Kurerad!( Hoppas jag…)

Så sent som i går var jag fortfarande ett vrak. I alla fall ett halvt. Efter en kort jogg och ett kort besök på Söder för att fixa en ”måste-grej” däckade jag i soffan igen Länge. .Men jag piggade på mig och orkade sen både måla och fixa med det där projektet jag hoppas på. Framförallt var aptiten tillbaka! 🙏🏻

I dag har det känts och varit precis som det brukar. T.o.m bättre för jösses vilken energi och styrka den här ”magsjuke-vilan” åstadkommit. Det kanske är man ska ladda innan lopp?🤪 Fast det känns onekligen som en väldigt plågsam metod…😱

Klockan 07 i morse cyklade jag hemifrån för att åka med Coach Ulf till Nälstabadet på andra sidan stan. Som f.ö hade denna charmiga lilla skylt i entrén till utebadet.

Klockan 08 var vi samlade och under 90 min. blev vi drillade och manglade med bensparksträning, distansträning och intervaller. Galet jobbiGT men också skoj! Och härligt! Känslan av att ha överlevt den där magåkomman och äntligen kunna köra kroppen så där skönt trött igen är oslagbar! Du som vet vet.

En liten tupplur blev det i och för sig även i dag. Men jag hade ju både kört hårt och varit uppe tidigt… PLUS städat. Då är man värd en powernap tänker jag. 🤩

Lite senare drog jag till gymet. Tanken var att ta det lite easy men det sket sig ganska rejält. Jag kände mig smått odödlig! Det  fanns liksom inget stopp i kroppen. Kanske kommer det straffa sig i morgon men allvarligt, vem bryr sig?  🤩 Och jag yogade lika flitigt som jag styrketränade så det blev nog ändå hyfsad balans mellan yin & yang.

Och alltid, alltid ett tack efteråt. Både till mig själv och livet. ❤️🙏🏻

Faktum är att jag inte ens känner mig särskilt avis på alla som sprang Lidingöloppet i dag även om det såklart hade varit skoj att vara med.  Det räckte liksom att bli blöt av att traska och cykla utomhus.

Hoppas du också haft en fin lördag!

Kram från Ingmarie

Baksidan

För många år sedan, minst 12-13 när vi bodde i Falun, opererade jag en tå och var tvungen att vara i stillhet i en himla massa dagar. Med facit i hand skulle jag aldrig opererat den där tån ö.h.t men det är en annan historia. Det som hände var att jag efter ett par dagars inaktivitet fick mer och mer ont på hela baksidan från ländryggen ner till vristerna. Värst var baksida lår. Det var som kramp och mjölksyra på samma gång. Till slut hjälpte ingenting. Jag minns hur jag låg på mage i soffan med benen böjda för att det skulle sträcka så lite som möjligt i musklerna.
Det blev besök på akuten och inlagd p.g.a misstänkta blodproppar. Många undersökningar blev det. Och många skallar som funderade. Slutsatsen var att mina muskler hamnade i någon slags chocktillstånd och helt enkelt blev inflammerade av inaktiviteten.

Efter mina 48 timmars extrema inaktivitet de senaste dagarna hände samma grej i gen. I går kväll hade jag så sjuhelsikes ont att jag till slut var tvungen ta en painkiller. Fördelen denna gången var att jag visste vad det var och att det måste hävas så fort det är möjligt. Det går liksom inte över av sig själv. I alla fall om man inte kan ut och kuta direkt och det är ju sällan man kan det när man är inaktiv pga skada/sjukdom..

I morse kände jag mig både hungrig och pigg och tänkte att nu har det vänt. Och det har det väl men helt kry är jag då inte. Efter en kort cykeltur för att lämna lite grejer till Coach Ulf i “grannbyn” däckade jag helt i soffan. Somnade på en millisekund och sov i över en timme. Sen tvingade jag mig faktiskt upp och ut. Två gånger. Först för ett litet sim- och vattenlöpningspass (somnade direkt efter) och sen för att möta upp Anders vid tuben. Mitt aktivets-kämpande verkar ha fått bort värsta smärtan i alla fall  så nu ska jag bara försöka hålla mig vaken till åtminstone kl 21. Och fortsätta hoppas att i morgon, är allt som vanligt igen.

