Svett-måndag

Det är tur jag älskar att svettas! Eller förresten, hade jag inte gillat det hade jag såklart inte utsatt mig för det jag gör.🤪

Springa i swimrun-utrustning kan vara en både kall och varm historia. I dag var den varm! (Vilket jag föredrar alla veckans dagar.) Hade delvis sällskap av bästa Ulrika. (Hon jag ska på Finlands-äventyret med.) Från ytterdörren till Sickla, upp och ner för Hammarbybacken några gånger, sim i Sicklasjön x flera, löp till Hellas, sim, löp, sim i Söderbysjön och hem. En nästan tre timmar ren och skär härlig svett-fest!

Minst lika härligt svettig var timmen i hot-yogasalen. Det var så längesedan jag körde att jag nästan glömt hur svettigt det är. Och skönt!

Kram från Ingmarie

Pryltest och en debut

Att swimrun och simning i mångt och mycket är en prylsport vet de flesta som testat. Precis som det är en djungel när man ska hitta löparskor är det när man ska hitta en sim-eller swimrundräkt. För ja, det är två helt olika slags dräkter även om man använder båda i vatten. Ungefär som att jämföra trailskor med tävlingsskor på asfalt.

Därför är det ju extra bra när man kan få testa dräkter “på riktigt”. Dvs få simma i dem direkt. Det är ju liksom en sak att dra på en dräkt i butik och veva runt med armarna lite. En helt annan när man är i vattnet och ska simma. Ungefär som när du provar löpardojor i butik kontra kutar med dem ute. Men en sak stämmer på båda. Är det inte bekvämt i butiken är det till 98% inte det i praktiken heller.

I kväll hade HEAD, tillsammans med Wolff Wear, ett test-och träningstillfälle vid Sicklasjön och eftersom jag varit nyfiken på deras nya grejer åkte jag dit. Fick även med mig Anders! Han hade nämligen (äntligen) bestämt sig för att testa både våtdräkt och swimrun och här fanns allt på en gång.

Efter gårdagens härliga äventyr hade jag däremot bestämt mig för att inte kuta i dag. Det är möjligt att man ska våga spänna bågen men just nu är inte rätt tillfälle för det. I might be crazy but I’m not stupid.

Så jag nöjde mig med att testa några dräkter och simma i det ljuva vattnet medan resten av gänget roade sig med sitt. Och visst ser Anders ut att tycka det är skoj?

Undrar du vad jag tycker om dräkterna jag provade? Njaaa. De två jag provade var faktiskt väldigt osköna och inga jag skulle betala pengar för. Inte ens lite. Då är det illa.

Helt ärligt tog jag mig nog egentligen mest dit för att träffa goa Inger och käka vegokorv som Joakim bjöd på. Det är förresten så det alltid är på Wolff Wears swimrun-träningar. Party från början till slut!

Lite har jag dock sprungit. Men i  bassängen. Perfekt återhämtning om du frågar mig!

Kram från Ingmarie

 

 

 

Är det nu det händer att det vänder?

Det spelar ingen roll att jag levt med mig själv och min kropp i över 53 år. Jag slutar aldrig förvånas!

Ena stunden är man odödlig och har hur mycket energi, kraft och styrka som helst. Nästa stund är man plötsligt väldigt, väldigt dödlig och ibland är man t.o.m lite halvdöd i evighets-långa perioder. Sen kan det som från ingenstans vända igen. Livslusten återvänder, orken kommer tillbaka, kroppen slutar gnälla och hela livet liksom glittrar. Själv fattar man (oftast) ingenting. Åtminstone inte direkt. Tar man sig tid till att fundera och analysera så finns det ju faktiskt nästan alltid en logisk förklaring till varför det blir som det blir. Men lära sig av misstagen, det är svårt.

En sak är i alla fall tvärsäker. Inget varar för evigt. Inte ens eländet. Förr eller senare vänder det. Alltid! Oavsett håll.

