Simning

The race of the races

Så sent som i våras så tänkte jag att det där racet ÖtillÖ var något jag aldrig skulle ens fundera på att göra. Totalt 75 km varav 10 simning. Från Sandhamn till Utö. Det är galet långt! Och tufft. Det var där hela den här swimrungrejen startade och anses i dag som ett inofficiellt VM. För att ens komma med måste man kvala.

Men du vet hur det är. Man ändras och förändras. Dagens sanning är inte alltid morgondagens sanning och vice versa. I dag har loppet gått och jag som aldrig brukar vara förtjust i att kolla när andra sportar har tokglott på livesändningen varje möjlig sekund.

När jag inte glott har jag ändå varit där med tanken. När jag simmade och vattenlöpte tänkte jag på hur många timmar alla där ute på loppet nött i bassängen och att alla där en gång varit nybörjare de med.


När jag höll mitt Indoor Running pass påminde jag både mig själv och deltagarna om att det finns de som har det mycket tuffare och är mycket tröttare just då. Vet förstås inte om det hjälpte. De kanske bara tyckte det var en tramsig jämförelse. Men de verkade ialla fall nöjda och jag hade lika kul som alltid.


Vid varje målgång jag sett har känslorna svämmar över och jag har lipat en skvätt. Ja sån är jag. Men fatta vilken grej det är!  Två och två kämpar man timme in och timme ut genom hav och land. Snacka om teamwork och snacka om att vara ett med naturen.

De första i mål, Lelle Moberg och Daniel Hansson, satte ett nytt fantastiskt banrekord. Sub 8 timmar! (7.59.04) Damernas vinnare, Kristin Larsson och Annika Ericson, förbättrade rekordet med 50 (!) minuter. 9.32.03 timmar lyder det. Mixklassen vanns av Eva Nyström och Adriel Young på 8.49.58. Tror även det var nytt banrekord. Men oavsett så är varje lag som klarade cut off-tiderna och kom i mål superkämpar! Swimrun ÄR tufft på ett annat vis än att ”bara” kuta eller simma men som en av kommentatorerna sa: ”har man en gång börjat är man fast”.

Någonstans djupt där inne inser jag att jag också vill vara med. Och ska. Innan jag fyller 55. Det kommer krävas jäkligt mycket jobb, svett och högst troligt även tårar. Plus att jag måste hitta någon som är tokig nog att vilja köra med mig. Vi pratar ju många timmar tillsammans här då man dessutom kommer bli sjukt trött. Och det vet vi ju alla att trötthet har en viss tendens att plocka fram mindre smickrande sidor av oss själva.? Men så tänker jag att om andra kan så måste väl jag också kunna?

Mål och drömmar är viktiga men man får ta ett steg i taget. Jag har massor av saker jag behöver förbättra och jag har en plan! Funkar inte den får jag helt enkelt tänka om och hitta en plan B, C, D eller vad som nu krävs. För jag tror att om man verkligen vill något innerst inne så har man också kraften att förverkliga det. Vill man inte på riktigt, tja då blir det heller inget. Eller vad tror du?

Kram från Ingmarie.

Let the stress flow off

Vissa veckor är verkligen extra röriga, stressiga, kaoitiska och blajjiga. Denna veckan har varit så för mig. Kanske inte blajjig som i tråkig och trist utan mer som i nollkollfattaringentingochstressadsomfasiken. Ja du vet nog vad jag menar. När det är en massa grejer som man inte riktigt kan göra något åt men som påverkar vardagen. Ibland spelar det heller ingen roll hur mycket man vet att det sitter i skallen. Stressen biter sig fast som en envis blodigel oavsett.

