Resa

Hammer trail 2025

Jag förstår att Hammer trail kallas för Danmarks hårdaste traillopp.
Mamma Mia. Det var mer än en gång jag undrade om benen skulle vika sig eller om jag ens skulle överleva eller trilla ner för något stup och bli upplockad i olika delar. Nej jag skojar inte.

Vi var i perfekt tid till loppet och behövde bara gå en kort promenad till startområdet. Det blåste rejält och jag frös så jag skakade. Därav både jacka, vantar och pannband…

Men du vet hur det är. Det tog typ 20 minuter sen var värmen tillbaka i kroppen och allt det där extra åkte av. Resten av tiden var det faktiskt perfekt temperatur och jag tackar vädergudarna för att det inte hade regnat för då hade jag garanterat inte kunnat hålla mig på benen.
Tydligen är banan aldrig samma från år till år vilket gör att det aldrig går att jämföra men själva sträckorna är desamma på våren. (På vinter-upplagan är de något kortare.)  Det finns massor av olika klasser att välja mellan och jag hade som sagt var valt ”mellan-distansen” 25 km och Anders 8 km. Längsta är 50 miles och även om jag vet att man aldrig ska säga aldrig så kan jag nog säga det om att försöka ta sig an den banan. Inte ens 50 km är jag sugen på.

25 an är ett 17 km varv + den där 8an som även går upp på Hammeren Fyr. För mig var det dock inte varken vägen dit upp eller något annat upp heller som var det jobbigaste. Det fanns betydligt värre utmaningar…

Men jag tar det från början.  Starten gick i exakt tid och vi var många som valt just 25an. Som alltid känner jag mig som en fjant bland alla andra coola ”riktiga” traillöpare med dubbade skor och tonade glasögon.

Som planerat tog jag det lugnt från början men första halvtimmen var ändå slitig för jag tyckte det var jobbigt att andas. Kändes som jag hade damm i lungorna och det hade jag kanske för dammet yrde verkligen!
Gillar man inte backar så är detta lopp inget att ens fundera på för de kommer i princip direkt, de är många och ibland sjukt branta både upp och ner. Dessutom är det ett gäng trappor inlagda. Men belöningen i form av utsikter som aldrig kan beskrivas gör att man glömmer mjölksyran fortare än kvickt.

De första 17 km är utan tvekan de finaste. Jag var helt lyrisk och var utan tvekan den som ropade wow, OOOH och kolla så fint  flest gånger och när vi sprang genom ramslöks-ängarna höll jag på att andas ihjäl mig för åh vad det luktar gott! Vi sprang över ängar bland kossorna (tack och lov var de totalt ointresserade av oss), förbi små byar, uppför på stigar, nedför på stigar, över/under stockar, uppför branter, nedför branter, genom stenbrott, utmed havet, förbi gigantiska klippblock och genom vitsippehav och grönskande bokskog. Vi var även upp och igenom Hammershus slottsruin! Vilken tur vi inte betalade snordyr parkeringsavgift i går för att kolla på det på avstånd. haha

Den första rejäla utmaningen för mig var någonstans efter Vang när vi skulle rakt ner, ja rakt ner, till havet. Stigen var förvisso torr men det var full av rullgrus och rötter och lider man som jag dessutom av svindel så blir det inte direkt enklare…
Jag är tacksam de som var bakom inte hade bråttom utan tvärtom sträckte ut både en och två hjälpande händer. Det var lika brant uppför och även om det är fysiskt jobbigare så är jag säker på att pulsen var lägre än nedför. Så mesig är jag.

Efter 17 km fortsätter man på den där 8an och helt ärligt hade jag kunnat vara utan den för det var på tok för mycket bröte för min del och ffa var biten på klipporna en mardröm. Här var jag verkligen verkligen utanför min bekvämlighets-zon och det är nog mest ett under att jag inte stöp eller fastnade någonstans.

Vägen upp till fyren var egentligen inga större problem förutom att jag höll på att stupa då foten fastnade i ett snår.

Jag hade hoppats på lite löpvänliga stigar efter de där vidriga klipporna men tji fick jag. Det var upp och ner och kringelikrok i princip hela tiden och för att inte snubbla höll jag blicken nedåt och höll på att springa på en stor get som plötsligt dök upp!
De där sista 8 km var bland de långsammaste jag tagit mig igenom någonsin just för att det inte gick att kuta och helt ärligt blir jag lite less när det är så.

