Happy life

Tröttmössa med stark-känsla

Från första natten sen jag kom hem i tisdags har jag sovit non-stop på nätterna. Något som aldrig någonsin hänt förr när jag rest på detta hållet. Dvs österut. Jetlagen brukar vara brutal. Typ hungrig kl 03 och redo för sängen kl 15. Västerut är alltid väldigt mycket enklare. Dessutom har det ju varit en fet fullmåne som i vanliga fall brukar ställa till med rejäl sömn-oreda hos mig. Så jag har helt enkelt trott att jag skulle klara mig undan det hela denna gången. (Med viss hjälp av Melatonin. ) Men så enkelt var det (såklart) inte… Både i natt och i går natt har jag sovit uselt. Tror helt enkelt att de sena kvällspassen ställde till det. När klockan ringde i snorottan i dag trodde jag det var en mardröm för då sov jag förstås. Tungt. Men startar simträningen kl 7.30 så gör den och går tuben kl 6.49 så gör den. Så vill jag vara med är det bara att härda ut den där första sömnkoma-känslan. Väl där var det lika kul och bra som alltid med TS-gänget och jag ångrar aldrig att jag masat mig upp.

Var hemma vid 10-tiden igen. Käkade frukost, städade och fixade men sen slog både John Blund och gummiklubban till med 18-dubblig kraft. Jädrans vad jag somnade snabbt och hårt på soffan. Men tursamt nog hade jag visst ändå ställt klockan så den ringde efter en timme. Tror du jag var piggare? Icke! Att jag ö h t kom upp är ett mirakel och ett ännu större är att jag bytte om, tog mig ut och betade av fem varv på min Hammarbybackerunda! Det blir 10 km med 5 km brant upp och 5 km liks brant ner. Plus löpning dit och hem vilket gav två timmars löptid bara då där! Blåsten fick jag på köpet.

 

Det jag förlorat i snabbhet under mina månader på höghöjd har jag med råge fått tillbaka i form av uthållighet och styrka. Trots både kraftig (mot) vind och stigning behöver jag nästan inte andas! Fantastiskt härlig känsla! Tyvärr är den ju som sagt var snabbt övergående men det är häftigt då länge den varar!

Lyckades även hinna med att både handla och laga mat/göra matlådor innan jag hamnade i soffan igen. Få se hur länge jag håller mig vaken men när jag väl somnar önskar jag få sova tills morgonsolen skiner igen.

Kram från Ingmarie

Påskdag

Hade planerat somna blixtsnabbt i går kväll/natt och riktigt sova ut efter tokjobberiet men det blev (såklart) precis tvärtom. Somnade sent och vaknade tidigt efter alldeles för få sovtimmar. Men hur trött jag än var ville kroppen inte sova. Konstigt det där, eller hur? När jag skulle ut och springa kändes det som om jag var i någon slags koma-bubbla och fötterna var som fastgjutna i marken. Faktum är att redan efter 10 meter tänkte jag lägga ner hela springprojektet. Men vis av erfarenhet att det kan vända så bestämde jag mig för att åtminstone prova de där 20 minuterna jag har som ”test-tid” innan jag ev lägger ner. (Har hänt max 3 ggr under 30 år.)

Det är bra att vara tjurskallig för såklart det vände. Och jösses vad det är vackert nu! Jag älskar denna tiden när naturen börjar leva ut igen! Min favvorunda runt Flaten är som bäst från nu.😍🙏🏻

Jag var fortfarande sovtrött efteråt men så fort jag var hemma igen cyklade jag och Anders direkt till Hellasgården för min längtan behövde stillas. Och som sig bör, eftersom jag började med ice/cold swim i New Mexico, så fick förstås finmössan vara med.

Så härligt! Och garanterat uppiggande!!!

10 minuter simmade jag runt. Hade kunnat längre, har ju klarat 20 i några grader varmare, men jag ville inte pressa mig själv just i dag. Det kommer snart en ny chans för en längre tid.

Jag blev aldrig så där fryshuttrig-frossig som efter Cochiti lake-simmen men jag behövde många lager kläder, mycket varmt te och god (vego)mat från Storstugan.

Eriksdals-bassängen var väldigt mycket varmare. Men jag hade med mig en del av New Mexico även där.

Hoppas du också haft en fin påskdag!

Kram från Ingmarie

Två goa!

1: Känslan av att veta att två lediga dagar väntar efter att ha gjort klart tre extremt tuffa kvällspass.

2: Känslan efter ett helt ok intervallpass trots strulig rygg. Det här att vara höghöjdsdopad är väldigt najs. Behöver nästan inte andas. Det går ju snabbt över så det gäller njuta så länge det varar.

