Livet

Några guldklimpar i Halmstad

Det finns så många guldklimpar här i min fina hemstad att jag lätt skulle kunna skriva en liten bok om det.

Men jag ska i alla fall berätta om några av dem eftersom jag nyttjat och njutit av dem alla denna dag.

  •  Sats i Halmstad.  För många år sedan (vi snackar typ 20) när de öppnade var det stans coolaste gym. Sen blev det ett av de sunkigaste och tråkigaste. Det blir ju lätt så när det aldrig fräschas upp.. Sen såldes det till en annan kedja (tror det var Fresh) som rustade upp det en hel del och när Sats sen tog tillbaka det och fixade ännu lite till så har det blivit jättebra! Stort, ljust, bra grejer, inspirerande, fräscht och trevligt.Så där så man blir både glad och pepp så fort man kommer dit!
  • Cortado Cooffeshop. Inget besök i stan utan (minst) ett besök där! Och låt dig inte luras av namnet. De har makalöst gott kaffe men också minst lika makalöst god mat. När man dessutom har finsällskap av Karin så blir det ännu bättre!
  • Yogainstitutet. Utan tvekan stans bästa yogaställe. Faktiskt ett av Sveriges bästa när jag tänker efter. Alltid bra instruktörer och bra klasser. Rent, mysigt och shyssta priser!
  • Stan. Tyvärr har fler och fler butiker tvingats stänga inne i själva city p.g.a de stora köpcentren utanför stadskärnan, och det är nästan lite kusligt tyst och tomt där. Jag hoppas verkligen det blir ändring på det. För själva centrum är fin och jag älskar att kommunen verkligen ligger i för att lysa upp det mörka. Biblioteket utmed Nissan är nog banne mig Sveriges vackraste.

    Sen finns ju havet, Prins Bertil stigen, Galgberget där jag var i går, alla kompisar, min familj, Kaneberget med sina trails och sjöar, andra caféer, Östras bageri, Söderpiren, Tylösand, klippor, milslånga stränder, min klubb, vattenfall, Riccardos glassbar och jag vet inte allt. Jag kommer återkomma till en del av det där men resten får nog bli i den där boken…

Kram från Ingmarie

En härlig måndag

Tro det eller ej men jag är inte alltid sugen på att träna. Ibland inte ens att gå ut. 😳 I morse gjorde regnandet att det var ännu svårare att se ut genom våra fönster (de behöver verkligen putsas) pga regnandet och jag var minst sagt osugen på att ta mig ut. Men såklart jag gjorde det. Och såklart det inte var i närheten av så ”hemskt” som jag trodde det skulle vara. Eller rättare sagt inbillade mig att det skulle vara. Efter alla dessa år borde jag ju ha lärt mig att det alltid är värst att stå inne och titta ut. Men tydligen inte. Tur att jag i alla fall lärt mig att inget blir bättre av att sitta inne och häcka.

Det blev en riktigt härlig löptur!

Bra att jag inte är rädd för att bli blöt. Eller skitig. För då hade det blivit lite krångligt.🤪

De där nästan två timmarna i skogen gjorde mig inte bara blöt, glad och varm. Ute-simsuget blev jättestarkt! Egentligen hade jag bestämt redan innan att det var i dag det skulle börja så det fanns där någonstans  i bakhuvudet. Så här är det nämligen. Om man inte börjar med kallsim/sprada nu så blir det bara svårare och svårare ju kallare det blir. Sprada/bada/simma några meter är inga problem men jag vill klara mer än ”bara” det. Och då behöver jag börja vänja kroppen. Nu. Så jag bytte bara om till torra kläder och tog hojjen ner till Söderbyskjön. Det är ingen trängsel där nu om jag säger så.🤩

Och ja, det är svalt och ja det går att lära sig möta kylan. Det viktigaste ”knepet” är att andas lugnt. Och att öva! Precis som med allt man vill lära sig.

