Happy life

Laddar

Den här veckans ledighet (plus några extra dagar om man ska vara noggrann) verkar ha varit exakt vad jag behövde för att komma i hyfsad balans igen. I morgon är det jobb igen så då får jag väl se hur energoboostad jag egentligen är. ..

Men det är i morgon! I dag är i dag och jag har nyttjat den fria dagen med att göra skoj grejer! (Bortsett från att städa, göra matlådor och sånt där som liksom behövs för att vardagen ska funka men som kanske inte är det roligaste jag vet att göra.)

I morse mötte jag upp Ulrika och Linda vid Sicklasjön. Linda är f.ö min kollega och det var hennes första open water swim ever. Häftigt! Och jag är absolut 100% säker på att det inte var den sista! Jag försåg henne nämligen med både en begagnad våtdräkt, en badmössa, lite tips och massor av pepp. Det är så man raggar nya träningskompisar. 🤪 Fika efteråt ingår i princip alltid.

Passade även på att inviga min fina (towel)poncho jag köpte i Ervik Surfshop. Så himla smart grej när man ska byta om före/efter vilken sportaktivitet som helst. Visst är den fin?😍

Toppade detta med ett bra pass på Odenplan-gymet.. Vet inte hur det är med dig men jag ”glömmer” lätt bort att prioritera gympassen när kroppen känns ok. Ett/vecka är inga problem men två-tre är lite knepigare. Samtidigt vet jag ju både att det är kul och att jag verkligen behöver det. Faktum är att jag tror de flesta behöver de där två-tre styrkepassen/vecka. Åtminstone periodvis. Vad tror du?

Kram från Ingmarie

Stadtlandet dag 6. Sista dagen

Allt har en början och ett slut. På gott och ont. Vår sista morgon i och vid vår fina hytte bjöd på sin absolut vackraste sida. Som jag kommer sakna att ha denna vy vid min morgon-yoga och meditationsstund…

Och sjön! Så otroligt vacker! Helt omöjligt att låta bli.

Grinden mot stigen ner till sjön.

Vi valde en annan väg än den vi kom via när vi skulle tillbaka till Ålesund . Vilket vi är jätteglada över. Nya vyer, nya upptäckter (vi blev bl. a löjligt förtjusta i Nordfjordeid), en ny båttur plus att vi fick åka lååååånga tunnlar både ovan och under vatten och jord.

11 timmar från det att vi lämnade ”The Barn” var vi åter på Sockenvägen i Bagis. Skittrötta med rumpskav och två väskor fulla av svettig och blöt smutstvätt. Norge må vara vårt grannland och ligga nära men det är banne mig inte helt enkelt att ta sig dit och tillbaka. Men så värt det!

Kram från Ingmarie

 

Stadtlandet dag 5

En sak som är bra med att Anders inte är lika tokig i att röra på sig som jag är att då kan jag oftare göra äventyr från A till B när vi är på vift och har tillgång till bil. (I 08a land är det SL som skjutsar hem mig.)

Så idag passade jag på att kuta ännu en A till B och till ännu en ny vägs ände. Den i Eltvik på östra sidan av Stadtlandet. Fågelvägen är det inte långt men eftersom jag är ett människoknytt, och får nöja mig med att använda benen, så blir det en smula längre. Dessutom ingår en del backar… Men det är resan som är vägen du vet och jösses så hisnande vackert!

Startade där nere vid ”vårt” hus vid andra sjön.

Utan att jag riktigt fattade hur, och utan att kroppen gnällt, fick jag ytterligare några timmar in på löp-kontot. Tacksam är bara förnamnet.

Sista löpstegen för i dag fram till Anders och vägs ände.

Blev också en liten promenad i blandat regnrusk och sol på fina Erviks-stranden där surfarna lekte med vågorna. Det ser så himla enkelt ut när de glider fram på sina brädor men mig lurar de inte. Det krävs många, många, typ jättemånga timmar för att klara det som de gör.

