Author: Ingmarie

Kulturdag

Jag chillar så bra att jag nästan dör chill-döden och jag känner mig så klok och duktig att jag faktiskt tycker jag borde få pris! Det enda ansträngande jag gjort i dag, som egentligen inte är ett skvatt ansträngande utan mest bara väldigt tråkigt, är att städa.

Sen har jag varit på en hel timmes ljuvlig massage hos Camilla W,. Herregud! Varför gör jag inte sånt oftare? Efter det var det omöjligt att göra något annat än att (fortsätta) chilla vidare. Och jag gör det som sagt var ruskigt bra.😄

Träffade bästa Yvonne och vi åt en varsin bauta-vegolunch på Paradiset city (som jag glömde fota), traskade vidare i lugn och skön takt bort till stadens Nationalmuseum. Folk kan nog tycka sånt där är skittrist men jag tycker det är spännande, lärorikt och nödvändigt att lära sig mer om både historia och kultur av olika slag. Faktum är att jag ser det som en gåva att kunna och få! Dessutom är detta, liksom många andra museum, helt gratis att besöka. Hur coolt och bra som helst ju!

Nu väntar jag på att det ska bli lördag för då blir det helt andra aktiviteter! Lilla väskan är packad och denna gången tänker jag inte besöka något sjukhus….

Kram från Ingmarie

Lättnad

Det här att ha tänder som funkar och inte behöva gråta av (kramp)smärta. Vilken grej alltså! Så himla skönt! Jag är verkligen inte helt på den säkra sidan ännu, och jag är fortfarande rejält rädd att kramperna ska börja om, men peppar peppar så har jag inte haft några sedan i tisdags kväll! Dvs snart 2 dygn sedan! Jihaaaa!

Jag har t o m kunnat (och vågat) både simma och jogga lite i dag. (Med betoning på lite.) Precis så som mina kloka och hjälpande änglar Danne och Micke har rekommenderat mig. Festade även till det hela med att ta på mig ett par sprillans nya skor. (Själva modellen har jag dock haft x flera.)

Känner mig som världens lyxquinna som går på behandling varje dag. Men det behövs och jag är tacksam för att de finns och vill hjälpa mig såklart! Danne på sitt vis och Micke på sitt.😍🙏🏻

Det känns som om det vänt men jag är som sagt var inte helt säker ännu. Däremot är jag helt säker på att efter regn och tårar så kommer det alltid sol och leende igen. Alltid! Det gäller bara att ha tålamod och vänta in förändringen.

Kram från Ingmarie

Hurrar!

Jag fick sova hela natten! Ibland är ett ynka starkt piller ruskigt bra… Och jag har i skrivande stund fortfarande inte haft någon kramp och har inte behövt ta några piller under hela dagen.

Hurra!

Jag har även varit hos tandisarna. Ja tandisar som i två olika under totalt 3,5 timmar inkl paus. Men denna gången gick allt bra! (Peppar peppar.) En ny fin implantats-tand på plats på ena sidan och den ledsna tanden på andra sidan är glad och rotfylld igen.

Hurra!

Besöket hos Guru-Danne var som alltid bättre än bäst. Han är inte enbart skicklig och klok som få. Han är även rolig, klurig, noggrann och jag får garanterat alltid, alltid, alltid ny energi, nytt hopp och nya insikter. Och en påminnelse om att allt hänger samman. Alla borde ha en egen guru-Danne!

Hurra!

Så om inget oförutsett händer eller försämras kommer jag att kunna ta på mig träningskläderna igen redan i morgon.

Hurra hurra hurra!

Kram från Ingmarie

And the story goes on…

Klenis-storyn fortsätter och det är som sagt var tur att jag är en envis och stark klenis…

