Första på länge och om livets dynamik

Vi har väl alla saker som vi behöver jobba med för att bli och må bättre och bli mer ”hel” som den unika människa vi är. Det är lätt att man faller in i ett mönster så som det alltid varit och/ eller som (man tror) förväntas av en både från de närmsta och från samhället i stort. Vissa saker kan vara ganska enkla att liksom fixa till. T ex  börja använda tandtråd varje dag, minska social media-tiden eller shoppa mindre. Andra är betydligt svårare. Som t ex att byta jobb, bryta dåliga förhållanden eller förändra sin livssituation över huvudtaget.

Jag är absolut inget undantag! Jag har massor av grejer jag jobbar med för att bli mitt bästa jag. En del har jag kommit ganska långt med. T ex att släppa taget när det inte blir exakt som jag tänkt att min plan ska vara. Kontroll-freaken i mig har börjat ta ledigt men passar jag mig inte så är jag fast i dess järngrepp direkt. 😱 Samma med ”det svarta hålet”. Jag har svårt för stress även om jag gillar när det så att säga går undan. Gränsen kan vara hårfin men passa en massa klocktider är en typiskt dålig grej för mig. När det gäller träning har jag sällan problem med motivationen men jag jobbar (fortfarande) med att acceptera att jag aldrig mer kommer kunna prestera det jag gjort. Åldern påverkar oavsett vad man vill och tycker om den. Fatta mig rätt, jag är obeskrivligt tacksam, och stolt, för allt jag presterat hittills. Det bra med åldern är dock att jag numera även vet att det alltid går att bli bättre på något. Simning är ett exempel. Jag t o m längtar ju efter den nu och jag kan plättlätt hitta på egna pass och jag har inga problem vare sig att simma solo eller i grupp längre. För mig visar det att jag (fortsatt) utvecklats jättemycket de sista 2-3 åren!

Löpmässigt är mina bästa tider gjorda för längesedan men det betyder ju inte att jag vill lägga ner eller sluta förbättra mig. Jag gnetar på helt enkelt för att jag vill hålla mig så snabb jag kan så länge det går med den kropp jag har. Sen tycker jag ju faktiskt det är himla kul med vilket såklart underlättar.😀

Gjorde första intervall-passet sen det där loppet 1/2 på Löpningens dag.Inget märkvärdigt pass men jag blev skönt trött! 25 x 60-30 där det var motvind och uppför ena hållet och nerför och medvind andra. Styrka ena hållet, fart andra. Väldigt bra kombo! 🥳

Livet går inte att planera till fullo och sen tro att det ska bli exakt så. Livet händer helt enkelt. Jag tror heller inte man ska tro att man blir ”klar” med sin egen utveckling, dvs fulländad, utan hela tiden jobba vidare med det man vill förändra för att må så bra, och bli så lycklig, som det är möjligt. Vi är dessutom dynamiska och förändras. Det som var viktigt för ett år sedan kanske helt saknar betydelse nu. Och vice versa. Framförallt ska vi nog inte tro att ”alla andra” lever perfekta och alltid lyckliga liv. Vad jag vet så finns inga sådana…

Hur tänker du?

Kram från Ingmarie

Abstinens-stillad och äventyrs-hög

Cirka 7-8 mil från ”Pletten” börjar Garden Route National Park. (Även kallad Tsitsikamma.) Vi hade hört och läst väldigt mycket om detta enorma område så vi visste också att det skulle krävas mer än en utflykt dit. Målet i dag var egentligen bara att kolla de två mest kända broarna. Bloukrans Bridge, där världens högsta bro-bungy jump är (216 m) och Storms River bridge som mest ”bara” är vacker.

Men det blev väldigt mycket mer än så…

Vägen dit är, som de flesta vägar här, i bra skick. Vacker är den också. Bloukrans bridge visade sig inte bara vara ett bungy jump ställe utan även ett ställe för många hantverkare och konstnärer att hålla till vid. Många fina saker! jag är dock osäker på hur ”snällt” det var med tanke på om det ev. innehöll material av utrotningshotade djur/växter/materia. Så nej, vi köpte inget.

