Hej å hå

Sakta men säkert märker jag att känslan på intervallerna är att det går fortare och fortare. Hur det är i “verkligheten” bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. 😀(Diskbråcks)ryggen är snäll och det är ju trots allt det absolut viktigaste! Jag märker också att jag nu kan springa mig trött på riktigt. Och det är ett gott tecken för framsteg! Blev så trött att jag tappade räkningen på de där 60-30 intervallerna trots att jag hade klocka på mig. Då har man tagit i ordentligt.😜 Det blev 21st istället för 20. 



Jag körde på Galgberget vilket i praktiken innebär en småkuperad och vansinnigt vacker runda. Avslutade med hopp&skutt-övningar i backe precis som i tisdags innan nedjogg. Som tack och lov var mest nedförsbacke…

Så himla glad och tacksam över att kroppen ännu en gång är med mig. Och att jag ännu en gång inte gett upp.


Nu sitter jag på tåget mot 08a land igen. Det kommer bli kul det ocksåäven om det innebär mycket jobb. Och jag har redan minst tre resor inplanerade, varav en hem till Halmstad igen, innan augusti ens är halvvägs.😀


Var förresten en sväng på stan i går. Skulle köpa en pytteliten burk ansiktskräm på Rituals men kommer ut med en hel stor påse! 😳 Nåja. Jag kommer åtminstone vara både ren och lukta gott ett bra tag framöver.


Kram från Ingmarie

Om att våga det man egentligen inte vågar

För några år sedan vågade jag mig i denna sjön för första gången tack vare (eller pga beroende på hur man ser det) klubbisen Mats Silfvers envisa tjat. Tänkte att jag gör det EN gång så han skulle bli tyst.😜


Det var fruktansvärt skrämmande! Men jag visade det inte. Kallt var det med. Jag “simmade” (vill snarare kalla det för ett slags harvande) långsammare än långsamt. Tror jag fick ihop typ 300m. Men trots att jag tyckte det var skitläskigt och tokjobbigt så var det något under den där stunden som ändå gjorde att jag ville fortsätta. Jag ville kunna, jag ville se så där cool ut som de som kunde och jag ville våga och vara orädd. Mycket troligtvis för att stödet och supporten från mina klubbisar var, och är, så otroligt bra! 

I dag simmade jag 1600 m helt ensam kors och tvärs i samma sjö och älskade varenda sekund. Hade det inte varit för att det blev lite småkyligt till slut, och för att kaffesuget blev så akut, hade jag kanske fortfarande legat i. 

För så kan det bli när viljan och längtan är tillräckligt stark.❤️Då vågar man! Både att testa och att stanna kvar i rädslan och obehaget. Den där rädslan och det där obehaget försvinner förr eller senare bara man inte fajtas allt för mycket utan i stället accepterar det. För som jag brukar säga du vet: en känsla börjar med en tanke och tankar kan vi styra. Därmed inte sagt att det är så enkelt alla gånger men det går!

Fick även lite sällskap på slutet av 4-benta Morgan.(Lillebror Hannes goa hund.)


Mamma var med och bjöd på fika så jag slapp fortsätta vara kaffesugen..😍 


Och tro det eller ej men det finns de som inte gillar jordgubbar!






Kram från Ingmarie

Sport-torsdag

Det är väldigt enkelt att börja tro att man liksom inte kommer någonstans med det man håller på med och som man försöker utvecklas i. Jag skrev ju lite om det där här. Och visst, ibland står det stilla och går t.o.m bakåt men i det stora hela går nästan allting ändå framåt på något vis om man utgår från nuet. Faktum är att trots att livet tar slut när man dör så kanske det ändå inte är slut. Vem vet liksom vad som egentligen händer när vi är klara här? Men det där är en helt annan fundering och det var inte det jag tänkte på just här och nu.

Förra gången jag var i Halmstad så sprang jag ett 3-timmars pass på Prinsens stig. I dag kutade jag 2.50 men kom nästan lika långt som då. Inte riktigt samma runda men ändå! Det gick lite snabbare och ffa kändes det mycket bättre! 

