I stället för…

I dag skulle jag åkt till Finland för att köra Solvalla Swimrun i morgon. Det där loppet jag körde med Peter förra året och tokälskade!

Men du vet hur det kan bli. Man planerar, förbereder sig och laddar men så pang händer något och det blir inte alls så. Typ att man först snubblar och pajjar foten för att därefter operera käken, få ont i ryggen plus jobbar häcken av sig på sjukan. Och har det så pass besvärligt vecka ut och vecka in att träningen blir både kass och för skral för att kroppen ska mäkta med ett tufft Swimrun-race.

Så vad gör man/jag?

Jag deppar duktigt en stund och svär över orättvisorna (som ju egentligen bara är lyxproblem) och klurar sen ut hur det ska vända och bli så där bra igen. Sen börjar jag om! Och tar nya tag!

Så istället för en rolig resa med tävlingspirr har jag roat mig med annat. Som att börja träna med PT! Självklart har jag valt den bäste på bästa gymet. Jag tror stenhårt på det här och har redan fått många tips och aha-upplevelser För hur mycket jag än kört innan så finns det alltid nya grejer att lära sig! Och ffa behöver jag bli både utmanad och uppmuntrad. Något Rafael är extremt bra på. (Bland annat..)

Jag har även börjat simma lite mer strukturerat efter schema. Jättekul! Och jättejobbigt!

Hann dock inte till slutet av programmet för jag hade i ett svagt ögonblick lovat att jobba extra i kväll. Vilket ju är en slags träning det också. Åtminstone för skallen och för benen. Och det är i alla fall ingen som helst risk att somna även om timmen blir sen innan man får gå hem.

Nu tar jag helg!

Kram från Ingmarie

Heldag

Min måndag började i ottan med en cykeltur till Eriksdalsbadet för att köra ett simpass med Coach Ulf. Vi var 6 st som drillades med en massa roliga teknikövningar och jag tror minsann min hjärna blev lite överfull där ett litet tag av alla nya grejer den skulle hålla reda på.  Nyttigt och nödvändigt och förr eller senare kommer nog både hjärna och kropp att fatta allt samtidigt. Det gäller bara att hålla i. Oavsett så har jag i alla fall väldigt roligt på vägen!

Dusch, cykel hem, lite mat, byta väska och sen hojen till Coachen för vidare färd till Dalarö och bilbåten till Ornö för att heja på alla som skulle köra ÖtillÖ. (Phju vilken lång mening det blev!)

Bara båtturen var ett äventyr och så vacker att jag nästa svimmade! Kolla vattnet! Och himlen! Bättre swimrunväder än så här blir det inte och det märktes! Jag återkommer till det sen.

Jag och Ulf fick helt oplanerat även sällskap av härliga klubbisen Maggan.

Vi fick verkligen en helt fantastisk dag tillsammans som hejaklackare vid kyrkan på Ornö. Just där är det väldigt enkel löpning men man ska komma ihåg att det mesta av de där 65 km är ren och skär mekkig trail, klippor eller stig. Just där är det även timesplit nr 14 (av 18) och mindre än en mil till sista cutoffen. Det är också ungefär där “The last 15” börjar som jag och Peter körde förra året. Jag hade med mig alla preliminära tider plus nummer på alla jag skulle heja lite extra på.

Det är banne mig tufft att vara supporter! Jag har tjoat, peppat, kramats, fotat, traskat och klappat händer mer under denna dag än sammanlagt under de senaste 10 åren. Men kul har det varit och jag tror jag har gjort nytta! Hur många gånger på en dag får man liksom annars höra: Åh där är Ingmarie! Som jag längtat efter dig!

Alternativt: Åh där är ju Ingmarie! Vilken underbar överraskning!

Inte utan att jag funderar på att bli professionell hejare.🤪

Här är några av alla team:

Coach Tomas och Andreas.

Fredrik SA och Pelle

Olle och Håkan.

Elin och Ville.

Joanna och Lennart.

Johan och Per.

Sofia och Victor.

“Min” Micke och Anna! De gjorde ett kanonlopp! 12.33 och en 44:e plats! 💪🏻💪🏻💪🏻

Åsa och Patric.

