Simning

Olustigt som blev lustigt

När jag vaknade i morse hade jag någon slags märklig olustkänsla i mig. Jag tror det var för att jag drömt så konstigt. Fråga mig inte om vad för det lilla jag kommer ihåg är helt obegripbart och obeskrivbart. Det var inga mardrömmar utan mer just olustiga och konstiga drömmar. Så där så man vill somna om, drömma om något skoj och sen vakna med en glad-känsla.

Men dels kunde jag inte somna om och dels hade jag liksom inte tid. Det är skönt och viktigt att sova men jag vill ju inte ödsla för mycket tid på det.🤪

Så jag masade mig upp. Gjorde det jag brukar göra och sakta släppte den där känslan. När jag stack iväg på uppvärmnings-joggen kändes det helt ok och när intervallerna var igång mådde jag som en (Running-)Queen!

För att inte tala om när de där 6 x (3-2-1) minuters-intervallerna var klara! Då var varendaste liten cell i min kropp gladare än glada. Och jo, trötta också såklart.

Och ännu tröttare och gladare var hela jag efter ett 40 min hårt, kul och bra gym-pass. 💪🏻

Även simningen gick bra! Teknik + distans i solskens-poolen. Begriper inte hur det funnits en tid när jag inte gillade det här. 😳

Det är härligt att vara och känna sig glad och stark! Motsatsen behöver såklart även finnas annars blir ju det härliga aldrig härligt. Oavsett vad jag gör eller hur jag mår behöver jag tystnad och stillhet. En liten stund varje dag räcker. I dag hittade jag ännu ett perfekt ställe för det. Albuquerque Open Space Visitor Center. Det ligger på västra sida floden och förutom att gå/springa på alla trails som finns kan man vandra omkring i de fina små trädgårdarna, lära sig om stadens historia inne i själva centret, se coola konstverk, få hjälp av de trevliga och kunniga volontärerna, beskåda utsikten och djurlivet.

Framförallt kan man bara vara där. Kravlöst och stilla. Återhämtning de luxe!

Kram från Ingmarie

En påminnelse

De flesta vill inte varken tänka eller prata om döden men jag tillhör inte dem. För mig är döden en del av livet och vi kommer alla drabbas av dess närvaro förr eller senare. Att låtsas som att den inte finns tror jag inte gör den mindre hemsk, skrämmande eller sorglig. Tvärtom faktiskt. Jag tror det är viktigt att då och tänka på både sin egen och andras dödlighet. Har man pratat med sina nära om döden blir det förhoppningsvis lite mindre jobbigt. Att t.ex behöva ta olika beslut mitt i en sorg är oftast snudd på omöjligt.

Några kilometer upp mot berget, vid sidan om en stig, finns en sten som kanske ser liten ut och som om den legat där i evigheter. Men sanningen är att den bara legat där i drygt fem år och var så tung att det krävdes 5-6 man för att få dit den.

Stenen är där till minne av Pat och Connor. Mina vänner som så hastigt dog sommaren 2012. Far och son. Make och bror. Två liv som tog slut alldeles för tidigt och helt utan förvarning. Döden har ju den ”förmågan”. Att dyka upp precis när, var och hur som helst. För mig är det viktigt att komma ihåg det. Att bli påmind om livets sårbarhet, att vi aldrig kan ta en livsdag för givet och hur viktigt det är att leva det liv man själv vill. Inte det som (man tror) förväntas av en.

Platsen är otroligt vacker och rofylld. Precis när jag kom dit föll några regndroppar och en stor rovfågel svävade ovanför mig. Det var helt stilla och ganska snart kom det solstrimmor genom molntäcket. Det kändes väldigt fint att vara där en liten stund. För att minnas och påminnas.

Löpturen till och från stenen var ljuvlig. Ljummen luft och precis som i går så luktade det så gott från naturen att jag nära på andades ihjäl mig.

Jag är lycklig här. Och såklart obeskrivbart tacksam att jag kan och får vara här.

