Livet

Lekdag

Staden Perth grundades officiellt 1829 av Captain James Stirling men Ehadjuk Noongar folket har enl. forskning bott här i 38 000 år. Så att påstå att Australien är ett ungt land är bara korkat. Urbefolkningen, Aboriginals, är egentligen värt ett inlägg i sig. Jag nöjer mig just nu med att säga att de har, och har  haft det fruktansvärt tufft sedan européerna kom hit. Vilket ju tyvärr inte är förstå gången i historien… Här bor ca. 2. miljoner människor på en yta av ca. 64 kvadratkilometer. Genom stan ringlar Swan River och överallt finns det parker av olika modell och storlek. En del är stora med massor av träd, planteringar, lekparker (för barn), dammar, bänkar och gång/löp/cykel-vägar. Andra är bara en gräsyta med några buskar och så små att det tar max 2 minuter att gå igenom dem. Vissa har olika idrottsanläggningar och vissa har även ett helt center med sportaktiviteter. Beatty Park är ett sånt exempel. Här finns ett stort fint gym, gruppträningssalar, simbassänger i olika längder både ute och inne, lekbad, café och shop. Superfräscht, trevligt och förstås vansinnigt skoj!

Att få simma ute under solen på självaste Lucia, på en i princip tom bana, det är lycka för mig! T.o.m Anders härjade runt där.


Vi sparade dock gymet till senare. Mest av ren snålhet, det kostade nämligen 8 AUD extra/person, för jag hade lyckats få två gratis 5-dagarspass till Goodlife Health club. Hur bra som helst ju!


Mellan det här lekandet har vi hängt på Cottesloe beach. Här kan man välja att ligga på gräset eller på den kritvita stranden. Eller så väljer man inte utan kör båda.?


Anders badade inte i dag heller trots värmen och ljummet vatten. Ibland begriper jag mig verkligen inte på honom. Doppa fötterna räknas inte. Och absolut inte att skölja av dem i rinnande vatten hur nära havet det än är.


Men jag vet hur det blir, när han sen väl kommer i får man nästan inte upp honom. Då är han som en barnunge som precis fattat hur häftigt det är att bada i havet.?

Det här är så vansinnigt skönt! Jag känner verkligen hur solens energi går in i varendaste liten cell i min kropp och gör den glad igen. Det är bara att konstatera ännu en gång. Det är på dessa breddgrader jag hör hemma…


Kram från Ingmarie

Kings Park and some beaches

100 steg, eller kanske 150, från vår lya ligger Kings Park. En oas med massor av fina mjuka stigar för klena diskbråcksryggar. Och även andra ryggar såklart. ?

Förvisso är jag långsam som attan just nu, särskilt när jag går, men trots att vi höll på i över en timme men hann ändå bara med en liten flugskit på kartan. Underbart för det betyder ju att vi har massor av mer att se och upptäcka i denna pärla. Inte för att vara taskig men Central Park kan slänga sig i väggen. ?




Eftersom det varit molnigt en stor del av dagen, det har t.o.m regnat, så passade vi på att reka runt lite. Regndagar är nämligen sällsynta och jag vill undvika sitta instängd i en bil så mycket det bara är möjligt. Särskilt på soldagar.
Så vi drog först in mot stan och kollade in en Running-shop (utan att göra av med en enda cent) och käkade på Raw + more. Helt galet gott! Och så himla mysigt att kunna sitta ute för även om det är mulet är det inte kallt. 


Hur det blev när vi kom ut till havet i mysiga Fremantle kan du nog därför gissa…


Tänk att ha ett helt hav för vattenlöpning och simning! Med vatten så klart att jag såg ända ner till botten. Jag dog nästan lyckodöden.


Anders nöjde dig dock med att doppa fossingarna. I alla fall i dag.


