Livet

Embrace the darkness

Jag vill först tacka alla er som på något vis peppat, visat omtanke och kramat mig efter gårdagens inlägg. Jag blir alldeles rörd!❤️ Tack, tack, tack!

Nu är jag ju som jag är. Jag kan deppa järnet, tycka det mesta är skit och verkligen vara en dysterkvist men på något vis så tänker jag också att det är bra för det tillhör livet. Utan en motsats så skulle det ljusa, roliga, härliga aldrig finnas, eller hur? Det är så det är och i stället för att fly det mörka så försöker jag gilla det och acceptera det. På det viset tycker jag det både förminskas och bli enklare att ta sig igenom. Ju mer jag ”flyr” ju värre blir det liksom. ”Embrace the darkness” är faktiskt ett av mina ledord. Precis som t.ex ”Face your fears”. Att stoppa undan känslor och upplevelser tror jag kan vara skadligt för en själv i längden. Kanske du upplever och tänker samma? Men för att det ska funka för mig så behöver jag yogan och meditationen. Jag får det liksom inte ”gratis”. Och jag kommer nog alltid behöva fortsätta med mitt ”inre jobb” men det är det värt!

Faktum är att det hjälper att tänka så där även när jag t.ex kör intervaller. Hur det än är så är det ju både tröttsamt, och ibland t.o.m ruskigt obehagligt, men det kan jag på något vis hantera just genom att säga ”Hej hej – er känner jag igen. Nu kör vi!” Det går ju liksom över. Precis som krånglande tänder och annat elände. Skillnaden är dock att intervaller blir jag ju skönt trött och glad av! Bra gick det också i dag! Kiropraktor-Mickes behandling i torsdags gjorde tydligen susen för ryggen är glad igen!

Styrkepasset gick också bra! Lördags-eftermiddagar är perfekt på gymet. Inte för lite och inte för mycket folk. Jag vill ju liksom gärna se andra svettas men jag vill inte trängas.

Så jodå, det kommer vända och bli bra. För det blir det alltid. På något vis någon gång.

Kram från Ingmarie

Ibland är det enkelt att hålla sig från skratt…

Det kan t.o.m vara enkelt att inte ens le…

Kommer du ihåg tanden jag berättade om? Med någon ovanliga åkomma som en specialist från KI skulle fixa i dag. Jag har varit både tveksam och ifrågasättande. Läst på, ifrågasatt och frågat andra som kan det här med tänder. Ingen har väl egentligen 100% vetat vad som skulle vara bäst men till slut var jag ju tvungen bestämma mig för något behövde göras annars skulle det tydligen bli typ katastrof.

Jag ska väl också tillägga att jag inte gillar att besöka tandläkaren oavsett. Allt för många traumatiska upplevelser genom åren har satt sina spår. Men jag har numera världens bästa tandis och känner mig så lugn jag bara kan när det är han jag går till. Nu var det ju dock en annan i dag men det skulle gå fint var jag lovad. Han är specialist och jodå, han bedövar jättebra.

Och visst fick jag bedövning. Massor! Jag ljuger inte om jag säger att jag totalt fick minst 15 påfyllningar. Men det tog inte. Det var även någon ”sten” i vägen som gjorde att nerven inte kunde nås och bedövas direkt. Jag ska bespara dig detaljerna på de 90 (!!!!!) minuter jag genomled där innan man insåg att tanden är bortom räddning och måste tas bort. Därefter blir det några månaders läkning innan jag kan få implantat.

Dvs jag gjorde allt detta i onödan och nu väntar en lång, svindyr, procedur.

Men det är bara en grej av allt och väl det som fick mitt topplock att lyfta.

Jag har även blivit uppsagd från ett jobb. Inte för att de på något vis är missnöjda, tvärtom, utan för att det ska omorganiseras.

