Glad(ast)

Jag må ha missat en pallplats och ovetandes ha spenderat en halv förmögenhet på ett bajjamaja-besök på det där loppet förra helgen. men jag var i alla fall garanterat både färggladast och upplevelse-gladast!

Jag är ju som bekant över lag extremt lättroad. God sömn, god mat, kaffe, vänner, kreativa aktiviteter och träning sen är mitt liv liksom komplett.

Särskilt när det är så här! Jag älskar blå himmel och sol! Älskar, älskar, älskar!

Vad gör dig glad och nöjd?

Kram från Ingmarie

Olustigt som blev lustigt

När jag vaknade i morse hade jag någon slags märklig olustkänsla i mig. Jag tror det var för att jag drömt så konstigt. Fråga mig inte om vad för det lilla jag kommer ihåg är helt obegripbart och obeskrivbart. Det var inga mardrömmar utan mer just olustiga och konstiga drömmar. Så där så man vill somna om, drömma om något skoj och sen vakna med en glad-känsla.

Men dels kunde jag inte somna om och dels hade jag liksom inte tid. Det är skönt och viktigt att sova men jag vill ju inte ödsla för mycket tid på det.🤪

Så jag masade mig upp. Gjorde det jag brukar göra och sakta släppte den där känslan. När jag stack iväg på uppvärmnings-joggen kändes det helt ok och när intervallerna var igång mådde jag som en (Running-)Queen!

För att inte tala om när de där 6 x (3-2-1) minuters-intervallerna var klara! Då var varendaste liten cell i min kropp gladare än glada. Och jo, trötta också såklart.

Och ännu tröttare och gladare var hela jag efter ett 40 min hårt, kul och bra gym-pass. 💪🏻

Även simningen gick bra! Teknik + distans i solskens-poolen. Begriper inte hur det funnits en tid när jag inte gillade det här. 😳

Det är härligt att vara och känna sig glad och stark! Motsatsen behöver såklart även finnas annars blir ju det härliga aldrig härligt. Oavsett vad jag gör eller hur jag mår behöver jag tystnad och stillhet. En liten stund varje dag räcker. I dag hittade jag ännu ett perfekt ställe för det. Albuquerque Open Space Visitor Center. Det ligger på västra sida floden och förutom att gå/springa på alla trails som finns kan man vandra omkring i de fina små trädgårdarna, lära sig om stadens historia inne i själva centret, se coola konstverk, få hjälp av de trevliga och kunniga volontärerna, beskåda utsikten och djurlivet.

Framförallt kan man bara vara där. Kravlöst och stilla. Återhämtning de luxe!

Kram från Ingmarie

Skum dag…

Dagen började precis som vanligt. Yoga, meditation, frukost, lite jobb och packa bagen. Inget konstigt alls. Sen började det “skumma”.

Radiokanalen jag brukar lyssna på, 99.5, bara la av. Eller rättare sagt, den började brusa like crazy! 😱 Alla de andra 418 kanalerna funkade dock utan minsta lilla störning.🙄

Sen la både Fejjan och Insta av. Inte helt. Jag kunde se flöde på båda men inte varken kommentera, “gilla” eller göra inlägg. Försökte alla knep (starta om telefonen, uppdatera o.s.v) men inget hjälpte. När jag kollade upp det verkade stora delar av hela denna gigantiska kontinent ha samma problem. Och inte bara här! I Europa också tydligen.😳 P3 kanske inte heller funkade? (Eller vilken kanal du nu brukar lyssna på.)

Sen var det vädret. Det har farit fram extrema (och ovanliga) tornados i NM och i Colorado är det hiskeliga (och även de ovanliga) snöstormar. Och det är bara två ställen. Hela USA är uppochner med “extreme weather” Enligt varenda vädersajt skulle det bli snöstorm här i dag. Och/eller very heavy rain. Det har förvisso blåst på rejält men inte en enda snöflinga/regndroppe har kommit. Inte ens ett mörkt moln. Hur svårt kan det vara att spå väder egentligen?😳

vips nu i kväll bara funkade allt igen! Ett tag. Insta verkar fortfarande ha mystiska problem. Märkligt. Men tack och lov har det i alla fall inte kommit varken något regn eller någon snö.🤪🙏🏻

Det som däremot varit helt vanligt och normalt är hur kul det är att träna och hur gott maten smakat efteråt. Varenda måltid! Festade till det på lunchen och käkade på Wholefoods. Smarrigt som alltid! Om det nu skulle ske skumma saker just i dag så är det ju ändå en himla tur att de viktiga grejerna var som de brukar i alla fall!