Och det där är inte enda stranden. Här finns mil efter mil med kritvit sand, turkost vatten och vikar som kan användas för allt från stilla plaskande i ryggläge till fartfylld kite-surfing. Många har även full service med (gratis) toaletter, duschar och omklädningsrum. Hur bra är inte det? Vår närmsta strand ligger i Cottesloe bara en kort bit från lyan.


 Där ska vi bl.a hänga i morgon. Efter  att vi lekt av oss på en av de största lekplatser jag besökt. You´ll see tomorrow. ?

Vet du, jag känner på mig att det här är bästa medicinen alla kategorier för sorgsna själar och kroppar. Känner redan hur livsandarna har börjat vakna till liv igen. Faktum är att jag tror det är snudd på omöjligt att inte känna lycka här…


 Kram från Ingmarie

 

So long!

Nu drar vi. Långt bort. Till sol, värme och sand mellan tårna.

Jag hoppas och tror det kommer göra gott för både min kropp och själ.?


Kram från Ingmarie

Upplivning

Att ha diskbråck är inte kul någonstans kan jag berätta. Jag har haft mitt länge egentligen. ”Problemet” är att det nu blivit kraftigt sämre och att det svullnat så mycket runt det. Men det är som det är och jag vet innerst inne varför. För mycket av det mesta under för lång tid helt enkelt och sånt gör ingen kropp glad. Särskilt inte min. Sköra delar blir ännu skörare och protesterar till slut skrikande högt för att man ska begripa. Vi människor anses som det smartaste djuret men jag undrar jag…

Hur mycket yogi jag än är så är det klart att jag tycker det här är skittrist. Ingen vill väl heller ha så ont att det är svårt att sova. Det jag tror yogan däremot har lärt mig är att liksom stiga ur mig själv och se allt utifrån. För mig blir det då enklare att acceptera, se det för vad det är  och jobba vidare utifrån situationen. Jag kommer ju inte dö och det kunde varit enormt mycket värre!

Jag har märkt att värme hjälper massor! Tur för mig då att jag snart, snart är på varma breddgrader, att det finns Hot vinyasa yoga och att jag ”måste” träna.? I dag simmade jag för första gången sen den där ansiktsoperationen. Tungt och kantigt men oj så härligt!

Plåstertejpen satt som fastklistrad (?) och lossnade inte trots att jag låg i med nunan ganska länge.


Och när man ändå är där så kan man ju passa på att stilla löpintervall-längtan med lite vattenlöp-intervaller. Inte samma sak förstås men så nära man kan komma tror jag.


Eftersom jag ska hänga mycket i vattnet framöver, plus att jag faktiskt tycker lite synd om mig själv, så gjorde jag ett besök i min favvobutik. 


De har en ny (livsfarlig) hörna med urtjusiga träningskläder för cykling, löpning och simning från Powerwoman.


Sen finns det ju massor av andra skojiga saker i resten av butiken så som vanligt hade jag plötsligt en fin hög med grejer jag inte visste att jag behövde.Som det kan bli…?


 Prylar är bara substitut och en högst tillfällig tröst, det vet jag mer än väl, men ibland får man ta till såna här banala fejklösningar för att ta sig upp ur gyttjan.


Kram från Ingmarie

Ljus i mörkret

Upplever du som jag att det känns som mitt i natten varje morgon när klockan ringer bara för att det är så mörkt ute? Och att man tror det är läggdags vid kl. 16 av samma anledning. Det är t.o.m så mörkt att lamporna vid närmsta motionspåren var på denna morgon trots att klockan var efter 9.

Inte konstigt egentligen att jag känner mig dubbelt låg. Trots extra D-vitamin. (Utan dem hade det garanterat varit nattsvart dygnet runt.) Försöker njuta så mycket det går av de korta joggturer min stackars rygg klarar av och det faktum att jag ju får styrketräna, simma, vattenlöpa och yoga (nästan) precis hur mycket jag vill. Ljusen vi tänder hemma, eller de i yogasalen, hjälper förstås också en del mot mörkret både ute och i min sorgsna själ.


