En riktig hot-cold mix

Planen var att slöjogga max 50 min efter gårdagen men kroppen tyckte och ville visst annat. Benen var hur studsiga som helst så det blev både bra distansfart och tröskelfart i 70 minuter på trailsen. Egentligen hade jag kunnat längre men jag hejdade mig faktiskt och hoppas det var klokt.

”The girl” är förresten fortsatt lika glad. Jag också.

Min pigghet beror delvis garanterat på vädret. Solen alltså! Vilket energiklot det är! Och det är varmt! T o m jag behöver skydda mig när solen skiner som mest. Då är det hothothot.😍

 

Solskenspoolen är lika härlig som alltid men den svalkar bara i typ 8,5 sekunder precis när man hoppar i. Sen värmer både solen och själva ”jobbet” så mycket att jag typ aldrig vill gå upp. Men det gjorde jag förstås. Jag blev ju både kissnödig och hungrig.🤪

Något som inte är riktigt lika varmt, trots heta dagar, är Cochiti lake. Vi trodde alla i vår enfald att den skulle vara många grader varmare sen i söndags. Och det var den väl egentligen men en halv celsius-grad gör ingen revolutionerande skillnad precis. 🤪

Men det var såklart ändå härligt på sitt speciella och unika lilla vis!

Jag älskar verkligen det här och jag älskar hänga med Lorraine och Erin. De är härliga kvinnor som inspirerar mig på alla sätt och vis!

Dessutom är det väldigt mycketenklare att frysa tillsammans.

Kram från Ingmarie

Bästa i år!

2,5 timmar upp och ner för trailsen under Albuquerques heta sol. Många höjdmeter på höghöjd och det kändes bra!

Kutade först uppåt mot Sandia-berget och sen längst ner i Bear Canyon Open Space park. Vilket innebär att det är 40-50 min konstant uppför sen.

Blir jag inte backstark här blir jag det aldrig.

Kroppen känns bra och jag tror jag håller en bra balans med allt just nu. Och jag har en plan för att fortsätta att ha det så. Sen vet man såklart aldrig riktigt hur det blir. Ingen plan är ju idiotsäker. That’s life!

Men yoga i solen vet man alltid är härligt!

Kram från Ingmarie

Det tar sig!

Ännu en gång var jag uppe före både solen och tuppen för att åka med mina vänner till Cochiti lake. Bara att åka dit tar en timme och jag är ju som bekant inte överförtjust i att sitta inklämd i en plåtburk. Men just denna turen är värt det!

I dag var vi dessutom fyra. Jag, Erin, Lorraine och Walter.

Solen sken, vinden var stilla, vattnet magiskt vackert och med två-siffrig temperatur!

Det var väl därför jag grejade simma i hela 21 minuter. Inte lika länge som de andra, Walter var i 34 minuter, men det tar sig! Det värsta är nog faktiskt att gå upp och så snabbt som möjligt få av baddräkten och på med kläderna för när skaket kommer då jädrans skakas det! Shivering de max!

För mig är det inte en fråga om om utan mer om hur mycket och hur länge jag shivrar. Massor av kläder, hett kaffe och (Sverige-köpt Marabou)choklad hjälper i alla fall garanterat en hel del för att man ska tina upp.

I dag tog det tre timmar innan jag kände mig varm igen. Först under alla lager kläder i en värmemaxad bil och sen under Albuquerques stekande sol. Och ja, jag fattar om du undrar varför jag gör detta. En anledning är att jag tror och hoppas det kommer hjälpa mig vid swimrun. Förhoppningsvis får jag mer brunt fett och blir allmänt varmare av mig samt mer och mer vänjer mig vid hur det känns att tokfrysa och hur jag ska hantera det. Sen är det som sagt var en helt galen endorfin- och hormonkick. Jag behöver det väl helt enkelt. Faktum är att jag tror de allra flesta skulle må bra av att åtminstone kallbada. Men visst, det är inte utan även jag undrar vad som händer när jag gör något jag egentligen tycker är skitjobbigt (frysa) men mest är jag ändå fascinerad och tacksam för det är häftigt!

