Gottebitarna

Nackdelen med att inte vara här så länge är att jag vill ju liksom hinna med allt. En omöjlighet även om jag hade skippat att sova.
Men om jag får säga det själv så har jag verkligen lyckats plocka ut de finaste chokladbitarna denna dag.
Så här:

Jag började med att springa i solen. Både i stan och på Djurgården. Oväntat pigga ben men det var då det. Efter resten av dagen så kommer de nog ganska säkert inte vara det i morgon. Men det står jag så gärna ut med!

Snabbdusch och ombyte och sen tuben till Bergshamra för att träffa Inger och hennes goa 4-benta vänner. Vi gick en härlig (och kall) runda vid Brunnsviken innan lite fika i deras nya fina WW-lokal. Ett under att jag inte köpte något för den är proppfull av roliga sport-leksaker!

Egentligen berodde det nog mest på ont om tid att jag inte handlade för jag hade ju den där röntgentiden av käken jag behövde passa. Det tog max 3 minuter så jag hoppas det blir bra. Lite långt att åka för så kort grej menar jag.

Den största lekstugan, och det ställe jag längtat till allra allra mest, var dock mitt älskade SoFo-gym. Jag vet att det säkerligen låter helknasigt men jag började nästa lipa av lycka när jag kom dit. Som jag saknat det! Miljön, ljuden, människorna, lukterna. För att verkligen njuta var jag där i flera timmar. Gymade först själv och fick sen sällskap av bästa Kajsa både på ett HIIT Run&Box-pass och ännu lite mer styrka. (Det var här benen blev mosade som du kanske förstår…)

Så galet kul alltihop. Var tydligen så ivrig att jag fick lite blodvite. Men nu är det jämt för jag fick ett liknande på andra benet under lördagens äventyr….

Dagen avslutades på allra bästa sätt tillsammans med Kari på Chouchou. Om du inte varit där någon gång så ska du absolut ta dig dit! Lika galet gott som förra gången!!

Tror bestämt jag kommer somna ovaggad om en stund…

Kram från Ingmarie

När det känns konstigt

Det kommer säkert att bli bra dagar men just nu känns det väldigt, väldigt märkligt, konstigt och liksom avigt att vara tillbaka i 08a land. Om det inte vore för att jag var “tvungen” att åka hit (en nödvändig röntgen som ska göras) så hade jag inte åkt över huvudtaget. Som det kan bli!

Tågresan gick i alla fall väldans smidigt men desto längre norrut desto mer snö. Säkerligen en anledning till att jag helst vill hem igen.

När jag sprang i morse var det nämligen (fortsatt) härlig barmark och en magisk himmel! Åhus och havet alltså!

Fatta mig rätt. Det är samtidigt skoj att vara här och jag är mest tacksam att jag inte känner att “oj, vad jag saknat detta”. Det vore ju faktiskt en smula jobbigt…

Det enda jag saknat är Sats och några av mina vänner. Som t ex Lisa. Att hänga med henne, och då dessutom på Sats, kan ju inte göra mig annat är lycklig!

Kram från Ingmarie

Löpningens Dag 2023

Jag har nog aldrig velat så långt och nära inpå ett lopp som i dag. (Anders har sympatiskt nog velat lika mycket. haha!) Hela veckan har jag velat. När jag vaknade i morse velade jag. När vi åkte dit velade jag och när vi var där velade jag nog allra mest för även om jag fattat att det skulle vara kuperat och utmanande med gegga så hade jag inte räknat med att det skulle vara is. Du vet blankis. Så där glashal så när det går uppför/nerför måste man hålla sig i något för att inte kana iväg. Wintercross run går på Swampabanan som är en känd motocross bana där det går både SM och VM. Dvs det är ingen enkel bana ens om man har hjul att ta sig fram med!