Vi fick se flera hopp och om det är något jag inte är sugen på för några pengar i världen (det får vara oräkneliga nollor efter första siffran i så fall) så är det just bungy jump. Det finns inte en enda cell i mig som längtar efter det. Jag får skrämselhicka och hjärtinfarkt bara av tanken.

För oss räckte det väldigt fint med att kolla på den andra bron vid Storms river. Det var adrenalin-kickigt nog liksom. Så mesiga är nämligen vi…

 

För att slippa stora vägen åkte vi omvägen inom Natures Valley. Det var en ruskigt bra omväg! Makalöst vackert! På ena sidan av den gigantiska stranden ligger havet. På den andra en sjö. Havet brusade och dånade så där högt som bara hav kan. Vid sjön var det alldeles tyst och stilla. Magiskt!

Men inte nog med det. Vi fick även se en hel flock babianer i alla åldrar. Alltså så fina de är!

Och denna fina!

Vi avslutade detta lilla äventyr med mat på vårt kvartershak Full Circle som visade sig vara ett höjdarställe med god mat, trevlig personal och hög mysfaktor! Det blir garanterat fler besök där!

Jag har hittat ett höjdarställe till förresten. Plett gym & pool. 

Så nu har jag äntligen stillat min sim-abstinens. Och använt alla musklerna. Gissa om jag kommer hänga en hel del där.

Som sagt var, inte konstigt att jag är kär i det här stället…

Kram från Ingmarie

När livet plötsligt svajar

Jag undrar ändå om det inte finns en mening med det allra mesta som sker. Åtminstone när man ser på det i efterhand då man så att säga är på ”rätt” sida igen…. Eller så är det bara ett fåfängt försök till att försöka förstå när hemskheter sker…

Det blev ju som sagt var bråttom i fredags. I lördags morse blev Anders opererad och som läkaren sa ”You really had a problem there. This was very needed.”  Det var en stor abcess (böld) runt blindtarmen som högst sannolikt funnits där ett bra tag och som nu höll på att spricka. Dvs inte en helt ”vanlig” blindtarmsinflammation som man kan ta bort med titthål. Det här blev en öppen operation plus ett drän. Hade den verkligen spruckit hade det högst sannolikt inte slutat som det gjort. Utan att gå in för mycket på detaljer så det som sker när man gör ett sånt här ingrepp är att det blir en infektion i hela buken och allting där stannar i princip av. Förutom smärta, feber och kallsvettningar så är kräkningar vanligt. Har man otur klarar inte kroppen av det trots mediciner.  Anders genomgick allt det där. I söndags var han så sjuk att jag trodde han inte skulle greja det. Det var längesedan jag var så rädd och jag kände mig så vansinnigt ensam och maktlös. Spelade ju liksom ingen roll vad jag ville eller vad jag gjorde. Utgången berodde ändå helt på hur hans kropp skulle klara det och om antibiotikan var den rätta. Läkaren, dr Bruwer, var där flera gånger/dag och jag har haft kontakt med både SOS international och ett flertal olika läkare i Sverige. Alla har varit fantastiskt hjälpsamma och ett otroligt stöd för mig. Liksom min familj och många vänner förstås. (TACK!)

I måndags var han något bättre och i tisdags vände det! Jag tror banne mig jag var gladare än honom när han fick sin första riktiga mat. Förvisso en mosad sådan i miniformat men ändock. Det var mat!

I dag blev han utskriven och även om det inte precis blev någon fest så både känns och är det festligt!

Stackarn är förstås trött och ”klen”, han har gått ner 5 (!!!) kilo, men nu kan det bara bli bättre och bättre.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det ska bli skönt att slippa vara styrd av besökstiderna tre ggr/dag. De har varit den fasta rutinen och trots att all motivation saknats har jag ändå tränat en gång/dag. Jag vet ju att det hjälper mig. På så vis har jag liksom ”kommit i gång”, jag har fått en liten endorfinkick och jag har sett att allt rullar på som vanligt ”där ute” trots det här.

