En udda historia
Nu ska jag berätta en historia som kunnat sluta precis hur illa som helst.
I onsdags fick vi in en duva på vår balkong och först trodde jag det var en av de vanliga som sitter här utanför och att den var sjuk eller skadad för den blev inte rädd när vi liksom ”schasade” på den för att den skulle flyga vidare. Jag tänkte att vi får låta den vara och ställde ut vatten till den.
Men så såg jag att den var märkt på båda benen. En gul och en svart och jag kunde läsa nästan alla siffrorna. (Vågade mig inte för nära för jag har noll koll på hur de fungerar och är med främmande människor.)
Dagen efter var den kvar och hade druckit upp vattnet så jag fyllde på och började googla hur man ska göra med just märkta duvor.
Tack och lov för internet alltså!
Jag bjöd den på sötat vatten, nötter, flingor, korn, frön och allt vad jag nu hade hemma. La en del i blöt för jag ville ju den skulle få i sig så mycket vätska som möjligt. Byggde även ett litet ”hus” som skydd även om det alltid fanns skugga.
Den vandrade omkring men mest satt den stilla och såg fruktansvärt ledsen och ynklig ut. I går mailade jag olika organisationer för att fråga hur jag skulle göra och hur jag skulle anmäla den för någonstans fanns det ju en ägare som undrade vart den tagit vägen. Förstod efter ett tag att den kom från Danmark och kanske det var pga min dåliga danska den inte fattade att all mat var till den..?
För hur mycket jag än försökte så åt den minimalt. I dag har jag varit i kontakt med olika Fb grupper, det finns massor för just försvunna brevduvor kan jag berätta, men även om folk varit otroligt hjälpsamma så var ingen ägare att hitta eller ens vart jag skulle kunna lämna den så den skulle bli glad och pigg igen.
Sen dök Hussin upp.
Som från ingenstans.
”Jag kan hjälpa dig och hämta den” skrev han. Inom 10 minuter var han här och konstaterade blixtsnabbt att det lilla livet var utmattat och behövde få både näring och medicin vilker de skulle fixa. Bara några kvarter härifrån finns nämligen ett koloni-område med brevduvor och det var dit ”vår” skulle få åka för att vila upp sig för att sen så småningom kunna flyga hem igen.
Wow alltså!
Så mycket jag lärt mig om dessa små krabater på denna korta tid! Måtte den pigga på sig duktigt nu! Jag har snudd på oroat ihjäl mig…
Jag har sprungit en sväng också. På megatrötta ben med galen träningsvärk. Antar det är sen i onsdags..
Spradan satt som en smäck och jag tror minsann den gjorde ett litet underverk med dem inför kvällens fest.
För ikväll var det dax för detta.
Med mig hade jag, förutom alla andra alltså, min fantastiska lek-kompis Camilla som äntligen flyttat hit!
Som alltid sjukt skoj och ett galet tryck. Som vi svettades, peppade och tog i!
Egen DJ!
MUMS!
När allt var klart så drog vi till havet för lite sim och häng. Det här att kunna cykla i svettiga kläder utan att frysa alltså. Så himla underbart! Vi hade inte ens våtdräkt. Love it!
Kram från Ingmarie
