TGS-race

Det finns lopp och sen finns det lopp. 

Du vet de där som går rakt in i (löpar)hjärtat och som ger minne för livet.

I dag har jag sprungit ett sånt! 🤩 TGS – Trail genom Skåne – arrangeras av Anna Nystedt,, Fredrik Nystedt och Laurent Leloup.
TGS50 är en 50 km lång A-B-sträckning mellan Lövestad och Kullatorpet.
TGS 25 är de sista 25 km på ultran, från Snogeholm till Kullatorpet.

Jag valde 25:an (i verkligheten var den 26,3 km men det visste jag inte då🤪) mest för att jag inte ville Anders skulle behöva vänta på mig för länge.😬

Snogeholm är ett enormt  vackert strövområde och vi var en härligt brokig skara löpare som hämtade våra nummerlappar och ”stämpel-pinnar” innan start. Smidigt och enkelt!

Betydligt knepigare var det att välja kläder…Det blåste kallt och varnades för regn så t-shirt kändes plötsligt inte så smart. Valde en tunn långärmad tröja i stället och vantar. Är man klen så är man. 🥶( Vantarna åkte dock av efter en halv-mil.😄)


Anna hade en kort genomgång innan vi äntligen fick springa iväg.

Loppet följde Skåneleden med några få utsvävningar emellanåt. Den är minst sagt varierande! Stigar, grusvägar, asfalt, små byar, ”djungel”, kohagar, snår, bröte, platt, kuperat, djup skog, öppna slätter, färister, stegar, grindar och obanat.jag tror banne mig allt fanns med utom möjligtvis vattenpölar och gyttja.

Första halvan var ”lätt” på så vis att den var utan bröte. Jag hade redan innan bestämt mig för att njuta och inte maxa. Inte så lugnt att jag såsade omkring men så lugnt att jag inte skulle krokna eller missa det vackra. Tog t o m lite foto!

Suveränt markerad bana!



Efter nästan halva skulle man ”stämpla in sig” innan det bjöds på ”godis-bord”!  Massa godsaker som gav mer energi!


Efter några kilometer till kom tok-backen. Lång, seg och med motvind. Tur jag gillar sånt!😀Det var värre med ko-hagen och brötet den bjöd på. Där hade jag verkligen inga snabba ben. Inte bland brötet innan golfbanan heller. Benen blev inte direkt snyggare om jag säger så och det är väl tur jag inte är en klen fotbollsspelare för då hade jag väl lagt mig ner och rullat runt av smärta.🤪🤪🤪

De sista kilometerna blev jag plötsligt lite osäker på om jag sprang rätt för jag såg inte en enda pil. Däremot de orange Skåneleds-markeringarna så jag tuffade på. Det var här “grindöppnandet” också började. Jag tappade räkningen ganska fort. Skulle ju hålla koll på vart jag skulle också och även om jag var pigg så är väl hjärnan inte den skarpaste vid slutet av sådana här äventyr. Åtminstone inte min.

Några kilometer från mål stod Anders så då visste jag att jag var rätt. Brant ner, brant upp, lite stig och sen platt väg in i mål!

Fredrik och Anna- det fantastiska paret som ordnar flera lopp/år!

Resultaten kom direkt på den stora skärmen (fördel med “stämpel-pinnar”) och allt flöt på fantastiskt smidigt. Massor av godsaker att välja på direkt efter mål och sen fick vi dessutom en varsin burgare. (Jag valde vegan förstås.) Supersmarrigt!

Jag fick även pris! Kom tydligen 3a efter ungdomarna.🥳

Det här loppet får 10 av 10 möjliga poäng!
Otroligt välorganiserat, mysigt och trevligt! Banan hade allt man kan önska sig, suverän service rakt igenom och dessutom helt galet billigt! Tack Fredrik, Laurent och Anna för ett helt otroligt bra arrangemang! 🙏🏻 Ni lyckades t o m hålla borta regnet! 😄

På vägen till Halmstad, där vi är nu, åkte vi inom Saxtorpssjöarna igen. Hur skulle jag liksom kunna låta bli. Jag är helt kär i denna (konstgjorda) sjö! 😍