Gyttja kan jag hantera hyfsat. Det är halt men gör åtminstone inte ont när man vurpar. Branta backar är inte några problem men is är en mardröm. Jag var sekunder från att inte ens starta för jag var helt ärligt rädd. I min skalle blir det ju liksom inte bara en liten vurpa. Nej den skenar iväg och jag bryter både rygg, armar och spräcker skallen så det blir tut-tut bilen till närmsta IVA och sen ligger jag där och kan aldrig mer ens stå. Sånt händer faktiskt! Så ja du fattar va? Det var mycket krafter som gick åt bara att ta ett beslut. Tur att jag inte visste där och då exakt hur branta backarna var… För jo, jag startade. Två gånger t o m! Först ett varv (4km) och sen två till. Enda målet var att åtminstone klara ett varv med alla ben i behåll.


De proffsiga hade såklart dubbar men mina fötter börja gråta bara av tanken på något sånt. (Vilket är bra på så vis att jag aldrig ens behöver fundera på om jag ska/inte ska det.) Det var en extremt lugn start. Det var inte bara jag som fick hålla mig i staketet för att komma uppför den första ishala backen vilket genast gjorde att det kändes lite bättre. Jag må ha varit en av de äldsta där men jag ville ju inte vara en av de mesigaste. Haha. Efter andra backen började berg- och dalbanan. Upp-ner-upp-ner-upp-ner, kurvor hit och dit och jag hade ingen aning om var jag var till slut. Mitt enda fokus var att inte trilla. Efter drygt 3 km (tror jag) och en riktigt brant lerbacke uppför kom en ännu brantare och lerigare nerför och det var då min svindel satte in. Helst hade jag velat skippa den helt, eller åtminstone åka på rumpan ner, men på något vis tog jag mod till mig och hakade på de andra. Och klarade det! Väl i mål var jag inte ens trött. Backar alltså! Älskar dem!

Det var en hel timme mellan starterna så det fanns gott om tid att ladda om. På gott och ont. Man hinner ju bli seg också så jag joggade runt för att hålla värmen och energin vid liv. Anders kom i mål lite efter och var lika glad han! (Men han nöjde sig där.)

De andra två varven var ännu roligare! Dels hade en del is hunnit tina bort så det inte var riktigt lika halt och dels blev jag lite modigare. Faktum är att de varven gick snabbare än mitt första trots att de var två och trots att jag borde varit tröttare. Men vet du, jag blev aldrig trött. Jag pinnade på så mycket jag bara kunde i backarna när det var “säkert” och kröp på alla fyra när det krävdes för att inte åka baklänges. Sista varvet sprang jag om en efter en och hade jag bara kunnat springa som jag velat hela loopen hade det garanterat gått ännu fortare för jag kände mig urstark!
Jag var skitnöjd i mål! När man gjorde båda vann man “Dödsskallen”. Det blir något att berätta på hemmet när den tiden kommer.  Hamnade någonstans i mitten på båda loppen men först bland oss mer mogna damer. (Dvs 50+) Börjar nästan fundera på om detta kanske är min nya grej! Minus halkan vill säga. Att jag klarade backarna så bra tackar jag styrketräningen för. Åhus är ju liksom inte jordens mest kuperade… haha!

Det här vill jag göra om! Wintercoss Run är verkligen ett riktigt terränglopp och får lätt 5 av 5 stjärnor. Trivsamt, roligt, festligt och extremt välarrangerat! Ett extra plus för solen!

 

Nu var det så himla bra att jag dessutom hade vunnit en “After Run” på Trydes som ligger några stenkast från banan. Ännu en pärla som är ett måste att besöka om man är i trakterna. Jättemysigt och supertrevligt. Maten var outstandning (vego!) och dessutom bjöds det på vackra hemgjorda semlor!

När man sprungit lopp får man ha sin(a) medalj(er) runt halsen. Det är sen gammalt. 🙂

Sen blev det som det så ofta blir. Badviruset grep tag i mig. Vi var först inom Simrishamn men där var vågorna så höga att jag inte vågade. (Hade väl förbrukat allt mitt mod…) Men i Kivik, där blev längtan stillad!