Och om det är något jag inte är bra på så är det just stress. Förutom att frysa så är det min absolut sämsta gren.
Då gäller det att bromsa och hitta en motvikt fort som attan för annars går det åt pipsvängen direkt för mig.
Kuta i skogen är ju en klassiker. Hjälper alltid!
I går blev det även ännu ett Hot Mojo-pass. Dubbelt extra bra för dels var det en ny release (gillade inte den andra för det var extremt mycket vridningar och min överrörliga rygg went cräjsy direkt) och dels var det en av mina absoluta favvoinstruktörer som hade passet.

Tonny är inte bara en superbra instruktör. Han är en rackare på att baka med!

Tonny är inte bara en superbra instruktör. Han är en rackare på att baka med!

Och snäll som få.

Och snäll som få.

Den här releasen älskade jag! Mycket balans och styrka. D.v.s hög utvecklingspotential under de 4 månader den kommer vara. 🙂 Ja sen älskar jag ju att det är hot så svetten får rinna precis hur mycket den vill. För mig är det som att med svetten så rinner all skit ut oavsett om det sitter i cellerna eller i skallen. Efteråt är jag ren, mjuk och skär som en bebisrumpa. Och ännu lite gladare.

Simma är ett annat sätt att vaska av den där stresskänslan. I synnerhet om man är där strax efter lunch för då är det nästan folktomt på Eriksdalsbadet.. Tänk dig bara. En hel 50-metersbana för sig själv hela passet. Det är überlyx det! Andas in och andas ut. Fokus. Går inte att tänka på något annat än det för då blir det kallsup direkt.

IMG_6483simgl
Det finns dock en sak jag både kan stressa till, och för, utan problem. Sami´s Hot vinyasa flow-pass är skitsvårt att få plats på så när jag får det gäller det att hugga direkt oavsett var eller hur jag är. För jag vet att det kommer bli hur bra som helst när jag väl kommer dit. I dag var inget undantag. Jag begriper inte hur karln gör men varje gång överträffar han liksom sig själv. För hur bra förra passet än var så är nästa ännu bättre.
Magic, eller hur?

IMG_6485sami
Och nu när jag sitter här i fåtöljen och skriver så begriper jag ännu mindre vad det var jag var så förbenat stressad över innan.
Livet går upp och ner men när det är ner så får man ta några djupa andetag, tänka att det bara är en dålig dag. Inte ett dåligt liv. 🙂


Kram från Ingmarie.

Innestart

Oavsett vad jag vill och tycker om att sommaren snart är slut så har höstaktiviteterna kört igång med full kraft nu.

Eriksdalsbadets utebassäng är igenbommad för i år så vill man simma längder och vattenlöpa i pool får man snällt gå in. Fördelen, om man kan gå på ”rätt” tid, är att det finns väldigt mycket mer space där inne. 🙂

IMG_6438sim
På SoFo, liksom på alla Sats för den delen, så är höstschemat i gång och för mig betyder det bl.a Indoor Intervals ett par gånger/vecka.
Även om ute såklart är bäst så får jag nog lov att säga att ska man nu köra löpning på band inomhus så är ”vår” Cardiosal verkligen ett av de bästa alternativen. Den är ruskigt cool!
IMG_6442indoor1
Bjöd kvällens deltagare på en härlig stege och det var som om jag aldrig varit därifrån trots att det i verkligheten är massor av månader. Vissa grejer sitter tydligen väl inpräntat i hjärnkontoret. Men jag hade helt glömt bort hur groteskt mycket man svettas av det där. Tur mitt band är lite avsides från alla andras för det var stänkvarning à la megastor. :-O

IMG_6441indoor2
Och när jag nu ändå var där var det ju lika bra att röja lite på gymet också. Och svettas lite till. 🙂

IMG_6445gym
Ska jag vara helt ärlig så känns allt det här skitskoj trots att det är inomhus! Precis som det ska vara tycker jag. Annars är man fel ute.
Love what you do and do what you love.
Det är min (simpla) livsfilosofi.

Kram från Ingmarie.