En annan fördel är att bassäng-vattnet känns extra ljummet. Nu är i och för sig solskenspoolen alltid behagligt tempererad men i dag var den perfekt-perfekt! Bra gick det också! Coach Jenny justerade ytterligare några grejer i min teknik så även där går det framåt. Snyggmössan funkar även bassäng såklart.

Och kolla Magnolia-träden! Man dör nästan vackerhets-döden, eller hur?

Kram från Ingmarie

Alltid samma svar

Ibland funderar jag på hur många gånger jag frågat mig själv varför jag fortsätter pressa mig med hårda intervaller, långpass, junk-miles och allt det ”andra” som behövs för att kunna fortsätta kuta hyfsat. Särskilt nu, efter 35 år som löpare, när jag vet att det aldrig mer blir PB:s och att det liksom bara ”går utför”. (Om jag inte satsar på någon väldigt udda sträcka förstås…🤪) Jag har dessutom haft hur många anledningar och ”ursäkter” som helst för att lägga ner och bli en mer ”tränatredagariveckan-person” utan att skämmas.

Svaret är dock alltid detsamma.

Det är känslan.

För även om farten är långt från vad den varit så är känslan efter ett bra löp-pass, särskilt intervaller, snudd på oslagbar. Den där unika själv-tillfredsställelsen efter att ha klarat av något jobbigt och tufft är unik!

Kanske du vet vad och hur jag menar?

Passet var förresten härligt svettigt! 8 x 5 min. ”hard but somewhat comfortable” (vila 1 min) + styrka. 💪🏻

Och sim i solskenspoolen. ☀️

Så jag fortsätter gneta på och njuter så länge det funkar!

Kram från Ingmarie

Jemez Springs & surroundings, bad-bad och bisons

Minns du att jag fick ändra utflyktsplaner för ett tag sedan? Det blev ju väldigt bra ändå men den tänkta utflykten ville jag ju göra oavsett och i dag kändes som en perfekt dag för det! Både vädermässigt och för att jag skulle hålla mig (fysiskt) lugn.

Så jag drog iväg. Norrut. Jag hade egentligen bara som mål att återuppliva lite gamla minnen från när jag och Anders var här för flera evigheter sedan samt för att testa något jag aldrig gjort förut. 🤩

Jag hade helt glömt hur vacker vägen mot Jemez springs är. Och hur mycket mer tid det tar när man ideligen ”måste” stanna för att föreviga underverken.

På vägen passerar man även Walatowa Pueblo of Jemez. Det är som att åka in i en sagovärld! Utsikten, de röda bergen och vidderna tar fullkomligt andan ur en!

Denna Pueblo verkar väldigt välmående om jag jämför med många av de andra jag åkt förbi i dag och tidigare. Tyvärr ser många eländiga ut pga allt skräp som verkar slängas överallt och för att mycket liksom inte sköts om. Troligtvis pga av den fattigdom som oftast är. Varje Pueblo är sin egen och man får oftast besöka dem dagtid. Viktigt är dock att då alltid följa de regler som finns. En är att man måste ha tillstånd för att fotografera. Därför som jag inte har med några bilder.

Jemez springs är framför allt känt för sina naturliga hot springs. Det finns en hel del sådana där och naturen är hisnande vart man än vänder blicken.

För att inte tala om hur gulligt det är! En kul grej här är att oavsett hur litet ett ställe är så finns det i princip alltid en kyrka, en mack och ett bibliotek!

Det var här jag skulle testa något jag aldrig gjort förut. Bada i badhus! Alltså ett riktigt BADhus. Enligt historien så är Jemez springs bath house det första badhuset som byggdes där. Det byggdes 1876 runt en hot spring som rasat och det är än i dag den källans vatten som används.