Men snart vänder det! För mig vänder det förhoppningsvis en hel del redan på söndag för då är jag i ett sommarland väldigt, väldigt långt härifrån. Känns skönt att veta. Kanske mina dystra tankar kan mjukas upp och bli ljusa där.❤️

Kram från Ingmarie

Stillat lite längtan 

Att få vara ute, traska långt, småjogga, upptäcka nya vägar samtidigt som man får umgås med en av sina finaste vänner är bra fint ändå. Jag och Jenny hade inte setts IRL på (känns det som) 15 evigheter och jag hade verkligen längtat som en tok. Dessutom fick jag träffa en nästan helt ny liten människa! För bara några veckor sen blev nämligen Jenny mamma till lilla Lilly. Så söt att jag dog sötdöden flera gånger om.❤️


Suturerna i ansiktets togs bort i dag och det har läkt superfint. Behöver bara ha en liten tejp som skydd nu. Förvisso i typ ett år men det kan jag lätt stå ut med för nu får jag svettas hur mycket jag vill! Så det första jag gjorde var att köra ett Hot Mojo-pass. Fatta känslan av att äntligen få svettas igen! Så där så det stänker! Begriper verkligen inte hur folk som lever svettfria liv står ut.?Jag känner mig liksom förgiftad inifrån.


Längtan kan vara lång men den går att stilla. Saknaden är däremot evig och gör mest bara ont. Så man får inte längta för länge för då finns risken att den blir till saknad…

Kram från Ingmarie

Röntgensvar och smygtitt

Det gäller ju att greppa efter alla ljuspunkter som finns när livet går i moll och sorgen ligger som en tung, tjock, blöt, svart filt över kroppen. Även de till synes pyttesmå. Som att tuben kommer i tid, solen som skiner, all fantastisk omtanke och fina kommentarer jag fått. För att inte tala om att jag mitt i allt detta med operation, ryggsmärtor och Elviras död har orkat och lyckats tjata till mig först den där remissen och sen även en röntgentid.

Av svaret att döma kan vi väl konstatera att jag hade rätt och läkaren fel.(Igen…) Mitt f.d lilla diskbråck har blivit markant större och försämrat +  att det är rejält med ödem (svullnad) runt om. Med andra ord är det inte ett skvatt konstigt att jag har ont.

Trist såklart men skönt att veta. Sånt här går ju över om man bara är lagom försiktig och smart. Men man måste sköta sig förstås annars kan det bli riktigt illa.

Det bra är att man i princip ”måste” träna. Vara stilla är sämsta tänkbara alternativet. Jag har (egenfixad) proffshjälp så jag är säker på att det kommer bli bra så småningom. Samtidigt får jag ju ännu inte svettas för mycket (och då menar jag svettas som stänksvettas)  så det har blivit många pass på gymet, mycket yoga, en hel del vattenlöpning och lugna gå- joggapass i skogen. Från i morgon hoppas jag dock det blir svett-ok för då är planen att stygnen tas och jag slipper det där stora plåstret. Sånt gör mig också glad just nu.


Om du undrar över utsikten så kan jag avslöja att det är vyn från ett av de coolaste gymen i stan. Kanske i hela landet?  Ännu ser det kanske inte så häftigt ut, det är mest rörigt och tomt, men man kan lätt föreställa sig hur fint det kommer bli när allt är på plats. Ljust, luftigt, hypermodernt och såklart superfräscht.


Nästa vecka har de invigning men då är jag låååångt bort. Nästan så långt bort det går att komma faktiskt. DET gör mig väldigt glad. I februari kommer jag dock börja köra bl.a Indoor Running där. Ännu en grej som gör mig glad just nu. Superfin sal där vi även kommer kunna köra med pulsband.


Den där utsikten hittar man 11 våningar upp. Där kommer finnas löparbana och utegym med himlen som tak!