Och jag är väldans glad över att ha så här många simbanor att välja mellan. Fick ju nästan beslutsångest!🤪

Kram från Ingmarie

Dagen efter-chill

Jag må vara galen och knäpp i någras (mångas?) ögon men jag är inte (helt) korkad.🤪 Kroppen och kroppen känns jättebra i dag men jag vet att den är sliten. Det här är ett klassiskt ”dagenefter-tillstånd” och det är förrädiskt som fasen. I ärlighetens namn maxade jag ju inte direkt i går men jag maskade inte direkt heller. Och även om backarna och sanden sög så sliter det mindre på mig än om jag hade hamrat samma sträcka på platt asfalt. Jag fick inte ens en enda liten blåsa trots att mina skor innehöll en halv sandlåda när jag väl var klar. Det är märkligt!

Så även om energin är på topp har jag sansat mig. Har bl a hängt på Indian Pueblo cultural center. Jag missade tyvärr dans-uppträdandet men bara att vara där, läsa om deras kultur och kolla alla fina grejer räcker långt! Kommer man hit är detta ett måste-besök!

Personligen tycker jag det är bäst att kuta lite dagen efter ett lopp och sen hellre löpvila dag 2 eller 3. På mig verkar nämligen den ev stelheten vara värst efter 48 timmar så då är det skönt att inte behöva tvinga igång benen till någon ”stötig” aktivitet.🤪 Så dagens lilla tur blev på platten nere vid floden. Vem som helst blir väl springsugen av detta?

Det går inte att varken sprada, bada eller simma i Rio Grande (too risky) men det är perfekt att yoga och meditera vid dess kant.

Simmade gjorde jag ändå. I sol-bassängen. Armarna behövde ju inte vila.

Kram från Ingmarie

Man kan inte alltid lyckas…

I går torsdag bestämde jag mig för att köra det där bergsloppet i morgon lördag. Jag vet ju sen förra helgen att det är en rejäl utmaning men vädret ska bli fint, kroppen är ok och jag tänker att ett långpass med både service och sällskap är en alldeles utmärkt aktivitet att göra en lördag. Eller hur? Att det sen blir uppstigning kl 04.45 förtränger jag…😱

Jag har ju tränat på som vanligt men även om jag inte ser detta som en tävling, trots nummerlapp, så är det ju lite både trevligt och roligt att ha en åtminstone hyfsat pigg kropp. Med andra ord tänkte jag chilla lite i dag. Det gick väl sisådär…

En timme på gymet där jag gick all in på denna (igen).

Plus en dryg timmes drill av coach Jenny i bassängen.

Well, well. Det blir som det blir och att bli trött är ju (oftast) helt ofarligt. Tar jag mig bara över ”kullen” ska jag väl kunna ta mig tillbaka också. Och bli en Queen of The Hillrun. Jag har i princip hela dagen på mig so no stress!🤪

Kram från Ingmarie

Som det kan bli

När jag började simma för några år sedan hade jag någon slags längtan efter att kunna göra det och ffa kunna göra det obehindrat. Det ser ju som sagt var enklare ut än det är… I alla fall för mig. Inget av det jag kan i dag har kommit gratis och det har inte varit enkelt. Det finns de som lär sig på ett tjillenik och inte har några som helst problem med flytläge, arm- och handvinklar, huvudposition eller drag. Jag tillhör inte dem. Jag har fått, och får, slita hårt för minsta lilla framsteg. Oräkneliga är de gånger jag tänkt ge upp och och ännu mer oräkneliga är de gånger jag fått kallsupar, känt mig kassast i världen och undrat vad i all sin dar jag håller på med.

Samtidigt har jag haft en väldans tur. Hela tiden har det funnits människor omkring mig, vänner och coacher, som stöttat, peppat och uppmuntrat mig. Och jag är övertygad om att när man verkligen, verkligen vill något, från djupet av sitt hjärta, då stretar man på. Då ”står man ut” med att det är trögt, kämpigt, svårt, att man ständigt är sist och att utvecklingen går långsamt. Åtminstone så länge det går lite framåt. Och det gör det ju. Även för mig. 😀 Jag tänker att dels är det svårare att lära sig en teknik-sport när man är 50+ och dels att jag har hela (resten) av livet på mig att öva vidare.