Kram från Ingmarie

En påminnelse

De flesta vill inte varken tänka eller prata om döden men jag tillhör inte dem. För mig är döden en del av livet och vi kommer alla drabbas av dess närvaro förr eller senare. Att låtsas som att den inte finns tror jag inte gör den mindre hemsk, skrämmande eller sorglig. Tvärtom faktiskt. Jag tror det är viktigt att då och tänka på både sin egen och andras dödlighet. Har man pratat med sina nära om döden blir det förhoppningsvis lite mindre jobbigt. Att t.ex behöva ta olika beslut mitt i en sorg är oftast snudd på omöjligt.

Några kilometer upp mot berget, vid sidan om en stig, finns en sten som kanske ser liten ut och som om den legat där i evigheter. Men sanningen är att den bara legat där i drygt fem år och var så tung att det krävdes 5-6 man för att få dit den.

Stenen är där till minne av Pat och Connor. Mina vänner som så hastigt dog sommaren 2012. Far och son. Make och bror. Två liv som tog slut alldeles för tidigt och helt utan förvarning. Döden har ju den “förmågan”. Att dyka upp precis när, var och hur som helst. För mig är det viktigt att komma ihåg det. Att bli påmind om livets sårbarhet, att vi aldrig kan ta en livsdag för givet och hur viktigt det är att leva det liv man själv vill. Inte det som (man tror) förväntas av en.

Platsen är otroligt vacker och rofylld. Precis när jag kom dit föll några regndroppar och en stor rovfågel svävade ovanför mig. Det var helt stilla och ganska snart kom det solstrimmor genom molntäcket. Det kändes väldigt fint att vara där en liten stund. För att minnas och påminnas.

Löpturen till och från stenen var ljuvlig. Ljummen luft och precis som i går så luktade det så gott från naturen att jag nära på andades ihjäl mig.

Jag är lycklig här. Och såklart obeskrivbart tacksam att jag kan och får vara här.

Och jag är väldans glad över att ha så här många simbanor att välja mellan. Fick ju nästan beslutsångest!🤪

Kram från Ingmarie

King of The Hill och mitt dyraste toa-besök ever

När jag gick och la mig i går kväll trodde verkligen jag skulle somna bums för jag var snortrött. Men tror du jag gjorde det? Icke! Kl 02 var jag fortfarande vaken och funderade allvarligt på att ställa in hela långpass-äventyret. När larmen (ja, jag hade två) tjöt 04.45 sov jag minsann. Men det är som jag konstaterat 18 miljarder gånger innan. Det där att gå upp i snorottan är inte min grej. Något i skallen slår slint helt enkelt.

Men jag tog mig upp, åt min frukost och körde iväg de 7-8 milen till Los Lunas och El Cerro de Los Lunas preserve där loppet skulle gå. Jag kom i perfekt tid för att få en bra parkering, hämta ut start-kitet och göra allt det där man behöver göra innan ett långpass med nummerlapp på magen.

Så där tidigt (starten var 7.30) är det oftast fortfarande väldigt kyligt här in the desert. Funderade ett tag på att behålla mössan på men vis av erfarenhet så avstod jag klokt nog. Dock behöll jag pannbandet på hela vägen men inte för att jag frös utan för att jag var klantig. Återkommer till det.

 

Försökte värma upp genom att jogga lite. Benen var som gjutna i bly. För lite sömn, kallt och blyben. Det kunde ju onekligen ha börjat bättre. Jag visste ju dessutom vad som väntade…Berget må se ut som en liten kulle på avstånd men jag lovar att det är den inte.

Banan går alltså upp till toppen via slingrande stigar av olika vidd med hårt packad sand, extremt lös sand och stenar i olika storlekar. En del stigningar är så branta att man måste gå. Både upp och ner. Väl uppe bär det sen av neråt på andra sidan och där är det i princip bara djup sand. När man kommer ner är det lite böljande sten/grusväg innan man kutar på en liten asfaltsnutt till vändningen. Sen är det samma väg tillbaka plus en liten extra krok för att få ihop de där 21 km. Att tillbakavägen skulle bli den stora utmaningen hade jag begripit. Kuta uppför efter en lång brant nedförslöpa är alltid jobbigt och det blir då inte enklare av att det är brant uppför i djup sand! Lägg där till att allt sker på mellan 1400-1700 m ö h.

Men vi tar det från början. Starten gick och som alltid rusade en del. Jag tog det skitlugnt. Kroppen var seg som gammalt snor, benen fortfarande gjorda av bly och andningen ska vi bara inte tala om. Det var så där illa så jag trodde jag skulle behöva bryta redan efter en (amerikansk) mile. Men jag fortsatte. Såg till att helt köra mitt eget tempo trots att “alla” kutade om. Märkligt vad man kan inbilla sig för riktigt så illa var det ju inte… Efter den första riktiga stigningen började det lossna, Jag hade egen vattenflaska med mig så jag skippade att stanna vid kontrollerna. Vid mile 3 hade jag hittat flytet och ner till vändningen gick det som tjohejsan. När värmen kom hade jag tagit av mig pannbandet men fick då även med ett hårspänne. Flaxande hår i ögonen funkar inte för mig, särskilt inte på teknisk trail. så det var därför jag sprang vidare med pannband trots att det var på tok för varmt. Klantigt att inte ha ett bättre hårspänne, jag vet.