Om man vill lära sig surfa (eller hyra utrustning) är såklart Erviks surfshop ett givet stopp. Vi stannade där mest för att snacka lite med Calle. Han är extremt inspirerande!! Och för att göra ett köp till. Det finns nämligen många bra outdoor-prylar där även för ”icke-surfare”.

Och jodå. Lite badsim blev det också. I hagel-regn-blåst. Uppfriskande och karaktärsdanande!

Kram från Ingmarie

Stadtlandet dag 4

När man är i Norge ”måste” man såklart gå på tur. Det är ju på något vis det som ”är” Norge. Ja du vet; ”gå på tur aldrig sur”.  Och ska man nu ändå ut och traska kan man ju lika väl göra det till Stadtlandets högsta punkt Mosekleivhornet, eller hur? Ska man ut på fjället är det dock viktigt kolla väderprognosen. Den sa halvmulet, 10-12 grader, uppehåll och svaga vindar så vi drog iväg. Parkerade bilen där vi blivit rekommenderade av vår vän Calle. (Det är f.ö han som tillsammans med frun Julia äger både huset vi bor i och den fantastiskt fina Surfshopen i Ervik där man kan hitta jättefina grejer även om man inte ens kan tänka sig att fundera på att surfa.)

Det här att gå är ju inte precis min grej men när jag har ett mål är det väldigt mycket enklare. Gå bara för att man ska gå kommer jag nog däremot aldrig att begripa… Mosekleivhornet ligger på 540 m.ö.h så det är ingen jättehöjd att tala om. Dessutom ”fuskade” vi när vi började där vi gjorde för då hade bilen klättrat en hel del höjdmeter för oss. Men därmed inte sagt att det var en platt walk in the park. Det var blött, geggigt, kuperat och bitvis svindlande höjder. Anders hade fått för sig att han skulle försöka undvika att bli blöt men det gick ju såklart si så där. Själv gillar jag att plaska rakt i det blöta. Troligtvis också en av anledningarna till varför jag gillar swimrun. Eller om swimrun lärt mig att gilla det. Who knows!

Det var verkligen, verkligen en hisnande tur och så värt att bli blöt, lerig och ”fårbajsig” av.

Mot toppen!

Efter ca 2/3 av turen passerar man Hoddevik där vi var i går ovanifrån. Det kallas förresten ofta för ”Skandinaviens Hawaii” och är framröstad som en av världens 10 bästa surfställen. Inte så lite kaxigt!

På vägen passeras även x antal får. (Därav fårbajset…) Nyfikna men skygga och vansinnigt söta. Så här skulle alla djur få ha det!

Om Anders hade fått välja hade vi aldrig kommit upp men jag är envisare än honom och kanske lärt mig av erfarenhet både att man klarar mer än man tror och att man i princip aldrig ångrar det man gjort. Sen visste jag också att han skulle bli galet nöjd när han klarade det. Vilket han förstås gjorde och blev.

På väg tillbaka. Långt där borta upp till höger ligger toppen.

Och långt där nere någonstans startade vi.

Drygt tre timmar höll vi på. Det firade jag med en liten kort simtur i det magiska Seljestrandsvattnet. Den stranden har visst blivit framröstad till det inte så smickrande priset ”en av världens 10 dyraste stränder”.  (Baserat på vad det runt omkring med ex lunch kostar.) Jag betalade dock inte ett öre. Märkligt nog var jag även helt ensam där…

 

När vi väl var hemma igen kom badsuget ännu en gång trots att jag var frusen in i märgen. Och sånt ska inte nonchaleras! Däremot hoppade jag över att ta på mig den kalla baddräkten. Någon måtta på det hela får det ju lov att vara menar jag…

 

På tal om fåren. De är ruskigt duktiga på att vara obekymrade och chilla till 100%. Vi människoknytt borde nog lära oss mer av dem.

