Det blidde tyvärr inget Stävie Trail av flera olika anledningar så jag får helt enkelt hoppas det är andra förutsättningar nästa år.
I stället blev det ett annat äventyr. Jag har sen vi flyttat hit velat springa Skåneleden nummer 1 och nummer 2. De börjar i Sölvesborg och slutar i Östafors. Totalt ca 30 km. Men det blev inte alls så fast det visste jag ju inte när jag startade.
Lederna räknas som medel-svåra och har många rejäla backar. Den första biten går bara uppåt så inte ens den kalla vinden kunde göra mig kall. Man passerar sen Ryssbergsstugan (150 m ö h) och jag får lov att erkänna att det såg härligt ut där några satt i lä vid väggen och solade.
Dessa lederna är några av de första som gjordes. Hösten 1978 var den första klar. Skyltarna är något annorlunda och det tog ett tag innan jag fattade att pilarna under även tillhörde just Skåneleden. (På de nya sitter pilarna på själva skylten).
“På skogsvägar och steniga stigar går du vidare genom lövskog, förbi utsikt över Listerlandet, och mot Ryssbergsstugan som ligger på en horst som höjer sig 150 meter över havet.
På åsen möts Skåne och Blekinge län och här finns också Blekinges största bokskog. På skogsvägar genom granplanteringar fortsätter vandringen uppåt, när du närmar dig Grundsjön ändrar naturen karaktär och backar med artrik bokskog kantar leden.”
Efter Grundsjön börjar tvåan. Mest är det skogsvägar men även på stigar över Ryssberget, genom kuperad skog och några steniga hagar. Skåne är inte platt!
Några kilometer innan Näsum mötte Anders mig och vi har följe en bit. Supernajs! Han är en jättebra traillöpare och den dag han är lite mer uthållig kommer han lätt springa med mig på långturer som denna. Just runt Näsum finns ett fint naturreservat med massor av bokskog. Det kommer bli magiskt till våren och sommaren!
En ovanlig syn så den var ju såklart tvungen att förevigas!
Redan här fattade jag att jag inte skulle få ihop några 30 kilometer men ca 25 i alla fall. Sista 6-7 kilometrarna började åtminstone väldigt fint.
Sen började röran med gyttja, en miljard pinnar och annat bröte, djupa traktorspår med is och vatten, hala stenar och när det vara någon kilometer kvar försvann dessutom markeringarna helt. Jag kollade och gick runt åt alla håll men de fanns verkligen inte. Däremot fanns det gott om ännu mer bröte. Ungefär där tröt mitt tålamod. Gå i snigelfart och ändå riskera att bli spetsad/vurpa är inte min grej. Tack och lov har jag en bra kart-app så jag tog mig på något vis ner och ut på vägen så Anders kunde hämta upp mig.
Tre timmar effektiv tid, skitig, uppskrapad och faktiskt lite sur för nu kan jag ju egentligen inte säga att jag sprungit båda sträckorna även om det var väldigt nära.
Sen kom nästa dilemma. Var skulle vi fika någonstans? Vid vägkanten kändes ju inte så lockande och jag ville ju dessutom bada. Trots att jag frös! Ja sånt är det där badviruset. Bryr sig inte ett dugg om de yttre förhållandena.
Vid Ivösjön finns ett riktigt fint badställe med picknick-bord. Bada funkade men picknicken fick bli i bilen för ute hade maten blåst bort inom 3 sekunder. Plus att mina fingrar antagligen hade förfrusit och trillat av…
Någon söndags-simträning blev det inte heller. Jag kan ju inte begära att Anders ska behöva vänta på mig hur mycket som helst. Att han pallar med mig visar bara vilken fantastisk man han är! (Simträningen är i Kristianstad och vi hade inte hunnit hem före.)
Nu är vi hemma, varma, torra och mätta. Igen. Det blir extra njutbart efter ett sånt här äventyr!
Kram från Ingmarie