Black River Run 2021

För två år sedan sprang jag Black River Run 20 miles och precis som då var dagens lopp en spontan-anmälan men av helt andra anledningar. Den gången var det för att min partner blev akut sjuk och vår planerade swimrun-tävling i Finland helt enkelt inte blev av. Då blev loppet ett bra substitut. Denna gången var det för att jag ville springa långlopp utan att det skulle krävas krånglig resa och dyra övernattningar. Men som jag skrev förra lördagen så har jag svårt för att planera allt för mycket utan tar det lite som det kommer utifrån vad jag har lust med.

Därför blev det en andra helg i Västerås. Loppet har tre klasser. 20 + 50 + 100 miles. Varje varv är 10 miles. Dvs drygt 16,2 km. Jag vet att jag efter förra gången tänkte att om jag skulle vara med en gång till så skulle det bli 50 miles men sen kom jag på att det där att springa bland rötter, stenar och bröte med pannlampa inte är min grej. Tycker ju det är tillräckligt svårt och jobbigt i dagsljus!

Banans första 4-5 km är i princip bara bröt med stenar, gegga och rötter. De sista tre går på ett kuperat motionsspår men däremellan är det fina stigar, asfaltsrakor, grusvägar och lite småbackar. Grymt fint!
Tvärtemot förra gången så sprang jag inte fel en enda gång. Men jag behövde kissa tre (!!!) gånger och vid målgång. Å andra sidan svettades jag minimalt…

Första varvet kändes löjligt lätt. När jag började på andra varvet och terrängen var som värst fick jag en liten svacka men den försvann snabbt. Jag hade bra med energi och varven gick nästa i identisk fart. Sprang förbi fler än som sprang förbi mig så det var kul. Kom 4a bland damerna (Och helt klart etta bland veteranerna) och satte ett PB med nästan exakt 9 minuter. Såklart jag är nöjd! Joggade t o m ner en stund.

 

Man känner lite att vi blåbär i 20 miles-klassen inte har lika hög status som de andra “riktiga” långskubbarna vilket är lite trist. Servicen utmed banan är densamma men vid målgång serveras bara lite chips, kakor, smörgås-bitar, choklad, vatten och cola. Lite klent kan jag tycka. Och snålt. Men man får en fin T-shirt (och medalj), varm dusch och bastu efteråt och mycket pepp utmed banan så jag kommer högst troligt springa här igen om lusten finns nästa år.

 

Kram från Ingmarie

Nästan en repris

Jag är på vift igen. I samma stad som förra helgen.. Dock inte för samma grej. Förstås.🤪

Men det är lika spontant, lika ”oförberett” och med samma typ av ”laddning”. Eller inte riktigt för dagens simpass med coach Ulf var faktiskt lite tuffare än förra veckan men det var minst lika skoj!



Fredagsboost gör verkligen skäl för sitt namn för jag blir alltid pepp och full av (ny) energi!

Har jag tur räcker den till morgondagens ”lilla” kraftprov. 😀

Hur har din fredag varit?

Kram från Ingmarie 

 

 

 

 

 

 

 

Torsdags-favoriter

Torsdagar är oftast min träningsfest-dag. Då lägger jag in veto på jobb-schemat (dvs jag blockar den dagen) så jag vet att jag kan planera in dem med skojigheter.

Jag började med vattenlöpning. Det var inte många i bassängen så jag hade gott om plats! Inte för att jag behöver det när jag kör vattenlöpning men känslan var fin.

Nästa grej var PT med Rafael. Som alltid hittade han på nya övningar och utmaningar. Om du inte vet det så kan jag berätta att man kan göra ruskigt många skitjobbiga, och roliga, övningar med ett rep och en foamroller. Och vikter förstås.

Nästan direkt efter höll jag mitt vanliga Indoor-runningpass. Kul som alltid!

Kela med Puzzel är inte direkt jobbigt men det har den absolut högsta mysfaktorn. Oavsett dag förstås. Det är en ynnest att få ha henne hos oss och jag älskar det!
Nu har hon hittat ett bra ställe att hålla koll på Anders när han jobbar. Ibland hjälper hon även till. Hon kanske inte är så himla bra sekreterare men hon är garanterat den sötaste som finns!

Kram från Ingmarie

 

Nya uppgifter

Jag har fått lite nya arbetsuppgifter vilket är jätteskoj! I praktiken betyder det att jag vissa pass är driftledare på post-op och har hand om patientflödet där. Ett pusslande som inte alltid går ihop sig men som ändå alltid på något vis löser sig i slutändan. Det innebär också att jag behöver gå in på operation emellanåt och då måste man vara special-klädd för ve den som går in med fel kläder eller utan “mössa”. En synd värre än att stjäla gods från ett barn.