Vilka hjältar alla som tog sig i mål är och var! Och gissa om jag var avis… Ingmarie-väder och inte en krusning på havet. Hur ofta händer liksom det första måndagen i september…? Och det märktes som sagt var att det var idealiska förhållande. Fredrik Axegård och Alex Flores putsade banrekordet med nästan 20 min så nu är det 7.39.25. På 65 km (obanad) löpning och 10 km sim inkl 46 gånger i och ur vattnet. Klura på den kilometertiden och försök gör om det! Ofattbart för mig hur jag än försöker förstå…

Men hur avis jag än varit, hur mycket jag än önskade jag hade varit en av de som var med och hur mycket jag än lipat så är jag ändå oerhört tacksam att jag fick vara med på ett litet hörn denna makalöst vackra dag. Mest av allt har jag ändå blivit inspirerad, peppad, glad, lycklig och hänförd. Av alla människor, stämningen, solen, energin och naturen.

Hemfärden över vattnet var lika vacker som ditfärden och det var så både jag och Ulf fick nypa oss lite för att inte tro vi drömde. Har du möjlighet så åk med någon av alla båtar som går ut i Stockholms skärgårdar. Du kommer inte att ångra dig!

Jag har en fundering på varför detta med foten hände som jag kom på när jag mediterade nu i kväll. Men jag tar det en annan dag. Nu ska jag vila. Det tar som sagt var på krafterna att vara hejaklackare.

Kram från Ingmarie

Sorglig men rolig dag

Det var med tungt sinne jag vinkade av alla mina vänner som ska köra ÖtillÖ i morgon. Jag ville ju så gärna vara med men foten har klart och tydligt sagt nej till att ens försöka ta sig fram 65 km. Eller 32.5 för den andra foten är ju också med.🤪. Och jag accepterar. Life goes on anyway. Önskar av hela mitt hjärta alla ett stort lycka till i morgon! Jag vet ju vilket jobb som ligger bakom till att bara tänka tanken på att ens vilja försöka komma med.

Jag kommer stå på Ornö tillsammans med Coach Ulf och heja allt vad jag kan i morgon! Och jag är säker på att min ersättare Anna är den bästa Micke kunde få! Nästa år hoppas jag dock att det är jag som åker med honom i bussen ut till “campen”. 🙏🏻

Men det är som sagt var bara att torka tårarna, snyta näsan och ta nya tag. Eller kanske snarare fortsätta där man är. Det svider över som mormor brukade säga. Det är ju dessutom inte första gången jag haft stolpe ut så jag vet att jag överlever och att det blir medvind igen. Det är en av fördelarna med att bli äldre. Man vet att inget varar för evigt. Inte ens en stukad fot och ett tungt hjärta.

Sen är jag ju faktiskt väldigt bra på att fokusera om, gilla läget och leka med det jag kan leka. För det är ju faktiskt det allt detta sportande är. En rolig lek! Som man absolut kan vara både tokfokuserad på, och 100% dedikerad till, men som man ändå kanske inte bör ta på allt för stort allvar… Åtminstone inte om man är “icke-proffs”. Kanske inte då heller förresten. Livet är ju väldigt mycket mer än enbart en grej.

Foten tyckte i alla fall att 45 min löpning var ganska ok att göra i dag.

Gyma har den okejat hela tiden. Om jag inte får för mig att hoppa enbenshopp eller något annat trams vill säga. Men det finns ju faktiskt miljarder andra grejer att roa sig med!

Min fina Ark-dräkt får ju inte heller vara med på ÖtillÖ-äventyret men vi tog oss i alla fall en vattenlöpningstur i Söderbysjön. Jättehärligt!

Dessutom börjar mitt målarrum bli nästan helt klart!💕🙏🏻

Kram från Ingmarie

Deadline-dagen och ett sista för i år

Så kom deadline-dagen då jag och foten skulle bestämma oss för om det skulle bli något ÖtillÖ eller inte. Om jag skulle kört solo, det är ju trots allt en vecka kvar, hade jag kunnat vänta in i de sista. Men nu funkar ju inte Swimrun så utan man är ett team med gemensamt ansvar både för sig själv och varandra. Att starta utan att vara åtminstone ok i kropp och knopp är oschysst mot båda. Och ska/kan man inte köra ett planerat lopp behöver man ju dessutom en ersättare och den i sin tur behöver ju ha lite tid på sig. I synnerhet för ett så tufft lopp som ÖtillÖ .

