Ny dag, ny vecka, nya chanser, nya drills av Coachen, några nya simkompisar, nya goggle-ögon och flera nya (sim)leksaker!
Jag har börjat gilla de här måndagsmorgnarna även om de är förskräckligt tidiga och emellanåt vansinnigt jobbiga! Men mest är de faktiskt skitskojiga!
Efteråt tycker jag alltid att jag är extra värd någon slags belöning. T.ex ett skönt Yin yoga-pass och en Anna-favvo.
Hur har din vecka börjat?
Kram från Ingmarie
Om någon sagt till mig när jag vaknade att jag snart skulle kuta ett trail-lopp hade jag trott hen fått hjärnsläpp. Eller jag hade i alla fall skrattat högt. Väldigt högt.
Men har man ett öppet sinne, och släppt allt vad krav och prestation heter för ett tag, så kan det sluta precis hur som helst.
Det började med att Fredda skickade ett sms. ”Ses snart. Fin dag för lite Skogslunk”
Jag visste direkt vad han syftade på.Brotorp trail 50-turen.
Som f ö nog har den tjusigaste postern ever!
Ett lopp som har samma start, mål och arrangör som 50-turen swimrun och alltså är max 10 min cykelväg från lyan. Men det är också känt som tufft och utmanande med rejäla backar och mycket bröte. Dvs inte min typ av race. I synnerhet inte nu med en småledsen fot.
Men ibland gör man sånt man inte tror man ska. Särskilt när solen skiner. På mindre än en kvart hade jag cyklat hemifrån och fått på mig en nummerlapp med hela 15 min. till godo innan start.
Uppvärmning och banprofil brydde jag mig inte om men jag visste hur snitslarna såg ut och att det var två vätskekontroll på 13-km banan. Och att jag verkligen, verkligen skulle ägna mig åt skogslunk i solen med kroppen i behåll till målet. Och det gjorde jag! Joggade när det var ok underlag och gick när det var brötigt. Någon gång, när det var absolut snubbelfritt, lät jag benen gå så fort de mäktade med.
Det är en tuff bana men jag kom i alla fall inte sist. Observera även den tjusiga klassisk 70-talsnummerlappen!
Fredda var som alltid racersnabb och hade hunnit byta om innan jag och Carola ens hunnit till målrakan.
En riktig snabbis är alltid lika starka och fantastiska Kajsa Friström. Tvåa av alla damerna på långa banan är grymt bra! Begriper inte hur hon gör för hon är banne mig ostoppbar!
Efteråt var det precis som vid deras andra arrangemang. Hemlagad soppa, macka, våfflor med grädde och sylt, bullar, kaffe och häng i gräset. Anders kom också för vem vill liksom missa detta oavsett om man haft nummerväst på sig eller ej.
Vi fastnade nästan där. Så härligt var det! Men även de bästa kalas tar ju slut. Jag hade dock tur för jag hittade ett nytt. Nämligen en egen 50-metersbana!
Kram från Ingmarie
Jag har kommit på varför jag mått som jag gjort de senaste dagarna. Matt, trött, ”korkad”, ännu mer trött och liksom avdomnad och avstannad i hela kroppen.
Jätteläskigt!
Att det skulle varit en infektion efter operationen avskrev både jag och tandis direkt helt enkelt för att inga sådana tecken finns. Inte heller att jag skulle vara i någon slags fortsatt ”chocktillstånd”. (Det där att gå till tandis och bli opererad, särskilt inte när det handlar om att borra i själva kindbenet, är ju liksom inte min favvo-syssla…) Inte hade jag ont heller för jag tog ju painkillers.
Det var när en vän frågade om jag kände igen känslan som jag efter en stunds funderande kom på att jag faktiskt gjorde det. Det är ju exakt så här jag blir när jag tar painkillers! Jag tar bara smärtstillande tabletter i yttersta nödfall, sist var i januari när axeln slogs ur led, men skillnaden är att då har jag ju kunnat sova och jag har alltid tagit det skitlugnt. Det finns ju liksom en anledning till att man tar de där pillrena… Jag har aldrig jobbat och stressat med det där i kroppen. Förrän nu då. Vilket alltså inte var varken bra eller smart. Nu var det inga jättestarka grejer jag tagit, ”bara” Panodil och Ipren, men det är potenta läkemedel och jag är dessutom vansinnigt lättpåverkad.
