Jobb

Sista veckan

Om en vecka lämnar jag Åhus. Om det blir för alltid får framtiden utvisa men jag vet i alla fall att det blir på obestämd tid.

Flyttlasset går förvisso inte förrän i mars men jag ska till andra sidan Atlanten och är inte ens här då. Det blir en utmaning för både mig och Anders för jag måste släppa kontrollen och Anders måste vara den som styr flyttgubbarna. Men det går säkert bra och jag försöker intala mig att det är nyttigt för oss båda…

Är grejerna bara på plats och besiktningen av vår nuvarande lya avklarad så är det lugnt. Flyttlådorna lär inte försvinna så de kan packas upp i lugn och ro när jag väl är hemma igen. Anders ska nämligen också komma till det stora landet så ingen kommer göra jobbet för mig/oss och det är bara bra för hur najs det än skulle vara att allt var klart så vill jag inte att det första jag behöver göra är att leta efter var det jag behöver finns och/eller möblera om.

Så nu börjar min sista vecka här. Det är med blandade känslor. Å ena sidan finns det ju väldigt mycket fint och bra i Åhus men å andra sidan finns det på det nya stället också plus att allt jag gillar kommer att vara närmare. Det är (nästan) alltid jobbigt att bryta upp, särskilt om man ändå på något vis trivs, men att inte göra det när hjärtat och magkänslan säger annat vore otroligt dumt och taskigt mot mig/oss själva.

Om SMHI inte har helt fel så är det dock inte sista gången det ser ut så här utanför.

Jag får ju lov att säga att jag tycker det var extremt onödigt! Särskilt när det sen började regna också. Mina tänkta korta intervaller fick bytas mot någon slags slir-backintervaller. 20 stycken för att vara mer exakt. På köpet fick jag en extra lång uppvärming för jag hade en förhoppning om att min vanliga ”säkra” runda skulle funka men den var oplogad så det sket sig om jag säger så…

På tal om uppvärmningen så såg jag då att de inte ”bara” huggit ner en massa träd utan även förstört de fina skogsvägarna med vassa stenar och fula hjulspår. Så tråkigt men det gör också beslutet att flytta ännu starkare.

Springa i slir sliter, i alla fall på mig, men ändå kände jag mig riktigt stark på gymet! kanske tack vare den lilla siestan jag fick till. Det där är fina grejer alltså! Som alltid blev det även lite extra rörlighet i form av olika (yoga)övningar.

Med tanke på hur det regnat/snöat i dag så hade man ju kunnat tro att jag fått nog av vatten men att bada är en helt annan grej. På något mirakulöst sätt blev det nästan uppehåll när jag kom till bryggan och det var inte heller någon vind! Dessutom var det dimma som jag ä-l-s-k-a-r.

Inget av det i dag har varit för sista gången men i morgon händer det på jobbet och det känns allt lite vemodigt. Återkommer om hur det.

Kram från Ingmarie

Förlängd tid

En sak jag har märkt lite extra av sista året är att min återhämtningstid efter hårda pass är lite längre än vad den har varit. Det krävs liksom både fler dagar mellan det tuffa och jag behöver även chilla lite mer än tidigare på de dagarna. Men det är bara att gilla läget, anpassa sig och hitta en ok balans. ”Vila” är ju relativt och jag föredrar att den är aktiv. Inte träna alls undviker jag.

Förra veckan hade några rejält tuffa dagar men också några rejält lugna för jag både ville och behövde det.
I går ville jag verkligen inte springa och då är det ett starkt tecken på att låta bli så jag cyklade i stället. Inte för att det ar särskilt lugnt men det är åtminstone annorlunda. Det var längesedan jag körde The Trip nr 12 så det kändes lite extra skoj! Jag är ju så sjukt lättroad och lättlurad att jag t o m börjar tävla mot de där ”spaceshipen” på skärmen trots att jag (såklart) fattar att det är totalt meningslöst. Haha!

I dag var jag springsugen igen men benen trötta så det blev en megalugn tur i skogen innan jobbet. Väldigt skönt!

Minns du förresten att jag skrev om att de högg ner ännu mer träd här? Well, så här såg det ut nu. Man blir banne mig inte glad av det!

I morgon börjar ”den sista veckan” på flera fronter och det är med en hel del blandade känslor men absolut mest bra sådana!

Kram från Ingmarie

 

Framme & en påminnelse

Du kommer väl i håg att på lördag är det Löpningens Dag! Kanske har du redan planer annars är här 2 tips!