Jag har sprungit uppför, och nedför, långa branta backar med hisnande utsikt.

Och genom kåkstäder där djuren gått fritt, skolbarnens rastgård är inhängnad med taggtråd och uppfinningsrikedomen hur man överlever varit obegränsad. Sånt ger perspektiv…

Jag har gymat på ett av ”stadens” gym.

Och på ett golfresortsgym. Den utsikten alltså!

Där hittade jag även äntligen en bassäng så jag kunde simma lite. Den var dock så varm att det kändes som om jag brände mig. Men fin var den och härligt var det!

Jag testade ute-varianten också. Det blev många vändningar om jag säger så.

I väntan på nästa besökstid har jag även njutit av utsikten från balkongen och varit på Leisure Island där jag fascinerats över hur tidvattnet förändrar landskapet totalt. Vilken grej!

I dag testade jag några grusvägar och trails (hurra!) jämte golfresortet som jag var vid i går och förutom att jag var obeskrivligt trött och seg (antagligen en efter-reaktion på allt som hänt) var det makalöst vackert! Och, som alltid, kuperat.

Det kommer säkert bli bra det här och jag tror det på något vis var bra att det blev som det blev för tänk om Anders blivit sjuk när vi satt i bilen långt från hjälp. Eller på flyget. Jag varken kan, vill eller vågar tänka tanken klart…

Livet är skört och inget man någonsin kan ta för givet. Så lev väl.

Kram från Ingmarie

På väg igen

Vår tid i Kapstaden är slut för denna gången. Kanske åker vi tillbaka, kanske inte. Det beror lite på hur närmsta tiden blir. Just nu har vi börjat på vår Garden route-resa och den är ännu så länge bara halvplanerad.

Jag simmade i alla fall en (eventuellt) sista gång i utebassängen i dag. Trots att jag var där före kl 8 var det fullsmockat med folk och det märktes att det varit mycket folk där i går för vattnet kändes en smula ofräscht. Vet faktiskt inte riktigt hur de rengör det där saltvattnet, eller hur ofta, men härligt var det oavsett! Simningen alltså. Inte det ofräscha vattnet.

Vi drog från vår fina lya strax före lunch. Efter att vi konstaterat att alla fyra navkapslarna blivit stulna. Varför någon ville sno just dem är en gåta för de var bara någon billig variant….

Att vara i Kapstaden är emellanåt tufft för fattigdomen och missbruksproblemen syns överallt, men när man kör ut från stan blir det ännu mer påtagligt. Kåkstäderna avlöser varandra och allt som oftast ser man människor som vandrar utmed de stora vägarna. En del t.o.m leker och/eller bor där. Jag vet ju att allt det där finns men blir lika illa berörd varje gång. Samtidigt gör det mig ännu mer tacksam över allt jag har…

Vi valde kustvägen runt ”False bay” förbi bl.a Strand, Gordons bay, Bettys bay och en massa andra ”bays”. Vackert så man blir tårögd!

Finast och mysigast var utan tvekan Hermanus. Ett jättegulligt litet samhälle med coola statyer utmed havet.

Det blev en hel del kringelikrokar och oplanerade ”felvägar” men ibland blir det jättebra för vi hamnade tack vare det på ett perfekt lunchställe!

Alla vägar har inte varit kringelikrok. Många har även varit absolut sprikraka. Antalet vingårdar kommer jag inte ens i håg.

Innan vi kom till dagens slutdestination körde vi (omvägen) till Agulhas. Anledningen till att vi åkte dit var helt enkelt för att där finns Sydafrikas sydligaste punkt och det är där Indiska Oceanen och Atlanten möts. Makalöst fint och helt klart omvägen!