Vattnet från källan är mellan 154-186 grader Farenheit (ca 68-86 grader C) och en del vatten hålls i tankar för att kylas ner. Så man slipper bli kokt för det varma vattnet är verkligen varmt! Och det kalla kallt.

Man kan välja om man bara vill bada och/eller även ta någon av alla de behandlingar som erbjuds. Jag nöjde mig med ett bad. Man får sin egen lilla hytt och i 30 ljuva minuter låg jag här och njöt av värmen, lugnet, dofterna och den softa musiken. Magiskt!

Efteråt var jag både pigg och skönt avslappnad. Strosade omkring lite i ”byn” (det gick fort om jag säger så) innan jag tog samma fina väg tillbaka. När man någon timme senare är i norra delen av Albuquerque kan man se dessa vackra djur på riktigt nära håll! Jag blir lika förtrollad varje gång!

Som du säkert vet blev Bison oxarna mer eller mindre utrotade då européerna kom till Nordamerika och även om de är fler nu så finns de allra flesta i olika slags naturreservat. Må de få fortsätta leva i det fria. Det är förresten tydligen de tillsammans med bl.a rådjuren som trampat upp många av de stigar vi tvåfotade människoknytt springer på i dag!😍

Det har verkligen varit en härlig chillar-dag! Men jag är tacksam över simpasset i morse. Annars hade rumpskavet garanterat varit ännu värre. Dessutom gick det riktigt bra!

Kram från Ingmarie

Beviset

Jag berättade ju att jag verkligen gjorde vad jag mäktade med på loppet i söndags. Well, här är starten. Då var jag fortfarande pigg.

Och här är målgången. Orkade inte ens le pga av all mjölksyra. Då är jag inte pigg.🤪

Det jag vill säga med detta är att även om jag oftast är pigg, och ler allt som oftast, så är det inte alltid så. Såklart. När jag säger jag är trött då är jag verkligen det. Men stänga av klockan pallade jag tydligen. Det sitter så galet djupt inrotat att jag t o m gör det de gånger jag vurpat. I know. Helt crazy!

Så där trött har jag i alla fall inte blivit i dag trots löpning, gym och yoga. All träning är, och ska inte vara, stenhård. Jag tror på variation. Man behöver vara bra på att chilla också. Och det är jag! Typ proffs! Extra enkelt är det förstås när solen skiner, vinden är ljummen, boken man hittat är superbra och magnolians doft och skönhet fullkomligt knockar en!

Kram från Ingmarie

Breathtaking

Långpass på trailsen vid Sandia mountains fot är ett långpass som garanterat är kuperat. Det är absolut omöjligt att få en ”platt” runda där. Möjligtvis kan det bli något som kan kallas ”rolling hills” om man springer fram och tillbaka på trail 365.

Så hitta backar är inga som helst problem! Sen kan man såklart välja några av de där som är lite extra utmanande. De där som är breathtaking både bildligt och bokstavligt talat.

Det är i princip lika jobbigt varje gång man tar sig an en av de där rejäla stigningarna och det är lika värt slitet varje gång!

Något som slår mig varje gång jag är på en högre höjd är hur små vi människoknytt är. Och hur stor, vacker och mäktig naturen och jorden är. Det är lätt att glömma när vi rusar på i vår vardag tror jag. Höga höjder liksom naturens enorma krafter gör mig alltid lite extra ödmjuk över livet.

140 minuter + en hel del traskande när det var för brant upp eller ner för att kuta blev det till slut. Går jag mer än fyra steg pausar jag nämligen klockan.😀

Jag var ganska mör efteråt. Passet sög tydligen mer än jag trodde. Lunchen satt som smäck om jag säger så. Liksom att få ligga raklång i solen en stund.