Jag hängde på telefontiden till ortopedmottagningen i Norrtälje och kom faktiskt fram hyfsat snabbt. Nu var det ju inte så enkelt att jag simsalabim fick prata med ansvarig läkare för att få hjälp och klarhet. Nej hen skulle ringa tillbaka ”någon gång under dagen”. Damen i telefonen tyckte att om jag fortfarande hade så ont så  ”borde du ju söka läkare igen”. Efter ännu en övervägande sömnlös natt pga kramper kände jag att jag inte orkade förklara att det var just det jag ville diskutera för om de nu skickade med mig en rejäl påse med piller borde det väl betyda att de skulle användas? Men hur länge? Och hur ofta? Och hur var tanken med att jag skulle klara av att jobba? Efter bara någon timme ringde faktiskt en läkare tillbaka men det enda han kunde hjälpa mig med var ett intyg att jag varit där, haft kramper och varit inlagd. Resten fick husläkaren fixa. Dvs han som är ledig….. Ringde till min vårdcentral igen men det fanns (förstås) noll tider att få. P-å-h-e-l-a-v-e-c-k-a-n. Däremot kunde jag chansa på att få hjälp på ”lättakuten” mellan kl. 10-11.30. Där kan man, enligt infon, få hjälp med lättare åkommor som t.ex halsont, utslag, allergier och småsår. Inte knepigare saker som ryggont, krampsmärta och frågor om piller som inte hjälper.. När jag läste det fick jag allt lite punka men jag gick ändå till kvinnan i receptionen, berättade min story i korta drag och frågade hur i all sin dar jag skulle göra? Jag tror det vände där. Hon såg och förstod. Efter en förvisso ganska lång väntan, med krampont och lipande som gjorde att t o m de andra i väntrummet blev oroliga, fick jag träffa en ytterst trevlig och klok läkare.

Han såg och tog sig tid. Och lyssnade. ”Men så där kan du ju inte ha det” sa han och sen fixade han med både noggrann förklaring, rekommendationer med en plan, mediciner och en sjukskrivning.

Ryggskott är en slags slaskdiagnos men det är det jag har. Faktum är att det mesta som har med ryggen att göra är ryggskott på något vis. Även t ex nackspärr är ryggskott. Det är ingen egentlig medicinsk diagnos utan en beteckning på ett smärtsamt tillstånd i ryggen.  Till allra största delen är mitt stressrelaterat. Först måste jag bli smärtfri annars kan kroppen aldrig tagga ner. Och jag behöver chilla från det som stressar men också röra på mig. Och få behandling. Oron över vad det här är försvann nästan helt där på hans rum. För kom ihåg vad jag jobbar med och får se dagligen. Det är inte helt konstigt jag blir smånipprig och tror det värsta…

Efter ett kort och försiktigt litet vattenlöpningspass hjälpte bästa Micke mig i dag också. Lika oskönt som i går men jag inser det är detta som behövs. Efter alla dessa krampande timmar är högersidan på min rygg som ett betongblock!

Må jag få sova hela natten nu och må morgondagen flyta på med tandis-besök, behandling och vad det nu mer kan bli… Oavsett hur det blir så finns det garanterat något litet ljus jag kan klamra mig fast vid. Det gör det alltid.

Den sjuka sjukvården. Och det jag kunde ha missat

Du får förlåta mig för gnället och samma tragglande men det är så här mitt liv är just nu. I princip allt handlar om att slippa krampa och att fixa det praktiska med lösningar, behandlingar och jobb.

Det där gamla talesättet ”man måste vara frisk för att vara sjuk” stämmer tyvärr alldeles för ofta… När jag blev utskriven i fredags var allt jag fick ett recept till en påse med piller. Ingen ordentlig förklaring till vad som hänt. (Inte ens en teori.) Inga rekommendationer. Inga förhållningsorder. Ingenting! Bara bye bye liksom. De borde verkligen ha fattat att jag var för korkad för att ens fråga efter den där cocktailen jag hade fått. Själv var jag totalt osmart och helt befriad från allt vad sunt förnuft heter… Dessutom led jag ju av akut sömnbrist.

I natt kom samma kramper igen och trots högsta doserna av tabletterna jag fått släppte det inte. Ringde åter 1177 med råd om att avvakta någon timme till. Detta var efter ett par timmars krampande och jag grät av smärta. Efter ca 30 min tog jag en annan slags värktablett. Då släppte det äntligen! I ca 5-6 timmar. Sen började det igen. Konstant smärta är en sak, och något jag kan klara av ganska bra ett tag, men dessa stötliknande spasmer är för mig vidriga. De är omöjliga att andas igenom eftersom de är oberäkneliga och hugger som elstötar helt utan förvarning.