När det blir ändrade planer

Egentligen skulle jag varit i Falun tills i dag men det blev ändrade planer. Så jag bestämde att det var bättre att tokköra en dag och komma hem sent än att hela dagen i dag hade gått åt till ”ingenting” även om jag samtidigt missade ännu ett träningspass i sagomiljö och en slö hotellfrukost. Ibland måste man helt enkelt välja.
Och jag tror jag valde helt rätt. Eller rättare sagt, jag väljer att tänka att jag valde rätt. 🙂

Fredag efter en tuff jobbvecka, då bestämde jag att 1/4-dag räckte mer än väl. Sen blev det party! På mitt lilla vis.

10 x 120-60 sek. + 10 x 60-30 sek. intervaller på platten (för att kuta så jämnt och så snabbt som möjligt) + hopp&skutt + utegym + upp- och nedjogg.
Om jag ska sammanfatta det hela så var det skitjobbigt, skitskoj och skitsvettigt! Helt plötsligt har ju sommaren (den lilla som varit) kommit tillbaks. Och nu ska jag berätta ett hett tips för dig som vill vara ledig när det är garanterat bra väder i Sverige nästa sommar. Veckan efter att Eriksdalsbadet har stängt, d.v.s denna veckan (34), är det i princip alltid fint väder. Jag vet för jag har retat mig varje år på att inte få nyttja utebadet fastän solen steker.
Så nu vet du det. 🙂 Påminn mig gärna för jag lär ha glömt när det är dax för sommarsemester igen.

Men tillbaks till dagen.
Jag har ju det så himla bra att på bara några minuter (typ 15-20) så är jag vid fina Flatensjön. Ett av mina absoluta favvoställen i 08a land.
Tror banne mig jag ökade vattentempen flera grader när jag doppade ner min överhettade kropp i plurret. S-å-s-k-ö-n-t!

IMG_6383bad2
IMG_6381bad1
IMG_6374badsista
Sen parkerade jag mig där. Och njöt. Det finns tillfällen då det är bra att tro fel för jag trodde inte det skulle bli någon mer gång i år men helt otippat har det tydligen varit årets varmaste dag i dag! 🙂

Naturens eget torkskåp.

Naturens eget torkskåp.

IMG_6387flaten
Att vara vid Flaten en dag som denna utan att simma vore skamligt. Nu är jag ju förstås inte så svårövertalad på just den fronten så av den anledningen slipper jag i alla fall att skämmas. Det blev ett grymt gött pass. Flow, flow, flow hela vägen. Tack vare en ganska frisk vind guppade det på ganska rejält där ute men det gjorde det hela bara ännu roligare.

IMG_6392sim
IMG_6390sim1
Jag är säker på att det var just detta som var meningen med de ändrade resplanerna. Tänk om jag suttit på ett tåg/tuben istället för det här!

IMG_6400jag2
IMG_6398jag1
Kram från Ingmarie.

Sportsöndag

Jag kan absolut uppskatta att kolla på när andra sportar, särskilt nu i OS-tider, men helt ärligt tycker jag det är miljarder gånger roligare att göra själv. Enl. det jag har hittat om ordet sports betydelse så är det franskt och betyder ”fritid”. Antar att det inte riktigt stämmer med dagens ”sportbetydelse” med tanke på att många är professionella och knappast gör det på sin fritid.

Men det gör jag! Och ledig söndag betyder mycket egen-sport.
Typ så här.

Löpintervaller. 5 x 5 min. (1 min. vila) + 10 x 60-30 sek. + 200 utfallssteg, 24 grodhopp och 80 enbenshopp/ben i uppförsbacke. Och nej, inte allt på en gång utan uppdelat i 4 set. Men det var jobbigt nog det med. Plus en halvtimme svettigt effektiv styrketräning på närmsta utegymet.
Sen var jag både riktigt trött och riktigt nöjd.

IMG_6274int1
IMG_6266int2
IMG_6267int3
Men lite mat i magen, packning inför morgondagen och lite annat pyssel så var jag redo igen.