Kram från Ingmarie

 

Allt har ett slut och en sista gång

Min tid här börjar ta slut. Faktum är att jag måste ut ur landet för mitt visum går ut i morgon måndag om jag inte räknat helt tokigt.😱 Så i går var det min sista ”hela” dag här. Sorgligt som attan. Har inte, och har inte haft, hemlängtan en enda sekund. Jag mår helt enkelt väldigt bra här. Och nej, det är inte bara för att jag är ledig. Det finns ju liksom en anledning till att jag åkt hit om och om igen i över 20 år. Albuquerque är helt enkelt min speciella plats på jorden. ❤️ Fatta mig rätt. Det finns såklart massor av bra saker i 08a land också och jag längtar naturligtvis efter Anders, mina vänner och min familj. Och såklart det finns många platser i Sverige jag längtar till också. Men det är något speciellt med just Albuquerque. Jag kan bara inte riktigt sätta fingret på vad… Ver du, sen jag kom hit första gången i mitten av 1990-talet så har det i princip inte gått en enda dag utan att jag tänkt på, eller längtat till, denna plats. Ganska märkligt egentligen. Helt ärligt har jag ju besökt ”vackrare” platser som gett mig allt från äventyr, varmt väder, ro i själen och bra träning. Ändå envisas mitt hjärta med att dra mig hit. Som sagt var. Märkligt…

Jag kunde verkligen inte ha fått en vackrare och härligare sista löptur än den i morse. Det var som att hela stället ville visa sig från sin allra bästa sida.❤️🙏🏻

Hur ledsen jag än känner mig just nu så är jag oerhört tacksam för att jag haft möjlighet att vara här ännu en gång och under så lång tid. Det kommer bli tufft att komma hem igen men förhoppningsvis inte lika jäkligt som förra året.. Jag har försökt att mentalt förbereda mig på en dipp. Hittills har jag nämligen aldrig lyckats undvika den… Jag har i alla fall många roliga saker att se fram emot redan den första veckan. Hoppas det hjälper.😍🙏🏻

Har jag tur finns den här känslan av att jag känner mig stark kvar länge, länge.

Hemresan har börjat och den började inte särskilt bra. Fortsättning följer…

Kram från Ingmarie

Himmelsdag

Intervaller kan verkligen vara allt mellan himmel och helvete. Ja egentligen kan väl det mesta det när jag tänker efter. Det är kanske det som är meningen och tjusningen för inget kan ju som bekant existera utan en motsats.

I dag var det himmel rakt igenom. Kände mig galet stark! 8 x 5 minuter + hopp&skutt och styrka på gymet.

Simningen hade samma himmel. Jag kommer (antagligen) aldrig bli lika snabb som min simkompis John men det bra med bassäng är ju att man aldrig är längre bakom än 25 yards/meter.

Det slår mig allt som oftast att jag en gång i tiden trodde simning var bland det mest osociala man kunde göra. Så fel jag hade! Det är supersocialt! Jag har träffat så otroligt många härliga människor genom simning i bassäng/sjö och hav. För att inte tala om hur kul det är och vilka äventyr det gett mig. Och det lär bli fler av allt för ännu har jag inte tänkt lägga av.

I morgon kommer det bli en annan typ av himmelsdag som troligtvis inte alls kommer ge samma eufori och glädje. Men som sagt var. Allt måste ha en motsats för att finnas.

Kram från Ingmarie

Rio Grande trail

Minns du när jag var i The Botanical Garden för ungefär en månad sedan och sa att nästa gång jag kom dit då skulle jag testa trailsen där. Well, i dag var den dagen!

Jag hade ganska höga förväntningar efter allt jag läst och hört om området. Hittills har ju dessutom alla andra delar av det gigantiska trailsystemet vid Rio Grande som jag kutat på varit 100% outstanding! Det är garanterat platt överallt där så är man sugen på backar är det väl kanske inte bästa valet. Då är de triljoner trailsen vid Sandia mountain klockrent. Där är det garanterat oplatt. En sak de dock har gemensamt är att det är i princip omöjligt att springa vilse. Floden, alternativt berget, är idiotsäkra landmärken att följa. Däremot är den ändå väldigt enkelt att kuta för långt. Dels för att trailsen ju liksom inte går rakt någonstans. Man kan tro att man snart är framme men vips tog stigen en annan riktning och man får en väldans omväg/extrasväng. Och dels för att när man kutar på dem så försvinner både tid och rum för att det är så fint! Plus det där klassiska att man vill se vad som är bakom nästa krön. Och nästa och nästa och nästa och nästa och.. Ja du fattar! Så blev det i dag. Det tog 45 minuter innan jag ens kollade på klockan. Så där rök den timmens planerade löptid. Jag skulle ju tillbaka också.🤪

Så vackert, rofyllt och energigivande. A true bless!