Ännu en grej det innebär är att jag har extremt långa arbetsdagar som börjar vansinnigt tidigt. Ska jag då hinna kuta innan så blir det till att gå upp groteskt tidigt! Men ännu är det i alla fall ljust och morgnar som dessa som varit nu så glömmer jag snart att jag är trött.

Backen upp till SÖS är en tuffing!

Bästa sättet att avsluta dessa långdagar när jag i princip har stått och gått non-stop hela tiden är att få cykla ner till sjön för en liten simtur. Sen är jag som ny igen! I går var det sol och med finsällskap.

I dag var det mulet och jag var helt själv. Lika härligt men på olika vis!

Kram från Ingmarie

 

Måndagslycka

En del människor avskyr av någon anledning måndagar och det är ju väldigt sorgligt. Det är sorgligt oavsett vilken dag man avskyr förstås för det innebär ju att man avskyr delar av sitt liv.

Själv har jag inga sådana dagar, men självklart kan dagar vara olika roliga och bra men det har ju liksom inte med själva namnet på dagen att göra. Eller hur?
Min måndag har varit ljuvlig trots att jag steg upp i snorottan. Nej, jag är ingen fan av att gå upp så tidigt men ibland “måste” man om man ska få vara med om roliga saker.

Simpasset med TS gick jättebra och var så där roligt att timmen bara försvann. Fattar inte riktigt vad som hände.

I dag var det coach Tomas som höll i passet och här är några av oss som var med

Senare på dagen, efter en del skrivjobb, sprang jag till Sats i Sjöstaden och tröttade ut musklerna lite (mer).

Typiskt kul och bra (mån)dag alltså. Så som det ska vara om du frågar mig. Hur har din måndag varit?

Kram från Ingmarie

Röran och lugnet

En bra grej med det där viruset, när tok-restriktionerna inte hade slagit till, var att det var otroligt lugnt och skönt i simhallarna. Vi som var där var där för att träna och hade fattat det här med vett och etikett.

I dag när jag var där för att köra vattenlöpning var det precis lika galet som innan viruset. Folk är tokiga och en del av badvakterna verkar vara både blinda, döva samt stå och sova… 😱🥺🙄 Eller så bryr de sig inte över att en del beter sig som de är de enda där. Gapar och skriker, hoppar rakt ut i vattnet trots att där är simmare, hänger på linorna, kastar grejer i luften och både trängs och knuffas. (Nej jag skojar tyvärr inte…) Men jag körde mina 50 minuter och njöt en stund i bastun. Gott så!🤩 Simhallarna ska väl helt enkelt undvikas på helgerna.

Lika lång tid (slö)sprang jag på land. Det var betydligt lugnare i skogen och spradan var ljuvlig!

Ingen trängsel och inget skrik. Så skönt!

Kram från Ingmarie

 

Ängsö trail

Som jag skrev i går så spontananmälde jag mig i onsdags till ett lopp som gick i dag. Det är ju så jag oftast gör nu för tiden.

Spontangör.

Att planera och fokusera i månader och veckor i förväg funkar inte längre så bra för mig. Tävlingshjärnan går i gång och jag stänger liksom av från halsen och nedåt och kör på no matter what kroppen säger när jag har ett specifikt datum framför mig. Det var väldigt bra förr när jag satsade och levde på min idrott men inte fullt lika bra nu när jag är äldre och absolut inte behöver “tävla” för att kunna betala mina räkningar.

Hur som helst. Ängsö trail (det ligger utanför Västerås) har flera olika sträckor att välja på. 6, 12, 23 och 45 + en “barnsprint”. Jag valde 23 och köpte startplatsen av en som inte kunde vara med. Jättebra grej tycker jag!

Helt ärligt hade jag ingen som helst aning om vad det var för slags lopp men jag visste att Ängsö skulle vara väldigt vackert. Och det var det! Men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara tuff trail. Inte ens när jag fick berättat det för mig i bussen ut till starten fattade jag väl riktigt. Det är ju ofta så. Att man inte begriper fullt ut innan man själv har upplevt det.

Start och mål var vid Ängsö slott och startskottet var en rejäl gevärs-salut av “Karolinerna”. (Jag höll för öronen. haha!)