 

Att jag skulle längta efter, och bli beroende av, simning hade jag dock aldrig ens kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Men så har det blivit. Jag längtade lika mycket efter dagens löppass som efter dagens simpass. Och båda var lika härliga!

Så säg aldrig aldrig. Längtan, val och rätt omständigheter kan få livet att ta oväntade, häftiga vändningar om man bara tillåter det. 😍

Kram från Ingmarie

Sunlove

Jag har sagt det förr och säger det igen. Det är snudd på obegripligt att att något som ser så enkelt ut som simning kan vara så förbenat svårt när man själv ska göra det.

Men det går onekligen framåt! I går ”kom jag på” ännu en av dess hemligheter. En liten vinkeländring på huvudet och vips så blev det helt annat flyt!

Och i dag på Master simträningen blev vi filmade vilket är både läskigt och jättenyttigt. Resultatet blev i alla fall att ännu en liten slant åkte till rätt ställe när det gällde draget.

Sen hjälper ju denna säkerligen till.

För precis som alltid när solen och värmen kommer så tinar hela jag och allting i mig funkar liksom några snäpp bättre. Slår aldrig fel! Intervallerna i parken i förmiddags kändes riktigt bra! 16 x 2 min (1 min gå/joggvila) + hopp&skutt-övningar.

På gymet efteråt kom en man fram till mig och sa:

Congratulations to what you just did!

Jag fattade inte riktigt vad han menade så jag frågade. Det är ju liksom enda sättet att fatta.

Well when you did those special jumping up and down that box I told myself that there’s some big trophies in that body! Am I not right?

Ja vad svarar man på en sån komplimang? Helt fel hade han ju faktiskt inte. 🤪🤩🙏🏻 Glad blev jag i alla fall! (Det jag hade gjort var bl.a olika koordinations-hopp upp och ner på en låda.)

Lunchen satt inte helt oväntat som en smäck i den där Trofé-kroppen under den där energi-klumpen.😀😉

Kram från Ingmarie

Olika slags sim

Det händer inte ofta men när det nu ska hända att jag kutar i ottan före frukost så är det ju tacksamt att ha valt en sån här gudavacker och ljummen morgon. 😍

Anledningen var enkel. Klockan 09 skulle jag träffa mina vänner Erin och Lorraine för att åka till Cochiti lake. Samma sjö där jag och Anders var för några veckor sedan.

Jag visste inte riktigt vad som väntade mer än att vi skulle i plurret och att det skulle vara svalt.🤪 Både Erin och Lorraine är vana ice-swimmers och framförallt stentuffa så för mig handlade denna utflykt mycket om att både inspireras och lära mig mer. Om det ska vara riktig ice-swim ska det vara under 5 grader Celsius (ca + 41 Farenheit) så på det viset räknades dagens strapats inte riktigt dit. Men helt ärligt är 5,5 grader C inte särskilt varmt det heller när det handlar om mer än ett dopp… 😀

Särskilt inte när vinden ligger på och solen mestadels var skymd av feta moln.

Man skulle kunna tro att de där två brudarna aldrig fryser men jag lovar, det gör de! De var påpälsade upp över öronen både före och efter!

Jag var i och simmade några meter tre gånger.

Och ja det var kallt!

Erin och Lorraine däremot stannade i och höll sig där. Lorraine simmade ruskigt långt ut och jag begriper fortfarande inte vad hon är gjord av! När hon kom upp igen efter nästan 20 (!!!) minuter skakade hon inte ens.😳

Erin är mer som jag när det gäller frusenhet och precis som mig anser hon att det aldrig kan bli för varmt. Ändå har hon börjat med detta! Så kan det tydligen bli när man upptäckt ”ruset”. Hon skakade som ett asplöv efter sina dryga 10 minuter i sjön men skrattade mest hela tiden åt det! Och det finns knep hur man vänjer sig och gör. Några av dem som jag lärde mig och blev påmind om i dag är:

• Vänj kroppen successivt och don’t overdo it så det blir farligt. Det är kallt och det gäller att lära sig både hur det känns och hur kroppen reagerar.