Kram från Ingmarie

STHLM 5 – the full story

Vår plan var att börja guld-utmaningen på STHLM 5 kl 8.30 i går med Brunnsviken och så blev det. För alla utom mig vill säga. Mina oregelbundna jobb-tider sista tiden har (tillfälligt) satt min dygnsrytm helt ur spel. När klockan blivit 01 och jag fortfarande var klarvaken så insåg jag att det inte skulle funka med så tidig uppgång och start för mig. Några sms senare till Anna och Kajsa så var min plan ändrad. (De sov förstås.) Jag startade helt enkelt en timme senare och skippade finkaffet mellan Brunnsviken och Kungsholmen för att ha en chans att hinna i kapp dem.

Brunnsviken-rundan är ca 12 km. Jag har ju kutat den, liksom alla de andra, massor av gånger men dels var det ett tag sedan jag var i de där trakterna och dels sprang jag åt “fel” håll så det kändes nästan som en helt ny runda. Så “lättlurad” är jag!

Väskan hade jag gömt i ett buskage och tanken var att jag skulle ta buss och tunnelbana till St Eriksplan för att möta upp Anna, Fredrik och Kajsa men ingen buss kom. Eller så stod jag vid en hållplats som inte var en hållplats. Man kan aldrig riktigt veta med SL… Så det slutade med att de fick åka tillbaka för att hämta upp mig. Snacka om service! Och mer blev det! Fredrik körde som om han aldrig gjort annat än rattat runt i 08a land. Vi hade inte ens problem att hitta parkeringar. Helt otroligt!

Kungsholmen runt är ca 9 km, om man springer rätt, men babblar man för mycket och glömmer svänga blir det en kilometer till. Den metoden använde vi. Att ha sällskap gör att tiden liksom bara försvinner och jag tyckte knappt vi börjat innan vi var klara och det var dax för lunch.

Och vilken lunch! Jag har gått förbi Organico massor av gånger men aldrig ätit där. Nu vet jag att jag kommer gå dit många fler gånger för jösses vilket ställe! Allt är vegan och det var så gott att vi nästan inte kunde prata. Dessutom var detmycket mat och billigt!

Det var också ungefär då regnet kom. I rejäla doser. Det var också efter detta jag anade att min utmaning skulle komma. Har nämligen aldrig suttit ner och käkat så här för att sen börja om igen. Södermalm och Årsta var nästa etapper. 10,7 + 7,5 km med ministopp mellan för påfyllnad och, skulle det visa sig, ombyte till torra kläder.

Vi parkerade vid Eriksdalsbadet under bron vilket var perfekt för då slapp vi regnet åtminstone den lilla stunden vi stod där.

Jag vet inte om det var maten, pausen eller något annat men för mig kändes det som jag sprang utanför mig själv. Jätteskumt! Jag var liksom där men inte i kroppen. Den sprang dock så helt borta kan jag ju inte ha varit. Det regnade precis hela tiden och jag och Anna lyckades bli extra blöta när några bilar passerade vägens regnpölar exakt när vi var i jämnhöjd. Tur det inte var is-vatten….

Fredik inte bara sprang, hittade kaffe-barer och körde runt oss. Han fotade en massa också!

Mitt jobb i bakgrunden!

Efter det där 19 km-badet blev det torra kläder (igen) och finfika vid Maria-torget på Johan & Nyström.

Kaffe med havremjölk alltså! Och kaka! Hur kan man leva utan det?

Nu var det bara Djurgården kvar. Knappt 9 km. Lite stelt var det allt i början och jag fick åter igen den där känslan att jag var “utanför mig själv”. Men sprang gjorde jag. Hela vägen och vi ökade t o m lite på slutet!

 

Känslan av att vara i mål var minst sagt härlig!

Och naturligtvis blev det en sprada. Har aldrig gjort det på Djurgården innan så hur skulle jag kunna låta bli? Mina vänner var lite tveksamma men otroligt lättövertalade! Vet till 100% att de inte ångrade sig för man gör faktiskt aldrig det!