Jag kutade först hela Prinsen till slutet vid Möllegård.( Ca 18-19 km) Det är förresten där “berömda” Riccardos ligger.


Jag skippade dock glassen och kutade vidare över Söndrum, ner till Prinsen igen och tillbaka till stan. Jag undrar faktiskt om det finns någon lika fin och varierande runda någon annanstans. (?) Hav, trollskog, grusvägar, backar, platt, öppna fält, fiskeebodar, flådiga lyxvillor och man behöver inte ens ha någon välfylld vattenflaska med sig för det finns massor av ställen att fylla på sitt vätskebehov på.










Det bästa var dock att jag inte hade, eller har, ont någonstans! Tack kroppen och då särskilt ryggen.💕

Lunchen intog jag i gräset. Sen somnade jag i solen. Hur härligt är inte det?

Jag vaknade tack och lov i tid till min och Mickes simträning. Vi ville ju öva ordentligt tillsammans efter Peddas grymma coachning i onsdags. Mycket att pyssla med och hålla reda på men det gick riktigt bra! Kul har vi alltid!


Efter en sån här sport-dag är det riktigt härligt att få avsluta med att se andra kämpa och uppleva lyckorus. Klubben har även i sommar en Triathlon cup där alla har chans att vara med. Många som var med i kväll och vackrare än denna är svårt att få.


Kram från Ingmarie

Livskvalité upphöjt till max

Jag är lättroad och lätt att behaga. Det behövs inte särskilt mycket för att jag ska tycka att livet är supertoppen. Basen är, som för de flesta, sömn och mat i magen. Sen räcker det fint med värmande sol och att jag får umgås med både mig själv och härliga människor. Helst i aktiv form men ligga och slöa i solen som jag och goa Heléne gjorde vid fina Söderpiren i dag funkar alldeles utmärkt det med. 


Älskar det där stället så don’t miss it om (när) du kommer till Halmstad!


Söderpiren ligger ju väldigt nära Brottet (också ett besökstips) så där hängde jag lite med mig själv. Eller ja alltså jag var inte direkt ensam men jag körde vattenlöpningen solo. Ja du fattar säkert hur jag menar.😀

Min vanliga morgonyoga är däremot helt solo. För mig är den där stunden väldigt betydelsefull och viktig. Det är då jag liksom bestämmer hur jag vill att dagen ska bli. Och hur jag vill känna mig när det är kväll igen. Det verkar funka för faktum är att det blir oftast som min intention är. 


I dag visste jag i och för sig att dagen skulle sluta på topp. Swimrun blir ju i princip sällan fel och tillsammans med ett stort gäng härliga medmänniskor i magisk natur så blir det garanterat bättre än bäst! Ja du ser ju… 





Jag insåg också att jag har bebispaddlar i jämförelse med vissa andra. Inte konstigt jag ligger efter och har klenast axlar.😳


Men jag är snabbare i vattnet så det är bara att gneta vidare.😀

Kram från Ingmarie

Spring, sim och mysäventyr

En sak som jag tycker är så extra härligt med livet är att det alltid finns en utvecklingsmöjlighet. Både i det stora och lilla. Jag tror att den dagen man inte vill försöka det längre så är man nog väldigt klar med livet… Som ett simpelt exempel tar jag löpningen. Även om jag är en väldigt mycket långsammare löpare nu mot för 10-20 år sedan, och även mot före diskbråcket, så kan jag ju ändå hela tiden förbättras och utvecklas. Utifrån där jag är just nu. Att jämföra sig mot förr i tiden, eller mot andra, är ju faktiskt ganska meningslöst helt enkelt för att det är absolut opåverkbart. Eller hur?

Så jag kämpar vidare och det känns som det händer grejer. I alla fall små och allt räknas tänker jag! Dagens intervaller var både lite längre och lite snabbare mot förra gången. Och jag blev också väldigt mycket tröttare vilket jag ser som positivt!