Därför var Simsafarin/Swimrun-eventet med TS-gänget så perfekt att köra i dag som ett test. Förra gången var supernajs så förväntningarna var ganska höga. Det är ju liksom inte så enkelt att höja ribban när den redan var skyhög. 🤪

Men jag vet ju att när Coach Ulf och Coach Tomas fixar något så kan det liksom inte bli annat än bäst. Alltid! Vi samlades i Hellas för genomgång och avlämning av de grejer vi kunde undvara tills vi var tillbaks. Rundan var nämligen one way med avslut i Drevviken efter ca 13 km traillöp och 4 km sim i 7 olika sjöar. Jag la, som de flesta andra, lite torra kläder i Saferswimmern plus lite nödproviant i strumporna. Hade kittat mig med “vintermunderingen” men utan väst så då fanns det liksom ingen annan riktigt bra plats.🤪

Vi började direkt med 800 m sim i Källtorpssjön och det var svalt om jag säger så men också fantastiskt härligt! Vi höll ihop bra och de som behövde blev dragna av någon annan så det inte skulle bli för utspritt och därmed både för lång tid i vattnet för en och för lång väntan på land för andra. På land höll vi ihop hela tiden!

Min simning funkade riktigt bra! Känner mig stark och trygg även när det blir brötigt av växter, armar/ben/paddlar/skor från andra eller guppiga vågor. Det sista var det dock inte mycket av i dag och det finns såklart en gräns för hur stora jag mäktar med.😱

Ler- och gegginpackning à la swimrun

Vi sprang på stigar, grusvägar och ibland även asfalt. Vi simmade, babblade och skrattade så jag kommer ha träningsvärk både i ansiktet och i magen i morgon! Mitt i allt så hade Caroline fixat så det fanns fika i sin trädgård! Gissa om det var gott?

Förutom Källtorpssjön simmade vi genom  Sandasjön, Strålsjön, Ulvsjön, Ältasjön, Flaten och Drevviken. Det här att swimrunna sig fram är verkligen makalöst härligt och jag är så himla tacksam att jag fick alla dessa timmar tillsammans med detta supergäng. Plus Ulf förstås som stod bakom kameran. (Tack Ulf och Sabina för bilderna!)

Och hemma hos Ulf blev det ombyte, mer fika ( bl a vansinnigt god hembakad banan/avokadokaka av Ellinore) innan skjuts tillbaks till Hellas.

Och foten då? Den skötte sig förvånansvärt bra men jag har fått inse och acceptera att några 65 km på hala klippor, ojämna trails, obanat och tuffa backar inte kommer att funka för den. Emellanåt gör det väldigt ont, som i rödlampa-ont, så det är med mycket ledset hjärta jag får lämna min plats till en annan. Jag vet inte hur många gånger jag för mitt inre sett mig och Micke kämpa tillsammans och gemensamt korsa mållinjen på Utö. Nu blir det inte så.😢 I alla fall inte i år. Och det svider som fasen! Det finns säkert de som skulle tejpat foten stenhårt, käkat painkillers , bitit ihop och bara kört men jag är inte så “tuff”. När varningslamporna blinkar backar jag. Kanske är jag klen men jag har också, bl.a genom jobbet, sett hur illa det kan bli med även “små skavanker” om man går över gränsen så därför varken vill eller vågar jag riskera något. Det finns ett liv även efter den 3/9 och jag vill gärna att min fot ska bli glad igen. Inte mer ledsen… Jag har gjort så gott jag kunnat för att få fossingen hel men tiden har helt enkelt inte räckt till.

Det kommer bli en tung vecka men jag ser framåt och kommer sända all kraft och överskottsenergi jag trots allt har till alla de jag känner som ska köra.

Det där “sista” var inget värre än att det var sista dagen Eriksdalsbadets utebassäng var öppen. Och jag kunde förstås inte låta bli att köra ett sista poolrunpass.