Men jag tog mig i mål utan nästan en skråma och jag är både supernöjd, jätteglad och obeskrivbart tacksam! Undrar dock om strumporna någonsin kommer att bli vita igen…

Anders som ju känner mig ganska bra trodde nästan inte jag skulle ta mig runt de där sista 8 just pga allt bröte så jag är extra nöjd över att det dessutom gick snabbare än jag hade trott. Är sjukt glad att jag gnetat både backar och benträning på gymet för det hjälpte säkerligen! Anders är en gammal orienterare så han klarade av brötet finfint. Värre med backarna…

Kön till maten efteråt var evighetslång men det var det värt!

På hemvägen stannade vi i Hasle för jag hade en liten önskan kvar…

Nu är vi tillbaka i vår lilla stuga och chillar för fullt.

När jag var på väg ner för de där branterna så svor jag på att aldrig göra detta lopp igen men nu så här efteråt så har jag ändrat mig men nästa gång kommer jag troligtvis att nöja mig med den fina delen och ”bara” kuta 17 km. Men som sagt var, man ska ju aldrig säga aldrig!

Tack Hammer trail för en magiskt äventyrlig och fin dag!

Kram från Ingmarie

Nu är vi här

Det är snudd på pinsamt men varken jag eller Anders har varit på Bornholm innan. Däremot har vi varit på väg x antal gånger men ”något” har alltid gjort att det inte har hänt förrän nu och bättre sent än aldrig heter det ju!

Jag började i snorottan efter alldeles för få sovtimmar med att hojja till bassängen för lite vattenlöpning. Riktigt härligt!

Bilresan till Ystad flöt på ofattbart smidigt och vi var framme i god tid till färjan. Väl på den så var jag lika fascinerad som alltid av hur (nästan) alla rusar till butikerna/restaurangerna/caféerna. Särskilt när man ska vara där i 80 minuter. Men de kanske vet något som jag inte har fattat.

Vår lilla stuga precis vid havet ligger max 10 minuters bilfärd från Rönne. Så söt och fin att jag dog sötdöden direkt!

För att slippa ”oron” med att köa till nummerlappsutdelningen i morgon inför Hammertrail så hämtade vi dem i dag och fick samtidigt se både rapsfält, hästar, får, slottsruiner, kyrkor, små söta byar och jag passade (förstås) på att ta ett dopp i Sandvigs hamn.

Det kommer bli tufft i  morgon men vet du, jag ser verkligen fram emot det! Min enda egentliga oro är att jag ska trilla och bryta /spräcka något för sånt kan hända oavsett hur lugnt man tar det. Trötta ben däremot vill jag gärna ha och det kommer jag garanterat att få! Det finns banne mig inte en centimeter av platt mark på banan!

Kram från Ingmarie

De fina små-solarna

Det finns otroligt mycket jag inte förstår och en sak är hur man inte tycker dessa små solar är fina utan kallar dem för ogräs. Hur är det möjligt och varför?

Blev en runda i skogen både i går och i dag och milde himmel vad det är vackert med allt det gröna och alla blommor överallt!

I dag har jag varit ledig och hunnit med en sväng till Halmstad för att hälsa på pappa och hämta upp/hänga med lillebror Daniel. Även om jag inte känner jättestarka band med min pappa så gör det ont i hjärtat att se hur liten och ynklig han har blivit. Jag fattar ju att och hur det blivit så men ändå känns det så konstigt och märkligt hur det kan bli för en åldrande människa. Det är bla därför jag håller igång som jag gör för om vanorna och styrkan inte byggs nu medan jag kan så kommer det garanterat bli jättesvårt när jag inte kan. Jag vill kunna bära mina matkassar, gå upp ur sängen, resa mig från toastolen, hänga på gymet, ta mig framåt och laga min egen mat även när jag är 85+. Visst kan saker och ting hända som ställer till det men vi kan verkligen göra massor själva både för kropp och knopp för att vara friska och pigga även som äldre.
Hur som helst var det en mysig eftermiddag.

Måndags-racet på Sats var lika skoj som alltid även om jag nästan dog på den där Air-biken. Den och burpees är nog det jobbigaste jag vet!

Vilka gym-övningar är de jobbigaste du vet?

Kram från Ingmarie

Långfredag

Det svänger snabbt minsann. Både när det gäller hur kroppen känns och hur vädret är. 🤪

Jag var dödens sovtrött när jag sprang hemifrån men på mindre än tre minuter var allt sovludd i både knoppen och kroppen helt borta!
Faktum är att det hände ganska exakt när jag kom fram till Broddesonsgatans enorma allé av körsbärsträd! Så pampigt och vackert att jag dog underverks-döden direkt! 😍

Och bättre blev det! Galgberget bjöd på sån där magi som bara bokskog och vitsippor kan och jag hade dessutom bästa sällskapet av Maria och Eeva!

Från lunch och hela eftermiddagen var jag på galleriet. Massor av trevliga människor, både välkända och okända, var inom för att säga hej och kolla på allt som finns där. Så roligt!