Jag tror faktiskt att det vänt för mig nu. Äntligen får jag väl tillägga. Efter månader av ont i benet/ryggen, trötthet, sömnsvårigheter och livsleda kombinerat och relaterat till stress och press på jobbet så är det som att kunna andas frisk luft igen efter att ha hållit andan så länge att man nära på tuppat av. Eller att bli frisläppt efter att ha varit inlåst i ett litet rum allt för länge.

3,5 timmes swimrun bjöd kroppen mig på i dag. Treochenhalvtimme! Bara så där! Energin fanns där men såklart kroppen stumnade efter ett tag. Den är ju en smula ovana om jag säger så… 🤪

Enda jag önskar är att jag hade haft foto på hur sagolikt vackert det var i skogen och hur stilla och spegelblanka sjöarna var. Men kanske syns min lycka och glädje ändå här?😍

Det känns som sagt var som att det har vänt men vem vet? Jag kommer dock hålla fast vid den tron tills motsatsen är bevisad.😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Swimrun-dag

Spontangrejer är bra skoj. Särskilt när de innehåller både simning, löpning, fina vänner, perfekt temperatur, vacker natur, goda hallon och (skön)sång mitt i skogen! Och exakt så hade vi det i dag! Jag, Ulrika, Lena och Christian.

Hela min runda blev till slut 160 minuter. Vi började och slutade nämligen på lite olika ställen. Christian fick hoppa av först pga familje-event men vi tre ladies fortsatte och förutom att vi simmade i fyra olika sjöar, sprang många kilometrar och babblade om allt från boktips till ungdomssynder, åt vildhallon, sjöng och kom på att vi skulle haft en si så där 30 miljoner riksdaler så vi kunde köpa drömgården vid Flaten och starta ett sportkollektiv.

Benet funkade ok så länge vi tog det superlugnt (vilket vi gjorde hela tiden) och jag hoppas verkligen det vänder nu. Rehabövnibgarna fortsätter och nu har dessutom Kiropraktor-Micke satt in stora (nål)stöten för att göra mitt hamstringfäste lyckligt igen.

Enda trista i dag är att lilla Demi har åkt hem till sig igen. Men vi är såklart glada att vi har fått låna henne denna tiden! 😻

Kram från Ingmarie

Ibland blir det ännu bättre än man trott

Jag hade en svag (läs jättesvag) förhoppning om att palla två timmar swimrun tillsammans med Ulrika i dag. Och då inkl många, många, många gå-pauser. Simningen är jag inte ett skvatt orolig för. Känns som jag kan mata på tills jag skrumpnar! Vilket är lite festligt med tanke på att jag ser mig själv som en löpare som simmar lite… Fast just nu är det ju faktiskt tvärtom.🤪

Hur som helst så började jag passet redan hemifrån. Numera reagerar i princip ingen när jag, eller någon annan, kommer klädd så här. Allra minst mina grannar. 😀

Ulrika the Superwoman sprang från Södermalm och mötte upp mig. Sen tuffade vi på. I och ur vattnet 14 gånger (tror jag) och dessemellan lugn löpning med bara några få gåpauser uppför de brantaste backarna för där känner jag direkt att benet inte riktigt vill. Och benet är bossen och bestämmer varje steg. Bara för mig att snällt lyda.

Det var magiskt! Spegelblankt vatten med perfekt temperatur, massor av syre i luften, fina skogsvägar och underbart sällskap! Ulrika är en av de där som verkligen anpassar sig och inte hela tiden “måste” dra på. En del gör ju det trots att man bestämt att ta det easy. Du vet så där att de ska ligga steget före oavsett fart. Ulrika är inte sån och det är en av anledningarna till att jag trivs så himla bra i hennes sällskap. I dag var jag lite starkare i simningen så jag drog henne en del men det är bara kul och bra träning! Nästa gång kan det vara tvärtom. I swimrun kan vad som helst hända och man jobbar alltid som ett team. I löpningen bestämmer den (för dagen) långsammaste farten och i simningen drar (den för dagen) starkaste. Enkla regler.