Jag gjorde även en liten film på det hela. Kanske kan den inspirera? Eller avskräcka.🤪

Drygt 7 minuter simning blev det så inget märkvärdigt alls. Men en början. Jag ville se hur jag reagerade plus att jag ju skulle cykla hem också och då är det inte så bra att tokskaka. Men nu är den igång! The coldswim som så småningom, när det är sub 5 grader i plurret, kommer bli iceswim.😄🙏🏻❤️

Har du provat? Vill du prova?

Kram från Ingmarie

I mål!

Nog för att jag gillar mitt jobb (för det mesta) och mina fantastiska och fina kollegor men det känns onekligen väldigt skönt att denna sju-dagars jobbvecka är över nu. Och att jag klarat det!

I morgon är jag ledig och ska fira stort! Faktum är att jag redan ”förfirat” lite ni dag. Det är ju ganska enkelt nu. Kuta i solen med höstens alla vackra färger så långt ögat kan nå är ju liksom verkligen som att vara på ett stort kalas! 😍

Men först ska jag sova! Länge.

Kram från Ingmarie

 

Öppningspremiären närmar sig

The grand opening av Södersjukhusets nya postoperativa avdelning närmar sig med stormsteg.  Jättespännande och så efterlängtat men jäklar vad det är mycket jobb. Varenda liten grej måste testas och kontrolleras. Allt ska ny-organiseras och om-organiseras. Alla förråd och lådor ska fyllas på. Nya PM ska skrivas, kollegor ska informeras och utbildas, koder testas och 316 grejer till som måste fixas och lösas innan första testkörningen nästa vecka. Men det kommer bli superfint! Vår lilla specialgrupp (vi är tre pers) har gnetat på bra denna dag och fått en massa gjort.

När jag väl stämplat ut var det så nära att jag bara åkte hem för att lägga mig på soffan, käka nötter och sova.

Men jag vet ju att det där sällan är en bra lösning för att bli piggare och må bättre. Efter Svt:s braiga  program om hjärnan så vet jag dessutom ännu mer att det inte är soffvalet som behövs. Tvärtom. 

Så jag stod fast vid min gårdagsplan. Kånkade iväg med trunken till Eriksdalsbadet , bytte om och hoppade i  med en förhoppning om att inte varken somna eller behöva simma motströms. Inget av det där hände. Hela passet gick superbra! T.o.m riktigt bra! Att ha en tröttmössa under badmössan kanske är grejen?

Och jag piggnade såklart till men somna kommer jag ändå göra utan några som helst problem.

Kram från Ingmarie

Dumsnut och tröttmössa

När man plötsligt glömt det där med att man (i alla fall som löpare) ska svettas in våren och frysa in hösten får man skylla sig själv när man har alldeles för mycket kläder och löppasset blir till värsta svettfesten. Begriper inte hur jag tänkte. Antagligen inte alls… 🙄

Öronvärmare och vantar är väl en sak men långbrallor!

Tur jag gillar att svettas.🤪

Jobbet var svettigt på sitt vis. Faktiskt helt crazy. Jobbade över (igen) och hann precis med en buss till tuben. Efter kl 22 går varken bussar eller tunnelbanor särskilt ofta så väl vid Skanstull fick jag stå där och vänta. Snortrött. Så plötsligt hör jag någon som börjar spela så oerhört vackert på en gitarr att jag nästan gråter en skvätt. Det är en man som sitter lutad mot en av pelarna. Jag lyssnar. Och berörs. Gräver fram de få slantar jag har och ger honom. Säger tack för att du förgyllde min kväll. Han nickar och ler. Måtte fler få uppleva hans magi. Och tänk så lite som behövs för att allt ska kännas fint igen!

Kram från Ingmarie

Mer om tid

På tal om tid.

Det fanns faktiskt en tid då jag tyckte yoga var hopplöst jobbigt, frustrerande och jätte-tråkigt. Ett ”nödvändigt” ont som jag gjorde det bara för att jag skulle. Alla sa ju att det var så himla bra… Att man skulle bli lugn, mjuk och harmonisk av det. Jag blev mest bara förbannad.

