Livet

Bra med olikheter

De flesta av mina arbetskamrater tycker jag är lite ”konstig” som tränar innan jag ska gå på ett jobb-pass. Ännu konstigare om jag gör det även efter. Själv tycker jag ju att jag är högst normalt och lever ”vanligt” även om jag såklart begriper att inte ”alla” lever som mig. 🤪 För mig är det obegripligt hur man inte tränar utan istället ägnar majoriteten av sin lediga tid åt t ex shopping, smink och tv-tittande.😱

Men visst är det härligt med dessa olikheter! Och bra! Så tråkigt det skulle bli annars! Och trångt! Det är verkligen superbra att inte alla vill kuta i skogen eller gyma samtidigt. Hur skulle det då liksom bli? Om alla skulle göra latsdrag samtidigt.

Och bra att människor kan, vill och pallar jobba olika tider. Hade blivit ohållbart annars i vårt samhälle. Denna fredag kväll loggar jag ut och tar hel-ledig helg medan en del av mina kollegor knegar. Det är jag väldigt tacksam över.

Kram från Ingmarie

Världens sämsta (?)

Jag är högst troligt en av de sämsta trail-löpare man kan hitta på den här planeten. Eller förresten, jag kan inte ens kallas trail-löpare. Snarare trail-gångare. Jag får liksom inte ihop det här med rötter, stenar, stubbar och sly. Särskilt inte när jag samtidigt ska kolla var markeringarna är för att slippa springa vilse.

Periodvis har jag verkligen försökt bli bättre men helt ärligt är jag ett hopplöst fall. Jag är för feg helt enkelt. Och för lat. Och för klumpig. Mitt steg är energisnålt och jag lyfter inte mer än precis det jag behöver på plan mark. Att det blir bröte i vägen gör ingen större skillnad. Mina fötter är för stora för finns det minsta liten gren/rot så fastnar garanterat mina skor där. Och under varje sten verkar det finnas små troll som håller fast mina fötter. Eller så fastnar jag även där. Mellan stenarna.

Men nu innebär ju swimrun garanterat alltid en viss del trail och obanat. Solvalla ÖtillÖ Merit race är känt för en extra besvärlig första halva. Den andra hälften har jag ju kört innan  så där vet jag vad som väntar. (Även om minnet är kort och man glömmer ju fort du vet…) Egentligen hade jag velat öva tidigare men inte vågat/kunnat pga benet. Nu när det är ok, och loppet är ruskigt nära, så känner jag att det är hög tid att väcka liv i det pytte-lilla trailminne min kropp har.

Jag testade några trails som jag ”duktigt” undvikit trots att de finns max 500m från lyan. Fortsatte sen på gula spåret vid Hellas. Det är maxat tekniskt (något även de riktiga trailnördarna tycker) så hur man kan köra MTB där är mig en för evig gåta! (Jag är inte riktigt lika skräckslagen som jag ser ut att vara…)

Utsikten från andra sidan Hellas-sjön är alltid lika bedårande vacker och magnifik!

Där är fika-klippan.

Och där är bryggan vi brukar hänga vid. I mitten är ”lill-ön. Den vita golfbollen längst bort är Globen.

När jag passerat Hellas igen fortsatte jag på 5-kilometrsspåret till ännu en trail som tog mig till den nya fina bryggan över Söderbysjön.

Dvs ”min” närmsta sjö. Verkligen en liten pärla! Ungefär hälften så stor som Hellas sjön (som egentligen heter Källtorps-sjön) och underbara att både simma, vattenlöpa och sprada i.

Det blev faktiskt två simturer i den i dag. Totalt drygt 4 km. Hur härligt som helst! Att den är poppis syns väl? Dock är de flesta vid kanten. Ute i sjön är det absolut trängselfritt.

