Det här med intervaller är ganska märkligt. Jag tycker på riktigt att det är kul! Under förutsättning att kroppen vill förstås.
En del påstår att det gör ont men jag vet inte jag…
Helt ärligt tror jag många förväxlar smärta med obehag.
Ont är sånt jag t.ex känner när jag slår tån i en kant, vurpar med hojjen och landar i asfalten eller har akut diskbråck.
Att köra intervaller, eller bli fysiskt trött på annat vis, gör i princip aldrig ont om man är frisk och hel men det kan vara sjukt obehagligt.
När tröttheten, mjölksyran och andnöden är som värst är det lätt att tänka och tro att det är farligt och att man snudd på ska dö. Särskilt vid simintervaller. Då tror jag ibland att jag ska både spränga lungorna och drunkna.
Men det kommer inte hända för det är bara en illusion. Kroppen är som bekant ruskigt smart och såklart den inte vill bränna all sin energi utan vill spara på den till sämre tider. Ungefär som den gärna vill lagra fettreserver. En gång i tiden gjorde de där försvarsmekanismerna säkerligen att vi överlevde. Men få av oss på denna delen av jorden behöver tack och lov vara oroliga för att varken ta ut oss till totalkollaps för att överleva eller svälta ihjäl.
Intervaller behöver heller inte betyda att man maxar och nära på stupar. Det handlar snarare om att man tar i så pass mycket att man hamnar utanför sin egen comfortzon. Det fina är att ju mer man utsätter sig ju ”enklare” blir det att hantera den där känslan. Jag välkomnar den snarare än fasar den. Säger liksom hej, hej dig känner jag igen. Nu kör vi!
Har märkt att det funkar superbra även i t.ex yogan och ”vanliga livet” också.
Jag är övertygad om att vi behöver denna typ av träning. Vårt ”moderna” liv är fantastiskt men det har också gjort oss bekväma och lata, i skallen, och allt för många följer “minsta motståndets lag”. Våra kroppar behöver ju dock fortfarande ta i. Ordentligt! Åtminstone en gång/vecka.
I dag kände jag mig åter sugen på intervaller men nöjde mig med en rejäl bunt 1-minutare. (20 för att vara exakt. Med 30 sek vila.)
Jag ljuger om jag säger att det var ”lätt” men det var absolut ok. Och oavsett hur det egentligen går så avslutar jag alltid sista intervallen med någon slags YES! För att jag genomfört och kämpat väl.
Sen är det ju faktiskt som så att vilan blir så otroligt mycket härligare när man tagit ut sig innan, eller hur?
Sen kan det ju hända att man inte är så himla sugen på att ta i. Men ibland får man helt enkelt ta till det där gamla knepet fake it till you make it.
Har det inte vänt efter 20 min. kan det vara läge att omplanera men faktum är att på den tiden brukar tankarna och kroppen ha fattat och är med på det hela.
Kände mig lite småseg när jag drog till gymet nu i kväll men jag har lärt mig att bara jag kommer dit så vänder det i 9 av 10 fall. Blir sjukt inspirerad där och det blir nästan alltid mer än jag tänkt mig. Av allt. Även trötthet.
Vet i sjuttsingen om detta var en smart uppladdning inför morgondagen men det lär visa sig.😀 Viktigast är ju nuet, eller hur?
Kram från Ingmarie
Jag tillhör skaran som älskar intervaller. Plågan blir kort och kommer man bara förbi de första fyra så går det av sig självt. Håller med om att det är sällan som ett pass gör ont. Obehagligt absolut och jobbigt, men inte ont.
Precis! Det gäller att lära sig det bara. 🙂
Bra skrivet! Precis så där är det. Det är skillnad på smärta och obehag. Och även om det inte alltid är så skönt att springa intervaller är det skönt efteråt. Man känner sig duktig, att man verkligen tränat och tagit i. Dagen efter kan man visserligen vara trött men ändå känna sig starkare. Elitlöpare brukar ofta skriva om hur bra de är på hantera smärta men det där uppfattar jag mest som skryt. Fast nog skulle jag vilja bli bättre på att i slutskedet av ett maratonlopp kunna plåga mig lite mera eftersom krafterna finns där. Och det är under de sista kilometerna loppen ofta avgörs.
tack. 🙂
Jag tror att elitlöpare är mer “vana” vid obehaget. (Vill ju inte kalla det smärta) Efter alla oräkneliga intervalltimmar så är man ju trots allt kanske mer förberedd än en som aldrig gör det. Mycket sitter i skallen. Många använder ju yoga och meditation just för att kunna hantera det hela bättre. Kanske vore något? 🙂 Din kapacitet är ju fantastisk! Hur många skulle klara det du gör och gjort? Kuta lång kan vara nog så obehagligt. men du har vant dig. 🙂