Flera i min familj är dessutom allvarligt sjuka. Både människor och djur. Snart närmar det sig även årsdagen från när lilla Elvira lämnade oss och det känns vansinnigt tungt. Saknar henne varje dag…

Simningen gick trögt i dag och diskbråcksryggen är lite tjurig men jag har tack och lov bra hjälp så den biten oroar mig inte så mycket. Men det känns liksom lite märkligt att allt skit kommer på en och samma gång. Eller så är det som min kära vän Camilla sa. Att summan av allt elände är konstant så nu kanske jag får min dos på ett bra tag framöver.😜

Det var även hon som fick hela min deppighet att vända en smula genom att dra med mig på ett Hot vinyasa flow. Hon t.o.m hämtade mig vid dörren! Snacka om lyx! Och som alltid, lite svettig träning gör livet bättre!

Men livet är så här. Det går upp-ner-upp-ner i en Never ending berg-och dalbana. Jag är trots allt väldigt lyckligt lottad och borde kanske inte gnälla men ibland liksom bara orkar man inte.

Det kommer att vända, det vet jag också, och tills dess är det bara att ta en dag, en timme och en sekund i taget. Solen finns ju där!

Kram från Ingmarie

Tisdagsfunderingsfilosoferande

Det här med simning alltså. Hur kan något som ser så vansinnigt enkelt ut vara så infernaliskt svårt? Simma långt och långsamt funkar hyfsat men att simma kort och snabbt känns lika knepigt och ”ouppnåeligt” som att lära sig kinesiska. Eller nej. Snarare som att försöka ta ner månen för kinesiska går ju faktiskt att lära sig….

Simning är svårt just för att det är så himla mycket teknik. Har man inte lärt sig det under utvecklingsåren blir det helt enkelt väldans mycket mer komplicerat.

Men jag kämpar på och jag tycker det är skitskoj! Tisdagssimningarna med coach Ulf och Team snabbare är en av veckans absoluta höjdpunkter. Och kanske min nya mössa kan hjälpa till lite…

Sen måste man ju faktiskt påminna sig om vilka framsteg man trots allt gjort. Och gör. Oavsett vad det gäller. Vi människor kan ju vara ruskigt duktiga på att glömma sånt och bara jämföra oss med andra. Vilket ju är heeeeelt crazy! Det var ju inte jättelängesedan jag inte ens kunde tänka klart tanken på att simma över huvudtaget och ännu kortare tid sen jag ens funderade på att simma i grupp. Nu älskar jag båda!

Så tänk om det är som så att man kan ta ner månen…

Kram från Ingmarie

Vågar vägra frysa

Jag är den första att erkänna att jag inte precis jublar när det vankas intervaller och det är max 7 plusgrader och både blåser och regnar från alla håll och kanter. Lägg till att det är gråare än en extragrå blyertspenna och det är snubblande nära att träningsplaneringen förvandlas till ingenting alls.

Men om det är något jag lärt mig genom åren så är det att det alltid är värst att stå inne och titta ut. Och att man inte ska fundera så himla mycket.

Väl ute och igång blir det ju bättre och jag har hittills aldrig ångrat mig. Så egentligen är det ju bara trams det där att man tvekar. Frös var verkligen det absolut minsta jag gjorde.

Men jag kan ju inte hålla på att kuta runt hela tiden för att hålla värmen varje gång jag ska ut i ruskväder. Är så himla glad att jag investerade i den där Dryroben. Finns inte en chans i världen varken att frysa eller bli blöt i den.

Faktum är att den var nästan för varm efter de där nära 2 timmarna i SoFos Hot sal. Trots att jag unnade mig både extralång eftersvettning och kalldusch. Någon, och det var inte jag, hade nämligen pillat på aggregaten så luftfuktigheten var på max.

Då behövs det inte många knop för att det ska börja rinna ( läs forsa) svett från mig.

Vem vet, kanske det här kan bli hösten, och vintern, som går till min livshistorias första hyfsat frysfria!😀

Kram från Ingmarie

Ego-lyxhelg dag 3

Jag är ett känslomässigt vrak just nu. Nog för att jag har lätt till både skratt och gråt men det var längesedan jag åkte berg-och dalbana mellan alla möjliga känslotillstånd på så kort tid som dessa dygn.

Särskilt i dag.

Jag var nog helt enkelt inte beredd på vad allt detta målande skulle sätta igång inom mig. Tror förresten inte jag hade trott eller förstått ens om någon hade försökt förklara eller ”varnat” mig innan.