Ännu en härlig ledig dag och jag är oerhört tacksam för att ha haft dem precis när Ingmarie-vädret kom på tillfälligt kort-besök. Kanske t.o.m sista gången för i år?
Extra tacksam är jag över att jag höll mig på benen där bland brötet i skogen…

Kram från Ingmarie

 

Plötsligt händer det!

Det är inte utan att det känns som om jag behöver nypa mig själv för att riktigt fatta. På något mirakulöst sätt har jag nämligen två helt lediga dagar på raken samtidigt som sommar-värmen och Ingmarie-vädret gjorde come back.Snacka om lyckoträff!!☀️

Det gick riktigt bra att kuta i dag. Blev någon slags fartlek vilket inte betyder att det gick snabbt. Det betyder helt enkelt bara att jag då och då kunde trycka på lite mer och få upp en fart som åtminstone var snabbare än jogg. Nej jag skojar inte. Men det räcker fint för att jag ska känna mig lycklig och glad! Simningen och vattenlöpningen gick som tjohejsan. Vinden gjorde att det blev roliga små vågor på Flaten-sjön.

Det är vid Flatensjön jag hängt i och runt mestadels av dagen. Käkat, läst, lyssnat på Adam Pålssons ”Sommar” (mycket bra!), skrivit ner både ett projekt som börjar ta form och en plan A, B och C för hur jag ska forma mitt liv närmsta tiden.

Det känns pirrigt, spännande, läskigt som attan, utmanande och roligt blandat med en rejäl portion av både hybris-varning och självförtroende-svikt. Allt på en och samma gång! Men det värsta som kan hända är att det inte blir som jag tänkt och det är miljoners miljarder gånger bättre än att inte prova alls. Eller hur?

Kram från Ingmarie

DNS

Jag hade verkligen sett fram emot att äntligen få köra ett swimrun-lopp, och då särskilt dagens fina Brotorps swimrun, men det blev en DNS. (Did Nor Start.) Förklaringen är enkel. Som jag skrev i går är det fortsatt tufft på jobbet och jag är helt enkelt ganska slutkörd. Både fysiskt och psykiskt. Det känns som att jag inte har varken någon inre glöd eller något ”go” i mig. För lite prana helt enkelt. Jag är liksom dränerad på inte energi. Och även om anledningen högst sannolikt är jobbet så vet jag att det är jag som får göra något åt det hela. Dels för att arbetsbelastningen troligtvis inte kommer förändras (åtminstone inte till det bättre) och dels har jag ett eget ansvar över mitt liv. Man kan be om hjälp men förändringen måste jag stå för själv. (Det är väl det som gör att man så ofta drar sig för att göra just det…)
Nåja.
Eftersom jag ännu mer än att köra ett lopp, hur fint det än är, vill hålla mig frisk och hel så fick jag tänka om och prioritera sömnen. Det svider i hjärtat att inte ha fått vara med men jag försöker intala mig om att det var rätt gjort. Faktum är att jag kände inte ens någon riktig lust till att vara med på kalaset fastän jag vet hur skoj det är. Då är det illa…

Jag hade egentligen ingen lust att gå upp ur sängen över huvudtaget i dag (då är det jätte-illa!😱) men av erfarenhet så vet jag att inget hos mig blir bättre av att jag blir passiv.

Så jag tog mig upp. Och tog mig så småningom även ut. Som från ingenstans visste jag nämligen plötsligt vad dom skulle kunna göra mig glad igen!

Hammarbybacken såklart!

Jag må bli gladare av den men jag blir nog inte direkt piggare. Fast denna slags trötthet som blir av fysisk träning mår jag bra av! Hur motsägelsefullt det än kan verka så ger träning mig energi. Något jag tror de flesta som provat vet.

Fem varv à 2 km (= 10 gånger upp och 10 gånger ner) + kuperade omvägar både dit och hem blev till slut 135 svettiga minuter.

Den sena lunchen avnjöt jag nere vid Söderbysjön. Vilken liten pärla den är!

Följt av 2,3 km simning. Jättehärligt!