For in till Söder och körde ett BB-pass på hemmahaket. Så härligt!

IMG_6277sats
Traskade sen vidare till Eriksdalsbadet.
Jag har ju det som tradition. Att alltid vara där första och sista dagen det är öppet på utebadet. Och nu var det alltså tråkigt nog sista för i år. Lika sorgligt varje gång och på tok för tidigt. Men det hjälper inte hur jag/vi utesimmare har tjatat, bönat och bett på dem år efter år. När Stockholm stad har bestämt sig så är det hugget i sten forever oavsett. Kasst.
Men simpasset gick skitbra!

IMG_6283bad1
IMG_6282bad2
Tja, sen var den sportsöndagen helt enkelt slut.

Hur har din (sport)söndag varit?

Kram från Ingmarie.

Förvandlingar

Jag är väl en av få som snart inte laddat ner Pokemon-appen och springer omkring för att fånga dem. Det är säkert jättekul och bra om man bortser från de som inte kan ta blicken från skärmen ens när de cyklar eller kör bil. Största anledningen till att jag inte börjat är helt enkelt för att jag inte har tid att bli så där hooked som de flesta verkar bli.? Det räcker med alla de andra femtielva finesserna och kulattha-apparna jag lyckats samla på mig. Som t.ex Prisma. En app där man kan förvandla sina bilder till rena konstverken. Eller skräpverken beroende på hur man ser det.

Det är sjukt kul i alla fall. Så här blev bilden från dagens simning.


Och från trappan ner till ett av dagens jobb.


Och precis som bilderna förvandlats så har jag ”förvandlat” mig till andra sidan Sverige (med SJ:s hjälp) och landets näst största stad. Det är här solen finns om någon undrar. Jag kom i hel höstmundering och fick nästan stora chocken när jag klev av tåget och både såg och kände solens heta strålar. Gött!☀️


Ännu svettigare blev det på gymet. Bra styrkepass + ett härligt yogapass på nyrenoverade Kompassen.. Fint som attan!


Vilken är din favvo-app?

Kram från Ingmarie.

Tre trängselfria

Simning är i ärlighetens namn inte en särskilt ”social” sport. Åtminstone inte under tiden man håller på. Men när vi samlas för att simma tillsammans så ser vi till att ta igen det där med råge både före och efter. Det är rena hönsgårdstjattret och de som går förbi undrar nog vad vi är för gummiklädda filurer.
Men kul har vi! Och Torvsjön har nog aldrig bjudit på så magiskt fint och ljummet vatten som nu.

IMG_5805torv1
IMG_5806torv2
Grejen med de här passen är inte så mycket att vi ska göra exakt likadan träning utan mer att vi är många på samma plats så vi har koll på varandra. Sjön är stor så det är ingen som helst risk för trängsel även om vi försöker. Man kan enkelt sätta ihop sin egen bana beroende på hur långt/länge man vill simma. Hur bra som helst! De snabba kommer såklart längre men vill man så finns det nästan alltid någon man kan simma tillsammans med.
Alla har en Safety bouy av något slag och i dag hade Micke dessutom SUP:en med så det blev ännu säkrare.

IMG_5804torv3
IMG_5808torv5

Janne simmade så långt att han missade vår fina gruppbild. :-O

Janne simmade så långt att han missade vår fina gruppbild. :-O


IMG_5812torv6
Skogen var nästan lika trängselfri den. Vilket inte gjorde mig någonting för även om jag älskar att kuta tillsammans med andra så älskar jag lika mycket att kuta själv. Passade på att köra ett pass på fina utegymet med. Också helt trängselfritt!
Vad hittar folk egentligen på en fin söndag? Är alla utom jag i parken och jagar Pokemon?