Om det var maten, ryggläget eller bara det faktum att jag trots allt återhämtar mig hyfsat fort låter jag vara osagt men jag piggade på mig riktigt bra i alla fall. Simpasset med coach Jenny var långt från någon leisure-swim men jag tycker jag grejade alla de där 100 yards-intervallerna med bravur! Vet inte hur många de var för jag tappade räkningen till slut. 🤪 Det är väl bl.a därför man har en coach vid kanten? För att slippa tänka. 😀 Den där sjunksunk-känslan som jag hade i söndags var hur som helst bortblåst! Fint bara det!

Kram från Ingmarie

Det är verkligen enkelt..

…att älska livet och (backig trail-)löpning när man har detta inpå husknuten!

Lägg till äventyr, superbra gym, extremt bra yogainstruktör, solskens-bassängen, bagels, solljus, underbara människor, höghöjd, stressfritt, upptäckter, värme, massor av bra vegomat, coffee, kultur och tid för att bara vara så kan du ju ana varför jag trivs så bra här. 😍

Kram från Ingmarie

Igen!

Hur är det man säger? En gång är ingen gång. Två gånger är en vana.

Om det stämmer har jag en ny vana.

Den att gå upp i ottan för att kuta före frukost och sen åka många mil (läs en timmes bilfärd one-way) för att simma i en (kall) sjö. Dvs precis som för två veckor sedan.

Denna gången var det ”bara” jag och Lorraine som åkte till fin-sjön men även hon hade temperatur-mätare med sig och kolla! Flera grader varmare! 41.9 vs 46.9 F betyder i praktiken 5.5 vs 8.3 C. Stor skillnad!

Kanske var det därför jag klarade vara i typ 500% längre tid denna gången och verkligen simma. Bara bröstsim. Med mössa. För det är kallt. Men det är ju också det som är själva grejen. När väl den första chocken lagt sig, det tar max 30 sekunder, så hände liksom något häftigt i kroppen. Jag kan inte riktigt förklara vad men det är som ett slags rus och det är inte enbart endorfiner även om de såklart spelar en stor roll.

 

 

Jag höll på tills jag började skaka. Någonstans där bör man avbryta enligt proffsen på det här. Åtminstone när man är en grönis som mig. För nej, det här är inte som att sprada eller swimrunna även om båda sker i vatten.

Lorraine var i mer än dubbelt så länge som mig. Jädra vilken tuffing hon är! Hon skakade inte ens när hon kom upp!

Jag däremot darrade som en hel asplövs-skog trots alla lager kläder men vet du, jag gillade det på något märkligt vis! Jag har nog, som Lorraine sa, ”got the bug.”

Det är inte ”lätt”, och det kräver såklart en del energi, men det enda jag behövde koncentrera mig på efteråt var att bli varm, njuta av solen, äta donuts och dricka kaffe!

Jag kan hålla med om att det kan verka lite knasigt att åka bil i två timmar för att simma 10 minuter och frysa i 3 timmar men jag lovar, det är värt det! Dessutom fick jag ju hänga med härliga Lorraine! Visst är mössorna fina? Jag älskar min!!!

Och den där tuppluren i solstolen efter lunchen lite senare var så ljuvlig att jag lätt skulle kunna göra om alltihop igen redan i morgon men då är tanken att jag ska svettas istället.🤪Hur får du veta då om det blir som planerat.

Precis som förra gången blev det även sim i solskens-poolen. Har liksom svårt att låta bli…

Kram från Ingmarie

Glad(ast)

Jag må ha missat en pallplats och ovetandes ha spenderat en halv förmögenhet på ett bajjamaja-besök på det där loppet förra helgen. men jag var i alla fall garanterat både färggladast och upplevelse-gladast!

Jag är ju som bekant över lag extremt lättroad. God sömn, god mat, kaffe, vänner, kreativa aktiviteter och träning sen är mitt liv liksom komplett.

Särskilt när det är så här! Jag älskar blå himmel och sol! Älskar, älskar, älskar!

Vad gör dig glad och nöjd?

Kram från Ingmarie