Så det blev en väldigt bra ledig dag ändå trots att det inte alls blev som jag tänkt och planerat. Och jag är tacksam för det. Allt kunde ju ha varit så väldigt mycket värre. Må nu bara denna energin få stanna kvar tills jag kan fylla på den igen!

Kram från Ingmarie

(Tillfälligt) uppiggad tröttmössa

Man vet att man är ruskigt trött när man nästan inte ens orkar ta sig hem från jobbet. Så kände jag i går. Jag var tokrött! In i märgen dödens trött. Egentligen har jag nog varit (sov)trött i flera dagar. Trots ok sömn. Vet inte direkt varför. Eller jo. Det är ganska säkert pga det vanliga. Jobbet. Och jag vet. Det är både osunt och ohållbart…

Efter 9 timmars sömn kom jag i alla fall upp i tid i morse så jag kunde vara med på TS-simningen. Kändes ofattbart nog riktigt bra och jag är så himla glad att jag får vara en del av detta goa gäng. Fika-båten var också med. Inkl. hembakat! 😍 Och jag stor-diggar min poncho efteråt!

Innan jag cyklade hem passade jag på att meditera en stund på en av klipporna. Så himla härligt! Och välbehövligt. Jag är helt säker på att jag skulle klarat (jobb)stressen ännu sämre utan dessa dagliga små stunder.

Jag var lite piggare än i går efter dagens kvällskneg och jag hoppas jag är pigg nog att ta mig upp i morgon för en ledig dag med fin Swimrun-träning..

Kram från Ingmarie

Stadtlandet dag 6. Sista dagen

Allt har en början och ett slut. På gott och ont. Vår sista morgon i och vid vår fina hytte bjöd på sin absolut vackraste sida. Som jag kommer sakna att ha denna vy vid min morgon-yoga och meditationsstund…

Och sjön! Så otroligt vacker! Helt omöjligt att låta bli.

Grinden mot stigen ner till sjön.

Vi valde en annan väg än den vi kom via när vi skulle tillbaka till Ålesund . Vilket vi är jätteglada över. Nya vyer, nya upptäckter (vi blev bl. a löjligt förtjusta i Nordfjordeid), en ny båttur plus att vi fick åka lååååånga tunnlar både ovan och under vatten och jord.

11 timmar från det att vi lämnade ”The Barn” var vi åter på Sockenvägen i Bagis. Skittrötta med rumpskav och två väskor fulla av svettig och blöt smutstvätt. Norge må vara vårt grannland och ligga nära men det är banne mig inte helt enkelt att ta sig dit och tillbaka. Men så värt det!

Kram från Ingmarie

 

Stadtlandet dag 5

En sak som är bra med att Anders inte är lika tokig i att röra på sig som jag är att då kan jag oftare göra äventyr från A till B när vi är på vift och har tillgång till bil. (I 08a land är det SL som skjutsar hem mig.)

Så idag passade jag på att kuta ännu en A till B och till ännu en ny vägs ände. Den i Eltvik på östra sidan av Stadtlandet. Fågelvägen är det inte långt men eftersom jag är ett människoknytt, och får nöja mig med att använda benen, så blir det en smula längre. Dessutom ingår en del backar… Men det är resan som är vägen du vet och jösses så hisnande vackert!

Startade där nere vid ”vårt” hus vid andra sjön.

Utan att jag riktigt fattade hur, och utan att kroppen gnällt, fick jag ytterligare några timmar in på löp-kontot. Tacksam är bara förnamnet.

Sista löpstegen för i dag fram till Anders och vägs ände.

Blev också en liten promenad i blandat regnrusk och sol på fina Erviks-stranden där surfarna lekte med vågorna. Det ser så himla enkelt ut när de glider fram på sina brädor men mig lurar de inte. Det krävs många, många, typ jättemånga timmar för att klara det som de gör.