Körde också (äntligen) mina hopp&skutt-övningar i backe igen.  (Inte riktigt vågat eller velat pga ryggen.) Jobbigt men underbart! Och här kan jag verkligen utvecklas igen.😄


Simningen är enklare för mig att utvecklas i. Där går min kurva fortfarande uppåt även om jag ser bakåt i tiden.😀 Jag och Micke körde ett PT-pass med Peter, “Pedda”, Pettersson nu i kväll. Pedda är inte “bara” en flerfaldig mästare och olympier, han är  även en vansinnigt bra pedagog. Har aldrig varit med om något liknande! Klockrent!  Dessutom ett skitskoj pass! Nu ska det övas ännu mer! Och nytt PT-pass inbokat.😄

Noga genomgång innan.😊

Mittemellan detta tog jag bussen ut till Paradiset Särdal för att hälsa på Karin igen. Mysigt att se sina barndomsvyer i Harplinge och Haverdal. ( Ja samma Harplinge som Gessle och Gyllene tider.)



Hos Karin var det full rulle med egna barn, andras barn, andra vuxna, hundar och de där fina grisarna! Och så vansinnigt mysigt att jag nära på dog lyckodöden. Igen…


Vi traskade alla ner till havet på den fina grusvägen mellan sädesfälten, ko-och fårhagarna. En idyll man nära på inte tror är sann. Ja du ser ju…



Och jodå jag badade med. Förstås. Och nej, vattnet var inte kallt!



Kram från Ingmarie

Bocksten Swimrun 2017 (med xtrabonus)

Nej, det var ingen superbra idé att ladda med Triathlon-arrangemang. Trots att jag somnade toktidigt i går av ren utmattning så var jag helt utslagen när klockan ringde strax efter 06 i morse. Det är tidigt alla veckans dagar för mig och särskilt en söndag! Men vill man vara med och leka får man också följa reglerna. Starten för Bocksten Swimrun var kl 10 så det var liksom bara att gilla läget. 

Karin kom och hämtade mig (lyxigt) och vi for norrut till Öströö fårfarm utanför Åkulla i norra Halland. Det är vansinnigt vackert där uppe med sina berg och dalar, vattendrag, gulliga byar och snudd på oändliga bokskogar.



Någonstans där kvicknade jag till så pass mycket att jag i alla fall kunde fundera på att ta i lite men i stället blev jag skitnervös. Att kuta lopp ensam går ju an trots seg kropp. Då är det ju bara jag som blir lidande. Kuta i par med seg kropp är däremot något helt annat. Kallt var det med. Riktigt skönt få klä sig i neopren. Klenisen jag  garderade mig med både heatseekern och neoprenpannband. Men jag frös heller inte en sekund sen!😄

Vårt tjusiga omklädningsrum. Det är oftast så här det är. Duschar efteråt gör man hemma. Om man inte vill i någon sjö en gång till.😜



Min överdrivna nervositet var (som nästan alltid) onödig. Dels för att Karin är en klippa att köra med och dels för att det kändes faktiskt helt ok. Simningen gick superduperbra! Löpningen var hyfsad. Åtminstone så länge det var  fast mark under fötterna. Det där med gyttja, rötter, stora stenar man måste klättra över, galna uppförsbackar och sumpmark kommer nog aldrig bli min grej. Men när det var grusvägar, nedför, eller mjuka fina stigar utan jox under boklöven, då var det nära på att jag började sjunga en lyckotrudelutt!

Totalt var det ca 16 km löpning (8 sträckor) och 3 km sim (6 sträckor). En sjö var utsatt för en ganska hård vind så det blev guppigt värre. Var himla glad jag lärt mig tvåtakts-andning om jag säger så… Två sjöar hade riktigt grisiga i och ur-stigningar där man var allt annat än ren när man kom upp. En av dem var den sista… Och det var ju det där med den ickebefintliga duschen.😜


Men det fanns en slang att spola av sig med och eftersom alla andra hade gått igenom samma dy så spelade det inte så stor roll när det serverades mat efteråt. Dessutom satt vi ute. Så himla mysigt!