2,5 timme (150 min) blev det! Något jag inte ens kunde drömma om i morse! Och det enda jag i princip känner i benen är att de är trötta och det kan jag både leva med och förstå. Har inte kutat så här långt sen i typ april. 😱 Hur det känns i morgon är det ingen som vet men jag kommer vara glad och tacksam oavsett.

Totalt blev det runt 16-17 km och jag är verkligen obeskrivbart lycklig!

Vi slapp ösregnet också. Inte för att det egentligen spelar någon roll. Vi är ju redan blöta och verkligen perfekt klädda.

Och det varade bara en liten stund. När det var poolrun-dax tittade solen fram igen. Åtminstone på slutet. Vet inte om jag var ovanligt klen, eller om det var fel på  pool-tempmätaren så de missat sätta på varmvattenkranen, men jag tyckte det var ovanligt kallt i vattnet. Fördelen med det var att desto skönare var bastun.

Heja benet och tack för i dag!

Kram från Ingmarie

Hoppfull och några fler tips

Hoppet är det sista som överger en heter det ju och tur är väl det. För skulle man ge upp hoppet varje gång det tog emot hade man inte kommit långt här i livet. Det kanske t.o.m är som så att vi ska ha motgångar för att utvecklas. Precis så som Anders Hansen pratade om i “Sommar”.

Är det för enkelt och lätt finns en hög risk att man tröttnar och tappar intresset har jag märkt. Det är också lätt att tro att “alla andra” har flyt och framgång mest hela tiden men vet du, det är inte sant. Ingen har (hittills) glidit fram genom livet på en slät väg utan minsta gupp. Alla möter hinder av olika varianter utmed livets väg. A-l-l-a. Dock hanterar och tacklar vi dem olika.

För mig handlar det nog om hur starkt jag vill något. Och hur mycket kraft jag har för tillfället. Och tid. Allt går ju faktiskt inte att lösa pga just tidsbrist. Ex går ju ett lopp när det går oavsett vad en deltagare råkat ut för. Då handlar det mer om att acceptera och veta att inget varar för evigt men också att det kommer nya chanser! Om man vill.

Under de mer än 35 år jag hållit på med löpning har jag haft fler motgångar än jag kan räkna till. Ändå har jag aldrig gett upp. Med en dåres envishet har jag tagit mig igenom och ur skador och svackor gång på gång och tro det eller ej men för varje gång har det blivit enklare. Och jag har blivit starkare. Kanske delvis för att jag inte längre har löpning som profession. Det är ju trots allt en vis skillnad om man lever på sin idrott. Men mest tror jag det beror på att jag numera vet att det (mesta) kommer gå över. Och att det faktiskt kan bli något både nytt och bra även av elände.

Benet börjar sakta, sakta bli gladare. Det går långsamt och trögt. Det är tungt och den fina formen jag byggde upp i USA är gone by the wind för längesedan.

Men det går framåt och jag känner stort hopp just nu!

Att just detta ljuset kom när jag yogade lite efter dagens löptur är inte planerat eller fixat på något vis men visst är det en smula coolt? Är man på det humöret kan man ju t.o.m tro att det är någon slags (krigar)tecken!

Som du kanske vet är simning inget som varit “naturligt” för mig. Det är inget som varit enkelt, lättsamt och lustfyllt. I alla fall inte de första åren. Ändå har jag fortsatt. Lika dåraktigt envist. Helt enkelt för att jag någonstans långt inne så har jag verkligen, verkligen velat kunna simma.

Nu kommer belöningen. Jag är inte varken snabb eller simmar “bra” men jag grejar att simma utan några större problem. Jag kan och vågar simma i grupp, ensam, i bassäng och i öppet vatten. Det är det som varit mitt mål och nu är jag där. I dag simmade jag först 2 km utan våtdräkt och sen drygt 2,2 med. Utan problem. Något jag inte var i närheten av förra sommaren. Flit och envishet lönar sig!