Men jag hoppade över att besöka The Botanical Garden igen även om jag är säker på att det är magiskt fint där nu. Jag var helt enkelt för snål för tvärtemot förra gången så kostade det pengar och jag hade heller inte riktigt tid att strosa omkring där. Men bara vara utanför är härligt!

Vattenlöpning i en bassäng är väl kanske inte lika varken vackert eller lustfyllt men man springer åtminstone inte varken omvägar eller vilse…Däremot kan man hamna i ett magiskt mindfullness-flow så det blev längre än tänkt även där. Gott så!

Kram från Ingmarie

Sånt jag (kanske) borde begripa

Jag tror jag slog någon slags långsamhetsrekord på dagens löppass. Även nerför. Gårdagens tog visst bättre än jag trodde. Nu efteråt vet jag dessutom att man varnade för ”dålig luftkvalité”. No wonder liksom! Jag borde antagligen ha fattat det. Så intervaller kanske inte var så jättesmart. Man andas ju liksom en del då. Men gjort är gjort och jag tror mina lungor klarar av att hantera en hel del damm. Särskilt när det är så sällan som det är.

Simningen däremot! Den du! Det enda jobbiga var egentligen att komma i. Trots att jag vet att det vänder bara jag börjar. Precis samma känsla som att stå inne och titta ut när man ska kuta och man mest vill ligga i soffan under en filt du vet. Väl ute begriper man inte hur man tänkte där bakom rutan. 🙄

Jag borde åtminstone ha lärt mig att vattnet i solskensbassängen alltid är perfekt tempererat. Och att en trög start inte behöver betyda ett trögt pass. Det blev en timmes swimmers high! Med en hagelskur mitt i! En sån som mest gjorde mig full i skratt för det var så tokigt. Och något jag på riktigt fortfarande inte begriper var det kom från.

Kram från Ingmarie

Lätt-lätt

Jag tror alla har åtminstone en grej man är extra bra på. Vet inte om jag vill kalla det talang för jag är inte ens säker på att det finns. Ännu har jag nämligen inte hört talas om någon med ”talang” som inte samtidigt lagt ner oräkneliga timmar på att lyckas. 🤪

Jag tänker mer att det är som en gåva. Något man har extra lätt för och som övas upp extra enkelt.

Något jag är bra på, och har väldigt lätt för, är att tåla och hantera värme. Det ska galet mycket till för att jag ska gnälla över den.Tror inte ens det har hänt när jag tänker efter.🙄

140 min svettig löpning i bergen på höghöjd under Albuquerques stekande sol med bara 2 dl vatten utan några som helst problem ”bevisar” det ganska bra.

Liksom det ”bevisar” att detta är mitt element. Inte något kallt vinterland.🤪 Men jag övar på att tåla även kyla som du vet. Det är bara väldigt mycket svårare.😱

En annan bra grej med värme är att vattenlöpning i Highpoints solskenspool blir ännu bättre och härligare än annars. 😍☀️

Vad är du extra bra på?

Kram från Ingmarie

Forever young

Nej, det är inte någon ny slogan jag har eller vad jag tror om mig själv. Det har varit raceday igen och loppet heter just Forever Young . 😀

Jag har sprungit det en gång för tre år sedan och det var bl. a därför jag ville kuta det igen. Som jag minns det var det nämligen supertrevligt, välorganiserat och en härlig bana. Allt stämde! Men jag hade glömt all mat efter. Återkommer om det.

Loppet går på trailsen i Placitas som ligger på norra delen av Sandia mountain. Som en liten parentes kan jag berätta att det var på dessa trailsen, samt i Albuquerque, som Paula Radcliffe tränade innan hon satte världsrekord 2003.

This race is a celebration in memory of Albuquerque Roadrunner member Charlie Young, an avid runner, cyclist and outdoorsman, who was killed in a cycling accident in Colorado in August 2004. Since Charlie always ran without a shirt even in the dead of winter,shirtless (not topless) participants are given a two buck refund at the finish line. 

Så för att göra som honom sprang jag såklart shirtless.🤪 Vilket jag antagligen gjort ändå för det var rejält hett redan kl 9 när starten gick. Dvs perfekt Ingmarie-väder!

Det var deltagarrekord i år och jag kan verkligen förstå det. Inte bara för vädret. Loppet är så himla trevligt, mysigt, familjärt och liksom superhärligt! Man kan välja 3 eller 6 miles. Jag körde 6 som förra gången. Tuff runda där 4 miles är i princip bara upp och 2 brant ner. Sånt som jag tokgillar! Jag är inte så snabb (flera minuter långsammare mot för 3 år sedan) men jag är stark nu! I dag också! Och antagligen en av de gladaste.

