Swimrun

I stället för maran

Visst känns det en viss sorg i hjärtat att inte vara en av alla de som sprungit Stockholm marathon i dag. Troligtvis kommer jag ju heller aldrig kunna göra det igen. Mina fötter verkar helt enkelt vägra kuta så långt på asfalt. Inte resten av kroppen heller om jag ska vara ärlig.

För mig är det loppet extra speciellt av många anledningar men nu är det som det är och jag håller fast vid de visa orden: ” Don’t cry because it’s over. Smile because it happened.”  Det är få förunnat det jag har fått uppleva både där och på andra lopp och jag är otroligt tacksam för det som varit. Var sak har sin tid och jag är ju faktiskt väldigt bra på att roa mig ändå.?110 min härlig swimrun i perfekt väder och ljuvlig natur. Världens bästa sambo cyklade med en bit och fångade mig på några bilder. Bättre än så här kan det nästan inte bli!?







Det kanske ser ut som om jag är ensam i plurret men skenet bedrar. I alla fall i denna sjön. Vi var en hel bunt, både med och utan våtdräkt, som njöt av vattnet på ett eller annat vis.

Hellasgården och hela området runt omkring är fantastiskt och jag springer ofta, ofta där. Men vill man “bara” hänga, bada och ha lugn och ro så är Flaten min absoluta favvo.
Jag vågar även påstå att det är en av Universums vackraste yogastudios.



Och jadå, jag badade “vanligt” med. Förstås. ?


Kram från Ingmarie.

Slipning

Det är mycket som är bra med att vara ny på något.

Man kan bl.a. ställa hur korkade frågor som helst och man kan vara absolut sämst utan att skämmas.

Dessutom lär man sig hela tiden nya saker både om det man försöker lära sig och om sig själv.

Som t.ex. att simträning  i bassäng oftast inte betyder att man nöter x antal meter utan i princip allt handlar om teknik, teknik, teknik och ännu mer teknik. Och det finns hur många övningar som helst!

Man ( läs jag) lär sig också att känslan för hur det ser ut när man gör en viss rörelse inte alls behöver stämma överens med hur det ser ut på riktigt. Foto och film avslöjar verkligheten vare sig man vill eller ej. 

Jag begriper fortfarande inte hur något som ser så skitlätt ut kan vara så förbenat svårt!?

Så lyllos mig som har hittat universums bästa Coach  för annars hade jag gett upp för längesedan!

Nicolas är lugn, metodisk, otroligt pedagogisk och med ett tålamod jag inte trodde fanns. 
Varje gång har han även med nya leksaker och passar jag mig inte har jag väl snart en egen hög.?

Jag är ingen stjärna på det här men gudarna ska veta att jag kämpar väl och det är “Good enough” för mig.

Flit lönar sig, det vet jag ju, så vänta bara! En dag kommer jag kanske förvåna oss båda två.

Mest flit har jag nog ändå lagt på att vila benen denna dag. Sånt måste ju också göras. Ibland.

Kram från Ingmarie