Jag kände mig verkligen som den udda fågeln bland alla trailnördar med sina dubbskor, coola brillor och smarta ryggor. Men någon ska ju vara det…

Första biten var plättlätt. Asfalt och fin stig. Jag fick direkt en bra känsla i kroppen och hittade en perfekt fart. Sen började det. 
Det var rötter, rötter, rötter och ännu mer rötter. Och stenar, stenar och ännu mer stenar. Jag tappade till slut räkningen på hur många vurpor jag såg. Ofattbart att jag inte var en av dem men så var jag ju också snigel-långsam på de där partierna. Tack och lov var ju inte 100% av banan så där gräslig. Vi sprang även på nedtrampat gräs över ängar och halkfria klippor.

Efter drygt halva sprang man förbi kyrkan vid målområdet

Långa bitar var mjuk skön stig med bara några små fjuttrötter. Vi klättrade över jag minns inte hur många nedfällda träd och stegar. Spången var tack och lov torra och det var ytterst lite gegg över huvudtaget. Flera gånger sprang vi jämte vattnet och jag tänkte mer än fem gånger att det hade varit magiskt fint att köra swimrun där!

Vid andra och sista energi-depån kom jag plötsligt i kapp en hel bunt av löpare som hade farit förbi mig på de där allra värsta partierna och det var nog där mina horn åkte ut. Jag var ju inte trött utan det som bromsat mig var just de där brötet. Framför mig var en brant backe som följdes av en fin gräsväg. Jag körde på det jag kunde för jag ville få en lucka. Hade ju ingen aning om vad som väntade! Efter någon kilometer blev det stökigt igen. Klättring upp och ner blandat med feta och smala rötter huller om buller. Inget att göra mer än att försöka ta sig framåt utan att trilla. Sen kom en grusväg och jag såg två kvinnor långt där framme. Växlade upp och kom förbi lagom till nästa bröt-stig. Men de var trötta och backarna gjorde att de aldrig kom i fatt. Sprang förbi ännu fler och plötsligt såg jag slottet!

Det var totalt sett inga snabba kilometrar. Om jag ids ska jag kolla skillnaden mellan dem. Undra förresten om det är min klocka eller sträckan som missat de där sista 250 metrarna…?

Flera gånger tänkte jag att “aldrig mer det här bröt-loppet” men eftersom jag  har så himla kort minne har jag redan glömt det. Loppet var verkligen jättefint och välarrangerat så det skulle inte förvåna mig ett skvatt om jag står på samma startlinje nästa år.

Min tid gav mig en första plats bland damer i min ålder och en 24e plats over all om någon undrar.
Mest glad och tacksam är jag ändå över att jag inte trillade och att jag kunde få vara med!

Kram från Ingmarie

Fredags-boostad

Jag har en helt ledig helg framöver mig och vad kan vara bättre än att äntligen få köra i gång med Coach Ulf’s fredagsboost igen?

Att det bara var supersnabba halv-proffs med (förutom jag då🤪) struntar jag i. Jag var där, jag körde hela programmet, blev sjukt trött och löjligt nöjd. Det räcker för mig!💪🏻


Om det är en särskilt bra uppladdning inför min spontanresa och spontananmälan är väl tveksamt men helt ärligt, vem bryr sig? Man kan ha kul och få en rolig upplevelse ändå, eller hur. 🥳🤩

Kram från Ingmarie 

 

Boostad

Från början var vi två, sen tre och nu fyra. Fyra quinnor med olika bakgrund, olika åldrar och olika liv men ändå med många gemensamma nämnare. Exempelvis rätten till våra kroppar och våra liv. Något som borde vara en självklarhet men som tyvärr inte är det. I kväll har vi träffats för att kunna diskutera, fråga, skratta och fundera tillsammans över livets både stora och små ämnen. Inga ämnen är tabu, inga frågor är dumma och man kan säga precis vad som helst utan att riskera kallas korkad, foliehatt, militant feminist, fanatiker eller konspirationsteoretiker.

Dessutom firade vi Petra (till höger) lite extra för hon fyllde år!

Chutney är ett säkert kort om man vill bli mätt. Testade att ta två olika rätter och det var hellyckat. Så gott!

Bara vego (såklart)

I morse träffade jag en annan härlig kvinna., min vän Lisa, för en timmes vattenlöpning. Underbart! Alldeles för längesedan sist men så där är ju livet. Allt går i perioder och det viktigaste är väl att se till att hålla kontakten tänker jag.

En man har jag hängt med också. (Förutom Anders vill säga. )

PT-Rafael!

Den bästa av de bästa och utan honom hade (tränings)livet varit mycket, mycket både tristare och svagare.

Avrundade med att hålla mitt vanliga Indoor-runningpass så nu är jag verkligen full-boostad av lycko-hormoner!

Kram från Ingmarie