Simningen och swimrun har ju också gett mig en massa nya vänner. Fredrik är en av dem. Efter mitt första simpass i dag satt vi länge i solen, åt lunch och snackade om livets alla (härliga) kringelikrokar.

Jag har också börjat klura på några nya (sim)mål. Jag känner och tror nämligen att det är dax att ta ännu ett steg på “simstegen”.

Vill du bli inspirerad lite extra så rekommenderar jag denna boken. Låt dig inte skrämmas av titeln. Boken handlar ffa om livet, om hur lågt man kan sjunka och ändå ta sig upp igen.

Liksom ex denna podden när Rich Roll blir intervjuad av Dr Chatterjee. Och förstås hans egen podd.

Enjoy!

Kram från Ingmarie

Två dagar på raken…

…har jag haft sällskap av allra bästa Ulrika i och runt Hellas-sjön.

I går mest i och med en tidig start så jag skulle hinna till jobbet. Ljummet och guppigt vatten och alldeles, alldeles underbart. Ulrika som är en riktig Super-woman sprang dessutom både dit och hem från Södermalm. Jag fick nöja mig med att cykla genom skogen. Men bättre än inget och absolut jättebättre än ex. bussen eller tuben.

I dag skulle jag egentligen varit ledig och på väg till Halmstad men det blir som bekant inte alltid som man tänkt sig.🤪

Superkris på jobbet så det blev till att jobba extra. Jag kunde dock komma lite senare så vi hann med ett härligt swimrun-pass innan. Det var en sån där dag när naturen var så vacker att det liksom gjorde ont i ögonen. (Tyvärr inga bildbevis. Du får använda fantasin. Tänk bara på gröna skogar, fågelkvitter, klart vatten och blomdofter så vet du exakt. )

Vi sprang och simmade. Sprang och simmade. Sprang och simmade. Benet funkade ok men inte bra och jösses vad både det och det andra benet var tunga. Och långsamma. 😱

Men Ulrika är snäll och har stort tålamod så mitt ben bestämde farten. Som “tack” drog jag henne i simningen.

Inte nog med att sällskapet var det bästa. Hon bjöd på gofika också! 😍

Sen kan jag konstatera att jag fick jobba på extra bra på extrapasset. Multitasking är bara förnamnet. 🤪

Men nu är jag ledig flera dagar på raken och det ska bli väldans skönt. Målet är att inte ha något mål. Jag ska bara go with the flow och göra en sak i taget.

Kram från Ingmarie

Andra gången gillt?

Om du hängde här förra året så minns du kanske att jag och Micke vann en startplats till ÖtillÖ (fastän vi aldrig vinner på lotter) och hur jag sen både bokstavligen och bildligt talat snubblade bort den.

Well. Vi köpte två lotter i år igen. Och vann!

En sån grej är egentligen typ omöjlig!

Chansen att lyckas vinna en biljett är förvisso lite större än att vinna 10 000kr/månad i en massa år på Triss, men den är inte stor. Och absolut inte två gånger! Det fanns bara två platser i mix-klassen och vi knep en av dem!

Det finns ju också nästan alltid ett “men”. I detta sammanhang t.o.m två.

1: Det är snordyrt

2: Mitt ben. Jag vet ju fortfarande inte vad som felar för även om jag kan jogga några dagar i veckan så är det långt ifrån “bra”. 18/7 har jag tid för en MR men det är ju flera veckor dit och innan dess måste vi ha bestämt oss.

Tack och lov har vi några på oss att vela innan vi måste bestämma oss… Så fortsättning följer.

Kram från Ingmarie

Simsafari 2019

Precis som förra året var vädret långt från något Ingmarie-väder men det spelar egentligen ingen roll när det är Simsafari med Team Snabbare. Man blir liksom glad och lycklig in i märgen även om det snöar när man är med dem!