Nästa gång ska jag dock ha extra mycket kläder oavsett utetemperatur. Jag frös ganska duktigt på slutet och blev inte direkt varmare av att cykla hem i kyl-vinden. (Vart tog värmen vägen??)
Helt ärligt var jag egentligen mest sugen på att sova under en tjock filt.

Så blev det dock inte….

Jag ” kom på” att fredag = crosstraining på Sats = svettfest i kubik. Plötsligt var både träningsvärk och sömnvirus borta!  I stället för soffan i mysbrallor blev det träningskläder i träningssalen och vi kan väl säga som så här; Jag var  varken sömnig eller frusen efteråt.😅🤪

Nu är jag hemma-hemma igen och försöker ladda för en helg på akuten.

Glad påsk!

Kram från Ingmarie

 

Österlen trail 10 år och Friden

Österlen trail är utan tvekan ett av vårt lands vackraste lopp och ett av mina favvolopp alla kategorier. I år firade de 10 år och jag hoppas det blir minst lika många till. 🙏🏻

Förra gången jag kutade det var för två sen då jag valde att springa 60 km.

Detta året nöjde jag mig med 22 km. Om jag inte minns helt fel har jag gjort det minst två gånger innan varav ett som springande reporter för RW..
😅
Det finns även 14 och 6 km som man kan kuta i morgon så det är verkligen ett evenemang för alla!

22 km är helt klart kortare än 60 men det betyder inte att det är en easy walk in the park. Backarna är både sega och branta, ”staket-stegarna”, spången, naturhindren, stockarna och de supersmala stigarna som inte tillåter ens en bergsget att springa om är många och avlöser varandra hela tiden.

Innan start. Fullt i princip alla klasser.

Trapporna innan mål är  vida beryktade och inte att leka med men just i dag gick de konstigt nog riktigt lätt.

Mest är det ändå så bedårande vackert att jag nästan tappar andan vilket ju är mindre bra när man samtidigt ska kuta.🤪

Banan är välmarkerad och går genom skog, över ängar, på grusvägar och som sagt var upp och ner. Upp går ju an men för en som lider av svindel är en del av nedförsbackarna en rejäl utmaning! 😱 Men jag höll mig på benen, tog det lugnt och njöt precis hela vägen.😍

16 minuter långsammare än för 8 år sedan men en 3e plats i min åldersgrupp. Det är jag jättenöjd med! Älskar den fina medaljen som dessutom luktar underbart av tjära!

Hängde kvar en stund innan vi for mot havet. Jag badar ju mer än gärna men just i dag var det lite extra nödvändigt inför finalen på denna mini-resa.

Några kilometer utanför Kivik ligger Friden – vid vägs ände.. Jag hade aldrig hittat det utan vår vän Helens tipsande för det ligger verkligen vid vägs ände! Så mysigt! Extra härligt att få uppleva detta med våra fina vänner!

Deras grej är pizzor men inte vilka som helst. Här snackar vi hantverk med extra allt och t o m jag som inte är någon särskilt stor pizza-fan dog njutar-döden flera gånger om!

Nu är vi hemma och jag säger tack alla och allt för i dag!

Kram från Ingmarie

En fredag med allt möjligt härligt

Yin Yoga med singing bowls. Ja du hör ju redan på namnet att det måste vara något speciellt och det var det! Min själ svävade helt iväg. Underbart!

Tror det blev extra härligt eftersom jag kom dit direkt efter att ha simmat 2000 m. Då passar det liksom perfekt med värme och lugn.

Lunchen åt vi på Sveriges kanske mest gömda pärla. Borgeby stenugnsbageri & café
ligger nämligen väl gömt i ett megatrist industriområde. Det var rena turen att vi hittade det en gång för längesedan när vi var i krokarna. Jättemysigt och jättegott och så fantastiskt att kunna sitta ute i deras träödgård i solen.

Lite mer österut ligger Ale stenar. Vi har varit där en gång förut, jag springandes och Anders körandes för att plocka upp mig när jag var klar, och den gången var vi verkligen inte ensamma. Ale stenar måste vara ett av Sveriges mest besökta platser men i dag var vi där helt ensamma! Vilken magi!

Nu är vi dock här. I gulliga Simrishamn. Där vi snabbt konstaterade att husen inte är gjorda för anders.

I morgon åker vi till Christinehof slott där jag ska få (hoppas jag) njuta av 22 km i vacker natur. Ser verkligen fram emot det!

Kram från Ingmarie

En sån där dag

Intressant det där hur man vissa dagar hastar runt och jagar klockan men ändå inte får någonting gjort medan man på andra tar det hur lugnt som helst och hinner massor.

Som i dag.