I dag har jag försökt få tag på den/de läkare som hade hand om mig (försökte även i helgen men då var t o m växeln stängd på Norrtäljes sjukhus) men icke! Enda chansen är på telefontiden i morgon mellan 7.45-09. För att ytterligare spä på det hela fick jag ett brev (ett sånt där vanligt via snigelposten) om att min husläkare ville jag skulle boka telefontid eftersom mina sköldkörtelprover var koko. Men gissa vad? Han är ledig hela veckan och sen fanns ingen telefontid förrän det ändå var dax för ny provtagning och återbesök.

Alltså jag baxnar!

Svensk akutsjukvård må vara bra men resten vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt. Och jag är ju ändå både van, kunnig med systemet och ”driven”. Tänk alla de som inte orkar tjata och/eller leta andra vägar. Sjukvården är banne mig sjuk!

Nu har jag ju tack och lov mina livlinor. Micke har jag varit hos redan i dag och ska dit i morgon igen.  Även om behandlingen var förbenat oskön så känns det bra att ha fått ”handgriplig” hjälp.

Den andra är såklart Guru-Danne. Är det inte bättre tills på onsdag har jag tid hos honom också. Både hans och Mickes teori är att all denna (jobb)stress som varit sista tiden, plus någon slags snedvridning (antagligen också jobbrelaterad), plus någon ev överbelastning (på jobbet eller på träningen) har utlöst allt detta. När en nerv kommer i kläm i en stressad kropp/muskel kan det i sällsynta fall tydligen bli så här illa.

Kroppen slår helt enkelt i både hand- och fotbroms. Jag tror jag har läst allt som finns om detta och tro mig, jag jobbar stenhårt för att bli bra. Vi snackar behandlingar, andningsövningar, extra med mineraler, lätt yoga, ispåsar, värme, Tens och jag vet inte allt. Det har tyvärr inte skett några underverk ännu men det är å andra sidan inte heller värre… Kroppen är smart som attan men jag är tacksam om den kan sluta krampa nu när jag lyssnar och verkligen intensiv-chillar! Vara helt stilla är dock (nästan) aldrig bra men jag ägnar mig inte åt något mer ansträngande än att gå det långsammaste jag kan. Och jag kan gå väldigt långsamt! Tror faktiskt jag skulle kunna vinna någon slags pris på min långsamhets-gång. Så ”bra” är den! För att se något positivt i detta så väljer jag att tänka att jag skulle missat detta om måndagen hade blivit som den var planerad.

Kram från Ingmarie

Avslut

Det är lika trist och sorgligt varje gång de här Skaparladan-helgerna är slut men inget varar för evigt. Inte ens målarkladdiga händer!

Men jäklar så kul det är att gå loss på en blank duk. Så där så jag liksom känner mig smått euforisk och går omkring och laddar innan. Jag börjar oftast på samma sätt. Med några små färgpluttar placerade på måfå.

Vad det sen blir har jag ingen aning om och det är det som är så häftigt! Kursen heter ju ”Måla utifrån glädje & lust” av särskilda anledningar. 😍 Det finns inga rätt eller fel, snyggt eller fult, bra eller dåligt. Ibland blir det verkligen ingenting och ibland kommer det fram en bild nästan direkt!

Varje gång lär jag mig massor av nya grejer både när det gäller målandet och om mig själv. Denna gången har jag jobbat massor med pyttesmå detaljer vilket är ovanligt för att vara jag. Kanske påverkar den brutala starten denna gångens process? För en process är det! Precis som hela livet ju är. Som alltid har jag kommit fram till vissa insikter liksom jag startat nya tankebanor om hur jag vill mitt liv ska vara. Det är både spännande och lite scary! Man vet ju vad man har men inte vad man får du vet.

Jag vet dock att jag vill kuta så länge kroppen bara är med mig. Jag provade en kort och mycket försiktig runda i dag och det var ok men inte bra. Fast också väldigt skönt att få en stund ute i den fina naturen.

Nypet i ryggmuskeln ligger på lur och jag förstår att det inte krävs särskilt mycket för att det ska hugga till igen. Och det oroar mig. Samtidigt som jag förstår så förstår jag inte. Kroppen talar, högljutt, och jag begriper allt det där mer än väl. Ändå är det så himla svårt att verklige lyssna…

Men kanske det är så man funkar? De allra flesta vill ju kunna orka, hålla i och hålla ut med det man försatt sig i. Eller hur? När man sen inte riktigt kan det så är det ju inte helt konstigt att livet svajar. Jag känner mig en smula vilsen faktiskt. När jag kom hem plockade jag fram den gamla TENS-apparaten och körde på för fullt. Hoppas den hjälper.