Om man vill lära sig surfa (eller hyra utrustning) är såklart Erviks surfshop ett givet stopp. Vi stannade där mest för att snacka lite med Calle. Han är extremt inspirerande!! Och för att göra ett köp till. Det finns nämligen många bra outdoor-prylar där även för ”icke-surfare”.

Och jodå. Lite badsim blev det också. I hagel-regn-blåst. Uppfriskande och karaktärsdanande!

Kram från Ingmarie

Stadtlandet dag 4

När man är i Norge ”måste” man såklart gå på tur. Det är ju på något vis det som ”är” Norge. Ja du vet; ”gå på tur aldrig sur”.  Och ska man nu ändå ut och traska kan man ju lika väl göra det till Stadtlandets högsta punkt Mosekleivhornet, eller hur? Ska man ut på fjället är det dock viktigt kolla väderprognosen. Den sa halvmulet, 10-12 grader, uppehåll och svaga vindar så vi drog iväg. Parkerade bilen där vi blivit rekommenderade av vår vän Calle. (Det är f.ö han som tillsammans med frun Julia äger både huset vi bor i och den fantastiskt fina Surfshopen i Ervik där man kan hitta jättefina grejer även om man inte ens kan tänka sig att fundera på att surfa.)

Det här att gå är ju inte precis min grej men när jag har ett mål är det väldigt mycket enklare. Gå bara för att man ska gå kommer jag nog däremot aldrig att begripa… Mosekleivhornet ligger på 540 m.ö.h så det är ingen jättehöjd att tala om. Dessutom ”fuskade” vi när vi började där vi gjorde för då hade bilen klättrat en hel del höjdmeter för oss. Men därmed inte sagt att det var en platt walk in the park. Det var blött, geggigt, kuperat och bitvis svindlande höjder. Anders hade fått för sig att han skulle försöka undvika att bli blöt men det gick ju såklart si så där. Själv gillar jag att plaska rakt i det blöta. Troligtvis också en av anledningarna till varför jag gillar swimrun. Eller om swimrun lärt mig att gilla det. Who knows!

Det var verkligen, verkligen en hisnande tur och så värt att bli blöt, lerig och ”fårbajsig” av.

Mot toppen!

Efter ca 2/3 av turen passerar man Hoddevik där vi var i går ovanifrån. Det kallas förresten ofta för ”Skandinaviens Hawaii” och är framröstad som en av världens 10 bästa surfställen. Inte så lite kaxigt!

På vägen passeras även x antal får. (Därav fårbajset…) Nyfikna men skygga och vansinnigt söta. Så här skulle alla djur få ha det!

Om Anders hade fått välja hade vi aldrig kommit upp men jag är envisare än honom och kanske lärt mig av erfarenhet både att man klarar mer än man tror och att man i princip aldrig ångrar det man gjort. Sen visste jag också att han skulle bli galet nöjd när han klarade det. Vilket han förstås gjorde och blev.

På väg tillbaka. Långt där borta upp till höger ligger toppen.

Och långt där nere någonstans startade vi.

Drygt tre timmar höll vi på. Det firade jag med en liten kort simtur i det magiska Seljestrandsvattnet. Den stranden har visst blivit framröstad till det inte så smickrande priset ”en av världens 10 dyraste stränder”.  (Baserat på vad det runt omkring med ex lunch kostar.) Jag betalade dock inte ett öre. Märkligt nog var jag även helt ensam där…

 

När vi väl var hemma igen kom badsuget ännu en gång trots att jag var frusen in i märgen. Och sånt ska inte nonchaleras! Däremot hoppade jag över att ta på mig den kalla baddräkten. Någon måtta på det hela får det ju lov att vara menar jag…

 

På tal om fåren. De är ruskigt duktiga på att vara obekymrade och chilla till 100%. Vi människoknytt borde nog lära oss mer av dem.

Kram från Ingmarie

Stadtlandet dag 1

Det är här vi håller till just nu. I The Barn, i Ervik  på Stadtlandet i Norge.