IMG_5797utegym
Enda gången jag egentligen känt det var mycket folk runtomkring mig denna dag var nog när jag yogade lite på gräset vid Nissan. Men då är det bara att blunda och tänka att man är i sin egen lilla värld eller så tittar man (upp och ner) mot den stora himlen. I jämförelse med den blir man ändå på sin höjd en liten, liten pytteliten prick i det stora (trängselfria) universumet. 🙂

IMG_5800hund
Kram från Ingmarie.

Transportlöpning med extra allt

Springa från A till B är ett grymt bra sätt att få både ett långpass och ett äventyr på samma gång. Nu för tiden finns ju dessutom Google Maps så man behöver ju inte ens riskera att springa vilse.

Många av mina klubbisar skulle köra Åhlatriaden triathlon i Gyltige så vad passade väl bättre än att kuta dit? Ombyte och matlåda fick skjuts och jag behövde bara göra det roliga.Gyltige är f.ö ett jättemysigt utflyktsmål. Ligger några mil öster om Halmstad om man tar närmsta vägen.
Min tur blev Halmstad, Sperlingsholm, över Kaneberget (Malin vet ganska väl hur sega backar där är), Hertered, Simlångsdalen, Mahult och sen Gyltige med lite extra omvägs-knorr. Totalt 190 goa minuter.?

Gjorde ett riktigt depåstopp för att fylla på vätskeflaskan.Tyckte det var ett ganska passande ställe. Jag och alla motorcrosshojarna på samma ställe.

Jag är lite oldfashion och bär vattenflaskan i handen. Just i dag hade jag dock piffat till det hela med lite av bästa sportdrycken. Ruskigt bra krut i den!


I Gyltige var det fullt ös och massor av tokladdade triathleter som gjorde sig redo inför start. Jag passade på att testa och inviga målportalen. 

 
Kolla triathlon är superskoj! I synnerhet när man har en massa härliga människor att heja på och babbla med. Och jag älskar verkligen att se på när alla simmar iväg. Det är så otroligt coolt!


Jag har ju lärt mig det där nu. Att min abstinens efter att själv få hoppa i inte är nådig när jag ser sånt här. Så jag var förberedd. Hade packat med simgrejerna och så fort alla tävlande var uppe var jag i. Vilket vatten! Någon sa det var mellan 22-24 grader! Det är ju nästan samma temperatur som bassängvattnet på Brottet! ?


Efter det där var det grymt fint att sitta i solen, käka, kolla race och t.o.m bli bjuden på gratis kaffe av de snälla funktionärerna. Världen må vara crazy men jag är övertygad om att det finns mer godhet än ondska i den och att det förstnämnda är vägen man ska välja.Både att göra och att se.


Men jag åt inte mer än att jag lite senare tillsammans med mamma, Ulf och lillebror Daniel ännu en gång kunde frossa i mig av Glada grisens smarriga vegomat. Är det extra allt så är det ju liksom.?


Kram från Ingmarie.

50,5

Femtio och ett halvt år ung i dag. Planen är ( minst) lika många år till.? 

Jag firar ju mitt halvsekel hela året och fira kan man göra på många sätt och vis. T.ex med att hjälpa (läs lura) bästa Maria till ett nytt tjusigt distansrekord.?



 Den sista tredjedelen var jag väl kanske inte hennes favvo-vän/coach men nog ser hon bra nöjd ut de sista stegen? Och efteråt vet jag att hon gillade mig ganska mycket trots allt.?


När det gäller simning är det ombytta roller så jag lär få betala tillbaks.?

Så därför kan, och bör, man även fira genom att fortsätta öva, öva, öva på det man vill lära sig ordentligt. Testade ett nytt simställe med extra spännande historia tillsammans med klubbisarna Jens, Roger och Micke. För mig är det verkligen hur häftigt som helst att kunna, och våga, prova det ena simstället efter det andra så här.


Drygt två nya härliga kilometrar in på simkontot bara så där.
Om jag håller i som jag gör kommer jag vara oslagbar som hundraåring.?

