Search Results for: king of the

King of The Hill och mitt dyraste toa-besök ever

När jag gick och la mig i går kväll trodde verkligen jag skulle somna bums för jag var snortrött. Men tror du jag gjorde det? Icke! Kl 02 var jag fortfarande vaken och funderade allvarligt på att ställa in hela långpass-äventyret. När larmen (ja, jag hade två) tjöt 04.45 då sov jag minsann. Men det är som jag konstaterat 18 miljarder gånger innan. Det där att gå upp i snorottan är inte min grej. Något i skallen slår slint helt enkelt.

Men jag tog mig upp, åt min frukost och körde iväg de 7-8 milen till Los Lunas och El Cerro de Los Lunas preserve där loppet skulle gå. Jag kom i perfekt tid för att få en bra parkering, hämta ut start-kitet och göra allt det där man behöver göra innan ett långpass med nummerlapp på magen.

Så där tidigt (starten var 7.30) är det oftast fortfarande väldigt kyligt här in the desert. Funderade ett tag på att behålla mössan på men vis av erfarenhet så avstod jag klokt nog. Dock behöll jag pannbandet på hela vägen men inte för att jag frös utan för att jag var klantig. Återkommer till det.

 

Försökte värma upp genom att jogga lite. Benen var som gjutna i bly. För lite sömn, kallt och blyben. Det kunde ju onekligen ha börjat bättre. Jag visste ju dessutom vad som väntade…Berget må se ut som en liten kulle på avstånd men jag lovar att det är den inte.

Banan går alltså upp till toppen via slingrande stigar av olika vidd med hårt packad sand, extremt lös sand och stenar i olika storlekar. En del stigningar är så branta att man måste gå. Både upp och ner. Väl uppe bär det sen av neråt på andra sidan och där är det i princip bara djup sand. När man kommer ner är det lite böljande sten/grusväg innan man kutar på en liten asfaltsnutt till vändningen. Sen är det samma väg tillbaka plus en liten extra krok för att få ihop de där 21 km. Att tillbakavägen skulle bli den stora utmaningen hade jag begripit. Kuta uppför efter en lång brant nedförslöpa är alltid jobbigt och det blir då inte enklare av att det är brant uppför i djup sand! Lägg där till att allt sker på mellan 1400-1700 m ö h.

Men vi tar det från början. Starten gick och som alltid rusade en del. Jag tog det skitlugnt. Kroppen var seg som gammalt snor, benen fortfarande gjorda av bly och andningen ska vi bara inte tala om. Det var så där illa så jag trodde jag skulle behöva bryta redan efter en (amerikansk) mile. Men jag fortsatte. Såg till att helt köra mitt eget tempo trots att ”alla” kutade om. Märkligt vad man kan inbilla sig för riktigt så illa var det ju inte… Efter den första riktiga stigningen började det lossna, Jag hade egen vattenflaska med mig så jag skippade att stanna vid kontrollerna. Vid mile 3 hade jag hittat flytet och ner till vändningen gick det som tjohejsan. När värmen kom hade jag tagit av mig pannbandet men fick då även med ett hårspänne. Flaxande hår i ögonen funkar inte för mig, särskilt inte på teknisk trail. så det var därför jag sprang vidare med pannband trots att det var på tok för varmt. Klantigt att inte ha ett bättre hårspänne, jag vet.

Sen blev jag kissnödig som attan. Vid vändningen kunde jag inte tänka på något annat och eftersom där var en bajjamaja hoppade jag snabbt in och gjorde det jag skulle på ny rekordtid. Men inte tillräckligt snabbt visade det sig sen. Jag visste att jag låg sjua här och även om jag egentligen inte brydde mig så ville jag ju helst inte bli omsprungen. Så kom jag ikapp en tjej. Sprang förbi i djupsanden uppför. Sen en till. Fler och fler kroknade på tillbakavägen. Även killar. Jag tog mig förbi en hel bunt bara genom att gneta på och jag kände mig urstark! Långa sega backar är verkligen min grej. Då kommer min traktor i gång! Särskilt efter att ha övat på trailsen här. När det gick nedför igen flög jag. Borta var blybenen och segsnoret! Jäklar vilken känsla det är!
När det var ca 2 miles kvar kom jag i kapp och förbi en tjej till och såg att avståndet till hon jag sett hela tiden framför mig minskade hela tiden. Jag var nu fyra och tänkte att jag kör och ser hur länge/om det håller. Trea hade ju varit nice med tanke på att det var prispengar till topp tre. Snacka om pengavittring och hur ha-galen man kan bli… Men $100 är en del. Åtminstone i min värld. Tjejen var trött, hon gick i alla uppförsbackarna, så jag matade på. Ett par hundra meter innan mål var jag i fatt och förbi och kom trea i mål. Men nu hade vi ju chip och enl dem hade hon startat 5 sek. efter mig och jag var bara 4 sek. före henne i mål. Med andra ord kom hon trea med en sekunds marginal. Hade jag inte behövt göra det där bajjamaja-besöket hade jag alltså varit lite rikare just nu och ffa väldigt mycket mindre irriterad. För ja, det är klart jag är besviken. Hur ofta är man liksom så nära extra $$$?