I brist på annat så blir det en bild från bron vid Skanstull direkt efter broöppningen. Spännande va? 🤪

Kram från Ingmarie

Negativ förvandling

Det är verkligen fascinerande, och nästan lite läskigt, hur snabbt och lätt en kropp kan hamna i förfall. Ett litet virus/en bacillusk som kommer ner i magen och plötsligt orkar man nästan inte ens stå på benen. De benen som så sent som i lördags lätt sprang flera mil utan att gnälla nämnvärt varken under tiden eller efter.

Från måndag kväll och 36 timmar framåt sov jag 33 av dem. De andra tre ägnade jag åt att masa mig mellan sängen, toan, soffan, toan,  soffan, toan, sängen. Snacka om att ha blivit ett vrak. I dag har jag åtminstone hållit mig vaken mer än jag sovit, fått i mig lite soppa och t.o.m varit ute några minuter.

 

I morgon har jag bestämt att det där mag-virusbacillusket är borta så jag är pigg som vanligt igen! Eller i alla fall att jag orkar hålla mig vaken hela dagen och äta två tallrikar soppa. Jag kommer ju att få liggsår annars…😱

Kram från Ingmarie

Djävulskap

Matförgiftning/magsjuka måste verkligen vara djävulens påhitt! 😱

Men förhoppningsvis går det fort över.

Kram från Ingmarie

Det här med benspark

Man skulle ju rent teoretiskt kunna tro och tänka att man som löpare borde vara typ superbäst på bensparkar i simning men jag kan berätta att så enkelt är det inte. Jag har nog universums sämsta kick och använder mina ben mycket sparsamt. Det kan vara en fördel i swimrun, och vid långdistans-simning, men förödande om man vill ha bra fart. Särskilt i en bassäng.

Dessutom är det här med benspark en hel vetenskap i sig. Det gäller att kicka vid rätt tillfälle, med rätt intensitet och med rätt ben i förhållande till armarnas rörelser (som är ytterligare en vetenskap) och kroppens rotation (ännu en vetenskap).

Tur då att Coach Ulf och TS-gänget finns.  Där övar vi, skrattar, peppar, övar ännu mer, testar, gör om, skrattar ännu mer och gläds med varandra när det klickar.

Ulf bjöd på roliga (och skitsvåra) övningar som gav oss många skratt. Och kallsupar. Men åtminstone jag märkte att det hände något de få gånger jag fick till det. Coachen själv gör såklart det där utan att ens fundera. Snabbt som fanken går det också! Är man en f.d OS-simmare så är man ju liksom. Vi andra dödliga kan bara nöta vidare och fortsätta förundras över denna märkliga sport som ser så himla enkel ut “från sidan” men som kan vara så galet svår att göra när man ska försöka göra likadant
Men skam den som ger sig! En tröst och sporre  är att min utvecklingspotential är fortsatt enorm!

Kram från Ingmarie

Bästa återhämtnings-vilan

Förutom lite stram baksida, särskilt i vänsterbenet, så känns det ungefär som vanligt i kroppen. Men jag har lärt mig att inte låta mig luras. Såklart kroppen är en smula tröttare efter en större utmaning än en helt vanlig träningsdag. Dessutom är jag ju inte 50 längre. Det tar längre tid att återhämta sig när man passerat det sträcket vare sig man vill eller ej.

Så jag har chillat i dag. Därmed inte sagt att jag legat i soffan. Då skulle jag få latmask-utslag. Eller något annat svårbotat. Aktiv vila är det bästa om du frågar mig. Städa må vara tråkigt men nödvändigt och man rör åtminstone på sig så det har jag gjort. Plus cyklat ute en kort runda, vattenlöpt en timme och kört ett hot vinyasa pass lika länge. Hur skönt som helst!

Jag har äntligen också tagit mig tid att fixa färdigt några målar-dukar som ska spännas upp.