Men inget party utan lite extra god mat på ett av Halmstads mysigaste hak tillsammans med världens bästa mamma. Det är så himla mysigt att kunna ses så här (nästan) hur ofta som helst.?


Just Norre Katts park där myshaket ligger är ett Pokemon-getto utan dess like har jag lärt mig. Jag och mamma var nog de enda som inte jagade. Och min Sprada-frände Morgan. Han föredrar nämligen (verkliga) pinnar.


Kram från Ingmarie.

När dåtiden kommer i kapp

Jag trodde på riktigt att jag var ”klar”. Att rädslan och smärtan var avklarade kapitel. Att sorgen, om än i en annan form, fanns kvar endast som en svag påminnelse om livets sårbarhet och ändlighet.

Men jag hade fel. Och när den där bottenlösa rädslan och sorgen griper tag i en är det väldigt svårt att stå emot.

För att förstå får man gå tillbaks nästan 25 år i tiden. Det är längesedan men tydligen kan minnen sitta ruskigt djupt rotade. Den 1:a oktober 1991 drunknade min dåvarande pojkvän någonstans vid Tylön utanför Tylösand. Först tre veckor senare flöt han upp flera kilometer bort på Ringenäs strand. Att ens förklara smärtan och sorgen som det innebar känns omöjligt. Den försvinner heller aldrig men den ändrar form och blir till slut på något vis hanterbar och en del av livet.

Jag har ju jobbar stenhårt med skallen och verkligen trott jag är ”fri” från rädslorna det förde med sig. Jag har utsatt mig för det jag upplevt obehagligt, som att doppa huvudet i vatten och simma i öppet vatten. Hav har varit värst och allra mest Tylösand. Men jag har grejat det. Kämpat mot demonerna och vunnit. Gång på gång. Kanske det är då det är dax för en motgång för att man ska växa lite till?

I går ordnade min fina vän Micke så vi blev ett stort gäng som åkte båt it till Tylön. Tanken var att simma runt ön men jag skulle nöja mig med att simma lite fram och tillbaks. Kände mig lugn och trygg hela tiden för de flesta av mina klubbisar vet.



Så erbjöd sig snälla Fredrik att simma med mig runt och jag tänkte genast att ja varför inte? Nu hade jag verkligen min chans! 2000 m. vet jag ju att jag grejar.


Så vi simmade i väg. Lugnt och fint. Kände ingen oro och ingen rädsla. Vattnet var nästan helt stilla. Sikten till botten helt klar och inte ens blåmaneterna brydde jag mig om.


Vi rundade ena udden och det blev genast vågigare men jag jobbade på. Hade simmat i högre vågor tidigare under dagen utan problem och tyckte mest det var skoj. Vi såg fyren och det lilla röda huset på ön från andra sidan”. Kändes coolt på något vis. Där någonstans börjar det gå trögt. Hur jag än jobbade så kom jag ingenstans. Vid land såg jag två andra simma sida vid sida och Fredrik är snett framför mig. Plötsligt ropar han att vi dras utåt och måste in. Jag ändrar kurs och känner hur vansinnigt stark strömmen är. Det tar en evighet att komma in och jag börjar känna en gnagande oro och en begynnande panik. Har svårt att andas och siktar på att ta mig in och upp på stenarna och sen gå över ön till båten. Men stenarna är såphala och omöjliga att ta sig upp på.

När rädslan, paniken och ångesten sen kom blev det med en kraft jag inte trodde var möjlig. Jag simmade samtidigt som jag grät och nästan inte kunde andas. Fredrik fanns där hela tiden men det hjälpte inte. Jag började tokfrysa och hade till slut ingen ork kvar i armarna för när andningen slutar funka kommer mjölksyran direkt. På något vis tog jag mig in till land igen och upp på några stenar. Jag ålade mig uppåt och greppar det som går att greppa. Hade jag varit tvungen att välja så hade jag hellre ruttnat där än tvingats ner och simma igen. Fredrik kollar så jag är ok innan han simmar vidare och jag stapplar uppåt. För den som inte vet så kan jag berätta att på Tylön finns bara en stig. Den från fyrhuset ner till bryggan. Resten är sten, grästuvor och bröte.