Sen blev jag kissnödig som attan. Vid vändningen kunde jag inte tänka på något annat och eftersom där var en bajjamaja hoppade jag snabbt in och gjorde det jag skulle på ny rekordtid. Men inte tillräckligt snabbt visade det sig sen. Jag visste att jag låg sjua här och även om jag egentligen inte brydde mig så ville jag ju helst inte bli omsprungen. Så kom jag ikapp en tjej. Sprang förbi i djupsanden uppför. Sen en till. Fler och fler kroknade på tillbakavägen. Även killar. Jag tog mig förbi en hel bunt bara genom att gneta på och jag kände mig urstark! Långa sega backar är verkligen min grej. Då kommer min traktor i gång! Särskilt efter att ha övat på trailsen här. När det gick nedför igen flög jag. Borta var blybenen och segsnoret! Jäklar vilken känsla det är!
När det var ca 2 miles kvar kom jag i kapp och förbi en tjej till och såg att avståndet till hon jag sett hela tiden framför mig minskade hela tiden. Jag var nu fyra och tänkte att jag kör och ser hur länge/om det håller. Trea hade ju varit nice med tanke på att det var prispengar till topp tre. Snacka om pengavittring och hur ha-galen man kan bli… Men $100 är en del. Åtminstone i min värld. Tjejen var trött, hon gick i alla uppförsbackarna, så jag matade på. Ett par hundra meter innan mål var jag i fatt och förbi och kom trea i mål. Men nu hade vi ju chip och enl dem hade hon startat 5 sek. efter mig och jag var bara 4 sek. före henne i mål. Med andra ord kom hon trea med en sekunds marginal. Hade jag inte behövt göra det där bajjamaja-besöket hade jag alltså varit lite rikare just nu och ffa väldigt mycket mindre irriterad. För ja, det är klart jag är besviken. Hur ofta är man liksom nära extra $$$?

Men, men. Det är som det är. Chip är rättvist på det viset men nästa gång ska jag banne mig starta långt bak. Banan är superfin, loppet var välorganiserat och jag både vann och satte banrekord i min åldersklass.

 

Det serverades pannkakor och burritos efteråt men ingen vegovariant. Trist. Och jag vet inte varför men stämningen var liksom inte särskilt familjär om jag jämför med andra lopp jag kutat här. (Och det är trots allt en hel del.)  Lite arrogant attityd på något vis. Synd. Eller så var det jag som inbillade mig.

Väl hemma igen slappade jag en stund i solen (efter att jag ätit “riktig” mat) och kom fram till att jag såklart är nöjd med loppet, känslan och över att min kropp och knopp är så starka! Jag är ingen King of the hill men jag är banne mig en Queen of the hill!

Har även köpt ett halvt dussin bagels som present till mig själv samt vattenlöpt och hängt i hot poolen tills jag var alldeles mjuk och genomsvettig.

Så här tänker jag. Man får vara besviken och gnälla när man upplever att det är så. Men bara ett tag. Sen får man skärpa till sig och inse hur bra man har det, hur mycket fantastiska saker som sker i ens liv varje dag och att få saker är värda ödsla negativa tankar på. Särskilt inte en löptävling. Inte ens när man missar $100 med en sekund.

Kram från Ingmarie

 

Som det kan bli

När jag började simma för några år sedan hade jag någon slags längtan efter att kunna göra det och ffa kunna göra det obehindrat. Det ser ju som sagt var enklare ut än det är… I alla fall för mig. Inget av det jag kan i dag har kommit gratis och det har inte varit enkelt. Det finns de som lär sig på ett tjillenik och inte har några som helst problem med flytläge, arm- och handvinklar, huvudposition eller drag. Jag tillhör inte dem. Jag har fått, och får, slita hårt för minsta lilla framsteg. Oräkneliga är de gånger jag tänkt ge upp och och ännu mer oräkneliga är de gånger jag fått kallsupar, känt mig kassast i världen och undrat vad i all sin dar jag håller på med.

Samtidigt har jag haft en väldans tur. Hela tiden har det funnits människor omkring mig, vänner och coacher, som stöttat, peppat och uppmuntrat mig. Och jag är övertygad om att när man verkligen, verkligen vill något, från djupet av sitt hjärta, då stretar man på. Då “står man ut” med att det är trögt, kämpigt, svårt, att man ständigt är sist och att utvecklingen går långsamt. Åtminstone så länge det går lite framåt. Och det gör det ju. Även för mig. 😀 Jag tänker att dels är det svårare att lära sig en teknik-sport när man är 50+ och dels att jag har hela (resten) av livet på mig att öva vidare.