Sen fortsatte jag på ett gammalt projekt. Mitt absoluta favvo-ställe för att finna lugn och ro, bli inspirerad och kreativ är som du kanske vet Skaparladan. Jag tokälskar att vara där. Hela stället andas kärlek och omtanke och Peppe, Jonna och Weronica som driver det är några av de mest fantastiska människor jag känner. (Och nej, jag är inte sponsrad.) Men jag kan ju liksom inte vara där hela tiden, faktiskt inte ens så ofta som jag vill och önskar, så för ett drygt år sedan skapade jag helt enkelt min egen lilla skaparlada. Eller snarare hörna…

Jag har(som vanligt) inte en susning om var just detta målarprojekt ska sluta och det är precis så jag vill det ska vara. Kravlöst, spännande och helt styrt av nyfikenhet och stundens ingivelse. Vad andra tycker bryr jag mig inte om ett skvatt. Det är mina tavlor och mitt måleri. Men för den som vill kolla finns några tavlor (5 stycken) hos Kiropraktorkompaniet vid Hötorget och inom en inte allt för lång framtid kommer det bli någon slags liten utställning för den som vill se mer. Och ja, de flesta tavlorna är till salu.

Kram från Ingmarie

Black River Run 2019

Naturligtvis hade jag allra, allra helst velat swimrunna  i Finland tillsammans med Ulrika men nu blev det som det blev och för mig blev det väldigt bra ändå. Värre för stackars Ulrika som inte fått göra något skoj över huvudtaget.😢 Men en förkylning går över och vi tar nya tag!

Jag somnade före 22 i går och sov non-stop tills klockan ringde strax efter 06. Så skönt! Och välbehövligt. Eftersom frukosten inte öppnade förrän kl 8 hade den extremt service-minded tjejen i repan på hotellet fixat en frukostbag till mig så efter morgonyogan och meditationsstunden gick jag loss på innehållet. Mumsigt värre!

Så himla gulligt! Inte konstigt att jag kände mig lite extra glad! 😍

Inte nog med detta. Hon fixade så jag fick ha rummet extra länge vilket gjorde att jag bara behövde ta med mig en liten bag med ombyte till loppet.. Jättelyxigt! Den tjejen hade verkligen hamnat på rätt plats!

Bussen, inklusive en kort promenad,  till starten tog bara 15-20 min. Jag fick trevligt sällskap av en Australiensk stockholmare som skulle springa 50 miles. Jag insåg ganska snart vilket blåbär jag är i dessa ultrasammanhang. 20 miles är typ ingenting för dessa tuffingar som körde (och kör för en del håller i skrivande stund fortfarande på ) 50 eller 100 miles. Tre varv hade jag gärna kört men 5 eller 10 finns liksom inte ens i min fantasi. Men jag vet också att man aldrig ska säga aldrig… Kanske det en dag blir att även jag har en sån där låda vid varvningen..

Före start var det obligatorisk genomgång av regler och banan.

Varje varv var 10 miles, dvs drygt 16 kilometer,  och det enda jag egentligen kom ihåg av den där genomgången var att det var en del teknisk trail framförallt i början på varvet, att det fanns tre vätskekontroller inkl. den vid varvningen, vi skulle förbi ett koloniområde, att det var en stor väg som skulle korsas och något om en backe på slutet. Att jag skulle kuta två varv hade jag faktiskt koll på.

Kanske kan tyckas som jag kom i håg mycket men det visade sig inte vara tillräckligt för mig ändå.