Kram från Ingmarie

Stadtlandet dag 3

Det finns nog de som skulle ha deppat över vädret här för hela dagen har det regnat i olika grad och temperaturen emellanåt knappt två-siffrigt. Jag tänker att det bara är vatten. Och ett bra sätt att vänja sig vid att springa blöt. Kall hann jag märkligt nog aldrig bli. Eller det är kanske inte så märkligt förresten. De norska backarna ser nämligen till att även en fryslort som mig förblir varm. Dessutom hade jag lyxen att kunna springa från A till B. Eller rättare sagt till C även om det inte alls var vad jag planerat.

Jag började direkt utanför grinden. Kutade mot Drage och Indre Fure på andra sidan Stadltandet. Backe upp och backe ner. Före, efter och jämte några av alla de hundratals får som strövar fritt här. De är inte bara otroligt söta. De har trafikvett också!

Pausade lite kort vid St Olav korset där Olav Trygvasson år 997 ska ha sammankallat till ting för att kristna folket. (Om jag fattat det hela rätt fick de välja mellan att döpas och att kriga..)

Där finns också fina platser för picknick och en jättefin liten utomhusteater.

I Drage springer man längs med havet för att komma till Indre Fure och man skulle kunna tro att det är platt där men icke. Helt ärligt tror jag inte det finns några platta vägar här!

Den sista delen mot det som kallas Ytre Fure går på en sytråds-smal liten såphal gräs-stig som kantar till stupet ner mot havet. Där i mitten någonstans vände jag. En del kanske kallar mig feg. Själv tycker jag att jag var smart.

På denna delen av turen passade Anders på att kuta. Och det vi båda fick se och uppleva är bortom förklaring. Ljuset alltså!

Det var också där jag bestämde mig för att fortsätta till Hoddevik. Det kändes nämligen ganska bra och jag visste att vägen dit skulle innebära långa, goa uppförsbackar. I verkligheten var det en lång kringelikrok uppför och en ungefär lika lång nedför. Typ 300 höjdmeter. Sånt jag älskar och går i gång på direkt! Ju längre jag ser backen ju bättre!

Hoddevik är, liksom Ervik, känt som ett bra surf-ställe. Därav bakgrunden. 🙂

När man kutat i över tre timmar i regn upp och ner för de norska backarna (du som varit här vet vad jag menar) då är man mer än väl värd en (vegan)macka och kaffe på Kafé Strandro även om det var lika dyrt som en 5-rätters på en flott restaurang.

Och en försenad sprada. I regn och vackert tjock dimma. Observera vem som är med! Jag tror det bor en sprada-kallsimmare i honom. Han vet bara inte om det ännu…

Kram från Ingmarie

Stadtlandet dag 2

Det är inte helt enkelt att förklara en dag som mest innehållit en himla massa ”åååh” och ”aaaah”! För så är det här. Även en (halvt) regnig och dimmig dag.

Vi drog till andra sidan Stadtlandet i morse. Närmare bestämt till Selje. Där kan man t.ex besöka enda gymet inom många mils omkrets. Inte det mest fancy jag varit på men rent och fräscht, bra grejer och ägaren var jättesnäll som åkte dit enbart för att släppa in oss! Det kallar jag kundservice!

Jag tror dock inte folk åker till Selje just för gymet. Däremot för naturen, historian, kyrkan och klostret ute på Selja. Det sistnämnda såg vi dock bara på håll när vi tagit oss ut till ”landsvägens slut”. Hisnande vackert och perfekt för en fika-paus.

Lika hisnande vackert är stranden, ”byn” och området vid kyrkan. Snacka om att få vila i frid…

I Selje finns även Risnakken. 350 ”trappsteg” i princip rakt upp till en utsikt som saknar tillräckligt bra beskrivande ord.

Där uppe mötte vi en dam som berätta många spännande historier om bygden. Efter att ha bott där i 60 år hade hon varit med om en del. Som när hotellet brann ner, när de driftige entreprenörerna kom och startade både kostym- och plastbåtsfabriker och när det blev klart vem som skulle bygga det nya hotellet. Det var också hon som tipsade oss att gå ”bakvägen” tillbaka till byn vilket vi tyckte var galet bra för jag är inte helt säker på att jag kommit ner för de där ”trapporna” i ett stycke… ”Bakvägen” var betydligt snällare.