I Skåne fixar ex bästa Anna  detta event och i Halmstad kan du fira Löpningens från kl 11.30 på Sats i Halmstad (Järnvägsgatan 4a)

🥳🥳🥳🥳
🏃🏻‍♀️🏃🏻‍♀️🏃🏻‍♀️🏃🏻‍♀️
11.30 ; Kort löpning ute + löpskolning och löpteknik 50 min med Ingmarie Nilsson ( Cirka 1 km jogg till och från samlingsplats i lugn fart)
12..45 Indoor running 30 min med Ingmarie Nilsson
1330 Löpstyrka Löpstyrka 45 min med Linda Rehn
( Med reservation för ändringar)
Alla kan vara med, även icke medlemmar, och allt är gratis! Du kan välja valfritt vad du vill vara med på. Vi bjuder på lite förfriskningar och det blir utlottning av en fri träningsmånad! 🥳 En lott/aktivitet så chansen ökar ju mer du är med på.
Anmälan görs via mail eller direkt på centret
Mail; halmstad@sats.se
Jag är äntligen på plats i Halmstad.  Med bilens hjälp. Förutom att tågen är högst osäkra så tar det snudd på dubbelt så lång tid att ta sig från dörr till dörr Åhus-Halmstad så egentligen vore ju bilen det givna valet men jag har envist tänkt och hävdat att tåg är bäst för det ger möjligheten att slappa, jobba, läsa och gå på toa samtidigt som man reser. Numera vet jag att det i och för sig är sant men jag vet inte om det blir en extra lång resa, en omvägsresa, en inställd resa eller en helt annan resa. Sånt är ju ohållbart! Med bilen tar det ca 2 timmar. Med buss och tåg nästan 4. Ju mer jag tänker på det ju galnare är det.
Sverige 2024 och vi har inte kommit längre med kommunala färdmedel…
Nåja nu är det sista gången denna pendling görs för nästa pass på Sats, förutom på lördag, blir i maj och då bor vi ju i Helsingborg. Som alltid var det jätteskoj med bra tryck på löpningen och stilla avslutning i yoga salen.
Min löpning blev i Åhus och var en seg historia. Men naturen var fin!
Mellan alla grejer med pappa-besök och lite annat så hann jag ta ett dopp i ett guppigt och vackert hav. På det viset var det himla bra att jag ”tvingades” ta bilen för nu tar jag mig lätt vart som helst.
Inget ont bla bla bla.
Kram från Ingmarie

Behövs allt? Och några bra idéer

Det är nästan med livet som insats som man beger sig utanför dörren här nu. Isagatorna brer nämligen ut sig ända upp till vår trappa.
Eller så är det slirig modd med iskalla vattenpölar. Alltså jag är skeptisk till det här. Vad kan det möjligtvis göra och ha för nytta? Behövs det över huvudtaget?

Det tog 18 evigheter att slira till och från gymet i går. Så där så jag nästan började fundera på att börja med tyngdlyftning eller hopprep i stället. Nästan. Jag är så pass gammal att jag ju vet att det kommer bli vår, barmark, sol och grönt i år också.

Efter jobbet var det riktigt läskigt och jag var faktiskt rädd för att jag skulle behöva åka tut-tut bilen in med spräckt skalle. Eller åtminstone ett brutet ben. Simma i dag var därför ett extra bra val!

För att inte tala om hur himla bra ide det var att hänga med våra vänner! Gofika och sen bio på coola Roxy biografen. Där sitter man i bekväma fåtöljer, blir serverad kaffe och te i pausen och man kan beställa både vin och mat om man är sugen. Filmen ”The Holdovers” var en riktig pärla. Rekommenderas!

Kram från Ingmarie

Solskensdag på alla sätt och vis

Ja jag har träningsvärk sen i går. Massor! Mest i överkroppen men även benen. Det värsta satte dock inte in förrän nu i kväll och det blev väl kanske inte bättre av att jag fick för mig att jag skulle köra intervaller i morse..

En stor fördel med att kunna ett ställe är att man (oftast) vet var det är bäst att springa beroende på väder och vind. Trapporna och backarna på Galgberget funkar oftast bra men jag var mer sugen på kort med lite fart. Typ 20 x 60-30 sekunder. Nu är det också så himla bra att vi har kvar ett regemente här som behöver kunna köra på vägarna på berget så därför är de prioriterade vid snöröjning. Själva rundan är asfalt och jag har haft den som intervallrunda oräkneliga gånger förr i tiden när det var lite mer fart i benen så jag kan den både utan och innan. 80-90 % var perfekt och resten helt ok.