I morse när jag var ute på min löptur var jag dessutom lugnare och mer harmonisk än en idisslande ko. No wonder liksom. Ja du ser ju…

”Min” fina vik, som jag simmade i så mycket i somras, låg där så stilla och fin så hur skulle jag kunna låta bli att passa på att sprada?

Planen var att fortsätta måla som i går. Efter känsla, lust och ingivelse. Och det gjorde jag! Inte ett dugg svårt förresten. Miljön i ”ladan” är verkligen som gjord för skapande. Älskar den!

Dagen har även innehållit ännu en härlig meditation tillsammans med de andra deltagarna och en superbra föreläsning om bl.a det här med att vara i sin målarbubbla och vad det egentligen innebär.

Förr eller senare känner man ju sen att målningen börjar bli klar. Eller att man kört fast.

Oavsett så är det då man kan/bör ta bort ”tejpramen” så att tavlan kommer fram så som den verkligen är. Det är också då man inser hur vansinnigt mycket av sig själv man lagt på och i den där duken.

Det är då man förstår att det inte bara är ”kludd”…

I alla fall blev det så för mig inför två av mina målningar.

Känslorna rann liksom över. Av en slags chock tror jag. Men också av enorm glädje! Och stolthet. För att jag vågat och vågar.

Och nej, det blir ingen riktig bildvisning.. Inte nu. För det är mina målningar som jag gjort för min egen skull. Inte för att de ska ”bedömas”.

Men det kommer nog. När jag är redo. När jag känner mig ännu lite tryggare, säkrare och verkligen kan stå upp stadigt för det jag skapat.

Helgen är slut, och det känns fruktansvärt trist, men steg 2 är redan bokat. 😀Inklusive stugan. Gissa om jag längtar?

Kram från Ingmarie

Ego-lyxhelg dag 2

Visst är det vansinnigt hisnande att fundera på hur livet och stunden blivit om man missat en enda liten grej som senare visade sig ha satt igång något väldigt stort. Jag har massor av sådana händelser i mitt liv och säkerligen du också!

Se bara hur det blivit nu! Tänk om jag aldrig sett Silkes inlägg med en nyskurad veranda på FB. Och tänk om jag inte varit så jämrans nyfiken och frågat mer om var den där verandan fanns. Då hade jag heller aldrig spontanhyrt den. Och tillhörande stuga. Och hade jag inte det så hade jag garanterat inte sett den lilla lappen på gudafina Bageriet om Skaparladan, åkt dit och på studs spontananmält mig till denna kursen.

Visst är det hisnande?

Jag blir både kallsvettig och sorgsen när jag tänker på det för vet du, det känns som jag är i ett slags paradis!

Det här är bland det coolaste jag gjort på evigheter! På bara detta senaste dygnet har jag nog lärt mig mer än jag sammanlagt gjort det senaste året. Om målning i allmänhet och om mig själv i synnerhet.

När jag vaknade i ”min” lilla fina stuga i morse så kände jag direkt att yes-äntligen morgon!

Då är man rätt!

Jag hade plättlätt kunnat vänja mig vid detta livet. Sova, äta, springa, lära mig och testa nya saker och bara låta lust och önskan styra vad det blir av det hela. Det är skithäftigt!

Och i dag har jag upplevt att jag vågar! Det kan låta märkligt för måla är ju absolut totalt ofarligt men vissa grejer är faktiskt riktigt läskiga för hur ska det bli?

Testar hej vilt och ibland blir det pannkaka och ibland blir det gourmet. Skiter fullständigt i om det är rätt eller fel, fult eller snyggt för allt det där ligger ju som bekant i betraktarens ögon. Jag har i alla fall skitskoj och det är ju trots allt det som är själva grejen!

I dag gick vår ena lärare Jonna bl. a igenom några olika verktyg och metoder man kan använda sig av. Vi kan väl säga som så här. Köksredskapen har plötsligt fått helt nya användningsområde. 😜

Har hittat några riktigt härliga metoder som känns som ”jag”. Just nu. Sånt ändras säkerligen precis som allt annat i livet eftersom vi förändras. Förhoppningsvis…

Att det är grymt fint att kuta här visste jag ju redan och det är en ynnest att få göra det en dag som i dag.