Men, men. Det är som det är. Chip är rättvist på det viset men nästa gång ska jag banne mig starta långt bak. Banan är superfin, loppet var välorganiserat och jag både vann och satte banrekord i min åldersklass.

 

Det serverades pannkakor och burritos efteråt men ingen vegovariant. Trist. Och jag vet inte varför men stämningen var liksom inte särskilt familjär om jag jämför med andra lopp jag kutat här. (Och det är trots allt en hel del.)  Lite arrogant attityd på något vis. Synd. Eller så var det jag som inbillade mig.

Väl hemma igen slappade jag en stund i solen (efter att jag ätit ”riktig” mat) och kom fram till att jag såklart är nöjd med loppet, känslan och över att min kropp och knopp är så starka! Jag är ingen King of the hill men jag är banne mig en Queen of the hill!

Har även köpt ett halvt dussin bagels som present till mig själv samt vattenlöpt och hängt i hot poolen tills jag var alldeles mjuk och genomsvettig.

Så här tänker jag. Man får vara besviken och gnälla när man upplever att det är så. Men bara ett tag. Sen får man skärpa till sig och inse hur bra man har det, hur mycket fantastiska saker som sker i ens liv varje dag och att få saker är värda ödsla negativa tankar på. Särskilt inte en löptävling. Inte ens när man missar $100 med en sekund.

Kram från Ingmarie

 

Elakingen goes Sommarcup

Som tack för att jag får låna min (klubb)kompis Marias mysiga lya så dror jag med henne på alla möjliga och omöjliga träningspass. I dag fick hon t.ex. ett 90-minuters löp/back/teknik-pass.
Före frukost.
Det var väl snällt? 🙂

Men jag är faktiskt inte genomelak så jag drog även med henne till Spis & deli där vi glufsade i oss en gigantisk frukost. Jag valde bl.a en smoothie med det passande namnet ”Grön styrka”. Äpple, spenat, ingefära och avokado.
S-å-g-o-d-a-t-t-j-a-g-n-ä-s-t-a-n-d-o-g.

IMG_5076
IMG_5077
Om det var den där drinken, de tre kopparna kaffe eller att jag jobbade som en gnu hela eftermiddagen som gjorde att jag blev attans pigg på kvällen låter jag vara osagt, men när vi drog igång sommarens första Sommarcup kunde jag omöjligtvis ta det så lugnt som jag tänkt från början.
”Sommarcupen” innebär att man kan testa ett fullt triathlon, duathlon, swimrun, bara simma/springa/cykla eller hur man nu vill kombinera ihop det hela. För den som vill finns tidtagning och vem som helst får vara med.

IMG_5088cup6
IMG_5087cup5
IMG_5086cup4
IMG_5078cup1

Instruktioner är superviktigt oavsett var man simmar men särskilt i vatten som är strömt och där det rör sig både kanotister och båtar.

Instruktioner är superviktigt oavsett var man simmar men särskilt i vatten som är strömt och där det rör sig både kanotister och båtar.

Olika huvudvarianter på Maria, Therese och mig. :-)

Olika huvudvarianter på Maria, Therese och mig. 🙂

IMG_5079cup2

När så här många glada, pigga och förväntansfulla atleter samlas så dras jag med direkt. Energi ger energi och trots att jag var den enda som körde swimrun så hade jag hur skoj som helst. En del fortsatte att simma, en del cyklade iväg, en del sprang direkt efter simningen och en del hejade. Solig kväll = mycket folk ute och jag kan nog sätta min ena lilltå på att ingen missade mig när jag sprang runt och i Nissan i en absolut ologisk ordning.
Men jag tänker som så att det är lika bra att Halmstadborna vänjer sig så jag hade på mig hela munderingen redan när jag gick ut från lyan och ställde mig i hissen.