Det bästa är att det i alla fall inte dröjer allt för länge innan jag är tillbaka på en ny kurs och får bo i fina stugan!

Kram från Ingmarie

När det blir bra igen

Med tanke på starten av denna helgen så vet jag i alla fall att jag inte hade kunnat vara på ett bättre ställe än där jag befinner mig just nu. ”Min” lilla stuga är som en stor varm famn med mjuka kuddar och mysiga filtar. Jag älskar den!

Skaparladan går inte ens att förklara. Den måste upplevas. Hela stället är och andas frihet, glädje, inspiration, stillhet, kreativitet, lugn, gemenskap, tystnad, skratt och aha-upplevelser. Hade jag haft råd skulle jag gå varenda kurs de har året runt men jag är verkligen så himla glad och tacksam för de jag kan vara med på! Och att jag ö.h.t har hittat detta guldkorn! Eller om det hittade mig.. Vem vet liksom?

Bara en kort promenad bort ligger även Rådmansö bageri. Är man i dessa trakter är det ett måste att åka dit! Faktiskt! Och jag kan förresten garantera att du inte kommer ångra dig ens om det blir en rejäl omväg!

I natt sov jag nästan 12 (!!!) timmar! Och jag hade kunnat sova ännu längre. Snacka om sömnbehov… Det bra är att i natt får vi ju en extra timme att sova . Eller göra något vakenskoj!

Kram från Ingmarie

Det blev inte alls som jag tänkt mig…

Starten till min efterlängtade helg blev inte alls som jag tänkt mig.

Det började redan i går eftermiddag. Ett smärtsamt molande på höger sida av ryggen som blev värre och värre framåt kvällen. När jag skulle lägga mig hade det hela gått över till en slags elstötsliknande kramper typ var 10e sekund och hur jag än försökte hitta en ställning där det skulle släppa så gick det inte över. Jag hade så ont att jag svalde Naproxen-tabletten som av någon anledning kommit med i väskan. Liksom 2 alvedon. Ingen som helst effekt och då ska man komma ihåg att jag normalt sett somnar av enbart 2 alvedon. Vid varje kramp spändes ryggen som en båge så vid 2-tiden på natten förstod jag att detta inte skulle gå över. Jag var dessutom ganska orolig över vad i all sin dar det var! Vid 02.30 ringde jag 1177 och blev nästan genast hänvisade till akuten. Köra själv var bara att glömma och ambulans kändes lite för mycket. Fast med facit i hand kanske jag skulle gjort det. Det blev istället en snordyr taxi men jag fick hjälp nästan omedelbums på akuten i Norrtälje. Förutom undersökning så fick jag muskelavslappnande och morfinliknande tabletter. Ingen effekt. Jag fick Toradol (NSAID) direkt i blodet. Ingen effekt. Jag fick Stesolid och morfin direkt i blodet. Ingen effekt.

Vid det här laget var jag helt slut både av sömnbrist och smärta. Läkaren bestämde då att jag skulle bli inlagd och efter ännu mer stesolid + att fysioterapeuten startade med Tens på min rygg så släppte det äntligen! Vilken lättnad! Jag somnade trots att jag hade två senila damer som tjoade hela tiden jämte mig, trots allt skrammel och kackel som är på en avdelning och trots att personalen kämpade tappert med att få mig att käka lite frukost. Jag var stenad!

Så vad var det som hände?

Egentligen vet ingen till 100% för det här var tydligen ingen direkt vanlig åkomma.

Antagligen var det någon slags muskelbristningen, plus den extrema jobbstress jag berättat om innan, som har orsakat det hela. En/flera triggerpunkt(er) i ryggen har påverkats som i sin tur gjorde att muskeln började krampa konstant och till slut blev det en slags kortslutning och den kunde liksom inte sluta krampa. Smärtmässigt är detta bland det värsta jag upplevt hittills faktiskt. Mycket pga det höll på så länge förstås. Nu är jag mest orolig för att det ska hända igen och såklart jättetrött för jag har ju inte sovit ordentligt på flera dygn. Efter lite diskussioner blev jag i alla fall utskriven och har t.o. m målat lite! 💕💕💕 Kanske kommer bli extra spejsiga tavlor med tanke på vad jag har i kroppen.🤪

Kram från Ingmarie

Nu är det äntligen dax!