Starten var på ett brett och fint elljusspår. Jag hade redan innan bestämt mig för att ta det lugnt och bara se detta som ett väldigt bra långpass. Faktum är att jag ju inte kutat så här sammanhållande långt sen Dackefejden. Eller i alla fall sen så långt tillbaka att jag glömt när det var. Hålla på länge kan jag men det är ju liksom helt annorlunda när jag får “fuskvila” med simning då och då. Efter bara någon kilometer bar det in i skogen över rötter och stenar. När vi väl var ute på fast mark igen kände jag sån lättnad, och njöt så mycket av att få springa på grusstigen, att jag helt glömde bort att titta ordentligt efter snitslar. Så där kom första felspringnigen. Några schyssta killar visslade dock tillbaka mig så det blev ingen jätteomväg. In i skogen igen. Lera, spång, rötter och sten. Hade fullt sjå med att hålla mig upprätt men jag lyckades! På båda varven till och med! Sen blev det härliga grusvägar igen fram till första vätskekontrollen, över den där stora vägen innan (visade det sig) banans bästa del. Hårt packad stig, medvind, sol och platt. Där fick t.o.m mina ben bra fart!

Vid slutet kom en liten backe och vid det omnämnda koloniområdet kom dagens andra felspring. Istället för att ta höger ner på en nästan (nåja) osynlig stig fortsatte jag rakt fram men sen såg jag några längre fram kuta på andra sidan staketet. Bara att vända, göra om och göra rätt. Efter ytterligare några kilometer blev det några partier med asfalt, grusvägar och sista vätskestationen innan den sista biten till varvning. Där kom den där “riktiga” backen. Som jag lyckades springa förbi och fick springa tillbaka till (tredje felspringningen) och som visade sig vara både brant, innehålla trappor och aldrig riktigt ta slut för det kom nya hela tiden! Nedförsbackarna efter varje uppför kändes märkligt nog betydligt kortare. 🙄 Sista 100 m bestod av gyttja sen började allt om igen.

Jag är jättenöjd över min 5:e plats! Inklusive fyra felspringningar på första varvet (jag lyckades även ta fel och missa vätskestationen vid varvningen), två kisspauser, avtag av tröja och skifta nummerlappen från tröjan till kjolen. Det var nämligen ett riktigt Ingmarie-väder! ☀️😍 Blev alldeles för varmt med långärmad tröja. Benen höll ihop helt ok och enda gången jag egentligen tryckte på var på den där ljuvliga sträckan och sista kilometrarna till mål.

Jag hängde kvar en bra stund efteråt och njöt av solen, drack mängder av vatten och blåbärssoppa, mumsade i mig lite godsaker och hejade på de ”riktiga” hjältarna. Några av de riktigt vassa varvade mig fastän det startat 30 min. senare. Lite knäckande… Men min tröja kommer jag bära med stolthet även om jag är ett blåbär!

Tog åter bussen in till stan, duschade på hotellet och traskade sen till tåget. Unnade mig en riktigt god vego-bowl och vilken härlig känsla att kunna avnjuta den ute i solen! Har jag sagt att jag gillar den? Solen alltså? Och värme. Annars vet du nu. 🤩

Tja, sen var det bara hemfärden kvar. Och upp-packning. Smidigt som attan att ta sig hem och i skrivande stund sitter jag nöjd och belåten i favvo-fåtöljen i mitt målar-rum. Nya äventyrs-planer är redan på gång.

Black River Run är ett jättefint lopp och jag har mest bara positiva grejer att säga.

  • Fin bana
  • Välorganiserat
  • Trevligt och bra stämning
  • Bra med energi vid varvningen
  • Bra med omklädning
  • Massage efter för den som ville
  • Hade önskat någon mer vätskestation utmed banan med tanke på vädret som blev i dag.
  • Lite fler funktionärer vid första varvet (alt fler snitslar/pilar) för virrpannor som mig. Och jag var inte ensam om att ta fel väg(ar)..
  • Maten efteråt var en besvikelse. Jag betalade 700 kr i efteranmälningsavgift (500 kr annars) men det fanns inte ens en vegokorv för oss som inte vill äta döda djur. Dock serverades det vego senare i kväll men då är det ju så dags… Kasst!
  • Om man är ute efter ett digert prisbord så är inte detta rätt lopp

Jag kan absolut tänka mig att kuta igen men då får det nog allt bli fem varv. Så jag får riktig (vego)mat och kan vara en av de där med låda. 😄