Nu för tiden är det precis tvärtom och jag har förstått vad det var som hände. Yoga sätter i gång många processer i kroppen men fortsätter man så stabiliserar det mesta sig till slut. Yin & yang helt enkelt.  Jag älskar min egen lilla dagliga morgonyoga, att ha egna klasser och att gå på andras. Jag är liksom inte fast i någon särskild ”sort” utan väljer det jag känner min kropp behöver för stunden.

I går var det Hot yoga. Svettigt, uppmjukande och jätteskönt när någon annan säger vad jag ska göra så det bara är för mig att följa med.

I dag höll jag i min vanliga yin yoga klass. Något helt annat mot ex. gårdagen både för att det är jag som instruerar och för att yin är oerhört osvettigt. Kontraster på alla sätt och vis och det är så härligt tycker jag! Det finns verkligen en yoga för alla!

Samma sak med simningen. Som jag slitit med den. Som jag tragglat, kämpat, svurit (tyst) och varit på väg att ge upp. Det är fortfarande slitigt men på ett helt annat sätt. Nu är det för att jag faktiskt kör på och slipar på tekniken. Det är så kul att jag gladeligen går upp i snorottan för att köra intervaller med  coach Ulf och fixa fina goggle-eyes tillsammans med de andra i gänget.

Ja så där kan det också bli med tiden. Men ändras och förändras och det enda vi egentligen kan vara riktigt säkra på är att ingenting är varken konstant eller statiskt. Visst är det en ganska svindlande tanke?

Kram från Ingmarie

Tiden

Tiden den går verkligen. Nästan så den försvinner ibland. Nutid blir till dåtid. I dag blir till  i går blir till förra månaden blir till för flera år sedan. Och allt utan att vi egentligen reflekterar så mycket över det.

Men vissa dagar är och förblir fastetsade i hjärnans minne för all tid och evighet. De finns där och hur många år det än har gått så är det som att varje minut och sekund just den dagen nästan går att uppleva om och om igen. Visst är det märkligt?

Just denna dagen, den första oktober för 28 år sedan, upplevde jag den största chocken och sorgen hittills i mitt liv. Kanske även den största förändringen. Men jag minns den. I detalj. Det var den dagen min dåvarande pojkvän försvann i havets djup och hans allt för korta liv hastigt tog slut. Det var den dagen tre veckors ovisshet började. Tre veckor då jag slets mellan hopp och förtvivlan innan han till slut flöt upp på land. Då visste jag, allt hopp försvann för evigt och den verkliga sorgen slog till med all sin kraft.

Det är svårt, till och med omöjligt, att beskriva den smärta som sorg ger oavsett anledning. Den är obarmhärtig och hur mycket man än vill och försöker så finns det ingen lindring. Mer än just tiden. Sorg går aldrig riktigt över men tiden gör att den ändrar både intensitet och form.

För mig innebär denna dagen framför allt en påminnelse om livets enorma skörhet. Hur snabbt allt kan förändras och ta slut.

Kanske är det därför denna dagen på något  märkligt vis alltid känns lite extra viktig och är en av anledningarna till att det jag väljer att göra känts extra roligt, betydelsefullt och viktigt? För hur det än är så ser jag livet som en ovärderlig gåva där varje andetag och varje hjärtslag bidrar till att jag får vara med här på jorden en dag till. Det är banne mig ofattbart när man tänker efter lite.