• Man behöver inte doppa huvudet för att det ska vara ”riktig” ice-swim. Men inget mer än badkläder är tillåter. Dvs ingen våtdräkt eller liknande.

• Många (de flesta?) fryser vådligt efteråt men man vänjer sig och det går över. Oftast är det helt ofarligt och enbart positivt för både hälsan och välbefinnandet.

• Ta av badkläderna, torka kroppen torr, på med varma, torra kläder direkt, drick varmt, lägg ev ”heaters” (typ små varma påsar) i sockarna, bh:n, vantarna, anywhere.

• Om du behöver köra bil så åk inte ensam alt ha inte bråttom hem igen.

• Var helst inte ensam ö h t.

• Du behöver inte vara direkt extra kyltålig eller ens gilla kyla för att älska ice-swimming.

• Det är stor skillnad på sprada/swimrun och ice-swim. Det är som tre olika saker även om alla inkluderar (kallt) vatten.

• Ice-swimming är riktigt häftigt och det ordnas flera olika event och tävlingar över hela världen året runt. Det finns olika längder och klasser och säkerheten är extremt noggrann! ISA är den international organisationen där man kan läsa mer .

• Att det är hälsosamt på flera sätt och vis är det ingen tvekan om! Här är några platser som anses extra coola.🤩

Jag blev ruskigt inspirerad i dag så vem vet vad som händer framöver? Jag har i alla fall skaffat en lika fin mössa som supergirlsen!

Men hur det var så blev det ju inte särskilt mycket sim så jag var även i (den uppvärmda) sol-poolen för en timmes drill av coach Jenny tillsammans med sim-kompisen John.

Tufft men på ett helt annat vis. Och absolut frysfritt.

Kram från Ingmarie

Chillar med en ny mössa

Det är inte helt enkelt att hålla sig till planeringen när solen skiner och benen är fulla av spring. Trots gårdagen. Men ibland är jag klok som en uppslagsbok så jag höll mig långt från löparskorna så de inte skulle få mig till att hitta på bus. Jag vill verkligen inte riskera bli sjuk eller skadad pga att jag är övermodig. Hur det än är så är jag ju inte 50 längre och t o m jag begriper att kroppen behöver lite mer återhämtning nu. Man kan absolut köra hårda pass men man ska också vila hårt alt köra olika typer av träning. Ingen garanti för att hålla sig hel och frisk såklart men då har jag åtminstone inte varit direkt korkad. 🤪

Därmed inte sagt att vila = sitta still på rumpan även om jag även gjort det i dag. Jodå. Dels i solstolen och dels när jag skjutsade mina vänner till flygplatsen. Passade på att njuta lite extra av mitt favvo-berg från ett längre avstånd.

Förutom ett pass på gymet så invigde jag min nya fina sim-mössa jag fått av min coola vän Erin. ((Hon som simmar långa sträckor open water oavsett temperatur.)

Förhoppningsvis får jag inviga den där den hör hemma inom en inte allt för lång framtid.😍

Kram från Ingmarie

Normaliseringsläge

Things are back to normal för nu verkar både vädret och jag vara som vanligt igen.

Hela jag ville kuta i dag och det blev precis så där soligt, svettigt och härligt som jag gillar och som det ska vara när man kör intervaller i Academy park.

För den som ev vill veta blev det detta i dag:

• Uppvärmning 15 min. + lite dynamisk stretch och några stegringslopp.

• 2 x ( 10 x 30-30 + 10 x 60-30) Gå/joggvila rakt igenom.

• 3 x (70 utfallssteg i backe + 8 burpees + 20 enbenshopp/ben)

• Nedjogg 15 min.