Ibland är det svårt att riktigt fatta att livet rullar på där ute oavsett vad som händer på ens egna lilla plats på jorden. När man drabbas av sorg så blir det ju som om allting stannar upp. Som om livet plötsligt sätts i pausläge. Visst är det märkligt för det händer väl aldrig vid andra (känslo)tillfällen?

Och jag fortsätter att tacksamt ta emot all hjälp och stöttning jag får för ensam är inte stark.

Kram från Ingmarie

Samlar på plus

Helt ärligt så är det inte ett dugg skoj att inte få träna som man vill. Särskilt svårmotiverat är det ju när det enda som påminner om ”förbudet” är ett fult steristrip-förband mitt i nunan. Jag är ju liksom varken sjuk eller skadad. Å andra sidan är det förbenat positivt också!?

Att man (läs jag) skulle bli pigg av att vila är bara trams. Tvärtom blir jag lat och slö och får liksom ingenting gjort. Tycker ju plötsligt att jag har eoner av tid  över och kan göra det där jag måste ”sen”. Fast det där är inte ett skvatt sant för tvärtom tar traskandet och den osvettiga alternativträningen snormycket tid. Kuta en timme klarar man sig ju ganska bra på men gå en timme är ungefär lika tillfredsställande som att vika tvätt.

Men nu är det som sagt var som det är och det är så här livet är. Det går upp och det går ner, framåt, bakåt och ibland ingenstans alls. Vi små människoknytt får göra vårt bästa för att skapa balans med de knep vi har helt enkelt. Något annat alternativ finns inte om man inte väljer att ge upp förstås. Och det verkar ju ännu mindre skoj…

Att sitta inne och glo är absolut inte  ett alternativ för mig. Inte ens om det innebär tantvarning att bege sig ut…


Men det fanns åtminstone ingen risk för att förbandet varken skulle blötas eller svettas bort trots flera timmars traskande denna helg i alla möjliga väder. Att sen paraplyet blev knäckt av kastvindarna är en helt annan sak. Det går att ersätta.

Bara några kilometer från vår lya ligger Skogskyrkogården. Går man en omväg dit och hem plus hela varvet runt får man en rejäl tur.


Det här kanske låter perverst men jag gillar både att gå och springa där. Förutom att Skogskyrkogården är stor och vacker så får närheten till döden mig att påminnas om att jag i allra högsta grad lever. Och att det är något att vara väldigt tacksam över oavsett. En större gåva kan man väl egentligen inte få?


Och hur det än är så finns det ganska många fördelar med att ha ett (svettfritt) vardagslivs-avbrott.

• Tvätthögen är minimal.

• Man hittar på nya övningar och pass, liksom återupplivar gamla, på gymet. Och det är skitskoj! Jag ska sätta nytt kälkputtar-PB innan 3:e advent.



• Det är bra att få längta lite. Och lära sig att aldrig ta varken någon eller något för givet. Det här tillståndet är ju på inget vis för evigt. Faktum är att ingenting är det.

• När man blir tvingad till att tagga ner finns på något vis även mer tid för mer stillsamma övningar. Jag har bl.a lärt mig och testat flera nya meditationer.???

• Det är väldigt mysigt att traska samtidigt som jag lyssnar på den där speciella mantrasången. Jag sjunger med utan att skämmas och hoppas jag inte skrämmer allt för många varken 2- eller 4-benta.


• Jag har blivit en rackare på att tvätta håret utan att blöta ansiktet. Inte för att jag vet till vilken nytta men ska man samla på plus gäller det att ta med alla. Även de pyttesmå och de (egentligen) värdelösa, eller hur?