Supergod vegolunch! Ännu en fördel med Swimrun för det ingår i princip alltid mat efteråt.😊


Våra två klubbisar Micke och Magnus var urstarka och kom 3a bland herrarna! Jag och Karin kom 7a av damerna vilket inte var fy skam för vi var största klassen!


Öströö fårfarm är förresten verkligen värt ett besök. Supermysigt och det finns förstås många (lyckliga) får där.




Några som verkligen är lyckliga är grisarna hemma hos Karin och hennes familj. Jag blev helt kär i dem!


Karin bjöd både på kaffe i solen och en massa godsaker från sitt fina grönsaksland. Lyllos mig!



Fatta att jag är lycklig i magen efter en sån här dag!❤️

Kram från Ingmarie

Svett, mat & trolleri

Konstigt att man kan sova som om man vore medvetslös efter en så adrenalinstinn dag som i går. Men så blev det. Sov så där tungt att jag nästan inte rörde mig.😳 Och mådde snorbra när jag vaknade. Och ännu bättre efter den där bauta-hotellfrukosten. Märkligt hur mycket man kan klämma in i magsäcken så där direkt på morgonen. Men jag kände ändå att det inte var läge för att kuta. Särskilt inte intervaller som var min ursprungliga plan. Benen var helt enkelt lite för slitna och jag är verkligen livrädd för att paja ryggen (eller något annat) nu när jag äntligen kan springa igen. 

Så jag agerade som en klok, mogen och förståndig 50+ are bör göra. Jag tänkte om! I stället blev det 26×60-30 på spinningcykeln och styrka på gymet. Därmed inte sagt att det är en garanti till att ryggen, och resten av kroppen, håller sig fortsatt glad men jag har i alla fall försökt. Inte heller betyder det att det var ett lätt pass. Jag slet minsann tills sista svettdroppen lämnat kroppen. Begriper verkligen inte de som lyckas köra cykel-intervaller utan att producera åtminstone en halv svettsjö.



När man är i Göteborg får man inte missa Andrum. Stans bästa (?) vegohak! Den som går där ifrån hungrig får skylla sig själv. 

Och observera min coola tröja! 😍😍😍


Och simsalabim så är jag i Halmstad igen! Älskar känsla när jag närmar mig “hemma”.


Har t.o.m hunnit med ett Brottet-pass.


Kram från Ingmarie

Fest i Götlaborg

Inte ens om jag försöker mitt bästa kommer jag kunna beskriva gårdagens konsert med Coldplay. Det var 100% magi, eufori och lycka. Vilket band och vilken show! Milde  himmel. Är fortfarande kvar i lyckoruset. Spelade in en massa filmer och ska klippa ihop något så småningom. Så jag kan återuppleva hur mycket och hur ofta jag vill.😍 Extra härligt få göra detta tillsammans med Anders och min “gamla” goa vän Heléne!




Över 66 000 människor ( fatta hur många det är!) som delade denna upplevelse men inte något som helst bråk eller känsla till panikträngsel trots att vi stod nere på planen. Inte före och efter heller för den delen. Eller ens när de flyttade scenen för tredje gången och var max 20 m från oss. Så sjukt häftigt! Och jag kunde helt omöjligt hålla mig still.




Trodde inte jag skulle kunna sova men det visade sig vara nemaproblemas i de här sängarna. Extra skönt att slippa bädda. Och bli serverad hotellfrukost förstås.


Dagen i dag har banne mig varit lika euforisk men på ett helt annat vis. Fina Skatås är t.ex aldrig fel och jag blir lika glad varje gång jag kan och har möjlighet att få kuta där. Har du aldrig varit där så skriv genast upp det på din bucketlist!






Den där halvlånga turen var som balsam för själen. Benen var ganska trötta och inte blev varken de eller kroppens alla skrattmuskler direkt piggare av sex timmar på skojiga Liseberg. Jösses vad jag, Anders och lillebror Daniel har skrattat, tjoat, blivit adrenalinstinna  och nära på dött svindeldöden flera gånger om. Kommer ha träningsvärk i både mage och mungipor i morgon. 