För att inte tala om lyxen av att kunna hoppa i vattnet framåt kvällen iklädd i enbart skinnet!

Lyckodöden direkt!

Bättre dag än så här är det svårt att få. För mig. Och den har varit helt självvald! Det fina är att i morgon kommer en ny! Lika självvald!❤️🙏🏻

Kram från Ingmarie

TGIF!

Det händer inte ofta men just i dag säger jag faktiskt tack och lov för att det är fredag!

Veckan har varit precis lika lång, eller kort, som alltid (förstås) men den har varit ovanligt intensiv och jag känner mig faktiskt en smula sliten och trött.😳

Mycket ”vanligt” jobb plus att jag lyckades boka in extra pass på Sats. (Just när jag gjorde det så var kalendern nämligen ganska tom…)

Men på något vis tar man ju sig igenom och det blir helg igen oavsett. 😜

Ett av mina jobb i dag var väldigt nära min favvobutik och kolla skylten! Vem kan liksom låta bli att gå in då och super-fynda? Inte jag i alla fall…

Eriksdalsbadet ligger i princip alltid ”på vägen” för mig och ännu en gång kunde jag vara där på en tid när det var lugnt och gott om plats både för poolrun och simning. Blev ett riktigt bra (och långt) kombopass.😍

Trött eller inte. Nu måste jag turboladda mig för oavsett hur veckan varit så kommer helgen bli… intressant…

Kram från Ingmarie

Den där dagen igen

För exakt ett år sedan skrev jag om hur märklig just denna dagen är och hur kluven jag känner mig till den. Nu har det gått 26 år sedan ett alldeles för ungt liv tog slut och mitt kastades om totalt. Jag tror döden har den effekten. Inget blir liksom någonsin detsamma igen.

Och jag tror inte heller den vansinniga smärta man kan uppleva när någon går bort någonsin ”går över”. Den ändrar bara form och intensitet och man lär sig leva med den. För att man måste.

Jag minns hur ofattbart smärtsamt det var den första tiden att besöka graven. Sorg gör så fruktansvärt ont och går ju inte att vila sig fri från. Inte ens painkillers funkar. Man får bara uthärda.

Och jag tror faktiskt att man kan dö av brustet hjärta. Mitt var ungt och starkt då så kanske det var det som gjorde att det inte brast. Jag visste också att det inte skulle hjälpa om även jag dog och jag visste att om det varit tvärtom hade han sett till att leva ännu lite mer. För att han kunde. Det var nog den vetskapen, plus löpningen och all stöttning jag fick, som gjorde att jag härdade ut.

Nu när jag besöker graven gör det fortfarande ont och jag kan uppleva den där sorgen skölja över mig igen. Men jag känner framför allt en enormt stor tacksamhet och glädje över att jag själv lever och att allt ändå blivit så bra.

Jag är på riktigt lycklig 95% av min vakna tid. Visst grubblar, tvivlar, förbannar och irriterar jag mig också men jag försöker verkligen att inte fastna i dystermörkret eller älta det som hänt. Det är inget jag får ”gratis” för jag är en funderare och velare av rang, så passar jag mig inte åker jag dit direkt. Men övning ger färdighet du vet.

Yoga och meditation är verkligen finfina ”redskap”.

Liksom att t.ex springa i skogen. Fick ett riktigt härligt sista pass (för denna gången) i Halmstad innan det var dax att hoppa på tåget igen.

Det känns helt ok för jag vet att i 08a land väntar många roligheter och äventyr på mig!

Kram från Ingmarie

Yang och Yin IRL

Det kan säkert låta klyschigt men med åren har jag försökt att mer och mer verkligen följa mitt hjärta, min magkänsla och intuition. Oavsett vad det gäller. Och faktum är att när jag gör det, på riktigt, så blir det aldrig fel. Aldrig!

Därmed inte sagt att det är så himla enkelt. Hur det än är så är vi ju liksom ”styrda” av både tid, pengar, förpliktelser och annat som vi tror vi ”måste”. I alla fall är det så för mig. Så är man inte uppmärksam är det väldigt lätt hänt att man gör något som man tror man vill bara för att omgivningen intalat en, men hade man stannat upp bara en kort stund och lyssnat inåt så hade man insett att man egentligen vill något helt annat. Någon som känner igen sig?

