Det känns ju onekligen både knasigt och märkligt att inte kuta race när start och mål är i princip utanför husknuten. Nu har jag i och för sig aldrig kutat Bagisloppet, trots dess närhet, men orsaken har alltid stavats j-o-b-b. I dag är jag ledig! Men det blev ändå inget lopp. Så bra är mitt ben nämligen inte ens i närheten av att vara så det skulle klara något sånt. Men jag är på riktigt glad ändå! En timme med väldigt mycket mer jogg än gång är ett stort steg i rätt riktning!
Ett ont ben är heller verkligen inget att gnälla över. Det går över. Liksom faktiskt det mesta man/jag gnäller över… Men det är lätt att glömma när allt rullar på i en vansinnig fart. De flesta av oss tar för givet att vi vaknar varje morgon, kommer upp ur sängen, gör det vi ska och vill under dagen, somnar, vaknar, lever, somnar, vaknar… Osv i typ all evighet. Eller åtminstone väldigt länge till. Döden är mest något avlägset långt bort “sen”.
Men vi vet inte. Vi vet absolut ingenting om när döden kommer. Så sent som i förrgår blev jag än en gång varse och påmind över livets extrema skörhet. Och att ingen går säker.
Första gången jag träffade Terese Alvén var för många år sedan när vi pluggade journalistik tillsammans. Sen blev det på Sats, i löparspåren och på olika event. En otroligt driven, levnadsglad, inspirerande, positiv, vacker, ödmjuk och hälsosam tjej. En sån människa som berör och som man blir berörd av och som man minns med värme även om tiden mellan mötena kan bli väldigt långa.
Terese hann precis fylla 37 år innan hon dog. En elakartad cancer tog hennes liv bara några veckor efter diagnosen. Två barn, man, familj, vänner och följare sörjer. Jag tror de flesta befinner sig i samma hemska chocktillstånd som mig. Hur kan någon som älskar livet så mycket drabbas av något sånt här? Och så snabbt! Det är fasen inte rättvist! För även om vi inte var nära vänner så var hon en vän. En vän som ville gott, som gjorde gott, som hjälpte andra och som var synonymt med allt vad hälsa står för.
Men som sagt var. Ingen går fri.
Jag tänkte på allt detta, på mitt eget liv och på vad som verkligen är viktigt den stund vi har här på jorden under den lilla simturen jag gjorde i dag. Det jag kom fram till, som alltid, är hur oerhört viktigt det är att verkligen leva medan man lever. Inte vänta till “sen” för då kan det mycket väl vara för sent.
Livet går upp och ner, ibland är det t.o.m platt, men det är livet. En unik gåva och det enda liv vi får. Och har. Så lev det väl och ta tacksamt emot varje dag oavsett vad den bjuder på. ❤️
Kram från Ingmarie