Med tub, buss och hyrbil en liten bit (jag är långt ute i skogen dit i princip inga bussar går) är jag äntligen här! Som jag längtat efter denna dagen! Det är faktiskt flera månader sedan jag anmälde mig till ännu en kurs på Skaparladan. Och jag har längtat sen dess. Eller nej. Jag har längtat ända sedan förra gången. Dvs sen i april! 😱

Denna fina lilla plats i Roslagen som ger lugn bara jag tänker på den. En unik plats som jag nästan inte vill berätta om av rädsla att ”alla” kommer vallfärda hit då. Samtidigt vill jag berätta för det är en plats de allra flesta skulle må så väl av att besöka. Min vanliga lilla stuga är lite ”krasslig” (läs vattenläcka a la monsterstor) men jag har haft turen att få hyra en annan liten pärla! Så där fin att jag nästan svimmade lite!

Vi börjar inte kursen förrän i morgon så jag har hunnit med ännu ett skoj och utmanande pass med PT-Rafael innan jag tog mig hit. Tänk att t.ex frivändningar som ser hyfsat enkelt ut när man ser någon annan göra det är så himla svårt när man själv ska göra dem korrekt. Liksom detta! (Observera ”handstegen” på golvet.😄)

Att simma är svårt vet jag ju redan och det blir inte enklare av att jag hade proffset Yvonne med mig. Trots att hon haft ett ganska långt simuppehåll så bara”försvann” hon!😱 Jodå man kan försvinna även i en bassäng när man simmar fort men jag visste åtminstone var hon befann sig. Men det är bara att nöta vidare, hålla i och hålla ut. Om inte annat så för att det är så himla härligt och kul!

Kram från Ingmarie

Hur man botar en (tillfällig) pyspunka

Ingen är väl på topp jämt. I alla fall inte jag. Min kropp är gjord av kött, blod, ben, muskler, oräkneliga hormoner, elektrolyter och olika slags laddningar, bindväv, lymfa, vatten och en massa annat. Och sånt påverkas såklart av allt runt omkring. T.ex av extrem arbetsbelastning med hög stress och avsaknad av både rast och energipåfyllning. Det är faktiskt så illa just nu att jag inte vågar dricka för jag kan inte vara säker på att jag hinner gå på toa. 😱 Nej jag varken överdriver eller ljuger. Situationen på 08a lands sjukhus är tuffare än vanligt. (Övriga landet har jag ingen koll på.)  Särskilt inom intensiv- och akutsjukvården. Den biten är ju liksom i princip omöjlig att bedriva på annat ställe än just där. Liksom det är i princip omöjligt att beskriva hur det verkligen är. Jag tror faktiskt man måste vara med och på plats för att förstå på riktigt.

Faktum är att det varit så här under ganska lång tid och det är klart det sliter. Inte bara på min kropp. Mina kollegor är också trötta och det är inte utan att vi undrar hur i all sin dar detta ska sluta. När ska politikerna fatta på riktigt? När ska alla vallöften ske? Och när ska den där förändringen komma? Jobbet är kul och jag trivs superbra men är bägaren full så är den oavsett om det är guld i den… Så vi kämpar på. Cheferna (f.ö de bästa som finns) på sitt vis och vi ”på golvet” på vårt. Syftet med att jag berättar är inte att gnälla utan mer en förklaring till min pyspunka.

Tack och lov har jag flera dagars ledighet framför mig och jag gör mitt bästa för att ladda om. Kuta lugna pass i skogen är en bra grej. Och ta en extra lång powernap. Liksom att hålla ett fartfyllt Indoor Running-pass med glada deltagare. Energier smittar oavsett sort om man är mottaglig!

Packa en väska för ett garanterat lyckat litet äventyr är heller aldrig fel. Den är fullproppad med alla möjliga och omöjliga grejer men den är också absolut befriad från ”finkläder”. 😍

Kram från Ingmarie