Vi har nu hamnat i Arniston  där vi bor på  ”The Dunes.”. Hotellet verkade superfint när vi läste på och kollade bilder och det är väl egentligen helt ok men inte alls som vi trodde. Det är stort men nästan ingen här, fåtöljerna är nedsuttna, det luktar skumt på rummet och det är så där läskigt att det nästan känns som vi är med i någon variant av ”The Shining”.. Internet funkar inte heller överallt (fastän det ska) så vi häckar i lobbyn för att kunna connecta oss en stund med omvärlden.

Det är i alla fall billigt och personalen är trevlig. Ska bli väldans spännande att se vad frukosten består av. Innan vi drar vidare ska vi utforska lilla Arniston en smula. Stället är ingen metropol precis utan mer känt för sin vackra natur, de pittoreska husen, vyerna, grottorna, stillheten, skeppsvraket och färgerna.

Kram från Ingmarie

Annorlunda ”laddning”

Det här med sol och värme alltså. Det gör underverk med mig! Kroppen och knoppen blir liksom direkt ännu gladare, mjukare och piggare!

Men jag försöker vara lite förståndig så jag inte går över gränsen för vad kroppen pallar med. Det går ju såklart aldrig helt att veta men erfarenhetsmässigt så har jag lärt mig att för mycket löpning för många dagar på raken i princip aldrig slutar bra. Så jag gick till gymet i dag. Inte alls lika kul som att kuta men det är ändå härligt att få vara ute och vid havet.

Gymet  vi hänger på har ju även en superbra utedel som jag nyttjat väl varenda gång vi varit där. Hur bra som helst!

Anders körde på bra han också. Både på gymet och i bassängen.

Jag var faktiskt en gång till i den där poolen men då för att köra vattenlöpning och det var efter att vi käkat mat så god att jag nästan inte fattar att mat kan bli så god! Veganhaket Sunshine food kanske inte är det flådigaste stället man kan tänka sig, faktum är att det är mer som ”ett hål i väggen”, men maten och servicen var absolut fem-stjärnigt rakt igenom.

Utelunch är lika fint som utegym!

Om det här var bra laddning inför morgondagen är högst tveksamt men oavsett kommer jag att fira Löpningens dag på ett sätt jag aldrig gjort förut. Om jag inte försover mig vill säga… Hur ska du fira?

Kram från Ingmarie

Allt blir inte alltid som man tänkt sig

En av alla grejer jag gillar och uppskattar väldigt mycket när jag reser, och annars också förresten, är att få möjligheten att testa nya löprundor. Det kan vara en utmaning också för det är ju inte alltid helt enkelt att veta vad och var som är bäst. Att läsa om ex. en trail är en sak men hur den sen är IRL är en helt annan. Som i dag. Jag bestämde mig för att ta ”fintrailen” bort till andra sidan Lions Head för att sen testa The Pipe Track trail som går på kanten av Table Mountain ovanför Camps Bay. Recensionerna jag läst var lika varierande som svenskt sommarväder så jag tänkte att jag måste helt enkelt testa själv för att verkligen veta.

Den heter ”pipeline trail” helt enkelt för att den följer en pipeline.

Det fanns inga direkta skyltar mer än i början men å andra sidan var där inte så mycket att välja på så det var bara att följa stigen. Den började med skönt hårt packad sand. Lite småböljande och i kringelikrok

Sen blev den bitvis stenig blandat med en hel del rötter men det var ändå mestadels springbart för en snubblig  ”icke-trailmänniska” som mig.

Och utsikten var bedårande när jag väl vågade lyfta blicken lite.

Men sen blev det värre och värre med alla stenar. De var stora och små i en enda röra och rullade runt lite hur som helst. Men du vet hur det är när man så gärna vill springa.  Man tror att ”snart blir det nog bättre igen”. Men det blev det inte. Till saken hör att det var galet varmt, upp mot 30 grader, och jag hade bara en halv liter vatten med mig. jag må vara en värmetålig människa men det finns en gräns även för mig och jag var inte helt sugen på att testa exakt var den var i dag på en stenig trail hyfsat långt bort från befolkat område. Så jag bestämde mig helt enkelt för att ta mig ner för en ”stig” jag hittade (i verkligheten var det mer som en uttorkad stenig bäck) för att komma ner till något som åtminstone liknade en väg. Den i sin tur tog mig i alla fall ut till asfalten och vägen ner mot Camps bay där jag kunde fylla på med vatten. (Tack och lov för Google maps!!!) Sen var det bara att kuta hemåt förbi fina Clifton beach.