Kram från Ingmarie

Testar

Drömmen och önskan om att kunna köra The Race finns kvar. Åtminstone till söndag. Sen måste jag ha bestämt mig. Foten är i alla fall inte sämre efter gårdagens lilla äventyr men inte heller (mirakulöst) jättemycket bättre. Fast så länge den blir bättre är det jättebra tycker jag, eller hur?

I går köpte jag även en rulle sporttejp för att verkligen stabilisera foten när jag tränar. Inte annars för då kommer den aldrig bli stark igen. Tänkte därför att jag verkligen skulle testa hur mycket svett och väta det egentligen tål.

Började med 50 min intervaller på crosstrainern. Så där hårt att man liksom känner hur svetten rinner ner i strumporna. Ljuvligt! Och välbehövligt! Har svettats på tok för lite senaste tiden.

Sen direkt vidare in i gymet där jag bl a testade att belasta foten med diverse olika övningar. Det gjorde inte ont-ont men det var heller inte smärtfritt och ffa kändes det oroväckande vingligt.😱

Snabbt ombyte och sen ner i bassängen för vattenlöpning i 40 min. Sån här lyxbana hittar man förresten inte särskilt ofta!

Sen såg tejpen ut så här…

Så tror inte det är ett alternativ att ha på swimrunrace oavsett längd…

När jag simmade och vattenlöpte nu i kväll hade jag inget stöd, inte ens en dolme, och det funkade faktiskt riktigt bra! Vatten är grymt bra när man behöver undvika stötar! Och Brottet är aldrig fel! Särskilt inte när det är varmare i plurret än i luften. Ville nästan inte gå upp.

Jag har en plan fram till söndag kväll som jag hoppas håller! För om ca 1,5 vecka vill jag verkligen, verkligen bli så där toktrött att man inte ens vet om man orkar andas. Och jag vill bli det tillsammans med Micke någonstans inte allt för långt från målet på Utö.😍

Kram från Ingmarie

Stora Stöten Swimrun 2018

Man kan nog tycka och tänka mycket om mig men en sak är säker. Jag en rackare på att hitta bra Swimrun-partners! 😄

Kenneth är en Falu-kompis som jag lärt känna via diverse olika kanaler (long story) och som inte tvekade ens en halv sekund när jag frågade om han ville köra Stora Stöten Swimrun med mig. Trots att jag varnat honom för att han troligtvis skulle kunna springa baklänges och ändå hålla min fart och dra i simningen. Men det blir som bekant inte alltid så illa som man tänkt sig.🤪

Starten var inte förrän kl 13 så det var massor av tid att slöa och bli nervös på om jag hade varit lagd åt det hållet. Hade sovit ok men inte jättebra för tydligen var parkeringen vid hotellet en väldigt bra plats att festa på efter midnatt. Jag hade tydligen missat något där…🙄

Kroppen kändes ok men inte topp och jag valde att tänka att det kanske skulle ändra sig. Ibland är den ju väldigt lurig du vet. Kroppen. Det skumma är att jag känner mig mer trygg och säker i simningen när det gäller just den biten, där matar jag ju liksom bara på i typ samma fart oavsett, men i löpningen kan det verkligen, verkligen skifta från allt till blyben och stövlarna på till gasellsnabba lättviktsstudsiga ben. Man kan liksom aldrig riktigt veta!

I lagom tid blev jag upplockad av Kenneth och vi åkte till starten vid Falu gruva. I år var det inte bara två swimrunsträckor (ca 11,7 och 23,4 km) utan även två “vanliga” traillöp som följde våra banor men skippade simmen. Precis som alla andra race jag kört i år så var vädret perfekt! Bara hoppas det håller i sig så resten av säsongen!🙏🏻 Vi hann precis lagom kitta upp oss, testa lina och värma upp innan den gemensamma samlingen och promenaden ner till starten i gruvan.

Hela detta område, inkl mestadels där vi sprang, är ett av Sveriges Världsarv så restriktionerna och reglerna var och är stenhårda! Att få gå/springa där nerifrån är förvisso tufft, 100 höjdmeter de första 750 meterna, men också bara ytterst få förunnat. Som vi swimrunners t.ex.😍 Löparna fick nämligen nöja sig med att starta från toppen.

