är övertygad om att när man verkligen, verkligen vill något, från djupet av sitt hjärta, då stretar man på. Då ”står man ut” med att det är trögt, kämpigt, svårt, att man ständigt är sist och att utvecklingen går långsamt. Åtminstone så länge det går lite framåt. Och det gör det ju. Även för mig. 😀 Jag tänker att dels är det svårare att lära sig en teknik-sport när man är 50+ och dels att jag har hela (resten) av livet på mig att öva vidare.

 

Att jag skulle längta efter, och bli beroende av, simning hade jag dock aldrig ens kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Men så har det blivit. Jag längtade lika mycket efter dagens löppass som efter dagens simpass. Och båda var lika härliga!

Så säg aldrig aldrig. Längtan, val och rätt omständigheter kan få livet att ta oväntade, häftiga vändningar om man bara tillåter det. 😍

Kram från Ingmarie

Alltid är där något

Det var en smula segt att kuta i dag och har man en segdag så är de kuperade trailsen vid berget en extra utmaning. Men det är som det är. Gårdagen spelar säkert in. Benen ät ju som sagt var inte 50 längre.🤪 Energin är det inget fel på i alla fall och det finns verkligen otroligt många (vackra) anledningar till att uppleva lycka och glädje även med trötta ben. Eller hur?

Som t.ex nyckelpigan som gjorde mig sällskap i solstolen. Att kunna känna smaken av mat och lukten av gräs. Flowet under kvällens yogapass. Vänner. Ett avslutat skrivjobb och fler nya målarprojekt. Solnedgången och att det var 20 grader kl 18.

Kram från Ingmarie

Sunlove

Jag har sagt det förr och säger det igen. Det är snudd på obegripligt att att något som ser så enkelt ut som simning kan vara så förbenat svårt när man själv ska göra det.

Men det går onekligen framåt! I går ”kom jag på” ännu en av dess hemligheter. En liten vinkeländring på huvudet och vips så blev det helt annat flyt!

Och i dag på Master simträningen blev vi filmade vilket är både läskigt och jättenyttigt. Resultatet blev i alla fall att ännu en liten slant åkte till rätt ställe när det gällde draget.

Sen hjälper ju denna säkerligen till.

För precis som alltid när solen och värmen kommer så tinar hela jag och allting i mig funkar liksom några snäpp bättre. Slår aldrig fel! Intervallerna i parken i förmiddags kändes riktigt bra! 16 x 2 min (1 min gå/joggvila) + hopp&skutt-övningar.

På gymet efteråt kom en man fram till mig och sa:

Congratulations to what you just did!

Jag fattade inte riktigt vad han menade så jag frågade. Det är ju liksom enda sättet att fatta.

Well when you did those special jumping up and down that box I told myself that there’s some big trophies in that body! Am I not right?

Ja vad svarar man på en sån komplimang? Helt fel hade han ju faktiskt inte. 🤪🤩🙏🏻 Glad blev jag i alla fall! (Det jag hade gjort var bl.a olika koordinations-hopp upp och ner på en låda.)

Lunchen satt inte helt oväntat som en smäck i den där Trofé-kroppen under den där energi-klumpen.😀😉

Kram från Ingmarie

Olika slags sim

Det händer inte ofta men när det nu ska hända att jag kutar i ottan före frukost så är det ju tacksamt att ha valt en sån här gudavacker och ljummen morgon. 😍

Anledningen var enkel. Klockan 09 skulle jag träffa mina vänner Erin och Lorraine för att åka till Cochiti lake. Samma sjö där jag och Anders var för några veckor sedan.

Jag visste inte riktigt vad som väntade mer än att vi skulle i plurret och att det skulle vara svalt.🤪 Både Erin och Lorraine är vana ice-swimmers och framförallt stentuffa så för mig handlade denna utflykt mycket om att både inspireras och lära mig mer. Om det ska vara riktig ice-swim ska det vara under 5 grader Celsius (ca + 41 Farenheit) så på det viset räknades dagens strapats inte riktigt dit. Men helt ärligt är 5,5 grader C inte särskilt varmt det heller när det handlar om mer än ett dopp… 😀

Särskilt inte när vinden ligger på och solen mestadels var skymd av feta moln.

Man skulle kunna tro att de där två brudarna aldrig fryser men jag lovar, det gör de! De var påpälsade upp över öronen både före och efter!

Jag var i och simmade några meter tre gånger.

Och ja det var kallt!

Erin och Lorraine däremot stannade i och höll sig där. Lorraine simmade ruskigt långt ut och jag begriper fortfarande inte vad hon är gjord av! När hon kom upp igen efter nästan 20 (!!!) minuter skakade hon inte ens.😳

Erin är mer som jag när det gäller frusenhet och precis som mig anser hon att det aldrig kan bli för varmt. Ändå har hon börjat med detta! Så kan det tydligen bli när man upptäckt ”ruset”. Hon skakade som ett asplöv efter sina dryga 10 minuter i sjön men skrattade mest hela tiden åt det! Och det finns knep hur man vänjer sig och gör. Några av dem som jag lärde mig och blev påmind om i dag är:

• Vänj kroppen successivt och don’t overdo it så det blir farligt. Det är kallt och det gäller att lära sig både hur det känns och hur kroppen reagerar.

• Man behöver inte doppa huvudet för att det ska vara ”riktig” ice-swim. Men inget mer än badkläder är tillåter. Dvs ingen våtdräkt eller liknande.

• Många (de flesta?) fryser vådligt efteråt men man vänjer sig och det går över. Oftast är det helt ofarligt och enbart positivt för både hälsan och välbefinnandet.