Och det där gör också att jag verkligen kunde och ville känna att jag lever i dag. Så där på riktigt och så som jag vill.
De var inte många, det var inte superhårt och det var garanterat varken tjusigt eller snabbt men äntligen kunde jag köra ett ”organiserat” intervallpass igen. Så det här gott folk, det är ett ansikte på en väldigt glad och tacksam person! Ett ansikte på en kropp som kutat, gymat och yogat ute. Som andats frisk höstluft, svettats, känt både solstrålar och vinden  i ansiktet, som fått bli så där härligt trött och som levt till fullo både på in- och utsidan även resten av dagen! 😍🙏🏻💪🏻🏃🏻‍♀️

 

Kram från Ingmarie

Baksidan

För många år sedan, minst 12-13 när vi bodde i Falun, opererade jag en tå och var tvungen att vara i stillhet i en himla massa dagar. Med facit i hand skulle jag aldrig opererat den där tån ö.h.t men det är en annan historia. Det som hände var att jag efter ett par dagars inaktivitet fick mer och mer ont på hela baksidan från ländryggen ner till vristerna. Värst var baksida lår. Det var som kramp och mjölksyra på samma gång. Till slut hjälpte ingenting. Jag minns hur jag låg på mage i soffan med benen böjda för att det skulle sträcka så lite som möjligt i musklerna.
Det blev besök på akuten och inlagd p.g.a misstänkta blodproppar. Många undersökningar blev det. Och många skallar som funderade. Slutsatsen var att mina muskler hamnade i någon slags chocktillstånd och helt enkelt blev inflammerade av inaktiviteten.

Efter mina 48 timmars extrema inaktivitet de senaste dagarna hände samma grej i gen. I går kväll hade jag så sjuhelsikes ont att jag till slut var tvungen ta en painkiller. Fördelen denna gången var att jag visste vad det var och att det måste hävas så fort det är möjligt. Det går liksom inte över av sig själv. I alla fall om man inte kan ut och kuta direkt och det är ju sällan man kan det när man är inaktiv pga skada/sjukdom..

I morse kände jag mig både hungrig och pigg och tänkte att nu har det vänt. Och det har det väl men helt kry är jag då inte. Efter en kort cykeltur för att lämna lite grejer till Coach Ulf i ”grannbyn” däckade jag helt i soffan. Somnade på en millisekund och sov i över en timme. Sen tvingade jag mig faktiskt upp och ut. Två gånger. Först för ett litet sim- och vattenlöpningspass (somnade direkt efter) och sen för att möta upp Anders vid tuben. Mitt aktivets-kämpande verkar ha fått bort värsta smärtan i alla fall  så nu ska jag bara försöka hålla mig vaken till åtminstone kl 21. Och fortsätta hoppas att i morgon, då är allt som vanligt igen.

I brist på annat så blir det en bild från bron vid Skanstull direkt efter broöppningen. Spännande va? 🤪

Kram från Ingmarie

Bästa återhämtnings-vilan

Förutom lite stram baksida, särskilt i vänsterbenet, så känns det ungefär som vanligt i kroppen. Men jag har lärt mig att inte låta mig luras. Såklart kroppen är en smula tröttare efter en större utmaning än en helt vanlig träningsdag. Dessutom är jag ju inte 50 längre. Det tar längre tid att återhämta sig när man passerat det sträcket vare sig man vill eller ej.

Så jag har chillat i dag. Därmed inte sagt att jag legat i soffan. Då skulle jag få latmask-utslag. Eller något annat svårbotat. Aktiv vila är det bästa om du frågar mig. Städa må vara tråkigt men nödvändigt och man rör åtminstone på sig så det har jag gjort. Plus cyklat ute en kort runda, vattenlöpt en timme och kört ett hot vinyasa pass lika länge. Hur skönt som helst!

Jag har äntligen också tagit mig tid att fixa färdigt några målar-dukar som ska spännas upp.