Foto: Stora Stöten Swimrun
Foto: Stora Stöten Swimrun

Efter den där starten så är backarna dock inte slut. Faktum är att det är i princip uppför hela vägen de där första ca 3 km till första simmet i Vällan. Har man tryckt på för mycket och är slut redan där kan resten bli väldigt jobbigt! Vi körde lugnt och jämnt  Kenneth låg lite före och höll farten och jag bara hängde på vilket var perfekt för mig! Men helt klart var han piggast för han babblade t.o.m mer än jag!🤪 Jag hade å andra sidan öronpropparna i mest hela tiden och var därmed rejält lomhörd och ingen vidare bra snackekompis.😱

Första simmet gick lätt. Snabbt i och snabbt upp. Andra löpet var det längsta, drygt 6 km, och vi travade på. Det är gudomligt vackert! Faluröda dalahus blandat med ängar, skog, kopparröd slaggsten, stigar och publik både i buskarna och med häst och vagn! Andra simmet drog Kenneth också på men jag kände att jag fick vila lite för mycket så vi provade simma jämte varandra på resten vilket var perfekt! Sjukt coolt att samtidigt hämta andan och få ögonkontakt när man simmar jämte varandra! Banan följer vattnets väg och den är bitvis ganska tekniskt tuff och kuperad men mest är den bara vansinnigt vacker! Två av simningarna är lite väl fyllda av växtlighet men alla de andra är superfina! (Tack för dessa bilder Maria!)

Det var också kul att emellanåt stöta på traillöparna. De i täten fullkomligt flög förbi oss! Jösses alltså! Jag kan ju låtsas att de löpare vi sprang om tänkte samma om oss. 🤪 Sista simningen går i Faluån och den var riktigt skoj! Hade inte alls samma “växtlighetsdekoration” med mig som förra gången. Lyckades dessutom simma om några! 💪🏻

Foto: Stora Stöten Swimrun

Totalt är det 9 löp och 8 sim och det blev ca 23,8 km enl. våra klockor. Längsta simmet är 670 m och längsta löpet 6,2 km.

Foto: Stora Stöten Swimrun

Allt är enormt välorganiserat och fint arrangerat. Så himla glad jag ännu en gång fick vara med (tack Erik och Hoka!) och att just Kenneth ville köra med mig!

Resultatlistan var inte helt uppdaterad men tror vi kom 6a. PB med drygt 10 min mot 2016 blev det i alla fall och ett grymt både roligt och bra träningspass!

Kenneth var tvungen hasta hem och missade den goda maten vi fick på Kopparhatten. Men jag lassade in för åtminstone 1,5 person för näst efter att hitta bra Swimrun-partners så är jag en jäkel på att äta!

Hann t.o.m fixa en koffeinfri (klockan var ju långt efter 15) kaffe med skummig havremjölk innan tågfärden hem. Hur smarrigt som helst!

Kram från Ingmarie

LED Swimrun 2018

LED Swimrun går i mysiga Loftahammar söder om Västervik och anses vara en av de vackraste banor i vårt land så självklart såg vi båda fram emot loppet även om jag nog var lite mer stissig över distansen (37 km trail och ca 9-10 km sim) än vad Elisabet var. Det kan låta kort om man bara tänker sträckorna var för sig men i praktiken är det ganska långt. Särskilt i tid. I dag innebar det t ex 25 gånger ner i vattnet och lika många upp. Och då pratar vi inte släta strandkanter eller stegar upp på en brygga eller snubbelfria stigar. Vi pratar klättra upp och ner för sliriga klippor, knöliga stenar, gyttja och högar av tång. Vi pratar även vågor, teknisk löpning, klättring och höga höjder blandat med fina stigar, ängslöpning och slingriga grusvägar mellan kohagar och Bullerbyhus.

Jag åkte med Micke, Lars och Coach Ulf ner i går. Väldigt lyxigt! Och skoj för det finns mycket att prata om när det är fyra likasinnade i samma bil under flera timmar. Elisabet och Peter plus en massa andra kända ansikten bodde också i eller nära vandrarhemmet vi installerade oss på vilket gjorde allt extra kul! Och nummerlappsutdelning/start/mål inkl mat var bara några stenkast bort. Hur smidigt som helst!