IMG_5080
Min plan var att jogga dit 5-10 min. och sen simma ca. 20-30 min. i Nissan.
Den där ån är lurig som fasiken för den är inte bara kolsvart, den är även vansinnigt ström och passar man sig inte är man snart någon helt annanstans än dit man tänkt sig. Motströms är det dessutom skitjobbigt (förstås) men medströms känner t.o.m jag mig snabb!

IMG_5094cup7
IMG_5098cup8
IMG_5099cup9
IMG_5091cupsista1
IMG_5092cupsista2

Jag kände mig riktigt stark och simningen funkade bättre än väntat. Nu hoppas jag bara att jag inte bränt för mycket krut för i morgon kommer världens bästa Anna hit och hon lär inte nöja sig med att hänga i soffan. Inte jag heller när jag tänker efter. 😉

Kram från Ingmarie.

P.s. Extra tack till xtrabrorsan Henrik som fotade! D.s.

Vad var det jag sa och ett av alla dessa val

Jag hade rätt för vad var det jag sa (skrev) i går? Att senast i dag skulle solen skina igen och det har den verkligen gjort!

Ända tills den gick ned igen.

Högst uppe på berget är det dock snö. Ser du det?

I morse var det dock ruskigt kallt. Det var t  o m snö (!!!) på min bil! Inte konstigt jag tog på mig en massa kläder fastän jag borde ha lärt mig hur det blir när solen kommer fram vid detta laget…

Från början hade jag en svag fundering på att kuta det där King of the hill men så sansade jag mig och tänkte till lite. (Jodå, det händer! haha!)

Dels är det en bit att köra, dels var det snortidigt, dels var det dyrt (som allka lopp och allt är här nu) och dels skulle det innebära att jag skulle bli sliten och därmed kanske inte kunna göra och träna det jag vill på ett tag.

Så jag valde annat. Började med 3 x 10 min på trailsen nere vid floden i stället. De är inte helt lättsprungna för kurvorna är ibland över 90 grader och bitvis är det lös sand.

Redan efter halva den första kokade jag för då hade solen helt kommit genom molnen. Ljuvligt!
Intervallerna var tunga ,men jag höll i alla fall hyfsat jämn fart. Har fortfarande lite svårt med höghöjden. Det går superlätt i början men sen tokdör benen. Jag återhämtar mig i alla fall blixtsnabbt så det är positivt!

Drog direkt till gymet och körde igenom kroppen. Mycket folk men det är aldrig någon trängsel och det är liksom alltid både tyst och lugnt. En anledning till det är att det inte är någon musik o ch en annan att det är stora ytor med heltäckningsmatta. Jag tokgillar det!

Avslutade lördagsfesten med poolrun och jaccuzzi.

Så jag väljer att tänka att jag gjorde rätt val. Det är ändå snart dax för nytt lopp!

I natt blir det förresten sommartid här. Hoppas jag vaknar i rätt tid så jag inte missar min frukostdejt!

Kram från Ingmarie

Pino

Min ursprungliga plan var ett lugnt pass så platt som möjligt efter gårdagen för benen var snortrötta. Men du vet hur det kan vara i livet. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Benen ville nästan inte bära mig uppför den första backen. Den som är redan efter 100 meter och alltid får mig att fundera på om jag ska börja med bowling, eller i alla fall vandring, i stället. Inte ens mina nya skor hjälper för sånt men det var åtminstone bra mycket bättre studs i dem än i de gamla!

Jag hade en bra runda i skallen men så kom jag till stigdelningen och jag vet inte vad som flög i mig för jag fortsatte på denna Pino trail som går rakt upp i himlen. Eller nåja, kanske jag överdrev en smula…

Det går verkligen bara upp, upp, upp men jag gnetade på. Tog det väldigt lugnt och bara njöt av att vara där.

 

Det är en ruskigt rolig stig som slingrar sig inte bara uppåt utan även hit och dit så där så man verkligen hela tiden vill se vad som är bakom nästa kurva. Fram och tillbaka är den ”bara” 15 km men jag kom inte hela vägen upp pga snö och is. Faktum är att jag aldrig varit hela vägen upp just därför. Så kan det vara i mars på 2300m ö h t.