Kram från Ingmarie

Det blev inget…

Allt ändrades ännu en gång . Bara någon timme innan jag skulle ta tuben till centralen fick stackars Ulrika ta beslutet att hon trots allt inte var frisk nog för något Solvalla Swimrun (Första ändringen var ju att vi fick byta klass)

Så i stället för att jag gick upp i ottan, åkte till E-badet för lite poolrun, hem igen, käka, resa till Finland och köra swimrun i vackra sjöar och magisk (kuperad) skog blir det något helt annat. Med samma start men bara fram till första käket. Sen blev det desperata försök att hitta en ersättare (vilket visade sig omöjligt med så kort varsel), avbokning av allt som var bokat, depp, depp och ännu mer depp. 😢 Naturligtvis är det mest synd om Ulrika som är sjuk men du som följt mig här vet både hur mycket jag missat pga det ledsna vänsterbenet och hur vansinnigt mycket jag verkligen, verkligen velat köra Solvalla. Jag har toklängtat! Men så är det. Swimrun är bland det roligaste jag vet men baksidan kan ibland vara att man är två så kan inte den ena så kan inte heller den andra. I alla fall när det blir ändringar så här nära inpå.

Att åka till Finland för många pengar bara för ett extremt kort (7+1km) solo-sprintlopp kändes varken lockande eller befogat. Flygbiljetten fungerade också av olika anledningar bara om Ulrika åkte med vilket skulle innebära att jag hade behövt köpa en helt ny (snordyr) biljett.

Men om det är någonting jag är så är det flexibel. Och hyfsat bra på att fokusera om. När den största ledsamheten lagt sig började jag fundera på vad jag kunde göra för äventyr hemma i stället men ganska snart började jag i stället kolla om det fanns något annat swimrun jag kunde köra. Jag ville ju roa mig tillsammans med andra. Och få service på vägen.

Koster swimrun krävde både partner och massor av pengar. Tysklands 1000 Lakes hade soloklass men dit hade jag inte hunnit innan startskottet avfyrats ens om jag skippat att sova.

”Vanliga” löplopp då? En hel del 5-10 km lopp men det var och är jag helt och totalt osugen på. Samma med något långt ultralopp på über-teknisk bana. Så hittade jag Black River Run i Västerås. 20 + 50 + 100 miles. Tyckte 20 lät perfekt men loppet var fulltecknat och det var väntelista…

Någonstans där gick luften liksom ur mig. Men innan jag helt fick punka så mailade jag ändå arrangörerna för att kolla och det möjligtvis fanns en plats på 20-miles. Det gjorde det! Så jag slog till. Packade om väskan fortare än kvickt, bokade tåg och boende och drog i väg.

Bara några timmar senare var jag här.

Hotellet är långt från lyxigt men supertrevligt, gästvänligt och jätte-gulligt! Hoppas jag sover bra här i natt!

Och jag tror att jag fick med mig rätt prylar.🤪

Roligast hade såklart varit om det blivit som det var tänk från början. Både för att jag tycker swimrun är roligast och för att just Solvalla verkligen är ett superfint lopp. Sen är det oftast skojigare att göra något tillsammans med en vän. Åka iväg så här är onekligen lite ensamt. Men hur det än blir och går i morgon så verkar det som jag åtminstone kommer att ha tur med vädret! 🤩

Kram från Ingmarie

Mot det nya och mot äventyret!

Just nu känns det helt obegripligt hur allt det nya på jobbet ska bli brukbart om bara några veckor. Mycket är huller om buller och mycket funkar inte. Men vi får i alla fall hoppas det inte är samma fusk och fördröjning som på NKS. 😱 Landstinget behöver verkligen inte fler sådana pengaslukande skandaler.. Vår lilla “Post-op” grupp jobbar i alla fall som tokar med våra projekt för att det ska bli bra. Och fint kommer det att bli!

Det var extra skönt att få simma i dag. Särskilt när jag hann innan klockan 17-rusningen. Kort och härligt! Bra kändes det också!

Nu blir det bara lite lätt vattenlöpning i morgon bitti innan jag och Ulrika drar till Finland-landet. För ja, hon är frisk!! Vi åker!

Kram från Ingmarie