Gråmåndag
Jag vill inte tro det men jag inser att det är så. Hösten är på väg med sitt mörker och sin kyla.
Jag kan i och för sig tycka det är helt ok med höst. Den har sin charm med alla färger, friska luft och inneaktiviteter som börjar igen. (Däremot har jag extremt svår vinterallergi.)
Innesimningen är ju redan i full gång. Innegymandet också. Körde faktiskt båda i dag. Och jag har tänt varenda lampa i lyan!
Men trots denna mysighet, och trots den fantastiska sommar vi haft, så känner jag mig liksom snuvad. Här har jag gnetat på hela sommaren i landstingets kläder med hopp om några fina lediga veckor i mitten/slutet av augusti. Men vad händer? Ledigheten börjar med regn och efter bara någon vecka stupar jag och får en obrukbar fot. Borta var både de efterlängtade soldagarna och de långa springpassen i skogen. Kvar blev en, troligtvis två, DNS-lopp, noll dagar liggandes på en handduk i solen och noll löppass i skogen över 30 min.
Antagligen borde jag skämmas som gnäller men just nu tycker jag ändå lite synd om mig själv och har inte ens vett nog att känna någon skam.😳
Men även denna känsla av “snuvenhet” (tror inte det ordet finns i SAOL) kommer såklart gå över. Just för att det bara är en känsla och de kommer ju och går lite hur som helst beroende på hur mina tankar är. Men tankar kan man styra så jag fortsätter där och jobbar dem mot rätt väg igen. Och planerar flyktvägar.😍
Kram från Ingmarie