Bacillusker och laddning

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Min stackars kompis Ulrika som jag ju ska köra Solvalla swimrun med på lördag har haft det jättekörigt så för ett tag sedan bytte vi till den något “enklare” klassen Endurance. Den är drygt 12-13 km kortare än den vi skulle köra men lätt är den inte. Det vet jag sen jag och Peter körde för två år sedan..  25-26 km konstant upp och ner (utom när vi simmar) kommer göra åtminstone mig rejält trött. Dessutom kommer det bli max 10 grader i luften, regn och 12-14 grader i vattnet. Inget Ingmarie-väder precis… Dock slipper vi den mest tekniska delen!  Om bara Ulrika kryar på sig vill säga. Som så många andra just nu är hon nämligen lite krasslig.😱 Men hon är stark och jag är en obotlig optimist så jag kör på som planerat. Sista spradan gjord i dag. Friskt och jätte-härligt i sjön nu!

Körde även ett lätt gympass för att hålla axlar och vänsterbenet smidiga och glada. Men mest var jag där för att ha mitt yinyoga-pass. Full sal och hög mysfaktor!

Håll gärna tummar och tår tillsammans med mig för att Ulrika ska bli frisk och kry fort som attan (och att inte jag blir bacillusk-attackerad) så vi kommer iväg på vårt lilla äventyr!

Kram från Ingmarie

Nära nu

Om inget oförutsett händer så kommer dessa ”kläder” inte användas tillsammans med Ulrika igen förrän om mindre än en vecka från nu.

 

Jag hoppas att ett kasst genrep med blytung kropp betyder pigg och studsig kropp när det väl gäller. Annars kommer det bli ett riktigt segt äventyr. 😱 Men kul ska det bli för det har jag redan bestämt.

 

Just nu skyller jag på jobbet för det gör verkligen ingen direkt piggare. Åtminstone inte av personalen…  Oavsett dag är och blir människor sjuka, behöver opereras och tas omhand akut. Men jag har fått rast både i går och i dag.🙏🏻

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 2

Det där att kolla på lopp som man gärna velat vara med på är verkligen tudelade känslor för mig. Å ena sidan vill man ju heja på sina kompisar och andra tappra idrottare men å andra sidan vill man ingen ska få ha så där kul när man själv står utanför. Superegoistiskt, jag vet! Den enda anledningen till att jag inte var med på Halmstad swimrun i dag var att det var fullt. 50 lag fick chansen och jag var för sent på knappen helt enkelt. Så kan det bli när man är mer av en spontan-tävlare än en planerings-tävlare. Då får man snällt stå jämte och glo.

Men såklart det var skoj att heja på alla och snacka med (klubb)kompisarna. För att inte tala om att få hänga med mamma, Ulf och (fyrbenta) Morgan både där och på efterfika.

Morgan tycker det är bäst när han själv får bära sitt koppel.

Min swimrun-kompis Karin körde med sin man och jösses vad det for fram!

Loppet gick mestadels  i och runt Nissan. Vackert och lättsprunget. En bana som gjord för mig! Så gissa om jag blev sugen?

Hjälpte inte ett skvatt att jag hade rastat mig så bra i går. Eller ens att jag rastat mig innan jag for in till stan. Det är spring i mina ben just nu. Nästan för mycket faktiskt. Så där så det är snudd på oroväckande. Men jag väljer  ändå att tänka att eländet som hållit i sig sen i påskas (!!!) äntligen har vänt till att bli tjo och tjim igen. Utan att jag planerat för det så blev det ett fartlekspass på “Prinsens” som gjorde mig glad ända  in i märgen. Inget ont och nästan inte ens trött. Det är liksom “bara” benen som ska lära sig att pinna på lite snabbare igen.

Nu gäller det att ha is i magen och fortsätta med allt (p)rehabande. Det är en väldans tur (eller skicklighet beroende på hur man ser det) att jag gillar så mycket att vara på gym.

Här bor förresten jag just nu. I finstugan.

Och så här fint är det bara 50 meter från stugknuten. Prins Bertil-stigen och havet direkt. Hur mycket bättre kan det liksom bli?