För mig har detta varit ett perfekt sätt att fira inte bara Löpningens dag utan även livet och att vi bor i Skåne!

Hur har du firat?

Kram från Ingmarie

Mitt fredagsmys

I går var det vår (nåja) och i dag blev det plötsligt en grå sörja av jag vet inte vad. Regn, snöblandat jox och sen ännu mer regn. Men det är ljust längre! För bara två veckor sedan var det kolsvart ute redan när vi simmade. I dag var det minsann ljust ända till slutet!

Körde en serie med 4 x (200-100-50) m + insim, drills och avbad. Gick riktigt bra faktiskt!

Trodde axlar och rygg skulle vara stendöda efter morgonens gympass men det kommer kanske i morgon… Men det gör inget för då är det ju Löpningens Dag och då ska benen (förhoppningsvis) vara de som jobbar mest!

Under en timme på gymet hinner jag väldigt mycket. Vila/babbla är trevligt men när jag kör då kör jag. Fokus överkropp rakt igenom i dag.

Gå med vikt ovanför huvudet är jobbigare än det kan verka. Grymt bra övning!

Stak-intervaller har tydligen blivit min nya grej. Effektivt och svettigt!

På tal om morgondagens tema så har jag ännu inte riktigt bestämt mig för vad det blir. Jag har tre val och alla är bra på sitt vis. Träna själv, provspringa Stävie Trail, eller vara med på mitt hittills kanske galnaste lopp.

Skönt jag kan vela och fundera tills i morgon…

Kram från Ingmarie

Tjattret i skallen

Jag tror det är lätt hänt för de flesta att man börjar jämföra sig både med andra och det som varit. Du vet sånt som “andra kan så mycket mer än mig och gör allt mycket bättre” alternativt “jösses vad jag springer långsamt trots att jag tar i”.

Hjärnan är fantastisk men den kan verkligen ställa till det om man låter den tjattra på okontrollerat. Nu är det ju dock så bra att det går att tämja den, t.ex med meditation och mindfullness, för att inte helt låta sig luras och tryckas ner. Det där pladdret är ju faktiskt oftast inte sant. Därmed inte sagt att det alltid är enkelt att ändra tankeriktning eller att man inte ska vara ödmjuk. Hybris kan vara bra ibland men oftast inte. Man måste också öva och träna mer eller mindre varje dag för att behålla “spänsten” i skallen. Dvs som med all färdighet man vill behålla.

Jag kan ganska ofta känna att jag inte kan ett skvatt på jobbet, särskilt nu när jag är ny och alla mina kollegor är fullblods-proffs, men med tanke på att jag varit inom vården sen mitten av 1980-talet, sjuksköterska sen 1990 och IVA-syrra sen 2003 så borde ju något ha fastnat… (Väl??) I grund och botten tror jag det i mångt och mycket handlar om min rädsla att göra fel och därmed kanske skadar en människa. Dessutom ogillar jag att inte ha full koll och kontroll på jobbet. Helst vill jag kunna allt i går men fattar förstås att det är omöjligt. Ingen kan allt men ändå tror skallen att det är så. Tramsigt, jag vet, och jag jobbar på att inte vara så hård mot mig själv där samtidigt som jag naturligtvis måste lära mig så mycket som möjligt så fort som möjligt. Ibland känns det som en svårare balansgång än att gå på lina…

När det gäller träningen i allmänhet och löpningen i synnerhet, är det också mycket tjatter i skallen emellanåt. Onekligen jämför jag mina tider mot förr, dvs de få gånger jag kollar, och får då verkligen svart på vitt att nutidens intervaller går ungefär lika fort som dåtidens långpass. Man kan ju deppa ner sig direkt redan av det men jag har valt att tänka annorlunda.
För mig är känslan det viktigaste. Dvs det ska kännas bra och roligt att springa. Är inte den rätt spelar det ingen roll hur snabbt/långsamt det går.
Sen påminner jag mig ofta om att aldrig ta något (eller någon) för givet. Det jag tycker är långsamt nu kommer en dag var snabbt. Det kommer också komma en dag då jag inte kan springa över huvudtaget. När jag tänker på det är jag ännu mer tacksam.