Jag vet att jag har rätt för jag har slutat ta och nu är jag i princip som vanligt. Dvs inte mer vimsig än jag brukar vara.🤪 Och kroppen känns liksom ”påslagen” igen. Så oss mycket att jag kunnat träna både löpning, styrka och hot yoga!🙏🏻
Och fixa en massa hemma! Bl.a är mitt lilla målarrum nu helt klart!😍
Det som slagit mig ännu en gång är det här med hur lättvindigt en del tar på just ex. Panodil och Ipren. En del kan knapra i tid och otid men det är inget godis! Och ingen av dem är utan minst en biverkan. Precis som alla läkemedel förresten. Men det är förstås tur de finns. Åtminstone en del av dem.
Kram från Ingmarie
Det där att ha träningsförbud brukar ju normalt sett vara värsta tänkbara straffet. Men inte nu. Hade inte ens orkat byta om till träningskläder om jag så fått betalt. Ja du fattar, då är det illa…
Jag tog mig till jobbet i alla fall. Och jobbade typ 4 timmar sen sa både kropp och knopp tack och goodbye. Jag liksom rasade ihop. Kallsvettig, yr och med minimalt blodtryck. (Det positiva är att jag i alla fall gjorde det på ”rätt” ställe…)
För att göra en lång story kort (har haft kontakt och hjälp av både läkare och tandis) så är det helt enkelt en reaktion från gårdagen. Hade jag haft ett lugnt och stressfritt jobb där man hinner både dricka vatten och tänka klart så hade det nog funkat men nu är ju inte mitt jobb sånt…. Det är ofta turbofart, oräkneliga saker att hålla reda på samtidigt och där det krävs snabba beslut.
Hjärnan sa helt enkelt stopp.
Så det blev till slut taxi hem och ryggläge i soffan. Med hamsterkinden som sällskap.
Vi får se vad det blir av detta för jag tror även det kan vara en annan liten varningssignal. Stress och ansvar tär när det blir för mycket…
Kram från Ingmarie
Förhoppningsvis är sista tand-operationen på väldigt länge (gärna forever) gjord nu. Skruven till implantatet sitter äntligen fast i käkbenet så nu ska det ”bara” läka.
Ärligt talat var det ganska brutalt och jag är rejält knockad av både anspänningen och alla painkillers. Men det är tur det finns! Tänk för längesedan när det var sprit och tandutdragning hos smeden som gällde.😱 Jag hade dött direkt. Om inte av blodförgiftning/blodförlust så av smärta.
Tur är det också att jag har jordens bästa tandis och tandsköterska. Jag vet liksom att de är proffs och att det kommer bli bra så småningom. Dessutom får man alltid en liten ”Goodiebag” med sig när man gapat extra länge.🤪
Kram från Ingmarie
Jag vill inte tro det men jag inser att det är så. Hösten är på väg med sitt mörker och sin kyla.
Jag kan i och för sig tycka det är helt ok med höst. Den har sin charm med alla färger, friska luft och inneaktiviteter som börjar igen. (Däremot har jag extremt svår vinterallergi.)
Innesimningen är ju redan i full gång. Innegymandet också. Körde faktiskt båda i dag. Och jag har tänt varenda lampa i lyan!
Men trots denna mysighet, och trots den fantastiska sommar vi haft, så känner jag mig liksom snuvad. Här har jag gnetat på hela sommaren i landstingets kläder med hopp om några fina lediga veckor i mitten/slutet av augusti. Men vad händer? Ledigheten börjar med regn och efter bara någon vecka stupar jag och får en obrukbar fot. Borta var både de efterlängtade soldagarna och de långa springpassen i skogen. Kvar blev en, troligtvis två, DNS-lopp, noll dagar liggandes på en handduk i solen och noll löppass i skogen över 30 min.
Antagligen borde jag skämmas som gnäller men just nu tycker jag ändå lite synd om mig själv och har inte ens vett nog att känna någon skam.😳
Men även denna känsla av ”snuvenhet” (tror inte det ordet finns i SAOL) kommer såklart gå över. Just för att det bara är en känsla och de kommer ju och går lite hur som helst beroende på hur mina tankar är. Men tankar kan man styra så jag fortsätter där och jobbar dem mot rätt väg igen. Och planerar flyktvägar.😍
Kram från Ingmarie
Ledig helg och finväder! Ändå valde jag att vara inne en massa i går.😱 Men det kan bli väldigt bra ändå!