• Ta av badkläderna, torka kroppen torr, på med varma, torra kläder direkt, drick varmt, lägg ev ”heaters” (typ små varma påsar) i sockarna, bh:n, vantarna, anywhere.

• Om du behöver köra bil så åk inte ensam alt ha inte bråttom hem igen.

• Var helst inte ensam ö h t.

• Du behöver inte vara direkt extra kyltålig eller ens gilla kyla för att älska ice-swimming.

• Det är stor skillnad på sprada/swimrun och ice-swim. Det är som tre olika saker även om alla inkluderar (kallt) vatten.

• Ice-swimming är riktigt häftigt och det ordnas flera olika event och tävlingar över hela världen året runt. Det finns olika längder och klasser och säkerheten är extremt noggrann! ISA är den international organisationen där man kan läsa mer .

• Att det är hälsosamt på flera sätt och vis är det ingen tvekan om! Här är några platser som anses extra coola.🤩

Jag blev ruskigt inspirerad i dag så vem vet vad som händer framöver? Jag har i alla fall skaffat en lika fin mössa som supergirlsen!

Men hur det var så blev det ju inte särskilt mycket sim så jag var även i (den uppvärmda) sol-poolen för en timmes drill av coach Jenny tillsammans med sim-kompisen John.

Tufft men på ett helt annat vis. Och absolut frysfritt.

Kram från Ingmarie

El Cerro de Los Lunas

Trots att jag har höjdskräck så älskar jag berg! Särskilt när de är omgivna av vidder! Då känner jag mig både trygg och fri! Bergen i t ex Schweiz är fantastiska men efter en vecka omgiven av dem känner jag mig instängd. Fråga mig inte varför men det finns säkert någon bra bokstavskombination även för den ”åkomman”.

Här finns massor av ”fria” berg. Ett av dem ligger i El Cerro de Los Lunas Preserve. Ca 80 km söder om Albuquerque och strax utanför Los Lunas. Jag hade läst att den skulle vara utmanande men eftersom det går ett race där så är det ju inte omöjligt att kuta där och hela stället är känt för sina trails och vyer. Planen var i alla fall att jag skulle springa uppför i max 40 min och sen samma väg ner. Men du vet hur det kan bli med planer…

Det var skönt varmt redan när jag gav mig iväg. Bred fin grusväg som smalnade av allt eftersom den ringlade sig upp, upp, upp och delade sig lite hit och dit.

Det var krävande, såklart, men utsikten och känslan där uppe var värd varenda svettdroppe, andetag och hjärtslag!

Där och då bestämde jag mig för att kuta hela vägen ner på andra sidan och sen ta asfalten tillbaka till parkeringen. Dels för att jag var nyfiken, dels för att det kändes så bra i kroppen och dels för att vädret var ett typiskt Ingmarie-väder! Vatten hade jag med mig men jag insåg jag skulle behöva snåla och i värsta fall skulle det nog gå att fylla på vid ”andra sidan”. Innan jag var tillbaka vid bilen alltså. Hade såklart med mig mer.

Så jag kutade vidare. Ner, ner, ner och precis som det stod i det där loppets banbeskrivning så skulle det mestadels vara djup sand och det var det! Kuta uppför där igen (banan går nämligen i princip samma väg tillbaka) är utan tvekan en galen utmaning! Nerför var det ju liksom bara att plumsa på. Och känna hur sanden sipprade in i skorna…😱

Sista 4-5 km gick på asfalt men var inte alls så platt som jag trodde. Men fram kom jag på hyfsat pigga ben, tom vattenflaska, en jäkla massa sand i skorna och så mycket svett i ögonen att jag hade svårt hålla dem öppna. Härligt!

Hängde kvar där en stund. Drack, stretchade och slöade. Om kroppen, knoppen och vädret vill då kanske jag kör hela banan nästa helg. Med service. 😀

Innan jag åkte dit hade jag googlat fram ett café jag var nyfiken på. För visst låter Europa. Coffee, Bakery. Tea. som ett spännande ställe att besöka mitt i New Mexicos desert.

Det var det! Och jag hade garanterat aldrig upptäckt det utan Google för det ligger utmed en evighetslång raka in the middle of absolutely nowhere.

Så himla gulligt och trevligt! Utan att tveka fixade de till en vego-måltid till mig som jag avnjöt ute i solen. Med utsikt mot hagarna och en traktor.

För den som undrar blev det ingen dusch förrän långt senare men då gjorde jag det å andra sidan dubbelt. Före, och efter, vattenlöpningspasset.

Kram från Ingmarie

Fredagsfys-mys

En riktig fysmys-fredag ser ut så här när jag får välja.

Intervaller i Academy-parken. Det kändes så ruskigt bra så jag spände bågen ett snäpp. I stället för planerade 3 x 10 min så blev det 4 x 10 min. (2 min vila.) Plus de där ”vanliga” utfall-grodhopp-enbenshoppen.

Enda ”misstaget” var att jag helt hade felbedömt vädret. Det blev väldans varmt! Men sånt gillar ju jag! 😍 Och att bli så där härligt trött!

Sen direkt vidare till gymet för en genomkörare av hela kroppen. T o m händerna!

Och till slut ett extra långt uüberskönt yoga-pass. Med instruktör. 🤩

Och såklart mat! Massor. Bl a en egenpåhittad superlunch. Helt plantbased så den var snäll även mot djuren och Moder jord. ❤️ I ärlighetens namn är i princip alla mina måltider egenpåhittade. Och plantbased. Jag och recept har liksom aldrig riktigt synkat.🤪 Tycker ärligt att jag klarat mig väldigt bra utan hittills ändå.

Hur gör du? Recept eller frilans?

Kram från Ingmarie