Mina “husvärdar”, dvs min kära kusin och kusinman, bjöd dessutom både mig, moster och barnbarn på supergod middag i kväll. Det är minsann inte utan jag börjar bli lite bortskämd…

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 1

Egentligen skulle inlägget nog mer heta ”I skogen” för det är där jag mest befunnit mig denna dag. Å andra sidan ligger Skedalaskogen bara någon mil utanför Halmstad, och tillhör Halmstad kommun, så helt fel är det ju ändå inte.🤪

Skogen är hur som helst en guldklimp. Två fina sjöar att simma i och en oändlig skog som bjuder på allt vilken naturälskare som helst kan önska sig. Stig, grusväg, lätt trail, skitsvår trail, backar, kullar, vattenfall, vyer, vidder, tystnad, vindsus och såklart oräkneliga träd. Det är så vackert att man nästan dör vackerhetsdöden mest hela tiden.

I nästan 3,5 timmar swimrunnade jag mig runt. Alltså vilken dag! 18 grader i vattnet, sol, lätt bris och denna John Bauer-miljö. Vad mer kan ett människoknytt (som mig) önska sig?

Testade även mina Altra Superior i “blött låge” för första gången och mamma mia! Jag är kär! Och glad! Äntligen ett par skor med grepp även för mina känsliga ankfötter!

Gissa om det var gott med mat sen.

Det är så härligt och mysigt att vara här så du kan bara inte ana. Att kunna hänga med mamma, Ulf, fyrbenta Morgan, kusin och kusinman nästan hur mycket som helst på samma dag. Och bo i finstugan. Det är lyx i kubik det!

Kram från Ingmarie

Ledig dag de lux!

Kanske har du också upplevt den där känslan, när du tränar inför något utmanande, att du undrar hur i all sin dar du ska klara målet och hur du ska orka?

Som t.ex när man ska kuta en mara och springer en halvmara och är heeeeelt slut efteråt. Kuta det dubbla några veckor senare verkar liksom både ofattbart och otänkbart. Ändå brukar det gå helt ok om man bara skött träningen hyfsat. Det mesta sitter som bekant i skallen…

Lite där är jag nu. Hur jag ska greja Solvalla med sina 33 km löpning i skittuff terräng och hundratals höjdmeter och 6 km sim om typ 16 dagar är en gåta.

Särskilt efter i dag.🤪

Men oavsett hur det går så vet jag att jag har övat så mycket jag förmått.
I Nackareservatet, med start vid Hellas, går gröna och blå spåret tur och retur till Solsidan.

Jag har kutat det några få gånger innan men det är flera år sedan. Minns bara att det var 18-20 km ruskigt tuff trail. Mitt minne är det verkligen inget fel på för det är precis vad det är. I alla fall för mig.

Jag kutade en omväg dit (och hem) men mest var  det rötter och sten i en salig blandning.

Bra med markeringar!

Vissa (korta) sträckor är det dock så här springvänligt!

Längre än så här blev det inte trots nästan 4 timmar. Vet inte om det säger mer om mig än om terrängen. Eller kanske båda..

Enda energin var 2 gel. Plus 1 flaska sportdryck och 1,5 flaska vatten.

Så gott med vatten efteråt! Och mat! Vego som alltid.

Dagen var ju dock inte slut där. Maten och en superkort powernap gjorde susen. Tog hojjen ner till Söderbysjön och simmade 1900m. i det ljuva vattnet. Som du kanske ser var jag inte ens ensam!

Såklart jag är trött nu så den där undran hur jag ska palla Solvalla är ju inte direkt mindre. Då ska ju jag och Ulrika både kuta och simma längre. Utan matpaus och  powernap. Men såklart mer energi under tiden än i dag och mer vila innan. Jag längtar faktiskt!

Kram från Ingmarie

Svett-måndag

Det är tur jag älskar att svettas! Eller förresten, hade jag inte gillat det hade jag såklart inte utsatt mig för det jag gör.🤪

Springa i swimrun-utrustning kan vara en både kall och varm historia. I dag var den varm! (Vilket jag föredrar alla veckans dagar.) Hade delvis sällskap av bästa Ulrika. (Hon jag ska på Finlands-äventyret med.) Från ytterdörren till Sickla, upp och ner för Hammarbybacken några gånger, sim i Sicklasjön x flera, löp till Hellas, sim, löp, sim i Söderbysjön och hem. En nästan tre timmar ren och skär härlig svett-fest!