Fira första advent kan man hur som helst göra oavsett.❤️


Men det allra, allra största pluset alla kategorier just nu är utan tvekan att Elvira the cat verkar repa sig. Vi hoppas även veterinären tycker det  i morgon…




Kram från Ingmarie

Fejktröst

Egentligen skulle vår lilla familj varit i Njurunda utanför Sundsvall och hälsat på nu. Längtar verkligen dit för nu är det nära på ett år sen jag träffade Anders föräldrar sist. Dessutom är det tokfint där de bor. Men nu är det som det är. Även om Elvira-kissekatten också älskar att vara där så är hon inte tillräckligt pigg för ett sådant äventyr helt enkelt.

img_0004
Det är oroliga och ledsamma dagar här nu. Hela tiden försöker vi leta tecken på att det går åt rätt håll med vårt lilla troll. Ibland känns det som att jo, nu är ögat helt bra och hon är piggelin igen. För att lite senare se att nej, så var det inte…

Att gråta utan att blöta ner ett fete-förband precis under ögat är banne mig inte enkelt. Inte att gå i regn heller för den delen men då finns i alla fall paraply. Har åtminstone fått ta bort tryckförbandet så nu lyser det inte som en vit lampa i nunan på mig.

img_0001

Och jag kan ju gå! Obehindrat t.o.m. Har traskat och traskat och traskat denna dag. Hur trist jag än tycker det är så blir ingenting sämre av det. Fast min plånbok blev väldigt mycket tunnare. Jag  har nämligen investerat i en ny sådan här..

img_0007

Jag har varit på G väldigt länge för den gamla är knappt brukbar längre. Men tiden har inte riktigt funnits förrän nu. Inget ont som… bla bla bla. Och det är ju onekligen lite skoj med en ny (ganska onödig) pryl.

Och när spenderbyxorna ändå var på passade jag på att anmäla mig och bäst Fredda till  det här. D.v.s samma som vi körde tidigare i år men nu blir det den ”riktiga”.  Totalt 39,8 km. varav 4,515 km simning. (Om man springer och simmar rakt vill säga.)

img_0006

Vet i fasen om jag riktigt begriper vad jag gett mig in på, det var ju tufft och kallt nog med sprinten, men jag tänker att det är långt till maj. Så långt att jag ska hinna både träna flitigt och begripa… Att utmana sig med lagom läskiga grejer är på något konstigt vis ändå lite härligt.

Inget av det här gör mig väl egentligen gladare men den första förenklar livet och den andra får mig både att se framåt och bli en smula pirrigt glad i magen. I nöden är nästan alla knep tillåtna tänker jag. Även om det gör plånboken mager.

Kram från Ingmarie

Hjälpmedel

När livet inte är som det brukar, eller ens som man vill, har man i princip två val. Acceptera och göra det bästa av situationen eller inte acceptera och kämpa emot. Jag väljer det första. Har provat det andra sättet men märkt att det alltid gör det hela ännu värre. Att jag bara blir mer olycklig, frustrerad och orolig.

Att acceptera betyder inte att jag ger upp. Inte ens att jag gillar läget. Men jag förlikar mig på något vis med situationen och stannar i den snarare än att jag slåss eller flyr. Därmed inte sagt att det är så enkelt men övning ger som bekant färdighet och jag har lärt mig några knep.

Ett är att skapa rutiner i kaoset. Det kan vara en så enkel sak som att ta sig ut på en promenad. Att vistas i naturen, se att livet rullar på där utanför hemmets väggar och andas frisk luft hjälper alltid mig. Om inte mycket eller länge så i alla fall lite och en stund.


Samma sak med yoga och meditation. Jag är så oerhört tacksam att jag har hittat dem. Eller om de hittat mig. Vem vet liksom? Det bra med yogan, förutom att den lugnar, balanserar, skapar medvetenhet och fokuserar på nuet, är att det finns alltid någon form man kan utöva. Även när man som jag måste ta det easy-peasy. Yin yoga är perfekt när man inte får varken svettas, få förhöjd puls eller ha huvudet i minsta lilla framåtlutning.


Meditera kan man alltid göra. När som helst och var som helst. Precis som när jag opererades för två år sedan så har jag tagit hjälp av denna mantrasång. Min favvoversion hittar du här.?

Hur gör du när livet kaosar?

Kram från Ingmarie.