Efter många timmar i gassande sol tror jag detta var en av de ljuvligaste spradorna jag någonsin gjort!

Hela eftermiddagen häckade vi sen tillsammans med Lena och Leif i och jämte poolen på Sea Point. Underbart! Det må vara en smula rörigt, oorganiserrat och stökigt med extremt oklara regler men jag tokdiggar stället!

Och så här fin mys-kväll har vi haft.

Kram från Ingmarie

I och över molnen

Ibland undrar jag om man skulle trott på hur dagen kommer att bli om man fått höra ”framtids-storyn” redan innan. Jag hade i alla fall garanterat inte trott att denna dagen skulle bli så här om någon hade berättat om den innan.

Vi hade förvisso bestämt redan i går att vi skulle satsa på att ta oss upp till toppen av Table Mountain via Platteklip Gorge trailen. Låt dig nu inte luras av namnet ”Platte” för det är allt utom platt. På ca. 2,5 km ska man ta sig upp 700 höjdmeter genom att klättra på stenblock.

Jag började dessutom med att kuta hemifrån på sealevel så det blev ytterligare ca 300 höjdmeter men det var det mer än väl värt.

Vid trailstarten mötte jag upp Anders och våra vänner Lena och Leif.

Vi hade ju inte riktigt räknat med att det skulle vara busväder à la regn på tvären och en dimma så tjock att vi såg max 50-100 meter framåt. Och bakåt. Hade det bara varit jag och Anders hade vi ställt in men dels var vi nu fyra som kunde hjälpas åt om något skulle hända, dels så är Leif en mycket van både klättrare och vandrare. och dels hade de båda gjort denna klättring en gång tidigare och visste vad som väntade.

Så vi gav oss uppåt. Ibland på alla fyra. Fascinerade, hänförda och lite tagna över naturens krafter. På ett sätt var det kanske bra att dimman låg som ett tjockt täcke för då såg jag ju liksom inte hur brant det var.

Det började med helt ok väder men vi såg ju vad som väntade bara en bit upp.

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Men vi tog oss upp! Inte snabbt men både glada och oskadda. Det blåste tokmycket även på toppen och dimman låg så tjock att vi inte såg någonting av utsikten. Det var t.o.m så illa att linbanan ner var stängd och jag vågade inte ens tänka tanken på att behöva ta mig ner samma väg. tack och lov finns det ett cafe där vi kunde gå in, dricka varma drycker, babbla och mysa. Vi hann precis lagom dricka upp så sprack det upp och vi fick se både vyer och magin av ”table-cloth”. D.v.s moln som ”rinner” över bergen som en bordsduk. Makalöst vackert!

Foto:Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Och linbanan gick igång igen. Skitcool! Den snurrade runt hela tiden så man fick vy från alla håll oavsett var man stod.

Det var där vi klättrade upp genom molnen.

Så himla glad för detta och för att Lena och Leif ville haka på!

Foto: Anders Gustafson

Jag hade stuckit hemifrån vid strax efter 9 och klockan var nästan 16 innan vi var tillbaka i lyan igen så det satt onekligen fint med lite mat i magen. Vet inte riktigt hur vi gjorde men helt plötsligt hade vi bestämt oss för att dra till gymet. Eller jo, jag vet ju hur det gick till att jag ville dit men att även Anders hakade på efter en strapats som i dag hör inte till vanligheterna. Men så blev det! Både gym och sim i några timmar. Bra av oss tycker jag. Mycket bra t.o.m!