Foto: Ulf Hausmann

Första simningen var den längsta, ca 1 km, och det gick så himla bra! Vattnet var varmare än luften och vinden så jag hade nästan hellre varit i plurret hela safarin. Nästan. För även det blir såklart svalt till slut. Allt mitt kallsimmande/badande verkar inte ha gjort mig ett skvatt kyltåligare. Jag frös som en nakenhund redan halvvägs. Dvs jag är precis lika klen som alltid när det gäller att hålla värmen. Men det jag ändå märker är att jag hanterar kylan bättre nu. Jag fryser så jag skakar men jag stressar inte alls upp mig lika lätt längre och jag klarar av att fortsätta andas lugnt. Så någon nytta har jag nog ändå av allt huttrande jag gått igenom.

Foto: Ulf Hausmann

Vi simmade med små gulliga andungar, skrattade, såg fantastiska vyer, guppade bland vågor, ålade oss, flöt fram i stilla vatten, sprang, gick, klättrade, babblade och såklart hjälpte varandra. Precis som alltid med detta fantastiska gäng!

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Efter två timmar var vi tillbaka vid starten. Duktigt fikasugna!

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Foto: Ulf Hausmann

Benet höll i hop men jag ljuger om jag säger att det är lyckligt. Dock är det inte heller direkt olyckligt och jag är tacksam så länge det låter mig få vara med på sådana här safari-äventyr!

Tack Ulf och hela gänget för en underbar (safari)kväll!

Kram från Ingmarie

Måndagsvärme

Plötsligt blev det någon slags härlig tropikvärme som parkerade sig över Halmstad och jag tycker (såklart) det är jätteskönt! Livet blir ännu enklare här när jag inte ens behöver ta med extra kläder att byta om till efter gympasset. Jag cyklade helt enkelt hem i en genomsvett tröja utan att frysa det minsta lilla. Då är det varmt! För svettigt var det. Gym i allmänhet brukar ju få igång mig på nolltid och finns där dessutom en boxsäck (och/eller en kälke) så går jag ju all in direkt! 😄

Det var så kul! Svetten fullkomligt skvätte och dröp av mig och jag blev så lycklig! Ja så funkar jag…🤪

Lite packning blev det dock när jag cyklade till Brottet för att simträna. Men leksakerna är lätta och vattnet så varmt att jag fortsatte svettas! är det verkligen v-a-r-m-t. Den där bassängen brukar ju dessutom vara känd för att vara ovanligt kall så jag har helt enkelt trott det varit något termostatfel. (Det var ju samma i lördags) Och jag är då inte den som varken skulle gnälla över något sånt eller berätta för de ansvariga. Nu är detta tydligen bara tillfälligt för det har varit speciella aktiviteter där. Attans liksom! Men det är härligt så länge det varar! När jag kommer ner nästa gång kanske det är is-varning.🥶

Jag har även besökt min superduper-kiropraktor Hans och förhoppningsvis har han fixat ännu lite mer för mitt ledsna ben. Fast egentligen är det som jag sagt hela tiden min ledsna rygg. Det är liksom där allt börjar, Må den bli glad snart igen och dra med sig hela kroppen i ett stort brett leende!😄

Helt oplanerat har jag träffat massor av mina klubbisar också när en hel bunt hängde i och runt Nissan-ån. Så himla skoj! Och så enkelt! Några samlas, fler hakar på, några stannar länge, några en kort stund bara för att säga hej, några tränar och några bara babblar. Som typ jag. 🤪 Gofika-lunchen-kombon med bästa Karin var dock planerad och precis som i lördags blev det Cortado och precis som då var det makalöst gott! Testade deras nya vegan-macka plus koffeinfria kaffe (klockan var över 15 nämligen…) och det bästa sammanfattande ordet för det är: rekommenderas! Känns som jag aldrig kommer bli hungrig igen!

Det var Karin jag skulle kört Borås swimrun med i går och det var så kul att höra om hur bra det gått för henne och min “stand-in” Therese. De rockade och kom fyra! Galet bra!

Längtar tills jag kan köra årets första swimrun-race. Det är inte en fråga om om utan om när.🤩

Kram från Ingmarie