Sen var det bara avslutningen kvar. Efter ca 48-49 km (beroende på vems klocka vi kollade på) var maten och myset på vego-haket Chutney obeskrivbart! Anders mötte upp och även om han inte kanske blev direkt sugen på att haka på någon annan gång så blev han inte avskräckt. Lyckan och glädjen hos oss gick liksom inte ta fel på!

Denna dagen är en av de jag alltid kommer att minnas. Vilket äventyr och ffa vilket sällskap! Tusen, tusen tack Anna, Fredrik och Kajsa! Utan er hade detta nog aldrig ens blivit av och det hade ju varit helt fruktansvärt sorgligt!

I dag känns kroppen nästan löjligt pigg, måste ha varit all mat och kaffet, men jag nöjde mig med lite vattenlöpning i Söderbysjön. Det kommer ju fler spring-dagar! Och fler lopp!

Nu sitter jag på tåget söderut för nya äventyr och upplevelser. Livet alltså! Så himla fint!

Kram från Ingmarie

STHLM 5

Vi klarade det! Fem rundor i Stockholm på en dag. Brunnsviken, Kungsholmen, Södermal, Årsta och Djurgården. Totalt visade min klocka 49 km.

Att Anna, Fredrik och Kajsa skulle klara det visste jag men jag var mer osäker på mig själv. Har inte kutat så här långt sen förra hösten någon gång. Men det gick bra! Trots att jag “försov” mig. En utförlig “race (och mat)-rapport” kommer i morgon.

Kram från Ingmarie

Privilegium och några podd-tips

Den här sjön alltså.  Den är utan tvekan en av de vackraste och bästa ”swimming-pooler” jag vet!

Jag älskar dess skiftningar och nyanser oavsett årstid men just nu är den absolut som vackrast.
Simma här är en ynnest och ett stort privilegium!

Ett annat privilegium är det där att få betalt för att springa. Just denna klassen på onsdagar är bara tillfälligt och är slut nästa vecka (kör ju inne under höst-vinter-vår) och extra lyxigt är det förstås när solen skiner. Bjöd på ett backpass i dag och den som inte blev trött fick helt enkelt skylla sig själv.🤪

Jag vill också rekommendera (ännu) några podd-avsnitt från min favvo Rich Roll.

Ett är avsnittet med Hellah Sidibe.  Han är mannen från en fattig by som kom till USA för att bli proffs-fotbollsspelare men pga bl.a visumproblem så började han i stället springa mer och mer. Nu har han bl.a sprungit över 1500 dagar på raken (minst 5 miles/dag) och kutat över USA som den förste svarta personen och han gjorde det på 84 (!!) dagar. Helt plantbased. Hans inspiration och livsglädje smittar så var beredd på att det kan dyka upp (nya)  idéer även i din skalle.

Ett annat avsnitt är det med Mary Cain. Det var hon som sprang i Nikes team i Oregon med coach Alberto Salazar. Hon var bara 16 år när hon kvalade till OS men i stället för att bli världslöpare bröts hon ner av Nike-teamet och “försvann”. Tills nu. Ett oerhört gripande avsnitt men ändå fullt av hopp.

Jag har även lyssnat på några “Sommar” och har bl.a gillat Fredrik Steen och Peter Jöback. “Problemet” när man börjat lyssna på Roll är att man blir ganska kräsen. Ytligt snack gör liksom att jag tappar intresset. Jag vill ha djup, intressanta ämne, kunskap och liv i det jag lyssnar på.

Har du några podd-tips?

Kram från Ingmarie

 

 

Makalösa dagar

Jag har nästan tappat räkningen på hur många soldagar vi haft nu. Kanske är det som kompensation på alla de dagar vi inte hade det i slutet av förra året.
Härligt är det i alla fall! Och nu när det är så kallt gillar t o m jag snön. Den lyser verkligen upp även sent på kvällen när jag lämnar jobbet. (Samtidigt försöker jag förtränga hur det kommer bli när allt ska bort…😱)

Jag njuter verkligen av ljuset! Vilken skillnad det gör på både energin och humöret. I alla fall för mig! Fick sällskap av Fredrik och Malin på löpturen i går. Härligt! På köpet fick jag lära mig en ny väg!