Det var inte jättelättsprunget men jag kände mig märkligt nog både pigg och stark! Det kanske var bra att blåsa ut hela kroppen dagen innan?

Efter det där satt det hur bra som helst med lunch och jag hade bästa sällskapet av mamma, Ulf och lillebror. Så mysigt!

Brunchbaren är verkligen ett mysigt ställe med väldigt god mat och trevlig personal. Jag hade dock gärna velat ha lite mer mat. Är det bara jag som tycker portionerna blir mindre och mindre trots att priserna stiger?

Sen var det det där badviruset som helt tog över skallen igen. Cyklade ner till småbåtshamnen efter tips om en badstege där och jag hittade den! Men det var helt omöjligt att bada. Isen vek sig inte en millimeter trots att jag stampade allt vad jag kunde.

Vada ut från västra stranden till Danmark (det är vansinnigt långgrunt) lockade inte men var ett alternativ men då kom jag på snilleblixten att fråga i en Fb-grupp om någon kanske skulle bada och jag kunde tigga skjuts. Det var det och vilka quinnor alltså! Lite läskigt var det att åka med främlingar men jag tänkte att om man gått med i en kallbadsgrupp kan man ju inte vara helt psykopat. haha

Vi fick en helt makalöst trevlig stund tillsammans och har redan planerat för fler. Fb har sina fördelar!

Jag älskar verkligen det här att vara i hemstaden varannan vecka och det enda ”måste” jag har är torsdagens jobb på Sats. Det är å andra sidan så skoj att jag mest tycker jag är ledig. Tänk att få betalt för att ha roligt och se till så att andra blir både snortrötta (Indoor running) och sovtrötta (Yin yoga).

 

Vinter-lycka

Oj oj oj! Vilken förmiddag alltså! (Eftermiddagen vet jag inget om för då var jag instängd.) Om vintern är så här varje dag hade jag t o m kunnat överväga att flytta långt norrut igen. (Jag skriver ”igen” för Falun är ju ändå ganska långt norrut.)

Knarr under skorna, absolut perfekt underlag, strålande sol, vindstilla och så där härligt frisk luft som minus 10-12 grader är.

Nu är det som så att vi ska flytta, och vi ska faktiskt flytta norrut även om det inte är så många mil, för vi kommer få ny adress i Helsingborg i mars. När vi flyttade till Skåne var det egentligen dit vi ville men vi hittade inget ok boende där. Åhus är verkligen jättefint och bra på alla sätt och vis men ibland vill hjärtat och magkänslan något så mycket att man liksom måste våga hoppa ut i det okända mer än en gång på kort tid.
För att göra det hela ytterligare lite rörigt och spännande ska jag åka till mitt favvoställe i februari. Du som vet vet. Ni andra får snart veta.

Just nu känns det extra bra att det inte är jättemånga jobbpass kvar med bussresor för det är verkligen inte skoj någonstans att missa bussen med 15 sekunder för att den gick för tidigt (!!!) och jag fick vänta 30 minuter ute i kylan.

Men nu är jag hemma och ledig i morgon!

Kram från Ingmarie

Bra att längta

Jag ”kom på” att jag inte styrketränat sen förra onsdagen så det var ju inte konstigt jag längtade till gymet för jo, jag gillar att lyfta, pressa och bära vikter. Kanske var det längtan som gjorde att det gick så bra?

På vägen dit hade jag medvind och en vackert dramtisk himmel att titta på när jag slirade fram.

Hem var det motvind och isig snö i ögonen. Inte lika najs men bussen var i tid både till och från jobbet, is-snön förvandlades till mjuksnö och tillsammans med många minusgrader så är t o m cykelbanorna mjuka så jag är glad ändå. Hoppas ingen förstör det tills i morgon för nu längtar jag efter att få springa på det!

Kram från Ingmarie

Lycka!

Strålande sol, någon minusgrad, 90 % löpvänliga stigar och vägar, nästan ingen vind och hyfsat pigga ben. Då blir åtminstone jag lycklig.👌😍


Jag sprang längre på den turen än jag gick på jobbet men jobbstegen var betydligt jobbigare.😱 Nu ska jag (försöka) turbo-vila benen.😬


Kram från Ingmarie 

 

 

Låtsaslopp

I november förra året avslutade Emilia Brangefält sitt liv. Hon blev bara 21 år gammal. För att hedra henne och uppmärksamma psykisk ohälsa har Idre Fjällmarathon i dag haft ett virtuellt lopp i samarbete med Suicide Zero. Man lägger valfri summa som anmälningsavgift och springer valfri sträcka i valfri fart.