6:a totalt och 1:a i min AG som festligt nog kallas ”Grand Master”! 😍

Efteråt hänger folk kvar och minglar till långt efter prisutdelningen. Snackar, gosar med alla hundar (vet inget lika hundrikt lopp någonstans och det är supermysigt!), dricker kaffe och käkar. Man bjuds på ett överflöd av übergoda burritos (vegan också ) och kakor.

Extra roligt var det att få träffa min forna klubbkompis Simon Guiterrez igen. Det är tack vare honom jag hittade Albuquerque ö h t och det är säkert över 10 år sedan vi sågs. Han är sig lik och fortfarande lika snabb! Överlägsen over all segrare i 3 mile loppet!

Hans mamma, 70+++, är en riktig superwoman och en överlägsen AG vinnare i 3 mile loppet! (Nr 972)

Jag blir superinspirerad av att se alla dessa stentuffa Masters! Jag hade några 60+ män före mig så det går minsann att köra hårt även i mogen ålder!

Ett verkligt ”bevis” på att det varit hett i dag är detta.

Keps på mig händer typ aldrig annars. Tror det var i Australien sist. När det var 35 grader eller något. Riktigt så många grader var det inte här i dag men höghöjden gör solens strålar väldigt mycket starkare.

Så kanske inte så konstigt simningen gick så bra! Jädrans alltså! Bästa i år!!!

Kram från Ingmarie

En erfarenhet rikare

Jag håller i min snor-tidiga morgon-jogg följt av kall-sim i Cochiti lake. Det gäller att passa på för snart är det ju för varmt för att kallas kall-sim. Inte för att värmen i vattnet stiger i någon raketfart precis. Trots att det är i snitt 20 grader i skuggan och säkert 25-30 i solen har det inte hänt mycket sen förra gången. (52.3 F är ca 11 C.)

Det var makalöst vackert vid sjön. Vindstilla, klarblå himmel och 20 grader i luften trots att det var tidigt.

Lorraine kunde tyvärr inte haka på i dag så det var ”bara” jag och Erin. Den bönan ska ju snart simma ett riktigt tufft lopp. 17 miles (27.3 km) i Apache lake. Jag kan inte ens föreställa mig hur långt det är. Och kallt! I bästa fall 15-16 grader och det skulle garanterat vara svalt med våtdräkt. Hon gör det utan. That’s the rules.

Så ja, vi simmar utan våtdräkt. Har inte ens med mig någon så jag behöver inte ens vela.🤪

Förutom den första minuten, som alltid är en smula chockerande, kändes det väldigt bra! Vi simmade på och stämde av med varandra med jämna mellanrum. Det kändes som om jag skulle kunna simma i princip hur länge som helst. Eller i alla fall 30 minuter. Men så efter drygt 20 minuter är det som om hela kroppen stängs av. Det blir jobbigt att andas, armarna är snudd på obrukbara och det surrar i huvudet. Faktum är att det var lite samma upplevelse som de (få) gånger jag blivit överhettad och dehydrerad. Känslan var riktigt obehaglig för jag visste ju liksom inte vad som hände. Har ju i princip ingen aning om när jag går över gränsen i det här. Jag vet bara att den är ruskigt tunn och att det kan gå jäkligt fort. Dessutom har man vattnet man helst ska ta sig ur innan. 🤪 Det är ju liksom inte som att kollapsa på land. Men jag fick aldrig panik utan behöll lugnet. Något jag faktiskt tackar yogan och meditationen som jag skrev om i går för. Ett simtag åt gången och jag kom, som du förstår, välbehållen i land. 6 minuter från att ha klarat de där 30 jag trodde, och 4 min. längre än innan. 😀 Erin hade konstigt nog samma upplevelse och avslut. (Hon var dock i 30 min.) Märkligt!

Sen skakade vi i kapp samtidigt som vi försökte prata och ta på oss kläderna mellan fnitterattackerna.

Jag kan förstå om man tycker detta är tokigt men jag är verkligen så himla glad att Erin och Lorraine ville ha med mig från början och att jag fått fortsätta hänga med dem. De är fantastiska vänner och det är som en helt ny värld för mig det här. I definitely got the bug!

Helt klart tar detta en himla massa energi. Jag störtsomnade när jag kom hem. Så där så jag sov innan jag ens hunnit blunda. Klassiskt för mig när jag frusit och sen blir varm. Värsta och bästa sömnpillret alla kategorier. Särskilt i kombo med detta. ☀️😍

Men det räckte med 20 minuter. Sen har jag varit varm hela dagen. T o m svettig!

Kram från Ingmarie