Där på ”andra sidan” fanns också ett aktivitetscenter med en liten hytte man kunde chilla i och ett litet utegym som måste ha en av jordens coolaste utsikter!

När vi tyckte vi traskat klart på denna delen av Stadtlandet for vi tillbaka till yttersta delen av  Ervik och det vackra havet där. Några tappra surfare väntade på vågorna men annars var det helt folktomt. Så fridfullt.

I Ervik finns även Hovden med sin mörka historia. Det är en udde dit tyskarna byggde en väg under andra världskriget med hjälp av ryska krigsfångar. Tragiskt förstås men förbenat vackert är det oavsett.

Och ”tunnlarna” i berget är onekligen hur coola som helst hur hemska de än må ha varit.

 

Nu ligger vi i The Barn i en varsin soffa och njuter av denna vy. Extremt svårslaget.

Kram från Ingmarie

Stadtlandet dag 1

Det är här vi håller till just nu. I The Barn, i Ervik  på Stadtlandet i Norge.

 

Äventyret hit började i torsdags natt med någon slags magsjuka 😱 och fortsatte sen med en galet lång dagsresa. För även om det fågelvägen inte är så långt hit så tar det tidsmässigt en himla massa timmar. Vägen från Ålesund var dock värt rumpskavet. Vägarna är kringilikrok precis hela tiden. 16 mil på nästan 5 timmar säger det mesta. Då ingick dock två färjeresor, flera långa tunnlar, cykelgäng,  fårskådning, utsiktspauser, matpauser och kisspauser.🤪

 

Utsikten från vårt lilla hus är absolut obeskrivbar. Sjön med bergen i bakgrunden är så vackert att det nästan gör ont. Bättre än så här blir liksom inte en morgon-yoga.

Eller en fönstervy.

En av anledningarna till att vi är här är för att i dag är dagen då världens bästa sambo (d.v.s Anders) fyller 50. I snart 18 av dessa har jag fått leva med honom. Bara det är ju värt att fira!

Jag tror han är nöjd med vad dagen gett även om jag roade mig några timmar med att kuta hit och dit och till slut hela vägen upp till Vestkapp.

Gravplatsen i Ervik är bl.a ett minne från andra världskriget.

Sötare publik får man ju leta efter!

Denna lilla stackare träffade jag också på … 🙁

0B92BB56-665A-410E-9A65-93EAC3742D21

Det var där nere jag började. Efter att ha kutat även dit.

Där uppe får man en utsikt som heter duga och en lunch så god och mättande att man nästan dör ljuvlighets-döden.

Åker man sen vägen ner men svänger vänster i stället för höger hittar man bl.a detta.

Och jo självklart är sjön invigd. Lika fantastisk att simma i som den ser ut att vara. Det är förresten första gången jag simmar i Norge! Men definitivt inte den sista. Inte för 50-åringen heller tror jag.

 

 

Kram från Ingmarie

Förberedelser

I morgon ska vi dra lite västerut för att under en dryg vecka bara vara! Och fira Anders.😍

Väskorna är packade med allt som kan behövas för regn, sol och sol bakom moln. Jag ska bara lyckas stänga min också..

Jag har i alla fall rastat av mig med både ett löppass och ett gympass i dag. Bättre än så kan det väl inte göras innan många timmars sittande för även om vi inte ska långt så kommer det ta sin lilla tid…

Benen, ja hela kroppen egentligen, är trötta och du vet väl det gamla djungelordspråket?

Trötta ben (från löpning och annan träning) är glada ben.🤩🤪

Fast den där legcurlen, och de excentriska övningarna för min lilla hamstring, får jag nog erkänna är bäst när den är över.🤪

Kram från Ingmarie

Pryltest och en debut

Att swimrun och simning i mångt och mycket är en prylsport vet de flesta som testat. Precis som det är en djungel när man ska hitta löparskor är det när man ska hitta en sim-eller swimrundräkt. För ja, det är två helt olika slags dräkter även om man använder båda i vatten. Ungefär som att jämföra trailskor med tävlingsskor på asfalt.