När jag efter en halv evighet ser Micke komma för att leta efter mig brister det sista lilla försvar jag har. Men han fattade direkt och tillsammans simmade vi sista biten ut till båten.

Så hur kunde det egentligen bli så här? 25 år är ju ändå lång tid kan man tycka… Jag tror att kombinationen att jag var lite fysiskt sliten och trött (2 racedagar + 2 timmars träning redan under dagen) plus den nya upplevelsen av kraftigt strömt vatten gjorde att den mentala kraften slut och då hade jag ingen riktig ork att varken tänka eller bemästra demonerna heller. Allt hänger ju samman du vet… Tanken på att livet är så oerhört kort, sårbart och ömtåligt blev också så otroligt uppenbar. Jag är inte rädd för själva döden men jag vill inte den ska komma redan. Aldrig någonsin varken för mig eller mina nära om jag ska vara ärlig. Men det funkar ju inte riktigt så. En dag finns vi inte mer och bara tanken gör mig gråtfärdig på något vis samtidigt som den påminner mig om att verkligen leva.
Jag ”vet” ju allt det här men samtidigt blir jag arg på mig själv och nästan skäms. Där fick ju de andra stackarna sitta och vänta på mig för att jag inte kunde behärska mig. Fjantigt-I know…

Men det positiva är att jag i alla fall försökte, att jag inte var rädd för vågorna (tycker bara de är jobbiga-haha) och att varken blåmaneterna eller slemmig botten påverkar mig nämnvärt.? Och att åka båt in till Halmstad igen en ljummen sommarkväll är nästan värt en panikattack. Men bara nästan…


När jag började rida en gång för länge, länge sedan så fick jag lära mig att om man trillar av hästen måste man upp igen för annars kommer man aldrig att våga mer. Nu var det så bra att just i dag gick sommarens första Tylösim. Med hjälp av bl.a  Livräddarna så ordnar Micke ovan gemensam simning mellan Tylösand och Tylön. Tur och retur ca 1600-1800 m. beroende på hur snett man simmar.?


Vi var totalt ett 50-tal som antog utmaningen och det var två starter. De ”ej så snabba” startade 5 min före racersimmarna för att vi skulle vara så samlade som möjligt mittemellan. Innan på dagen hade jag bara kört vattenlöpning och yoga. Försökte samla kraft genom att meditera lite extra och umgås med några av mina vänner. När det började närma sig kände jag mest oro men jag var fast besluten att göra det om jag så skulle kollapsa på vägen.(Jag visste ju att jag i så fall skulle bli upp-plockad.) Face your fears Ingmarie var det som for genom skallen. Jag var helt enkelt tvungen. I alla fall om jag ville gå vidare och kunna göra det jag älskar. Och det ville jag.



Vi simmade i väg. Vattnet var helt klart. Inga strömmar mer än möjligtvis i närheten av Tylön. Inga brännmaneter och de andra som kom i min väg struntade jag helt enkelt i. Varje gång jag kollade upp för att navigera tyckte jag ö-skrället låg lika långt bort och en föraning till panik dök upp efter ett tag men jag vägrade ge vika. Jag skulle klara det. Rabblade mina mantran tyst för mig själv inne i skallen. Om och om igen. Och plötsligt var jag framme! Kort paus och sen tillbaks. Då hade allt släppt. Jag simmade på utan stress och kapade t.o.m några minuter.

Känslan av att ha klarat något man är riktigt rädd för är en av de bästa som finns tror jag. För en stund får man känna sig både oslagbar och superstark!



Tusen miljarder tack  alla ni som stöttat och supportat mig.Ni vet vilka ni är.?

Kram från Ingmarie