Självklart ville jag vara med på det. Det är oerhört viktigt att detta uppmärksammas och tas på allvar.

Varje år tar nära 1 500 personer i Sverige sina liv, och cirka 10 gånger så många personer gör självmordsförsök. De som tar sina liv lämnar närstående i livslång sorg som i sin tur kan leda till depressioner, sjukskrivningar och förlorad livslust. Men självmord kan förebyggas. Suicide Zero arbetar hårt för att visa på hur. Det är ett långsiktigt arbete och varje gåva är betydelsefull. Eftersom det finns mycket tabu, okunskap, rädsla och stigma kring självmord och psykisk ohälsa arbetar vi för att öka kunskapen hos politiker, journalister och allmänheten. Det gör vi genom lobbying, debattartiklar i Sveriges största nyhetsmedier, utbildningar och föreläsningar för olika yrkesgrupper.

På mitt jobb ser vi tyvärr dessa försök alldeles för ofta. En del går att rädda men långt ifrån alla. Det handlar inte heller enbart om unga människor utan det är även äldre. Jag har själv haft långa perioder med svår depression men tack vare stöd, träning och terapi av olika slag vågar jag nu sen lång tid tillbaka tro att jag kommit över på ”rätt sida” det svarta hålet för alltid.

Men man vet aldrig. Livet har också lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. Vi förändras och jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Att hamna i en situation där livet känns totalt meningslöst kan drabba vem som helst. På så vis är det ”rättvist” men också något ingen ska behöva göra. Det finns hjälp att få. Vet du t ex att man t o m kan ringa 112 för att få prata med någon om det är akut kris? Det kan vara bra att veta…

Jag hade ingen plan alls varken på runda eller längd. Farten blir som den blir i – 12 grader med ömsom djupsnö, barmark, upptrampade knöliga spår och ännu knöligare traktorspår. och sol! Som du vet är jag ingen vinter-människa men när det är så här då älskar jag vintern. (Minus det knöliga…)

Lite över en timme blev det innan jag behövde hem för att hinna till jobbet.

 

Helt ärligt så trodde jag aldrig det skulle se ut så här på vår lilla uppfart när vi flyttade hit. Man ska som sagt var aldrig säga aldrig…

Kram från Ingmarie

 

Många tillsammans

Du vet vad det heter; ”The more the merrier.”
Oftast stämmer det. Men långt i från alltid! (Jag vill ju t ex inte vinter-bada tillsammans med en drös andra eller trängas i en kö.)

I dag var det i alla fall klockrent!

På något vis lyckades jag, Maria och Eeva få till ett slags lunchpass ihop. Jag gillar ju det där trapp-passet i vanliga fall även om det är snorjobbigt, men det blev ännu roligare när jag hade sällskap för även om vi inte sprang samma varken fart, varv eller antal var vi där och slet tillsammans. Sånt gör mig glad och pepp.

Eeva fick springa tillbaka lite tidigare än oss andra två (det var hennes lunch vi använde oss av) och efter mina 8 varv blev det även ett bonusvarv för vi ville såklart ha en bild uppifrån toppen också.

Fika med mamma och Ulf är alltid mysigt och något jag alltid ser fram emot. Jag ör också obeskrivbart tacksam över att de vill och kan.  Vi sågs på stan så jag drog direkt till gymet efteråt och var därför i god tid innan mina klasser så jag hann med både lite extra styrka och egen-yoga.

Det har tagit många år men nu för tiden kan jag komma i yoga- och meditationsmode i princip var som helst. Det blir såklart inte riktigt samma som ett ”riktigt pass”, vad nu det är, men det blir bra nog!

På tal om klasser så märks det extra tydligt på både mina och de andras pass att träna i grupp verkligen kan höja både energin och ambitionerna. Det var fullt ös i dag på löpningen! Så himla skoj!

På Yin-yogan är det dock precis tvärtom. Där handlar det snarare om att helt gå in i sin egen lilla bubbla, släppa taget, acceptera och bara vara. Något som ibland kan vara svårare än att lyfta tungt…

Kram från Ingmarie