Trots att jag har höjdskräck så älskar jag berg! Särskilt när de är omgivna av vidder! Då känner jag mig både trygg och fri! Bergen i t ex Schweiz är fantastiska men efter en vecka omgiven av dem känner jag mig instängd. Fråga mig inte varför men det finns säkert någon bra bokstavskombination även för den “åkomman”.
Här finns massor av “fria” berg. Ett av dem ligger i El Cerro de Los Lunas Preserve. Ca 80 km söder om Albuquerque och strax utanför Los Lunas. Jag hade läst att den skulle vara utmanande men eftersom det går ett race där så är det ju inte omöjligt att kuta där och hela stället är känt för sina trails och vyer. Planen var i alla fall att jag skulle springa uppför i max 40 min och sen samma väg ner. Men du vet hur det kan bli med planer…
Det var skönt varmt redan när jag gav mig iväg. Bred fin grusväg som smalnade av allt eftersom den ringlade sig upp, upp, upp och delade sig lite hit och dit.
Det var krävande, såklart, men utsikten och känslan där uppe var värd varenda svettdroppe, andetag och hjärtslag!
Där och då bestämde jag mig för att kuta hela vägen ner på andra sidan och sen ta asfalten tillbaka till parkeringen. Dels för att jag var nyfiken, dels för att det kändes så bra i kroppen och dels för att vädret var ett typiskt Ingmarie-väder! Vatten hade jag med mig men jag insåg jag skulle behöva snåla och i värsta fall skulle det nog gå att fylla på vid “andra sidan”. Innan jag var tillbaka vid bilen alltså. Hade såklart med mig mer.
Så jag kutade vidare. Ner, ner, ner och precis som det stod i det där loppets banbeskrivning så skulle det mestadels vara djup sand och det var det! Kuta uppför där igen (banan går nämligen i princip samma väg tillbaka) är utan tvekan en galen utmaning! Nerför var det ju liksom bara att plumsa på. Och känna hur sanden sipprade in i skorna…😱
Sista 4-5 km gick på asfalt men var inte alls så platt som jag trodde. Men fram kom jag på hyfsat pigga ben, tom vattenflaska, en jäkla massa sand i skorna och så mycket svett i ögonen att jag hade svårt hålla dem öppna. Härligt!
Hängde kvar där en stund. Drack, stretchade och slöade. Om kroppen, knoppen och vädret vill då kanske jag kör hela banan nästa helg. Med service. 😀
Innan jag åkte dit hade jag googlat fram ett café jag var nyfiken på. För visst låter Europa. Coffee, Bakery. Tea. som ett spännande ställe att besöka mitt i New Mexicos desert.
Det var det! Och jag hade garanterat aldrig upptäckt det utan Google för det ligger utmed en evighetslång raka in the middle of absolutely nowhere.
Så himla gulligt och trevligt! Utan att tveka fixade de till en vego-måltid till mig som jag avnjöt ute i solen. Med utsikt mot hagarna och en traktor.
För den som undrar blev det ingen dusch förrän långt senare men då gjorde jag det å andra sidan dubbelt. Före, och efter, vattenlöpningspasset.
Kram från Ingmarie