Minst lika härligt svettig var timmen i hot-yogasalen. Det var så längesedan jag körde att jag nästan glömt hur svettigt det är. Och skönt!

Kram från Ingmarie

Pryltest och en debut

Att swimrun och simning i mångt och mycket är en prylsport vet de flesta som testat. Precis som det är en djungel när man ska hitta löparskor är det när man ska hitta en sim-eller swimrundräkt. För ja, det är två helt olika slags dräkter även om man använder båda i vatten. Ungefär som att jämföra trailskor med tävlingsskor på asfalt.

Därför är det ju extra bra när man kan få testa dräkter “på riktigt”. Dvs få simma i dem direkt. Det är ju liksom en sak att dra på en dräkt i butik och veva runt med armarna lite. En helt annan när man är i vattnet och ska simma. Ungefär som när du provar löpardojor i butik kontra kutar med dem ute. Men en sak stämmer på båda. Är det inte bekvämt i butiken är det till 98% inte det i praktiken heller.

I kväll hade HEAD, tillsammans med Wolff Wear, ett test-och träningstillfälle vid Sicklasjön och eftersom jag varit nyfiken på deras nya grejer åkte jag dit. Fick även med mig Anders! Han hade nämligen (äntligen) bestämt sig för att testa både våtdräkt och swimrun och här fanns allt på en gång.

Efter gårdagens härliga äventyr hade jag däremot bestämt mig för att inte kuta i dag. Det är möjligt att man ska våga spänna bågen men just nu är inte rätt tillfälle för det. I might be crazy but I’m not stupid.

Så jag nöjde mig med att testa några dräkter och simma i det ljuva vattnet medan resten av gänget roade sig med sitt. Och visst ser Anders ut att tycka det är skoj?

Undrar du vad jag tycker om dräkterna jag provade? Njaaa. De två jag provade var faktiskt väldigt osköna och inga jag skulle betala pengar för. Inte ens lite. Då är det illa.

Helt ärligt tog jag mig nog egentligen mest dit för att träffa goa Inger och käka vegokorv som Joakim bjöd på. Det är förresten så det alltid är på Wolff Wears swimrun-träningar. Party från början till slut!

Lite har jag dock sprungit. Men i  bassängen. Perfekt återhämtning om du frågar mig!

Kram från Ingmarie

 

 

 

Är det nu det händer att det vänder?

Det spelar ingen roll att jag levt med mig själv och min kropp i över 53 år. Jag slutar aldrig förvånas!

Ena stunden är man odödlig och har hur mycket energi, kraft och styrka som helst. Nästa stund är man plötsligt väldigt, väldigt dödlig och ibland är man t.o.m lite halvdöd i evighets-långa perioder. Sen kan det som från ingenstans vända igen. Livslusten återvänder, orken kommer tillbaka, kroppen slutar gnälla och hela livet liksom glittrar. Själv fattar man (oftast) ingenting. Åtminstone inte direkt. Tar man sig tid till att fundera och analysera så finns det ju faktiskt nästan alltid en logisk förklaring till varför det blir som det blir. Men lära sig av misstagen, det är svårt.

En sak är i alla fall tvärsäker. Inget varar för evigt. Inte ens eländet. Förr eller senare vänder det. Alltid! Oavsett håll.

Jag tror faktiskt att det vänt för mig nu. Äntligen får jag väl tillägga. Efter månader av ont i benet/ryggen, trötthet, sömnsvårigheter och livsleda kombinerat och relaterat till stress och press på jobbet så är det som att kunna andas frisk luft igen efter att ha hållit andan så länge att man nära på tuppat av. Eller att bli frisläppt efter att ha varit inlåst i ett litet rum allt för länge.