Men nu är det slut på äventyr för i dag. Soffan känns alldeles för skön för något annat än att ligga kvar i den.

Kram från Ingmarie

Hemmadag

Långturerna, trapporna och alla höjdmetrarna verkar redan ha gjort mig starkare men farten på benen har blivit markant sämre. (Därmed inte sagt att de var snabba innan heller…) Men egentligen kvittar det ju såklart så länge kroppen är glad och med på alla äventyr. Och oavsett fart så räknas ju intervaller som intervaller, eller hur? Jag skulle ha sprungit den där fartleken på en stor härlig gräsplan jag spanat in i Green Point park men det sket sig för de höll på att sätta upp staket inför något framtida event. Typiskt. Men det funkade ok att köra runt, runt och fram och tillbaks på ”vägarna” även om det blev väldigt mycket hårdare för benen än gräs.

Och de kanske inte blev direkt piggare av en bunt hopp&skutt-övningar på vägen hem. Som dessutom sprangs i galen motvind.

Det var faktiskt jättehärligt att inte ha långt till playan efteråt. Bara att masa sig nerför backen från huset. Vågorna var riktigt häftiga i dag!

När jag var nöjd där var det bara att gå (i medvinden) till bassängen för både poolrun och sim. Märkligt nog var det väldigt lugnt trots att det började närma sig peak-hour. Jag hade t.o.m hela den djupa poolen för mig själv! Så lyxigt!

Bara några hundra meter från bassängen ligger Mojo Market där jag mötte upp Anders. Ett jättestort ställe med hantverksbutiker, 30 (!) olika food stalls, pubar, livemusic och jag vet inte allt. Kommer du hit så får du inte missa detta Jag hittade både supergott kaffe (koffeinfritt för klockan var långt efter14) och ett veganhak med massor att välja mellan. Om vi valde det godaste vet jag inte men jag vet att det var dundergott!

Kram från Ingmarie

När flera önskningar blir sanna på samma dag

Vi har inte planerat vår resa i detalj utan tar det lite som det kommer. Däremot har vi några saker vi vill både se och göra. En av mina önskningar har varit att simma  under morgonsolen i Sea Point poolen.

I dag blev den verklighet.

Foto: Anders Gustafson

Bra gick det också! Simningen känns oerhört lätt just nu!

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

En annan önskan både jag och Anders haft var att besöka Cape of Good Hope Nature reserve. D.v.s den yttre delen av Kaphalvön. Själva Kaphalvön är en bergig, ca 50 km lång halvö som möter land vid Muizenberg, Taffelberget och Kapstaden, och den yttersta spetsen är  Kapudden och Godahoppsudden. Vi åkte slingervägar med utsikter, vackra hus och söta byar som är omöjliga att beskriva ens med bilder. Vi stannade även vid (turist)stället  Boulders Beach för att kolla in de vilda pingvinerna som bor och lever där. Helt fria annars hade jag aldrig åkt dit. Vi betalade dock inte för att gå in i själva nationalparken, inte ens för att gå ner till stranden där man kan bada med pingvinerna, men vi fick se massor av dem ändå och jösses så söta!

Godahoppsudden är Sydafrikas mest sydvästligaste udde. Dvs inte den mest sydliga. Den ska vi besöka senare. Det är med andra ord inte här den Indiska Oceanen möter Atlantens vatten men däremot möts strömmar från Indiska Oceanen med Atlanten där vilket tydligen bidrar till ett spännande marint liv. En sak vet jag i alla fall. Det är makalöst vackert där! Efter att ha åkt igenom själva gaten var det mest bara en massa ”ååååh” och ”aaaaah.”

 

Vi fick även se vilda babianer, strutsar, ödlor, vackra fåglar och en unik växtlighet.

Vi tog oss (såklart) även upp till fyren och ut på Cape point. Jag älskar höjder så länge jag har fast mark under fötterna och jag har verkligen inga som helst problem med att kolla hundratals meter ner för att se vågorna slå mot klippväggarna.

