Något jag märkt att jag “tappat” är att hålla hög jämn fart en längre sträcka. jag är liksom inte beredd på vad som ska komma för jag har på något märkligt vis glömt hur just den känslan är. Intervaller är jobbigt men då får jag ju vila emellanåt. Mycket enklare! Det funkar i 3-4 km sen börjar det svida lite i benen och då kommer de där tankarna om att “oj, nu kommer jag snart att helt krokna och oj vad jobbigt det är”. Ännu har det inte hänt så det är ju jättelöjliga tankar och känslor men de är lik förbenat där. Men så där är tankar och känslor. Ofta väldigt osanna och oresonliga. Därför gäller det att inte dras med i dem allt för mycket. Åtminstone inte de som är negativa och osanna.
Bästa sättet att bli bättre på något, även sånt man en gång kunnat, är såklart att öva. Därför “utsatte” jag mig ännu en gång för det jag tycker är svårt. 4 km uppvärmning, 6 km snabbdistans, 4 km nedjogg.
Jag. Blev. Jättetrött!
Men jag var såklart också jättenöjd! När jag kom hem var dessutom bilen städad och fin! Himla käck arbetsfördelning! haha
Styrketräningen gick riktigt bra och jag blev ännu tröttare. Men trött när man gjort något är bara härligt!
Belöningen var en tom brygga och en härlig liten simtur i havet innan jag cyklade hem för att äta en jättegod middag som ju också är en slags belöning!
Har du något träningspass du tycker är extra tufft?
Kram från Ingmarie
Backintervaller!
Inget kan få mig så andfådd på så kort sträcka och på så kort tid. Fast, som du skriver så är det ju ett vilmoment med i ekvationen då man tar sig ner igen.
Åsså träningsvärken efteråt……
Som du också påpekar ger det även en mental träning. Ungefär som det där med (den ständiga) kampen mot “latmasken”🐛
Ju jobbigare (på alla plan alltså) desto mer träningutbyte blir det. Rätt så självklart när man tänker efter 😉
Ja ju större motstånd före ju större är belöningen efteråt oavsett vad det gäller, eller hur? 🙂 backar ÄR jobbigt men på något vis kan jag hantera dem ok och bättre än just snabbdistans/tröskelträning. Märkligt!
Jag tycker kortare intervaller är mycket värre än längre. För att man liksom förväntas springa snabbare och att jag tycker min koordinationsförmåga liksom svajar. Att jag har armar och ben all over the place. Tröskelintervaller och länge snabbdistans är mer min grej!
Det håller jag med om! Tänk att vara 100- eller 200-meterslöpare!