Det spelar ingen roll att jag levt med mig själv och min kropp i över 53 år. Jag slutar aldrig förvånas!
Ena stunden är man odödlig och har hur mycket energi, kraft och styrka som helst. Nästa stund är man plötsligt väldigt, väldigt dödlig och ibland är man t.o.m lite halvdöd i evighets-långa perioder. Sen kan det som från ingenstans vända igen. Livslusten återvänder, orken kommer tillbaka, kroppen slutar gnälla och hela livet liksom glittrar. Själv fattar man (oftast) ingenting. Åtminstone inte direkt. Tar man sig tid till att fundera och analysera så finns det ju faktiskt nästan alltid en logisk förklaring till varför det blir som det blir. Men lära sig av misstagen, det är svårt.
En sak är i alla fall tvärsäker. Inget varar för evigt. Inte ens eländet. Förr eller senare vänder det. Alltid! Oavsett håll.
Jag tror faktiskt att det vänt för mig nu. Äntligen får jag väl tillägga. Efter månader av ont i benet/ryggen, trötthet, sömnsvårigheter och livsleda kombinerat och relaterat till stress och press på jobbet så är det som att kunna andas frisk luft igen efter att ha hållit andan så länge att man nära på tuppat av. Eller att bli frisläppt efter att ha varit inlåst i ett litet rum allt för länge.
3,5 timmes swimrun bjöd kroppen mig på i dag. Treochenhalvtimme! Bara så där! Energin fanns där men såklart kroppen stumnade efter ett tag. Den är ju en smula ovana om jag säger så… 🤪
Enda jag önskar är att jag hade haft foto på hur sagolikt vackert det var i skogen och hur stilla och spegelblanka sjöarna var. Men kanske syns min lycka och glädje ändå här?😍
Det känns som sagt var som att det har vänt men vem vet? Jag kommer dock hålla fast vid den tron tills motsatsen är bevisad.😍🙏🏻
Kram från Ingmarie