Belöningen för det där var (medhavd) lunch och slöande i solen vid poolen. Behöver väl inte säga att det var ljuvligt..?🤪😍

Men såklart bassängen drog. Den var lika skön som alltid och jag fick in ett par bra kilometer på simkontot.

Belöningen efter det var ännu en magisk kväll vid berget jag för alltid kommer både älska och fascineras över.

”Vanligt” och ”normalt” kan verkligen vara bra!

Kram från Ingmarie

Vädersnurr

Det är väl egentligen en smula trist att skriva om väder men ibland är det bara så makalöst snurrigt att man liksom måste.

I går förmiddags när jag kutade här uppe vid berget blåste det minst sagt friskt. Turligt nog från väster för det betyder motvind nerför och medvind uppför. Betydligt värre, och jobbigare när det är tvärtom.🤪 Vinden tilltog mer och mer under dagen och ”warning for winterstorm” dök upp både på stora blinkande vägskyltar, i radion och på väderkanalerna. Jodå, det finns skyltar och media-kanaler för det mesta. 😳 När jag senare på kvällen, strax efter kl 18 om man ska vara petig, kom ut från gymet efter vattenlöpning och ett yogapass hade hela Albuquerque förvandlats till en stor massiv vit snöhög! Under alla de gånger jag varit här har jag aldrig varit med om något liknande. Det var crazy! Så där så jag funderade på om jag skulle bli tvungen att sova över på gymet… Snön vräkte ner samtidigt som den hysteriskt yrde runt åt precis alla tänkbara håll. Att försöka få bilen ren från snön var lönlöst. Två sekunder efter ett bortstdrag och det var genast ett nytt tjockt lager. För en gång skull körde folk i krypfart (bilkörandet är annars oftast under all kritik här) och det låg bilar huller om buller på vägarna. Det var faktiskt lite läskigt för när Moder jord sätter in sin kraft har vi små ynka människoknytt ingenting att säga till om.

Men jag kom hem. Utan en skråma på varken mig eller bilen. Det går inte att visa med bilder hur det var men den lilla gången jag skottade fram försvann på några minuter. Snacka om meningslöst jobb.

I morse hade allt lugnat sig. Vinden hade mojnat, snön slutat falla och solen sken. Här uppe vid Foothills var vägarna helt isbeklädda och snön låg tung. Även på den glada, lekande flickan.

Jag gav mig på skottandet igen men struntade i att ta hela uppfarten. Solen sken som en strålkastare och när den är på det humöret då händer det nämligen grejer även med tjock is och tung snö. Och jag ville ju inte jobba i onödan en gång till. Även om det på sitt vis nog är bra träning.😄

Jag körde ner till floden, de stora vägarna var snustorra redan då, och sprang på stigarna där. De flesta var redan helt torrlagda och snöfria!

Vackert, eller hur? Mötte många andra löpare/hikare och ett gulligt litet ekipage på tre hjul.

Sprang även förbi (häst)gårdar så stora att jag nog hade gått vilse redan på uppfarten!

Frånsett att benen var som gjuten och förstelnad sirap så blev det en jättefin tur. Bara det att ha bergen som kuliss borde ju göra vem som helst lycklig! 😍

Och solen såklart!

När jag var tillbaka vid huset strax efter lunch var all is borta från vägarna överallt och uppfarten såg ut så här. Snacka om solkraft!

Och i utebassängen är det alltid sommar! Visst har jag sagt att jag älskar den?

Detta skiftande, och ”dåliga”, väder som det varit sen jag kom hit kan jag inte minnas att det någonsin varit. Klimatet har helt klart påverkats och förändrats oavsett vad Åkesson, Trump och deras gelikar påstår. Och om man ska tro på väderprognoserna så blir det halvsommar och mer ”vanligt” från måndag. Det tycker jag däremot låter väldans bra!

Så här ser det förresten ut nu i kväll.😍😍

Kram från Ingmarie