Kroppen är väl ändå en ganska märklig manick? Nu tog vi det som sagt var väldigt lugnt i lördags men nog trodde jag att sex timmar i skogen skulle sätta mer spår än så här i benen. (Typ ingenting.) Däremot känns måndagens PT-drillande desto mer men bara i överkroppen. Jösses alltså. Men det är bra för det betyder att 1: jag gjorde rätt, 2: det finns utvecklingspotential och 3: jag maskade inte trots att PT-Rafael påstod det var “tändsticksvikter”.
Man botar som bekant träningsvärk bäst genom att röra på sig och även om överkroppen inte rör sig jättemycket i löpning så rör den sig. Och framförallt behöver den använda sina muskler för att hålla ihop sig med underdelen.
Huvudpasset blev en enkel fartlek, 40 x 30-30 hard-easy, plus 240 utfallsteg (jo jag räknade) i backe, grodhopp och enbens-hopp.
Kändes riktigt bra! Och kul!
Belöningen var en skön men kort simtur i Söderbysjön. Änderna var inte så sällskapliga i dag utan höll sig långt bort på andra sidan. Hoppas de inte tröttnat och övergett mig…
Så vansinnigt vackert. Måtte isen hålla sig borta länge, länge så jag kan fortsätta med det här.
Sjövattnet var förvisso kallt men det riktigt kalla hände här.
Jag har en mycket mild variant av något som kallas Aktinisk keratos. En slags skada på huden som man oftast enkelt kan ta bort med kryobehandling som innebär att man med hjälp av dikväveoxid fryser bort förändringen. I sanningens namn kändes det inte så kallt trots att det är nära -90 grader.Biverkningarna är få men det kan bli ett litet sår så simningen lär tyvärr få vila ett tag. Tur i oturen så får jag ju kuta och extra bra att det just i dag kom ett paket på posten med två par Altra-skor.. Ganska bra “plåster på såren” ändå.
Kram från Ingmarie