Först en massa timmar i Eriksdalsbadets ena bassäng. Fick nämligen fint sällskap av Lisa plus att det var nästan solobana på crawlbanan igen! Då får man minsann passa på! Hot vinyasa-yogan lite senare var en av de hetaste jag varit på, och jag har varit på en hel del, och även en av de bästa. Var som en mjuk disktrasa efteråt. Det blir ju lätt den känslan när hälften av ens kroppsvätska ligger som en mindre sjö på ett golv.🤪
Bra lördag men som sagt var mycket inne. Fast jag cyklade åtminstone utomhus!😄
I dag har jag däremot varit ute desto mer! 95 min löpning bjöd kroppen på! Det var ganska ok, i alla fall bitvis, men efteråt kändes det som jag kutat i 3,5 timmar. Minst! Vansinnigt stel och mör. Löpform är utan tvekan en färskvara!
Men den blev i alla fall inte stelare än att jag kunde cykla till Hellasgården för att träffa Fredda en stund. Alltid lika trevligt och inspirerande! Vi testade även en varsin drink från Raw food-cafét. Grymt smarriga!
Fredda stack sen på en löptur och jag hoppade i vattnet för en simtur. Lite svalare nu men fortfarande lika ljuvligt!
Några andra som inspirerat mig denna dag är de här två! Paula och Michaela.
De är grymma tjejer på alla sätt och vis. Och ruskigt bra swimrunners. Det var en helt oplanerad dejt och helt plötsligt har det börjat smidas en massa roliga planer!
Röstat har jag också gjort såklart. För att jag vill, kan och får. Och jag hoppas verkligen att du också gjort det!
Kram från Ingmarie
Du som följt mig ett tag vet att det finns en person som jag om och om lovordar och som ständigt hjälpt mig med allt möjligt och omöjligt. Guru-Danne. Det finns ingen som honom. Han är och förblir min Guru och jag är evigt tacksam att han äntligen är tillgänglig igen.
Danne hittade både det ena och det andra i min kropp när jag var där sist. Eftersom det i princip är omöjligt att förklara så sammanfattar jag det hela med att min kropp har ”stängt av” och att allt hänger ihop. Plus att jag själv är en rackare på att känna min kropp och vet när något inte är som det ska hur litet det än är. Som nu. Däremot vet jag inte alltid riktigt hur jag bäst kan hjälpa den. Men det gör Danne för han kan även luska ut vad som är fel. 😄
Det kommer inte hända några revolutionerande grejer över natten men det kommer hända grejer nu. Både fysiskt och mentalt. Faktum är att det började nog redan på Hot yogan i kväll. Yogan är cool på det viset för när man är där ”på riktigt”, och har släppt alla försvarsmurar man så ”duktigt” byggt upp, då kan det hända häftiga grejer! Ofta märker jag det direkt, särskilt om det liksom lossnar/klickar i kroppen eller om jag upplever starka känslor, men ibland kommer det smygande lite senare. Oavsett så händer garanterat något, precis som hos Danne, och kombinationen kan bli riktigt maxad. Just nu är jag därför helt slut och vet en som kommer sova extra djupt i natt.🙏🏻
Kram från Ingmarie
En del skulle kanske kalla det tröst-shoppande. Jag kallar det investerings-shoppande. För när de gamla leksakerna börjar bli lite väl utslitna måste man ju skaffa nya, eller hur? I alla fall om man vill kunna fortsätta leka och det är väl typ det livet går ut på tänker jag.🤪 Och som i princip alltid så hittar jag de roligaste prylarna på Trispot. 😍
Om jag har något som kan kallas talang så är det väl just att jag är bra på att leka. Själv eller med andra. Efter egen-simmandet (om man bortser från alla andra som simmade vill säga) så blev det poolrun med bästa Lisa. Det där är guldstunder för vi inte bara tränar utan hinner även prata om både små och stora livsviktigheter. Jag tror faktiskt det har bearbetats, avslöjats, funderats, tjurats, filosoferats, skojats, bråkats och förenats extra mycket bakom dessa väggar.