Därför är det ju extra bra när man kan få testa dräkter ”på riktigt”. Dvs få simma i dem direkt. Det är ju liksom en sak att dra på en dräkt i butik och veva runt med armarna lite. En helt annan när man är i vattnet och ska simma. Ungefär som när du provar löpardojor i butik kontra kutar med dem ute. Men en sak stämmer på båda. Är det inte bekvämt i butiken är det till 98% inte det i praktiken heller.

I kväll hade HEAD, tillsammans med Wolff Wear, ett test-och träningstillfälle vid Sicklasjön och eftersom jag varit nyfiken på deras nya grejer åkte jag dit. Fick även med mig Anders! Han hade nämligen (äntligen) bestämt sig för att testa både våtdräkt och swimrun och här fanns allt på en gång.

Efter gårdagens härliga äventyr hade jag däremot bestämt mig för att inte kuta i dag. Det är möjligt att man ska våga spänna bågen men just nu är inte rätt tillfälle för det. I might be crazy but I’m not stupid.

Så jag nöjde mig med att testa några dräkter och simma i det ljuva vattnet medan resten av gänget roade sig med sitt. Och visst ser Anders ut att tycka det är skoj?

Undrar du vad jag tycker om dräkterna jag provade? Njaaa. De två jag provade var faktiskt väldigt osköna och inga jag skulle betala pengar för. Inte ens lite. Då är det illa.

Helt ärligt tog jag mig nog egentligen mest dit för att träffa goa Inger och käka vegokorv som Joakim bjöd på. Det är förresten så det alltid är på Wolff Wears swimrun-träningar. Party från början till slut!

Lite har jag dock sprungit. Men i  bassängen. Perfekt återhämtning om du frågar mig!

Kram från Ingmarie

 

 

 

Är det nu det händer att det vänder?

Det spelar ingen roll att jag levt med mig själv och min kropp i över 53 år. Jag slutar aldrig förvånas!

Ena stunden är man odödlig och har hur mycket energi, kraft och styrka som helst. Nästa stund är man plötsligt väldigt, väldigt dödlig och ibland är man t.o.m lite halvdöd i evighets-långa perioder. Sen kan det som från ingenstans vända igen. Livslusten återvänder, orken kommer tillbaka, kroppen slutar gnälla och hela livet liksom glittrar. Själv fattar man (oftast) ingenting. Åtminstone inte direkt. Tar man sig tid till att fundera och analysera så finns det ju faktiskt nästan alltid en logisk förklaring till varför det blir som det blir. Men lära sig av misstagen, det är svårt.

En sak är i alla fall tvärsäker. Inget varar för evigt. Inte ens eländet. Förr eller senare vänder det. Alltid! Oavsett håll.

Jag tror faktiskt att det vänt för mig nu. Äntligen får jag väl tillägga. Efter månader av ont i benet/ryggen, trötthet, sömnsvårigheter och livsleda kombinerat och relaterat till stress och press på jobbet så är det som att kunna andas frisk luft igen efter att ha hållit andan så länge att man nära på tuppat av. Eller att bli frisläppt efter att ha varit inlåst i ett litet rum allt för länge.

3,5 timmes swimrun bjöd kroppen mig på i dag. Treochenhalvtimme! Bara så där! Energin fanns där men såklart kroppen stumnade efter ett tag. Den är ju en smula ovana om jag säger så… 🤪

Enda jag önskar är att jag hade haft foto på hur sagolikt vackert det var i skogen och hur stilla och spegelblanka sjöarna var. Men kanske syns min lycka och glädje ändå här?😍

Det känns som sagt var som att det har vänt men vem vet? Jag kommer dock hålla fast vid den tron tills motsatsen är bevisad.😍🙏🏻

Kram från Ingmarie