I dag sprang jag till gymet och enda biten som är skrot är sista delen på Södermalm. Is, is , is gömd under lager av lös modd. Att det får vara så är obegripligt. Borde inte det vara olagligt?😳

Men skogen är fin!

Att träna med PT innebär ständigt nya utmaningar, det är ju liksom lite det som är grejen, och nu är fokus explosivitet och tung styrka. Det där med explosivitet är inte min starkaste sida om jag säger så… Stackars Rafael har nog aldrig sett en långsammare dam (försöka) spänsthoppa. 🤪Å andra sidan finns det en oändlig utvecklingspotential! 😁

Och ja, jag tycker det superskoj!
Liksom jag tycker det är superhärligt att kallbada/simma. Egentligen är det nog hela proceduren. Koka te, bylta på sig, promenera ner till sjön, hacka hål i isen som i dag, sitta där i vaken (4-5-6 minuter beroende på vad känslan är) och sen ta på sig och dricka det där teet i tystnaden och lugnet. Enda som hände var att en skidåkare gled förbi. För övrigt var det bara jag där. Så fridfullt, vackert och stillsamt.❤️

Jag är verkligen lycklig när jag gör det! Så där så det bubblar i bröstet. Under de där stunderna har jag verkligen noll bekymmer i världen och kan inte ens stava till varken stress, oro eller planering. Måste vara en av de bästa återhämtningsmetoder ever!😍🙏🏻

 

BYO

I flera länder kan man nyttja BYO, dvs Bring Your Own, med syfte att man alltså tar med sitt eget vin/sin egen öl när man går ut och käkar. Ganska bra grej egentligen. Inget slängs ju faktiskt då. Precis som med doggy bag. Jättesmart grej!

I dessa tider har BYO fått (minst) ännu en innebörd. Åtminstone på Sats är alla mattor borttagna så går man på t.ex yoga/Body Balance så tar man helt enkelt med sin egen matta. Jättebra ju! Förutom möjligtvis de gånger jag redan har en multistor trunk med träningsgrejer… Då längtar jag ännu mer efter att det ska bli lite mer som vanligt igen. Å andra sidan tror jag aldrig det blir det igen.

Springa ute är hur som helst fortsatt säkert när det gäller smittorisk. Även om man kutar med en kompis hyfsat nära och ger varandra en liten snabb kram när man skiljs åt. Jag körde en liten extra runda för jag ville dra på men annars höll jag och Fredrik ihop hela vägen runt fina Flaten.

Och den, Flaten alltså, kan man ju sprada i också! Det sägs att covoid 19 trivs i kyla men jag är faktiskt tveksam till att det finns i just de sjöarna jag hoppar i. Det är ju faktiskt inte så troligt att någon med viruset badat just där jag är. Eller att någon badat där ö.h.t förresten. Vilket jag ju tycker är extremt märkligt för jag är helt säker på att folk skulle vara både friskare och gladare om de gjorde det. Fredrik var tveksam före men du skulle höra honom efteråt! Gladare än glad och kvittrade som en lycklig pippifågel!

Kram från Ingmarie

 

Olika slags sekundrar och intervaller

30 sekunder kan vara väldigt långt men också väldigt kort. Allt beror på vad man gör. Du som vet vet…

Gjorde också en hel radda med löpskolnings-övningar. Helt klart är även det en färskvara. Men kul var det! Och ännu roligare var det att ha finfint sällskap av både Veronica och Fredrik i bassängen. Långa intervaller med paddlar som gjorde gott för (och med) musklerna. Gott om plats fick vi med!

Avrundade med riktigt god mat på ett (ganska) nytt Falafel-hak på Ringen. Väldans gott!