Jag tror mycket handlar om att våga. Malin skrev så fint om det för inte så längesedan. Hur svårt det kan vara att bryta upp från någon/något trots att man innerst inne vill. Trygghetsbehovet är stort och starkt hos de flesta av oss och absolut inget ”fel”. Men ibland måste man hoppa och flyga lite osäkert för att komma vidare tänker jag.

Och det behöver inte vara så vansinnigt stora hopp! Man måste ju liksom inte säga upp sig från jobbet, sälja sitt bohag och flytta utomlands för att det ska räknas!

Det räcker fint med att t.ex köra några fler varv på min ”Galgbergstrappor-runda”. Jag räknade trappstegen och fick dem till 189 men ser att jag skrev 197 förra gången. Men skit detsamma. Många är de! Och efter 15 varv var de ännu fler. Mina ben var som överkokta makaroner på hemvägen och jag var tvungen att pausa i trapporna upp till lyan. ( Jo det finns hiss men den ”får” jag bara använda när jag har packning och nyckel räknas inte dit… Samma regel oavsett var jag är.😜)

Det var svettigare än jag trodde det skulle bli, höstvindarna är ju ändå här till fullo, så den där smarriga återhämtningsdrycken jag kör med var ovanligt god!

Sen var planen så sent som i går kväll att jag skulle ta tåget tillbaka till 08a land men jag hade fått syn på detta.

Tankarna surrade runt som i värsta retade getingboet och jag vände och vred på hur jag skulle göra. Visst ville jag men det kostar ju och skulle kräva omplanering. Men mitt hjärta fullkomlig skrek ”stanna och gå” så det var faktiskt bara att lyda. Pengar är bara pengar och kalendern går att ändra på.

Och vilken tur att jag lyssnade på hjärtat! Och min magkänsla och intuition. För vilken eftermiddag det blev! Makalös!

Todd Grube är en av få som lärt sig den ”riktiga” Yin-yogan som den är från början. Som så mycket annat har den ”moderniserats” och det är väl i och för sig inget fel i det men mycket går då också förlorat.

Jag lärde mig massor som jag kommer ha nytta av både privat och när jag lär ut. Och gissa om jag är sugen på mer…?

Todd, jag, Pernilla och Mikael.

Pernilla är just den yogalärar-Pernilla jag skriver om här i tid och otid och Mikael är både en fantastisk yogalärare och ägaren till hela härligheten.

En bättre avslutning på september 2017 än så här kan det inte bli om du frågar mig! Inte heller en mer Yin- och Yangbalanserad. ❤️

Kram från Ingmarie

Intervall-onsdag med extra allt!

I skrivande stund är jag helt slut i rutan. What a day! Skitskoj men också skitintensiv.

Bl.a har jag testat ett nytt jobb i dag. Eller kanske snarare nygammalt. Jag får nog bara inse att jag är en akut-sjuksköterska in i blodet även om jag inte riktigt vill fatta det. Fortsättning följer…

Löpintervallerna gick oväntat bra. Älskar verkligen Galgberget! En unik oas.

Det jobbigaste var, som nästan alltid, upp- och nedjoggen. Uppjogg för jag dels inte kommit i gång och dels för att det bara är i princip uppför, och nedjogg för att då är jag ju helt enkelt trött! Det är ju liksom lite det som är själva grejen med intervaller. 😜

Men kul är det och jag är lika tacksam varje gång att jag kan. Faktiskt!

Springa intervaller är jobbigt och simma dem är minst lika jobbigt om än på ett helt annat vis. 90 minuters drillande av bästa Pedda och man är trött i varenda cell men också så där löjligt lycklig i absolut hela kroppen!

Tänk att det skulle ta mig över 50 levnadsår innan jag skulle begripa hur vansinnigt kul simning är och vilken höjdare det är att simma i grupp. Särskilt med min härliga klubb. Jag älskar dem av hela mitt hjärta! Spelar ingen roll att jag är långsammast och ”sämst” av alla. Jag dör glädjedöden om och om och om igen! Tänk att jag gör detta liksom. För mig är det en hisnande känsla!

Kram från Ingmarie