 

Äventyret hit började i torsdags natt med någon slags magsjuka 😱 och fortsatte sen med en galet lång dagsresa. För även om det fågelvägen inte är så långt hit så tar det tidsmässigt en himla massa timmar. Vägen från Ålesund var dock värt rumpskavet. Vägarna är kringilikrok precis hela tiden. 16 mil på nästan 5 timmar säger det mesta. Då ingick dock två färjeresor, flera långa tunnlar, cykelgäng,  fårskådning, utsiktspauser, matpauser och kisspauser.🤪

 

Utsikten från vårt lilla hus är absolut obeskrivbar. Sjön med bergen i bakgrunden är så vackert att det nästan gör ont. Bättre än så här blir liksom inte en morgon-yoga.

Eller en fönstervy.

En av anledningarna till att vi är här är för att i dag är dagen då världens bästa sambo (d.v.s Anders) fyller 50. I snart 18 av dessa har jag fått leva med honom. Bara det är ju värt att fira!

Jag tror han är nöjd med vad dagen gett även om jag roade mig några timmar med att kuta hit och dit och till slut hela vägen upp till Vestkapp.

Gravplatsen i Ervik är bl.a ett minne från andra världskriget.

Sötare publik får man ju leta efter!

Denna lilla stackare träffade jag också på … 🙁

0B92BB56-665A-410E-9A65-93EAC3742D21

Det var där nere jag började. Efter att ha kutat även dit.

Där uppe får man en utsikt som heter duga och en lunch så god och mättande att man nästan dör ljuvlighets-döden.

Åker man sen vägen ner men svänger vänster i stället för höger hittar man bl.a detta.

Och jo självklart är sjön invigd. Lika fantastisk att simma i som den ser ut att vara. Det är förresten första gången jag simmar i Norge! Men definitivt inte den sista. Inte för 50-åringen heller tror jag.

 

 

Kram från Ingmarie

Är det nu det händer att det vänder?

Det spelar ingen roll att jag levt med mig själv och min kropp i över 53 år. Jag slutar aldrig förvånas!

Ena stunden är man odödlig och har hur mycket energi, kraft och styrka som helst. Nästa stund är man plötsligt väldigt, väldigt dödlig och ibland är man t.o.m lite halvdöd i evighets-långa perioder. Sen kan det som från ingenstans vända igen. Livslusten återvänder, orken kommer tillbaka, kroppen slutar gnälla och hela livet liksom glittrar. Själv fattar man (oftast) ingenting. Åtminstone inte direkt. Tar man sig tid till att fundera och analysera så finns det ju faktiskt nästan alltid en logisk förklaring till varför det blir som det blir. Men lära sig av misstagen, det är svårt.

En sak är i alla fall tvärsäker. Inget varar för evigt. Inte ens eländet. Förr eller senare vänder det. Alltid! Oavsett håll.

Jag tror faktiskt att det vänt för mig nu. Äntligen får jag väl tillägga. Efter månader av ont i benet/ryggen, trötthet, sömnsvårigheter och livsleda kombinerat och relaterat till stress och press på jobbet så är det som att kunna andas frisk luft igen efter att ha hållit andan så länge att man nära på tuppat av. Eller att bli frisläppt efter att ha varit inlåst i ett litet rum allt för länge.

3,5 timmes swimrun bjöd kroppen mig på i dag. Treochenhalvtimme! Bara så där! Energin fanns där men såklart kroppen stumnade efter ett tag. Den är ju en smula ovana om jag säger så… 🤪

Enda jag önskar är att jag hade haft foto på hur sagolikt vackert det var i skogen och hur stilla och spegelblanka sjöarna var. Men kanske syns min lycka och glädje ändå här?😍

Det känns som sagt var som att det har vänt men vem vet? Jag kommer dock hålla fast vid den tron tills motsatsen är bevisad.😍🙏🏻

Kram från Ingmarie