Började med ett gäng intervaller här hemma. 12 x 2 min för att vara mer exakt. De var väl varken bra eller dåliga utan verkligen svenskt lagom och mittemellan.

Hann fint med både buss och tåget norrut till Halmstad för att bli upphämtad av Anders som hängt där några dagar. Innan (sen) lunch var vi inom Galleri 70 för att hänga upp lite nya tavlor. Nästa fredag, dvs långfredagen, kommer jag vara där mellan kl 12-16 så har du vägarna förbi blir jag jätteglad om du kommer inom och säger hej!

Sen var det den där maten…
Café Lugnet ligger några stenkast från vår mini-lya  och har hittills bara haft öppet på somrarna. Jag har dock lyckats missa det men från mars har de öppet (förhoppningsvis) året runt och alltså, vilket ställe! Supermysigt och galet god mat!

Nästa stopp var Sats där jag och fina Thea hade vårt andra yoga-event. Att göra en sån här grej tillsammans med en annan är verkligen både roligt och härligt!

Innan hemfärd fanns det bara en sak som saknades för att dagen skulle bli perfekt. Och ja, det var lika underbart som jag hoppats.

I morgon blir det en ny resa men åt motsatt håll.

Kram från Ingmarie

29 timmar

Ganska exakt 29 timmar hann jag vara i Halmstad denna gång men man hinner en hel del på den tiden även om man måste sova bort en del av timmarna.🤪 Plus städa, tvätta och laga mat.

Förutom det skojiga i går blev det ett 20 km löppass på Galgberget och runt vackra Sperlingsholm och Frennarp. Hade inte riktigt planerat så ”långt” och hade inte ens vatten med mig. 😁 Det funkade fint ändå men jag får lov att erkänna att det var skönt att få stanna framfört dörr nummer 9.

Denna långa backe är inte rolig att köra uppför i motvind men däremot nedför i medvind som i dag. Det gäller ju att välja sina krig!

När jag sen ändå tog mig till Sats för att jobba så passade jag såklart på att köra lite extra styrka.🏋️ 💪🏻

Egentligen vet jag inte ens om jag kan kalla det jobb. Det är liksom bara roligt och härligt! 🙏🏻

Nu är jag hemma igen med hjälp av tåget som var i tid ännu en gång! 🚂 🥳 Bara att hoppas jag är laddad för ännu en snortidig morgon och toklång dag men jag kommer i alla fall avsluta den på bästa sätt!

Kram från Ingmarie

 

Slutet gott

Planen var att simma i dag men när jag kom till hojjen var det totalpunka på framdäcket så det blidde ingenting med det för gå dit och tillbaka fanns inte tid till.
I stället fick jag börja ringa runt för att hitta någon cykel-mekk som hade möjlighet att hjälpa mig och det är inte det lättaste i slutet på mars kan jag berätta.

Men jag fick napp, traskade de drygt 2,5 km med hojjen dit och kutade sen en runda därifrån hem. Blytunga ben i dag också trots att jag både sovit bra och hade hunnit äta frukost. Kroppen är emellanåt en konstig och svårbegriplig makkapär och konstigare blev den. Våren är bra mycket enklare att förstå sig på!

Tåget till Halmstad flöt på fint och kanske var det Halmstad-luften, den gigantiska mackan jag slök eller lillebrors sällskap som gjorde det men på kvällens dubbel-pass var blybenen som bortblåsta.
Fascinerande!

Mysigast har utan tvekan varit kvällen hos mamma, Ulf och Sheila tillsammans med lillebror Daniel. Så även om starten på dagen var frustrerande så blev resten kalasbra och hellre det än tvärtom faktiskt. Nu kommer jag somna mätt och glad.

Kram från Ingmarie

Världsklass-utflykt

Det svåraste med Skåneleden är att välja vilken del man ska ta men det bästa är ändå att ta en del man aldrig gjort innan. Valde därför till slut den mellan Krika och Klåveröd. Sträckan är inte särskilt lång och det var perfekt just i dag. Den bjuder på många backar, en hel del obanat, en del rejäla grusrakor (i motvind), många hästgårdar, hisnande vyer, porlande bäckar, trollskog och dessutom lyckades jag pricka in Skånes högsta punkt så nu har jag varit på både den högsta och lägsta. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur Garmin mäter… En fantastisk etapp jag gärna vill göra igen och då gärna också med förlängning

Lyxade till det med fika på Klåveröds café. Mysigt!

Innan ”finalen” hämtade jag nummerlappen till ett av mina absoluta favvolopp och gjorde en investering till många simningar framöver hos en nyfunnen pärla..

Det var det här som var finalen. Jag vågar påstå att den är ganska oslagbar eller vad säger du?

Kram från Ingmarie