Så jag vände och tog mig ner igen och gjorde en extra liten krok bara för att jag kände för det. Det blev en söt liten krummelur och sockertopp, eller hur?

Jag blev ganska trött på slutet men tror det ffa berodde på att jag inte hade vatten med mig. Även om man inte svettas så verkligen suger höghöjd vatten ur en på något märkligt vis.Projektjobbet jag håller på med just nu gjorde mig inte direkt piggare, det är mycket lyfta/bära/klättra och kvällens Barre-yoga fusionpass gjorde mig förvisso mjukare i kroppen men har garanterat också gett mina ben ännu mer träningsvärk.

Ändå sitter jag och funderar på om jag ska anmäla mig till detta igen.

Hjärnan alltså. Den är verkligen galet tokig ibland!

Kram från Ingmarie

Påsk-helg

De flesta tycker antagligen inte alls som mig för jag tycker det är ganska skönt att denna påsk-helg snart är över. Den har varit väldigt tung, svettig och slitig.

I går höll jag på att helt rasa ihop av syrebrist och blodtrycksfall. Har man redan lågt blodtryck blir det nämligen inte särskilt mycket bättre av att vara instängd bakom både en mask och ett visir. Syrebrist skapar blodtrycksfall. Att det är ohälsosamt att ha det på timme efter timme kan väl de flesta räkna ut men exakt hur illa det är vågar jag nästan inte fundera på. Det finns många forskare som menar att det kan ge både hjärnskador och ffa sämre immunförsvar. En del menar även att det inte ens hjälper för att förhindra smitta. Särskilt inte för allmänheten. Med tanke på hur mycket kommunalt jag åker så vågar jag påstå att de allra, allra flesta gör mer skada än eventuell nytta med sina munskydd. Jag kan köpa att det behövs i vissa situationer, ffa för oss som inte kan hålla avstånd, men för de flesta är det mest meningslöst. Dessutom sjukt både dyrt och miljöförstörande. Tre miljoner (!) munskydd slängs varje minut! Det är ju helt sinnessjuka siffror! Själv har jag aldrig munskydd privat. Så fort jag går utanför salen åker det av och när jag får gå hem åker även mössan av.

Men nog om det.

Jag andas desto mer frisk luft när jag är ledig.’

I går blev det i skogen tillsammans med Kari och Sälka.

I dag med mitt eget sällskap. Inklusive en sprada. Så härligt! Jag tror det är snudd på två-siffrigt i vattnet nu!

Hur har din påsk-helg varit?

Kram från Ingmarie

 

Vattenlycka och podd-tips

Jag vet att jag inte är en bra ”referens! men den som tycker det är kallt i vattnet nu har utan tvekan någon slags temperaturfel i kroppen. Det är bassäng-varmt! På riktigt! Om det är därför den där ”badklådan” redan infunnit sig vet jag inte (det kommer ju från fåglarna)) men mig verkar de tack och lov inte gilla. Eller så beror det helt enkelt bara på att jag är på djupt vatten och där finns de tydligen inte. Hur som helst så blev det två simningar + vattenlöpning i dag i fina Flaten. Hur skulle jag liksom kunna låta bli?

 

Lunchen blev också där. Snabbt, hemmagjord, plantbased och supergod! Massor av fina mikro- och makro-nutrients.

Jag lyssnar en hel del på poddar. Perfekt till och från jobbet, när jag slöar i solen och ibland även när jag målar. Dock aldrig när jag tränar. Det är som jag inte kan koncentrera mig på båda sakerna samtidigt. Eller så är det som min vän och legend Toby Tanser berätta kenyanerna gör när han var med i podden Run to the top. Mycket bra avsnitt!

En klassiker är förstås Sommar i P1. I år har jag hittills bara lyssnat på Greta och Tegnell. Båda rekommenderas!

En annan favorit är Dr Rangan Chatterjee´s ”Feel better live more”.

“Health has become overcomplicated. I aim to simplify it”

In this podcast, we hear stories from leading health experts and exciting personalities who offer easy health life-hacks, expert advice and debunk common health myths giving you the tools to revolutionise how you eat, sleep, move and relax. Hosted by Dr Chatterjee – a GP with over 16 years’ experience, star of BBC 1’s Doctor in the House and author of The 4 Pillar Plan – Feel Better, Live More aims to inspire, empower and transform the way we feel. When we are healthier we are happier because when we feel better we live more.