Men jag tror också att skogen och naturen är en av de bästa ställena oavsett var och hur man är i livet. Den är ju på något vis grunden till allt och där vi enklast kommer i kapp oss själva. Det är liksom väldigt mycket svårare att stressa eller ha överspeedade tankar bland stadiga träd, tunga stenar och långsamt växande svampar. Naturen bara är. Kravlös, stabil och icke dömande. Och det smittar. Åtminstone är det så för mig.
Inte ens om jag kutar och rör mig framåt med fart kan jag undgå att tagga ner. Särskilt inte när foten är nästan, nästan, nästan som vanligt. 🙏🏻
Kram från Ingmarie
Min måndag började i ottan med en cykeltur till Eriksdalsbadet för att köra ett simpass med Coach Ulf. Vi var 6 st som drillades med en massa roliga teknikövningar och jag tror minsann min hjärna blev lite överfull där ett litet tag av alla nya grejer den skulle hålla reda på. Nyttigt och nödvändigt och förr eller senare kommer nog både hjärna och kropp att fatta allt samtidigt. Det gäller bara att hålla i. Oavsett så har jag i alla fall väldigt roligt på vägen!
Dusch, cykel hem, lite mat, byta väska och sen hojen till Coachen för vidare färd till Dalarö och bilbåten till Ornö för att heja på alla som skulle köra ÖtillÖ. (Phju vilken lång mening det blev!)
Bara båtturen var ett äventyr och så vacker att jag nästa svimmade! Kolla vattnet! Och himlen! Bättre swimrunväder än så här blir det inte och det märktes! Jag återkommer till det sen.
Jag och Ulf fick helt oplanerat även sällskap av härliga klubbisen Maggan.
Vi fick verkligen en helt fantastisk dag tillsammans som hejaklackare vid kyrkan på Ornö. Just där är det väldigt enkel löpning men man ska komma ihåg att det mesta av de där 65 km är ren och skär mekkig trail, klippor eller stig. Just där är det även timesplit nr 14 (av 18) och mindre än en mil till sista cutoffen. Det är också ungefär där ”The last 15” börjar som jag och Peter körde förra året. Jag hade med mig alla preliminära tider plus nummer på alla jag skulle heja lite extra på.
Det är banne mig tufft att vara supporter! Jag har tjoat, peppat, kramats, fotat, traskat och klappat händer mer under denna dag än sammanlagt under de senaste 10 åren. Men kul har det varit och jag tror jag har gjort nytta! Hur många gånger på en dag får man liksom annars höra: Åh där är Ingmarie! Som jag längtat efter dig!
Alternativt: Åh där är ju Ingmarie! Vilken underbar överraskning!
Inte utan att jag funderar på att bli professionell hejare.🤪
Här är några av alla team:
Coach Tomas och Andreas.
Fredrik SA och Pelle
Olle och Håkan.
Elin och Ville.
Joanna och Lennart.
Johan och Per.
Sofia och Victor.
”Min” Micke och Anna! De gjorde ett kanonlopp! 12.33 och en 44:e plats! 💪🏻💪🏻💪🏻
Åsa och Patric.
Vilka hjältar alla som tog sig i mål är och var! Och gissa om jag var avis… Ingmarie-väder och inte en krusning på havet. Hur ofta händer liksom det första måndagen i september…? Och det märktes som sagt var att det var idealiska förhållande. Fredrik Axegård och Alex Flores putsade banrekordet med nästan 20 min så nu är det 7.39.25. På 65 km (obanad) löpning och 10 km sim inkl 46 gånger i och ur vattnet. Klura på den kilometertiden och försök gör om det! Ofattbart för mig hur jag än försöker förstå…
Men hur avis jag än varit, hur mycket jag än önskade jag hade varit en av de som var med och hur mycket jag än lipat så är jag ändå oerhört tacksam att jag fick vara med på ett litet hörn denna makalöst vackra dag. Mest av allt har jag ändå blivit inspirerad, peppad, glad, lycklig och hänförd. Av alla människor, stämningen, solen, energin och naturen.
Hemfärden över vattnet var lika vacker som ditfärden och det var så både jag och Ulf fick nypa oss lite för att inte tro vi drömde. Har du möjlighet så åk med någon av alla båtar som går ut i Stockholms skärgårdar. Du kommer inte att ångra dig!
Jag har en fundering på varför detta med foten hände som jag kom på när jag mediterade nu i kväll. Men jag tar det en annan dag. Nu ska jag vila. Det tar som sagt var på krafterna att vara hejaklackare.
Kram från Ingmarie