3,5 timmes swimrun bjöd kroppen mig på i dag. Treochenhalvtimme! Bara så där! Energin fanns där men såklart kroppen stumnade efter ett tag. Den är ju en smula ovana om jag säger så… 🤪

Enda jag önskar är att jag hade haft foto på hur sagolikt vackert det var i skogen och hur stilla och spegelblanka sjöarna var. Men kanske syns min lycka och glädje ändå här?😍

Det känns som sagt var som att det har vänt men vem vet? Jag kommer dock hålla fast vid den tron tills motsatsen är bevisad.😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Swimrun-dag

Spontangrejer är bra skoj. Särskilt när de innehåller både simning, löpning, fina vänner, perfekt temperatur, vacker natur, goda hallon och (skön)sång mitt i skogen! Och exakt så hade vi det i dag! Jag, Ulrika, Lena och Christian.

Hela min runda blev till slut 160 minuter. Vi började och slutade nämligen på lite olika ställen. Christian fick hoppa av först pga familje-event men vi tre ladies fortsatte och förutom att vi simmade i fyra olika sjöar, sprang många kilometrar och babblade om allt från boktips till ungdomssynder, åt vildhallon, sjöng och kom på att vi skulle haft en si så där 30 miljoner riksdaler så vi kunde köpa drömgården vid Flaten och starta ett sportkollektiv.

Benet funkade ok så länge vi tog det superlugnt (vilket vi gjorde hela tiden) och jag hoppas verkligen det vänder nu. Rehabövnibgarna fortsätter och nu har dessutom Kiropraktor-Micke satt in stora (nål)stöten för att göra mitt hamstringfäste lyckligt igen.

Enda trista i dag är att lilla Demi har åkt hem till sig igen. Men vi är såklart glada att vi har fått låna henne denna tiden! 😻

Kram från Ingmarie

Ibland blir det ännu bättre än man trott

Jag hade en svag (läs jättesvag) förhoppning om att palla två timmar swimrun tillsammans med Ulrika i dag. Och då inkl många, många, många gå-pauser. Simningen är jag inte ett skvatt orolig för. Känns som jag kan mata på tills jag skrumpnar! Vilket är lite festligt med tanke på att jag ser mig själv som en löpare som simmar lite… Fast just nu är det ju faktiskt tvärtom.🤪

Hur som helst så började jag passet redan hemifrån. Numera reagerar i princip ingen när jag, eller någon annan, kommer klädd så här. Allra minst mina grannar. 😀

Ulrika the Superwoman sprang från Södermalm och mötte upp mig. Sen tuffade vi på. I och ur vattnet 14 gånger (tror jag) och dessemellan lugn löpning med bara några få gåpauser uppför de brantaste backarna för där känner jag direkt att benet inte riktigt vill. Och benet är bossen och bestämmer varje steg. Bara för mig att snällt lyda.

Det var magiskt! Spegelblankt vatten med perfekt temperatur, massor av syre i luften, fina skogsvägar och underbart sällskap! Ulrika är en av de där som verkligen anpassar sig och inte hela tiden “måste” dra på. En del gör ju det trots att man bestämt att ta det easy. Du vet så där att de ska ligga steget före oavsett fart. Ulrika är inte sån och det är en av anledningarna till att jag trivs så himla bra i hennes sällskap. I dag var jag lite starkare i simningen så jag drog henne en del men det är bara kul och bra träning! Nästa gång kan det vara tvärtom. I swimrun kan vad som helst hända och man jobbar alltid som ett team. I löpningen bestämmer den (för dagen) långsammaste farten och i simningen drar (den för dagen) starkaste. Enkla regler.

2,5 timme (150 min) blev det! Något jag inte ens kunde drömma om i morse! Och det enda jag i princip känner i benen är att de är trötta och det kan jag både leva med och förstå. Har inte kutat så här långt sen i typ april. 😱 Hur det känns i morgon är det ingen som vet men jag kommer vara glad och tacksam oavsett.

Totalt blev det runt 16-17 km och jag är verkligen obeskrivbart lycklig!

Vi slapp ösregnet också. Inte för att det egentligen spelar någon roll. Vi är ju redan blöta och verkligen perfekt klädda.

Och det varade bara en liten stund. När det var poolrun-dax tittade solen fram igen. Åtminstone på slutet. Vet inte om jag var ovanligt klen, eller om det var fel på  pool-tempmätaren så de missat sätta på varmvattenkranen, men jag tyckte det var ovanligt kallt i vattnet. Fördelen med det var att desto skönare var bastun.

Heja benet och tack för i dag!

Kram från Ingmarie