 

På köpet fick vi bra träning för det var både många höjdmeter och steg att gå. Och tur ingen av oss har peruk…

 

Där borta ligger Sydpolen!

Hemvägen blev delvis en helt annan men vi åkte ännu en gång förbi vackra Noordhoek och tog Chapmans Drive åt andra hållet. Det var om möjligt ännu vackrare och häftigare än i går.

Dock har en stor brand spritt sig i Noordhoek, vi såg den redan i går men i mycket mindre omfattning, och bl.a helikoptrar jobbade med att forsla vattenbomber över eldarna. Jag lider med alla de djur och människor som bor där nere för även där vi stod långt bort stack röken i både i ögon och lungor. Den skymde solen och hade t.o.m spritt sig ända till Hout Bay och bort mot vår del av udden. (Doc k ingen som helst fara för oss.) Förskräckligt! Jag kan bara ana hur det är i Australien…

Vi hade tänkt att vår lilla tur kanske skulle ta ca. 4 timmar. Vi var hemma efter 7. Så bra kan det gå när man inte har något riktig plan! Får du chansen att uppleva Godahoppsudden så tveka inte en sekund!

Kram från Ingmarie

Grattis till mig!

I dag har jag fyllt 54 år! Det är inte alla som får bli det och det är absolut inte alla som kan och får fira som jag gjort. (Eller kanske ens vill..🤪)

Efter födelsedags-frukost (som var typ som den alltid brukar) sprang jag upp till Lions Head trailen ännu en gång och tog samma varv som i går. Det är en brutal start , vi snackar Hammarbybacken x flera direkt från start, men den är så värd det!

När jag kom över till andra sidan av berget tog jag asfaltsvägen ner till Camps Bay (här snackar vi verkligen om att ”rulla nerför”) och sen söderut vidare hela vägen till Hout Bay där Anders mötte upp med bilen. Jag är ju ingen stor fan av asfaltslöpning nu för tiden men det finns undantag! Sega, jättelånga backar som jag älskar och med vyer så jag nästan tappade andan! Blev i princip inga fotostop för jag var helt in the flow.

Det fanns småavstickare från asfalten.

Tanken var egentligen att jag skulle hoppat in i bilen långt innan men när jag väl gnetat mig upp för den sista överlånga backen ville jag minsann även njuta av den sista biten ner till stranden i Hout Bay och Anders hade parkerat helt perfekt!

Bara att gå rakt ner!

Det enda egentligen  ”dåliga” denna dag har varit att det var så galet mycket med folk överallt att det var omöjligt hitta en vettig parkering så vi kunde fixa mat på vegohaket jag siktat in mig på.

Vi letade som tokar efter något ätbart och det slutade på ett café som var ok men väldigt dyrt och inte alls den typ av mat jag gillar och mår väl av. Bara för att det är vego betyder ju liksom inte att det är superbra… Men den gav i alla fall ny energi efter de många timmarna springandes.

Vegoburgare och vegobowl som vi delade på. Och bubbelvatten. 🙂

Vi for sen vidare på en av de vackraste vägarna i detta land, kanske t.o.m i världen, enligt diverse ”tävlingar” och jag kan förstå det! Chapmans Peakdrive är verkligen något utöver det vanliga! Cirka 40 spänn kostar det att åka igenom och det är lätt värt varenda öre!

Vi tog ”stora” vägen tillbaka till Capetown, otroligt vacker den med men på ett annat vis, inklusive en vända inne i stan innan vi hamnade på gymet.  Fyller man år får man ju träna precis hur mycket man vill, eller hur?
Blev ett bra gympass plus ett minst lika bra simpass.

Nu har denna 54-åriga kropp även fått i sig en rejäl dos både bra och god vegomat (under salladsberget finns bl.a tofu, hummus, quinoa, kikärtor, kål, morötter och falafel) så förhoppningsvis fortsätter den vara glad och stark och tuffa på ännu lite till. Oavsett är jag tacksam för allt både den och livet gett mig hittills.

Kram från Ingmarie