I går sprang jag intervaller på elljusspåret innan jobbet. 20 x 1 min. med 30 sek gå-joggvila. Farten var som den var men känslan var riktigt bra!

I dag blev det ett oplanerat halvlångt pass. Solen sken, jag hade medvind nästan hela tiden och passade på att kolla in en plats jag ska nyttja i påsk. (Den spännande fortsättningen kommer!) Tacksam över varenda minut.

Vinterbad kan också betyda en hel del pladder i skallen. När jag går mot vattnet hör jag ofta “men oj vad kallt det är i dag, jag kan nog inte ens ta av mig kläderna”. När kläderna är av fortsätter det. “Men oj vad kallt det är, jag kan nog inte gå i”. Sen går jag i och fattar inte vad hjärnan har hållit på med för hittills har jag aldrig skippat det eller ångrat mig. Tvärtom börjar jag genast planera och längta till nästa gång.

I dag var det dock inte ens ett mummel där uppe mellan pannbenen. Fanns liksom inget att ens fundera på en sån här dag!

Vad och hur gör du med tjattret i din hjärna?

Kram från Ingmarie

Att göra något intelligent betyder inte att man är det

Passet kallas ”Intelligent cycling “ och jag valde två efter varandra med 20 min egen cykling i pausen mellan dem.


Det är ett intelligent upplägg för även om de bara är 30 minuter långa blir man garanterat skittrött om man gör som de säger. Det är jättetufft och roligt, tiden försvinner i ett nafs, men en sak är säker. Man blir då inte särskilt intelligent under tiden och direkt efter.🤪 Fast träning gör hjärnan glad så jag är säker på att det ändå gynnade mina hjärnceller 😀

Kram från Ingmarie 

 

Ny vecka. Igen

Måndag igen. Och snart februari! Det är väl både bra och dåligt antar jag. Bra på så vis att snart är det vår och sommar igen (hurra!) men dåligt på så vis att tiden går så oerhört fort att jag nästan inte hinner med.

En ledig dag försvinner i ett nafs. Kutade en omväg till gymmet och den snabbaste vägen hem. Perfekt kombo tycker jag.

Mellan ett besök hos min nya favvo-terapeut Felix på Pluspraktik och och en härlig stund i min lilla “målarstudio” tog jag mig till havet. Friska inlandsvindar så den största utmaningen var att se till att kläderna inte flög iväg. (Det gjorde de inte. haha)

Hur har du börjat din vecka?

Kram från Ingmarie

Balsby – Lerjevallen (med knorr)

Mitt Skåneleds-upptäckande fortsätter och i dag blev det SL6 mellan Balsby och Lerjevallen. Det är tre etapper och den första börjar egentligen i Kristianstad men jag var inte alls sugen på att kuta så mycket asfalt och ännu mindre förbi en stad. Med facit i hand var det tur jag tog det valet för annars hade mina fötter nog helt gått i strejk…

Jag visste efter att ha läst om rutten att den skulle gå en hel del utmed den gamla järnvägen men jag var inte beredd på att det var så långt och så mycket asfalt. Tror inte de som gör de fina beskrivningarna vet det heller för det kändes som om asfalten var väldigt nylagd. Hade jag haft Annas sällskap hade dessa första 10 km varit en baggis men när man bara har sina egna tankar att lyssna på kan det bli en smula enformigt med pannkaksplatta asfaltsrakor. Å andra sidan är det garanterat karaktärsbyggande och fötterna höll sig glada så jag har egentligen inget att klaga på.