Många bra avsnitt och intressanta diskussioner!

Min favvo fortsätter dock att vara Rich Roll.

Om det är någon ”kändis” jag skulle vilja träffa live så är det honom! Hans levnadshistoria är snudd på ofattbar men hans förmåga att intervjua, föra levande och intressanta diskussioner med otroligt varierande gäster är både unik och fantastisk!

Each week Rich delves deep into all things wellness with some of the brightest and most forward thinking, paradigm busting minds in health, fitness, nutrition, art, entertainment, entrepreneurship & spirituality. Intimate, deep and often intense, these are not interviews. They are conversations. A weekly aural dance designed to provoke, educate, inspire and empower you to discover, uncover, unlock and unleash your best, most authentic self.

Trevlig lyssning!

Kram från Ingmarie

Annorlunda (Knysna-)äventyr…

Efter (för) mycket asfaltsnötande så kände jag att hela jag ville ut i skogen. Efter en hel del velande eftersom Anders fortfarande är krasslig åkte jag till Goldfield State Forest och ”The circles in the forest”.. Det jag läst om stället verkade lovande. En halvtimme tog det att ta sig dit (med bil) på mindre och mindre vägar. Sista biten var verkligen ”a rouge road”. Här är det oftast olika pris för inträde oavsett vad det är beroende på om man är local eller turist och det är alltid mångdubbelt dyrare för de sistnämnda. Hade jag vetat innan hade jag högst troligt inte betalat de ca 140kr ( per person!!!) det kostade men nu gjorde jag det.

Vägen från parkeringen till själv starten  började med en rejäl uppförsbacke. Tog mig över en kvart uppförsgnetande bara att komma till själva info-skylten. Jag hade siktat in mig på en 9- km trail och tänkte att jag kunde kanske ev köra den två varv alt. ta 3:an också. Redan efter 500 m började jag tvivla. Stigen var belamrad av (hala) rötter och spång. Efter en km. (det var välmarkerat var 500-ade meter) funderade jag på att vända men du vet det där med ”hoppet är det sista…” Efter 1,5 km hade jag bestämt mig för att bara ta 3:an och sen fortsätta på den vanliga grusvägen istället. Därmed missade jag både vattenfall och bad för det var på 9:an det fanns.

Har ingen aning om vad detta är men färgen är fin!

Att jag tog mig igenom utan att vurpa är ett mirakel i sig! Sån t här underlag är inte min grej. Jag tycker inte ens det är kul. faktum är att jag blir uttråkad ganska snabbt. Dessutom tyckte jag att springa solo i en regnskog långt bort i ett främmande land fick räcka som äventyr…

Grusvägen var helt ok och backarna både många och härligt långa men till slut vände jag för även den blev för knölig för att jag skulle tycka det var kul.

Jag sprang tillbaka till starten och påbörjade istället ”cykelvarvet”. Jättefint!

Jag tror det hade gått väldigt mycket snabbare att kuta det 22 km varvet än de dryga 18 jag gnetade ihop.

Men men. Jag fick rasta av mig i skogen och jag fick se Dalene Matthee Big Tree & Memorial. Trädet är (ca) 800+ år gammalt och över 40 m. högt. Författaren Dalene Matthee dog oväntat av en hjärtattack 2005 och eftersom hon älskade detta ställe fick trädet hennes namn.

Resten av dagen har vi fått erfara både hur sjukvården och polisen funkar.

Det första var för jag tyckte Anders inte blivit mycket bättre. Via SOS international fick vi snabb och effektiv hjälp.

Polisen gick vi till pga de stulna navkapslarna. Det var som att hamna i en väldigt gammal (och dålig) film. I över en timme var vi där för att förklara, skriva alla uppgifter såsom adresser, vem som parkerat, yrke, tidpunkt o.s.v som polisen sen i sin tur skrev för hand på (minst) 10 olika papper, plus dubbletter. Efter att allt lästs igenom och signerats lades de i en slags mapp som vikts typ 8 gånger efter särskilda linjer från att ha varit ett gigantiskt ark. Något ärendenummer fick vi inte för det skulle någon annan snubbe göra ”sen”. Allt detta ska sedan skickas till Kapstaden via snigelposten. Det är nästan så jag tror de skojade med oss…

När vi äntligen var tillbaka i lyan så hade strömmen gått igen. Det börjar tydligen bli mer och mer vanligt i Sydafrika med något de kallar för ”loadshedding” vilket betyder att all ström (med några samhällsviktiga) undantag) stängs av för att de ffa akut behöver restaurera vissa kraftstationer. Så under flera timmar, ibland flera gånger/dygn) är hela stan nedsläckt. Det har hänt oavsett var vi varit och gäller tydligen i hela landet.   Som det stod i vår info-bok här i lägenheten:  ”giving the term ”Darkest Africa” way more meaning….”