 

Att jag skulle längta efter, och bli beroende av, simning hade jag dock aldrig ens kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Men så har det blivit. Jag längtade lika mycket efter dagens löppass som efter dagens simpass. Och båda var lika härliga!

Så säg aldrig aldrig. Längtan, val och rätt omständigheter kan få livet att ta oväntade, häftiga vändningar om man bara tillåter det. 😍

Kram från Ingmarie

Alltid är där något

Det var en smula segt att kuta i dag och har man en segdag så är de kuperade trailsen vid berget en extra utmaning. Men det är som det är. Gårdagen spelar säkert in. Benen ät ju som sagt var inte 50 längre.🤪 Energin är det inget fel på i alla fall och det finns verkligen otroligt många (vackra) anledningar till att uppleva lycka och glädje även med trötta ben. Eller hur?

Som t.ex nyckelpigan som gjorde mig sällskap i solstolen. Att kunna känna smaken av mat och lukten av gräs. Flowet under kvällens yogapass. Vänner. Ett avslutat skrivjobb och fler nya målarprojekt. Solnedgången och att det var 20 grader kl 18.

Kram från Ingmarie

Flow utan någon riktig plan

En bra sak med att vara yoga-instruktör är att när den ordinarie instruktören inte kom till klassen jag tänkte vara med på så körde jag helt enkelt mitt eget pass. (Den stackars instruktören hade krockat!😱)

Ingen plan, inga “måsten”, ingen klocka, inga regler, inget schema.

Bara jag helt ensam i mitt eget flow, på mitt vis, en hel timme i den varma, goa salen. Kändes megalyxigt! Och jättehärligt!

Alla de andra som skulle varit med gav upp direkt och gick ut när beskedet kom. Kanske för att träna något annat. Kanske för att åka hem direkt. Själv ville jag verkligen yoga så jag funderade inte ens på om jag skulle. Efter 135 min upp och ner för trailsen i solen (tidsmässigt mest upp) längtade jag helt enkelt extra mycket efter att få “sträcka ut mig”.

Löppasset gick förresten bra. Vackert, kuperat, lugnt, flow, halvt planlöst och varmt. Precis som jag vill ha ett långpass. Ja any löppass förresten.😍🏃🏻‍♀️🙏🏻

Kram från Ingmarie

Normaliseringsläge

Things are back to normal för nu verkar både vädret och jag vara som vanligt igen.

Hela jag ville kuta i dag och det blev precis så där soligt, svettigt och härligt som jag gillar och som det ska vara när man kör intervaller i Academy park.

För den som ev vill veta blev det detta i dag:

• Uppvärmning 15 min. + lite dynamisk stretch och några stegringslopp.

• 2 x ( 10 x 30-30 + 10 x 60-30) Gå/joggvila rakt igenom.

• 3 x (70 utfallssteg i backe + 8 burpees + 20 enbenshopp/ben)

• Nedjogg 15 min.

Belöningen för det där var (medhavd) lunch och slöande i solen vid poolen. Behöver väl inte säga att det var ljuvligt..?🤪😍

Men såklart bassängen drog. Den var lika skön som alltid och jag fick in ett par bra kilometer på simkontot.

Belöningen efter det var ännu en magisk kväll vid berget jag för alltid kommer både älska och fascineras över.

“Vanligt” och “normalt” kan verkligen vara bra!

Kram från Ingmarie

Annat snurr

Det är tydligen inte bara vädret som är snurrigt. Hela jag är det också! 😱 I morse sken solen varmt och skönt från en klarblå himmel och det fanns inte en tillstymmelse till vind.

Med andra ord som gjort för en skön löptur! Men vad gjorde jag! Jag var ute och gick!

Ja du fattar va? Something serious is going on here.

Nej, jag känner mig inte “sjuk”. Möjligtvis lite konstig. 🤪 Det fanns bara ingenting i min kropp som ville springa. Jag mådde liksom illa bara vid tanken på stötarna trots att jag inte hade ont någonstans. Märkligt va? Men kanske det helt enkelt blivit för många löpsteg sista tiden och kroppen signalerade att jag ska bromsa. Vad vet och begriper väl jag? Springa ville jag i alla fall inte. Åtminstone inte på land. 70 min vattenlöpning fungerade dock utmärkt.

Liksom en dryg timmes bra jobb på gymet.

Så det var tydligen inte latmasken som tagit makten över mig. 🙄 Bara att hoppas att kroppen är mer synkad med solen i morgon…

Kram från Ingmarie