Sen fortsatte jag på ett gammalt projekt. Mitt absoluta favvo-ställe för att finna lugn och ro, bli inspirerad och kreativ är som du kanske vet Skaparladan. Jag tokälskar att vara där. Hela stället andas kärlek och omtanke och Peppe, Jonna och Weronica som driver det är några av de mest fantastiska människor jag känner. (Och nej, jag är inte sponsrad.) Men jag kan ju liksom inte vara där hela tiden, faktiskt inte ens så ofta som jag vill och önskar, så för ett drygt år sedan skapade jag helt enkelt min egen lilla skaparlada. Eller snarare hörna…

Jag har(som vanligt) inte en susning om var just detta målarprojekt ska sluta och det är precis så jag vill det ska vara. Kravlöst, spännande och helt styrt av nyfikenhet och stundens ingivelse. Vad andra tycker bryr jag mig inte om ett skvatt. Det är mina tavlor och mitt måleri. Men för den som vill kolla finns några tavlor (5 stycken) hos Kiropraktorkompaniet vid Hötorget och inom en inte allt för lång framtid kommer det bli någon slags liten utställning för den som vill se mer. Och ja, de flesta tavlorna är till salu.

Kram från Ingmarie

Det blev inget…

Allt ändrades ännu en gång . Bara någon timme innan jag skulle ta tuben till centralen fick stackars Ulrika ta beslutet att hon trots allt inte var frisk nog för något Solvalla Swimrun (Första ändringen var ju att vi fick byta klass)

Så i stället för att jag gick upp i ottan, åkte till E-badet för lite poolrun, hem igen, käka, resa till Finland och köra swimrun i vackra sjöar och magisk (kuperad) skog blir det något helt annat. Med samma start men bara fram till första käket. Sen blev det desperata försök att hitta en ersättare (vilket visade sig omöjligt med så kort varsel), avbokning av allt som var bokat, depp, depp och ännu mer depp. 😢 Naturligtvis är det mest synd om Ulrika som är sjuk men du som följt mig här vet både hur mycket jag missat pga det ledsna vänsterbenet och hur vansinnigt mycket jag verkligen, verkligen velat köra Solvalla. Jag har toklängtat! Men så är det. Swimrun är bland det roligaste jag vet men baksidan kan ibland vara att man är två så kan inte den ena så kan inte heller den andra. I alla fall när det blir ändringar så här nära inpå.

Att åka till Finland för många pengar bara för ett extremt kort (7+1km) solo-sprintlopp kändes varken lockande eller befogat. Flygbiljetten fungerade också av olika anledningar bara om Ulrika åkte med vilket skulle innebära att jag hade behövt köpa en helt ny (snordyr) biljett.

Men om det är någonting jag är så är det flexibel. Och hyfsat bra på att fokusera om. När den största ledsamheten lagt sig började jag fundera på vad jag kunde göra för äventyr hemma i stället men ganska snart började jag i stället kolla om det fanns något annat swimrun jag kunde köra. Jag ville ju roa mig tillsammans med andra. Och få service på vägen.

Koster swimrun krävde både partner och massor av pengar. Tysklands 1000 Lakes hade soloklass men dit hade jag inte hunnit innan startskottet avfyrats ens om jag skippat att sova.

”Vanliga” löplopp då? En hel del 5-10 km lopp men det var och är jag helt och totalt osugen på. Samma med något långt ultralopp på über-teknisk bana. Så hittade jag Black River Run i Västerås. 20 + 50 + 100 miles. Tyckte 20 lät perfekt men loppet var fulltecknat och det var väntelista…

Någonstans där gick luften liksom ur mig. Men innan jag helt fick punka så mailade jag ändå arrangörerna för att kolla och det möjligtvis fanns en plats på 20-miles. Det gjorde det! Så jag slog till. Packade om väskan fortare än kvickt, bokade tåg och boende och drog i väg.

Bara några timmar senare var jag här.

Hotellet är långt från lyxigt men supertrevligt, gästvänligt och jätte-gulligt! Hoppas jag sover bra här i natt!

Och jag tror att jag fick med mig rätt prylar.🤪

Roligast hade såklart varit om det blivit som det var tänk från början. Både för att jag tycker swimrun är roligast och för att just Solvalla verkligen är ett superfint lopp. Sen är det oftast skojigare att göra något tillsammans med en vän. Åka iväg så här är onekligen lite ensamt. Men hur det än blir och går i morgon så verkar det som jag åtminstone kommer att ha tur med vädret! 🤩

Kram från Ingmarie