Jag kände mig egentligen ganska opepp och liksom lite loj vilket jag antar lite beror på att jag bara har ett jobbpass kvar innan semester. Elisabet var mycket mer på men också mycket lugnare. Dessutom sov jag skitkasst men det har jag lärt mig inte betyder någonting om man bara sovit bra innan. Men när det väl var dax var jag ändå både lugn och fullt fokuserad.

Vandrarhemmet hade fixat särskild LED-frukost så strax efter kl 06 var vi på plats. Minus Micke och Ulf. Men det fanns mat kvar till dem också.🤪

Lars, Peter och Elisabet

Det bra med långa lopp är att man inte behöver värma upp så mycket. Inget alls om man som vi hade bestämt att ta det lugnt och bara ha som mål att klara cut offerna och ta sig i mål.

Vi höll vår plan fint. Kändes lusigt de första 8 km ändå sprang vi fortare än vi tänkt. De 4-5 första simningarna var rejält vågiga men jag kände mig förvånansvärt lugn och avslappnad. Vattnet var nämligen perfekt tempererat! Inte en chans att jag skulle kunna börja frysa! Något som för mig är värre än vilka jättevågor som helst! Dessutom var det ju redan 22-23 grader i luften kl 8 då starten gick och det blev inte svalare. M a o perfekt Ingmarie-väder och vi var jättenoga med att få i oss bra med vätska och energi hela tiden. Tappade räkningen på hur många gånger jag kissade och då har man fyllt på bra! ( För dig som inte vet. Nej man stannar inte och drar ner våtdräkten. Man kissar i farten.🤪)

Jag kände mig pigg och stark. Elisabet också. Hon drog i de långa simningarna i början och på löpningen var vi helt synkade. Vi hjälptes åt med allt och det liksom bara funkade jättebra!

Efter typ 8e simmet hade vi en 4,4 km löpning i skogen och jag märkte att Elisabet drog ner på farten och ville vi skulle ta gåpauser. Hon kände sig konstig och illamående.Men hon kämpade på! Jag började dra i både löpningen och simningen men stoppen då hon behövde gå blev fler och fler och illamåendet värre och värre. När vi kom till Hasselö kunde hon inte ta ett löpsteg utan att behöva stanna och spy. Vid detta laget hade vi konstaterat att hon blivit sjösjuk och sånt är ruskigt svårt att bli av med! Det är alltid lätt att vara efterklok men nu vet vi till 100% att öronproppar är ett måste. Precis som för mig.

I Swimrun tävlar man nästan alltid i par vilket i praktiken betyder att vill den ena bryta så måste den andra också det. Så när vi var vid målet för Hasselö Challenge, då hade vi tagit oss ca 25 km till fots och 5 km simmande, så bestämde Elisabet efter mycket velande att det inte skulle funka. Det är nog alltid svårt att ta ett sånt här beslut men helt klart är det svårast för den som för dagen inte klarar mer. Jag var ju liksom bara pigg. Hon både mådde skit och var den som var tvungen bestämma sig. Men så här är det och det kunde lika gärna ha varit tvärtom. Jag är i alla fall glad över alla de timmar vi ändå fick och att det inte var värre saker än sjösjuka vi behövde bryta för. Det går ju liksom över ganska fort när man bara fått vila upp sig.

Tur i oturen gick en av båtarna tillbaka till Loftahammar precis så vi behövde inte vänta och väl där hade vi hela duschrummet för oss själva! Sen var det bara att gå tillbaka för mat och snack. Ulf och Micke gjorde ett kanonlopp och kom 4a. Lars var jättenöjd med sitt lopp och Peter hade fått lite spring han med när han var fotograf i skogen. (Tack!)

