Tiden

Tiden den går verkligen. Nästan så den försvinner ibland. Nutid blir till dåtid. I dag blir till  i går blir till förra månaden blir till för flera år sedan. Och allt utan att vi egentligen reflekterar så mycket över det.

Men vissa dagar är och förblir fastetsade i hjärnans minne för all tid och evighet. De finns där och hur många år det än har gått så är det som att varje minut och sekund just den dagen nästan går att uppleva om och om igen. Visst är det märkligt?

Just denna dagen, den första oktober för 28 år sedan, upplevde jag den största chocken och sorgen hittills i mitt liv. Kanske även den största förändringen. Men jag minns den. I detalj. Det var den dagen min dåvarande pojkvän försvann i havets djup och hans allt för korta liv hastigt tog slut. Det var den dagen tre veckors ovisshet började. Tre veckor då jag slets mellan hopp och förtvivlan innan han till slut flöt upp på land. Då visste jag, allt hopp försvann för evigt och den verkliga sorgen slog till med all sin kraft.

Det är svårt, till och med omöjligt, att beskriva den smärta som sorg ger oavsett anledning. Den är obarmhärtig och hur mycket man än vill och försöker så finns det ingen lindring. Mer än just tiden. Sorg går aldrig riktigt över men tiden gör att den ändrar både intensitet och form.

För mig innebär denna dagen framför allt en påminnelse om livets enorma skörhet. Hur snabbt allt kan förändras och ta slut.

Kanske är det därför denna dagen på något  märkligt vis alltid känns lite extra viktig och är en av anledningarna till att det jag väljer att göra känts extra roligt, betydelsefullt och viktigt? För hur det än är så ser jag livet som en ovärderlig gåva där varje andetag och varje hjärtslag bidrar till att jag får vara med här på jorden en dag till. Det är banne mig ofattbart när man tänker efter lite.

Och det där gör också att jag verkligen kunde och ville känna att jag lever i dag. Så där på riktigt och så som jag vill.
De var inte många, det var inte superhårt och det var garanterat varken tjusigt eller snabbt men äntligen kunde jag köra ett ”organiserat” intervallpass igen. Så det här gott folk, det är ett ansikte på en väldigt glad och tacksam person! Ett ansikte på en kropp som kutat, gymat och yogat ute. Som andats frisk höstluft, svettats, känt både solstrålar och vinden  i ansiktet, som fått bli så där härligt trött och som levt till fullo både på in- och utsidan även resten av dagen! 😍🙏🏻💪🏻🏃🏻‍♀️

 

Kram från Ingmarie