Kram från Ingmarie

Veckans tänkvärda

Life is made up of lots of little moments, and it’s about living each moment to the fullest.

From Trish Porter Topmiller’s book “King Here”.

 

 

Två dagar på raken…

…har jag haft sällskap av allra bästa Ulrika i och runt Hellas-sjön.

I går mest i och med en tidig start så jag skulle hinna till jobbet. Ljummet och guppigt vatten och alldeles, alldeles underbart. Ulrika som är en riktig Super-woman sprang dessutom både dit och hem från Södermalm. Jag fick nöja mig med att cykla genom skogen. Men bättre än inget och absolut jättebättre än ex. bussen eller tuben.

I dag skulle jag egentligen varit ledig och på väg till Halmstad men det blir som bekant inte alltid som man tänkt sig.🤪

Superkris på jobbet så det blev till att jobba extra. Jag kunde dock komma lite senare så vi hann med ett härligt swimrun-pass innan. Det var en sån där dag när naturen var så vacker att det liksom gjorde ont i ögonen. (Tyvärr inga bildbevis. Du får använda fantasin. Tänk bara på gröna skogar, fågelkvitter, klart vatten och blomdofter så vet du exakt. )

Vi sprang och simmade. Sprang och simmade. Sprang och simmade. Benet funkade ok men inte bra och jösses vad både det och det andra benet var tunga. Och långsamma. 😱

Men Ulrika är snäll och har stort tålamod så mitt ben bestämde farten. Som ”tack” drog jag henne i simningen.

Inte nog med att sällskapet var det bästa. Hon bjöd på gofika också! 😍

Sen kan jag konstatera att jag fick jobba på extra bra på extrapasset. Multitasking är bara förnamnet. 🤪

Men nu är jag ledig flera dagar på raken och det ska bli väldans skönt. Målet är att inte ha något mål. Jag ska bara go with the flow och göra en sak i taget.

Kram från Ingmarie

Rio Grande trail

Minns du när jag var i The Botanical Garden för ungefär en månad sedan och sa att nästa gång jag kom dit då skulle jag testa trailsen där. Well, i dag var den dagen!

Jag hade ganska höga förväntningar efter allt jag läst och hört om området. Hittills har ju dessutom alla andra delar av det gigantiska trailsystemet vid Rio Grande som jag kutat på varit 100% outstanding! Det är garanterat platt överallt där så är man sugen på backar är det väl kanske inte bästa valet. Då är de triljoner trailsen vid Sandia mountain klockrent. Där är det garanterat oplatt. En sak de dock har gemensamt är att det är i princip omöjligt att springa vilse. Floden, alternativt berget, är idiotsäkra landmärken att följa. Däremot är den ändå väldigt enkelt att kuta för långt. Dels för att trailsen ju liksom inte går rakt någonstans. Man kan tro att man snart är framme men vips tog stigen en annan riktning och man får en väldans omväg/extrasväng. Och dels för att när man kutar på dem så försvinner både tid och rum för att det är så fint! Plus det där klassiska att man vill se vad som är bakom nästa krön. Och nästa och nästa och nästa och nästa och.. Ja du fattar! Så blev det i dag. Det tog 45 minuter innan jag ens kollade på klockan. Så där rök den timmens planerade löptid. Jag skulle ju tillbaka också.🤪

Så vackert, rofyllt och energigivande. A true bless!

Men jag hoppade över att besöka The Botanical Garden igen även om jag är säker på att det är magiskt fint där nu. Jag var helt enkelt för snål för tvärtemot förra gången så kostade det pengar och jag hade heller inte riktigt tid att strosa omkring där. Men bara vara utanför är härligt!

Vattenlöpning i en bassäng är väl kanske inte lika varken vackert eller lustfyllt men man springer åtminstone inte varken omvägar eller vilse…Däremot kan man hamna i ett magiskt mindfullness-flow så det blev längre än tänkt även där. Gott så!

Kram från Ingmarie