Coach Ulf och Micke

Hur trist det än är att vi inte kunde fullfölja så har det varit en fantastisk dag! Superbra arrangemang, trevliga människor och fantastisk miljö! Jag är tacksam att jag kände mig så stark och inte ballade ur varken pga vågorna eller svindeln från några av klipporna. Man får tjura, vara arg, besviken och ledsen ett tag men sen är det bara att ta nya tag och smida nya planer. Vilket vi redan har gjort. Livet går nämligen inte under för ett DNF. Det fortsätter i samma fart oavsett. Och hade vi bara kört Hasselö challenge som vi trots allt tänkt från början så hade det ju faktiskt blivit ett Did Finish.

Kram från Ingmarie

 

SL-utflykt

Jag, och många till, må gnälla mycket på SL men till deras försvar så får man verkligen mycket för pengarna när det väl funkar. I dag åkte jag t.ex “gratis” hela vägen ut till Didriksdal på Värmdö. Fredda och Carola hade bjudit dit mig till deras fina, fina lilla gulliga stuga. (Anders är på vift annars hade han såklart också varit bjuden.)

Men inte bara det! Jag fick först ett jättehärligt 2,5 timmes swimrunpass på nya fina vägar och i fina vatten. Benen var bly men simningen kändes helt ok! Man får vara glad när åtminstone 1 av 2 funkar.🤪

Sen blev jag även bjuden på lunch och skönt slöande ute på altanen.

Alltså vilket paradis! Den här dagen kommer jag bevara i minnet tills jag lämnar detta jordelivet. Kanske sen också förresten för vem vet liksom hur det blir efter detta?

SL passerar också en väldans massa Sats och jag var så inspirerad och energifylld av de där två pärlorna jag besökt att jag inte kunde låta bli att svettas och matta ut mig lite till.

Vilken lyxdag alltså! Nästan som semester fastän det är en hel vecka kvar tills den börjar på riktigt.😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Velat klart

För några månader sedan tänkte jag på att just i dag, den 26/7 2018, har jag levt i precis 52,5 år. Det är ju ingen “riktig” födelsedag men jag tänkte att den ändå var värd att fira på något vis. Varför inte liksom? Om inte annat för att få fira på sommaren i stället för som alltid på vintern. 😃 Faktum är att jag hade planerat kalas när jag “fyllde” 50,5 men av olika anledningar blev det inte.

Hur som helst så glömde jag bort denna dag (igen) mellan jobb, träningspass, tvätthögar, tävlingar, SL-förseningar, vissna blommor, sjukdomar hos nära och kära, bränder, barnfödslar och matlådefix. Tills i dag då. När jag kom på att jag verkligen firar genom att stå upp för mig själv, lyssna på mitt hjärta och göra det jag vill när det gäller den där ÖtillÖ-lotten.

Jag har gjort ett val. Inte för någon annans skull. Inte för att snälla, härliga människor peppar och stöttar och tror på mig. (Tack!🙏🏻) Inte för att jag måste. Inte för att jag borde. Inte för att bevisa något. Inte ens fastän alla tecken varit “rätt”.

Om man vill så kan man tyda det som att tecknen verkligen har haglat över mig! Som att jobbet ger mig ledigt (trots personalbrist) om jag vill. (Har jag sagt att jag har världens bästa arbetsplats???) Loppet jag inte vill missa fixar sig genom att jag får skjuta upp starten ett år om jag vill. Pengarna finns tack vare att jag betalat på tok för mycket skatt. Jag är inte i storform men det här vädret gör att min kropp mår bra och jag har kunnat träna på utan avbrott ganska länge. Tror faktiskt inte jag hade kunnat träna så mycket mer eller bättre även om jag haft ÖtillÖ som mål från början.

Allt det där spelar så klart roll till mitt beslut men ändå är det mest hjärta och mage som fått bestämma. Det är dock inte helt enkelt för mitt förnuft säger tvärnej ena sekunden för att i nästa ha ett lika säkert ja. Så det kan vara klurigt att skilja på vad som är vad. Det är bl.a därför jag mediterar. För att reda ordning i kaoset.

Så jag har sagt ja! Till att våga våga! Till att kliva långt utanför min comfort zone. Till att trotsa både demonerna, jante och negativa vibbar. Till att välja äventyret. Till att strunta i att risken finns att jag “misslyckas” och kanske måste bryta. Till att bortse från de där tankarna som säger “farligt, jobbigt, omöjligt och idiotiskt”. Jag säger ja till att leva i nuet och ta chansen när den i princip ligger helt färdigpaketerad framför mig.