En bit innan Arkelstorp rättade det dock till sig. Rejält! Nu snackar vi fina skogsvägar med hästhagar, mossbeklädda gärdsgårdar, stigar, backar, gulliga små byar med hus i alla storlekar och former. Plus en massa roliga vägnamn.

Islandshästar!

Ardenner!

Glömde ta bild på “Korta Inger” och “Lille Pär”. 🙂

När man närmar sig Lerjevallen kommer man på några av alla de spår som finns där. Sista biten till sjön är nerför den fd skidbacken!

För att njuta lite till tog jag även ett varv runt sjön innan jag mötte upp Anders som roat sig på egen hand på spåren där. Lerjevallen var en otippad pärla! Här kommer vi garanterat att hänga mer.

Jag hade ställt in mig på att äntligen få bada i en sjö och fick nästan lite panik när jag såg den var istäckt! Men det finns fler med samma längtan för det fanns ett perfekt hål vid badbryggans stege!

Hela festen avslutades med fika på värmestugans veranda. Underbart!

Men jag blev frusen. Trots rumpvärmare och full värme i bilen, en extra sightseeing-sväng för att nyttja den där värmen, storhandling med både mössa och vantar frös jag så jag skakade. Ändå ville jag simma!
Ja, jag håller med om att det är en smula konstigt… Men det dröjde inte många minuter innan coach Håkan gjort så jag fått upp värmen. Jätteroligt och jättejobbigt pass som jag inte ångrar en sekund att jag var med på. man gör ju sällan det. Inte ens fastän tänderna skallrar.

 

Kram från Ingmarie

Mer nya och lite om jobbet

Det kanske inte är varje gång jag springer men nära på, att jag hittar nya stigar och vägar. Några få är dåliga/en återvändsgränd men minst 90% är rena aha-ååh- och ooooh-upplevelsen.

I går hittade jag en ny perfekt “före-jobbet” runda bort mot fotbollsplanerna och golfbanan. Dessutom i sol!

I dag hamnade jag via lite omvägar runt ett fält på skjutbanan och testade en av de där fina gräsvägarna jag varit sugen på att testa. Det känns verkligen som om jag är utomlands med de gula fälten, vidderna och ståtliga träden. Frosten avslöjade dock att jag inte var vid några varmare breddgrader.

På jobbet är det nya grejer hela tiden. Visst är det även en massa rutin-grejer men eftersom varje fall är unik är det ändå aldrig riktigt samma. I går höll vi t ex på med en och samma patient så svetten verkligen rann från kl 14 till strax efter 22 när vi blev avlösta. I dag har vi haft att göra men i betydligt lugnare tempo. (Och ja, patienten lever fortfarande och det går åt rätt håll! )

På IVA (Intensiven) hamnar de patienter som är allra svårast sjuka. Det kan vara allt från svår sepsis (“blodförgiftning”), proppar/blödningar och hjärtstopp till olyckor och självmordsförsök. Åldern på de som hamnar där kan vara 1 eller över 100 år. Dock hamnar 90+ i princip aldrig på IVA. Att vårdas där är oerhört krävande både fysiskt och psykiskt så det gäller att ha någon slags chans att kunna komma tillbaka till ett drägligt liv efteråt.

Så här ser förresten en tom plats ut. Tyvärr ganska ovanligt… Till vänster är det bl.a pumpar för olika slags infusioner och till höger bl.a respirator och övervakningsskåp. Detta är alltså “basen” men så här “tomt” är det aldrig när det finns en patient i sängen. Då är det fullt med sladdar, kablar och slangar både högt och lågt.

Kollegorna är fantastiska och oerhört snälla. Det är såklart alltid viktigt men kanske extra viktigt på en sån här arbetsplats där det verkligen gäller att lita på de man jobbar med, känna att man har stöd och våga både fråga och be om hjälp. Man är sällan stark ensam och absolut aldrig på IVA.

Kram från Ingmarie