Dessutom undkom jag ovädret som drog in senare på dagen. Det gjorde inte Anders…

Kram från Ingmarie

 

Saker som trots allt är väldigt bra

Det är lätt att deppa ihop och känna hopplöshet just nu. Inte konstigt såklart. Att kanske behöva se någon nära vara sjuk, inte kunna besöka vem man vill, mista sitt jobb, se sitt livsverk försvinna, vara orolig för sin egen/andras hälsa eller känna sig begränsad är tufft för vem som helst! Jag är inget undantag men jag känner mig ändå ganska ok. En grej jag gör är att jag undviker media så gott det går för tro mig, det är mycket skrämselartiklar som enbart är till för att locka läsare. För mig räcker det gott med att jag håller mig uppdaterad så jag kan sköta jobbet och har hyfsad koll på utvecklingen/avvecklingen.

Sen försöker jag fokusera på allt som är bra. Det är inte enkelt men allt räknas!
Jag är t.ex extra glad och tacksam i dag över att jag har en mamma som fyller år och en lillebror som kommit hem efter x antal veckor i karantän i Australien. Liksom jag är glad och tacksam över att ha Anders, resten av min familj, mina vänner, ett hem och ett jobb. Miljön verkar må bra av det minskande resandet, uppfinningsrikedomen för att sköta sitt jobb är enorm och jag inbillar mig att människor är ute och rör på sig mer. Fast det är kanske just bara inbillning?

Jag är också glad och tacksam över två riktigt bra träningspass. De var dessutom hårda som attan. 100 min löpning i olika zoner i iskalla vindar (vem uppfann egentligen just isvindar?) och ett sim-intervallpass Att det sistnämnda blev så bra tackar jag Fredrik för.

Vad är du glad och tacksam för just nu?

Kram från Ingmarie

Bästa alternativet

Märklig känsla att jag bara för 5 dagar sen var i skön värme och mådde hur bra som helst för att nu frysa och mest känna mig less. Jag vet, det är lyx”problem”, men jag är verkligen less. Särskilt på blåsten. Den är så jämrans kall att jag liksom dör inuti och jag har oerhört svårt att hålla livsgnistan vid liv så den inte helt slocknar.

Att träna hjälper massor, åtminstone en stund, och jag är tacksam jag orkar ta mig ut även om jag tycker det är skittråkigt. Alternativet är nämligen ännu tråkigare. Visst sken solen på löpturen men det kändes mest trögt och oinspirerat.

Simpasset gick bättre och det som är bra i dessa galna corona-tider är att det är gott om plats även en söndag. I normala fall är man liksom inte på E-badet mitt på dagen en helgdag om man slipper. Det är liksom som att be om att bli frustrerad. Men inte i dag alltså!

Jag, Anders, Fredrik och Carola gjorde sen en liten picknick-utflykt vid vattnet och emellanåt, när vinden tillfälligt höll sig lugn, var det riktigt härligt! Och sällskapet var oavsett det absolut bästa!

Det kommer att vända och bli varmt, skönt och härligt igen. Det vet jag ju. Tills dess är det bara att kämpa på och härda ut.

Kram från Ingmarie

Värme i kylan

Jag förstår mer och mer att de där supermodellerna och stjärnskådisarna verkligen är värda sina pengar för att göra film och fota ute i snöyra, kalla vindar och några ynka plusgrader kräver sin kvinna.  Och man. Å andra sidan har de väl både någon som klär på och av dem, serverar varma drycker och sätter på en värmelampa om det behövs. Vi höll ut länge, jag och Joachim på TOT, utan någon sån lyx men till slut fick vi ge oss. Det blir liksom inget bra när fingrarna slutar samarbeta med fotografen och modellen fryser så hon hackar tänder. Fortsättningen får bli om några dagar då vi tinat upp igen.

Men kul var det och bra blir det! Kanske inte min insats men själva grejen som sådan är snorbra! Stay tuned!

Bastun efter vattenlöpningen med delvis sällskap av Fredrik har nog aldrig varit ljuvligare. För att inte tala om den värmande goda vego-maten på Mahalo och den ännu mer värmande stunden med Karin.

Kylan tär på mig både fysiskt och själsligt. Det är inget nytt, och såklart en bagatell med tanke på världsläget, men likväl något som jag verkligen vill undvika. Därför är det en väldans tur att jag har roliga saker som detta, och så underbara vänner, för annars hade jag hamnat i “det svarta hålet” inom 3 sekunder.

Kram från Ingmarie