Det är verkligen helt crazy att jag som för fyra år sen inte ens ville doppa huvudet i vatten eller kunde crawla 20 m utan att halvdö ska starta i ÖtillÖ om inget oförutsett händer innan. Racet som är en av de tuffaste swimruntävlingarna i världen. Kanske har jag hybris. Kanske är jag korkad. Kanske kommer det gå åt fanders. Kanske jag anses vara idiot. Men det kvittar! Från djupet av mitt hjärta så vill jag i alla fall prova för det vore ännu värre att sitta där den 3/9 och ångra mig. Eller att behöva dö nyfiken och undrande. Och jag tänker på det kloka Bernard skrev här i ett inlägg precis nyligen. (Läs!)

Jag känner stor, stor tacksamhet att Micke av alla människor frågade just mig. Bara det är en slags vinst. 💕

Livet är ändligt och det kan förändras på en millisekund. Jag ser det varje dag genom mitt jobb. Ingen planerar att bli sjuk, skadad eller dö men ändå händer det. Varje dag. Jag kanske får fler chanser men varför chansa?

Livet är även bra häftigt och härligt när man tillåter det. Jag hade ju aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat gissa på att jag som 52,5-åring skulle ta ett sånt här beslut! 😱 Men så kan det bli när man låter livet hända.🤪

Och jag har firat på lite annat vis med. Så som jag vill. Med tröskelintervaller (4 x 10 min), utegym och några km sim i den 32 gradiga värmen och (lätt)öl i kvällssolen. Jodå, jag har en hel del laster jag med.😄Öl när det är Australien-varmt är bara en.

Kram från Ingmarie med miljarder fjärilar i magen

Hon som aldrig vinner på lotter…

…fick i går reda på att hon vunnit en plats till ÖtillÖ. Jag och klubbisen Micke köpte en ynka lott mest bara för att. Det var bråttom och jag sa liksom ja utan att tänka mig för. Jag var ändå så himla säker på att vi inte skulle vinna.

Så nu sitter jag här med en minst sagt kaotisk blandning av känslor. 65 km löp + 10 km sim är sjukt långt! Typ ofattbart långt!

Visst har jag börjat fundera på att ens fundera på att försöka vara med. Men redan i år? Jag vet inte jag… Jag väger plus mot minus mot plus och minus om och om igen men blir inte mycket klokare.

Plus:

• En unik chans som kanske aldrig kommer tillbaka.

• Micke är en klippa och stark som en björn. Jag tror jag skulle känna mig trygg även om havet är skutbudigt. Micke har dessutom varit med på hela min “simresa” och har sett mina absolut sämsta sidor med panik, rädsla och ångest.

• ÖtillÖ är både urmodern och urfadern till Swimrun och det blir inte mycket coolare, häftigare och tuffare än så där.

• Vädret har hittills varit extremt gynnsamt. Har vi tur håller vattnet sig varmt ändå till den 3/9. Och marken hyfsat torr.

Minus:

• Det är ruskigt långt! Vi snackar långt över 12 timmars jobb! Non-stop. Kanske i iskallt skitväder.

• Det är snordyrt! (13 500kr/lag) Dvs dyrt som i mycket pengar. Man får dock mycket för dem.

• Det är i havet! Och bland hala klippor, stenar, rötter, berg och annat bröte. Regnar det småspik och blåser orkan blir det inte roligt.

• Jag kommer inte kunna köra de race jag planerat fullt ut.

• Jag behöver få ledigt från jobbet.

Vi har några dagar på oss innan vi måste spika. Förnuftet säger nej men jag ska låta mage och hjärta bestämma. Det brukar bli rätt då.

Om jag vetat att förhållandena kommer bli som i dag hade jag dock inte tvekat en sekund. Varmt och skönt med lagom vind. Hade ingen att leka med så jag körde solo. 160 min utan våtdräkt. Bara Tri-dräkten. Då är det varmt! Och jätteskönt!😍

Lika härligt här. Hela utegymet för mig själv!

Kram från Ingmarie