Roligast var nog Helix, AtmosFear och uppswinget så de åkte vi flera gånger.😀



Åka karusell och skratta så tårarna rinner tar och kräver en ruskig massa energi och turligt nog finns där ett finfint Vegohak på området nu för tiden. Perfekt så vi orkade roa oss lite ännu mer.




Behöver jag säga att jag kommer somna megalycklig i kväll?

Kram från Ingmarie

Turboladdar

Den här kvällen har jag längtat efter i fem evigheter. Eller i alla fall sen i början av förra hösten. Och nej det är inget spännande race jag ska göra. Det är inte ens särskilt sportigt. Inte heller är det en resa till långtbortnågonstans. (Göteborg räknas i alla fall inte som långt bort i min värld.) 

Nej det här handlar om att få uppleva världsstjärnor och snart får vi se och höra dem IRL!


Och för att väntetiden ska gå fort har jag maxroat mig.

Cykla i ösregn t.ex. Från i dag kan jag nog inte längre kalla mig för solskenscyklist. Fanns nämligen ingenting på mig som inte var regnblött, eller rent, när jag väl var klar. 



Jobba i turbofart samtidigt som vi förflyttat oss är en annan bra grej att få tiden att gå supersnabbt. Hann ju nästan inte doppa rumpan i stolen förrän vi skulle gå av. 😳 Jag vet att jag sagt det (några gånger) innan men jag älskar verkligen att åka tåg! En så otroligt smart uppfinning!


Och bästkusten kan man lita på. Här skiner minsann solen när det vankas party!


Styrketräna tror jag är en perfekt laddning. Särskilt på Kompassen.  Blir sjukt motiverad varje gång jag är där och härjar runt så svetten stänker. Anders verkar dock inte tycka mitt val av pose inför det obligatoriska bloggfotot var någon vidare bra idé…


I morgon väntar en massa skoj om jag inte dött lyckodöden innan vill säga.


Kram från Ingmarie

Det där med lyxliv

Lyx kan vara så himla mycket och är verkligen högst individuellt. För många innebär det fint hus, flott bil, kristallkronor, juveler, märkeskläder, förstaklass flyg och hotell långt borta och besök på finrestaurang var och varannan dag.  För andra innebär det ett fast jobb, mat på bordet, tak över huvudet, hela kläder och en dag utan våld. Ja alltså egentligen är väl allt det där lyx för alla tror jag, mig med , men  jag inbillar mig att ju mer man har ju mer vill man ha och ju mer tar man för givet. Men jag hoppas på något vis att jag har fel…

En av de absolut lyxigaste sakerna i min lilla tillvaro är att jag har naturen inpå knuten. Tänk att bo i vårt lands huvudstad och ändå, på bara ett par minuter, kunna tassa fram på nästan oändliga grusvägar och stigar! Som är helt tysta från billjud och annat skrammel! Tycker det är helt fantastiskt!


Både jag och Anders har njutit av skogen denna dag. 


Jag lite mer och lite längre. Och lite blötare.. Det är banne mig inte lätt att klä sig “rätt”när  det växlar från sol och varmgrader till skyfall och kallgrader och sen allt om igen x antal gånger. Å andra sidan är det där verkligen lyx”problem”.




Samma procedur vid Hellasgården men där kvittar det för jag blir ju blöt oavsett i plurret. Och klädseln är densamma oavsett.


Hellasgården är Lyx med fetstort L för mig. Tjatade så sent som i fredags om det så missar du det när du är här får du skylla dig själv.😜 En bra grej med dess fina sjö är att även om jag drar dit ensam så är jag aldrig själv. Det finns alltid någon mer som simmar. Men självklart har jag alltid med Safer swimmern. En otroligt enkel och billig “livräddare”. 


Lyxigast av allt denna dag är ändå att kroppen pallat med både långlöp och långsim. Så himla glad och tacksam! Och förstås dunken med jordgubbar!


Perfekt till frukosten. ❤️


Kram från Ingmarie