Mumsmums

Halmstadliv dag 4

Alla som bor, lever och varit i Sverige i november vet hur kallt, grått och blött det kan vara i allmänhet och på väst-bästkusten i synnerhet. Nu var det långt ifrån något värstingväder i dag men det blåste och regnade tillräckligt mycket för att intervallerna skulle vara lite extra utmanande. Det är inte utan att det krävs ett visst mått av bestämdhet för att genomföra det man tänkt sig vid sån här väderlek men känslan efteråt blir som alltid såklart extra skön!

Särskilt bra blir det förstås när man kan belöna sig så här efteråt!

Snacka om guldkantad lyxtillvaro! Den står precis inpå husknuten! Jag håller på att bli väldans bortskämd…

Om det är något jag är ruskigt bra på så är det just att belöna mig själv på olika sätt. Tycker nämligen det är superviktigt att vara självsnäll. Vem ska liksom annars vara det? Mysfika tillsammans med mamma och Ulf på mitt favvocafe är verkligen en belöning som heter duga!

Dessutom var det en perfekt uppladdning inför kvällens coachpass med min härliga klubb. Tror faktiskt de kommer påminnas om detta passet, och mig, några dagar framöver…😍

Kram från Ingmarie

Halmstadliv dag 3

Rubriken är egentligen lite missvisande för nästan halva dagen har jag tillbringat i Göteborg. Som sagt var, tur att jag gillar att åka tåg.😄

Enda anledningen till att jag åkte dit var för att luncha med denne mannen.

Bengt lärde jag känna i början av 90-talet. Förra seklet alltså.😱

Jag har ofattbart mycket att tacka honom för. Inte bara för att han tog sig tid för att luncha med mig i dag utan även för alla timslånga telefonsamtal om allt mellan himmel och jord, alla hundratals träningspass vi kört tillsammans och (minst) lika många träningsprogram han gjort för mig genom åren. För att inte tala om all pepp och all stöttning han gett i med-och motgång. Det var han som gjorde att jag blev så pass bra löpare som jag blev när det begav sig. Utan honom hade jag aldrig lyckats för ensam är sällan stark. Jag är honom evigt tacksam!🙏🏻🏃🏻‍♀️💕

Men när jag nu ändå var där, och tågen inte går så där superofta, så passade jag på att köra ett pass på Sats kompassen också. Gillar verkligen det stället. Ett av de där gymen jag alltid går igång på.

Det här är förresten en av de utmaningarna jag pysslar med nu. Fotstretch. I början klarade jag typ 10 sekunder. Nu kan jag sitta flera minuter. Sägs vara bra för hela baksidan av kroppen. Hoppas det stämmer så jag liksom inte gör det i ”onödan”…

Sen är det ju måndag. Och måndag i Halmstad betyder simträning med Klubben. Coach Pedda drillade oss som alltid och vi höll på tills vi inte fick vara kvar längre. Personalen ville visst gå hem…🤔

Tror inte vi hade orkat mer heller förresten… Jag och Sara hade dessutom kört poolrun innan och efter 2 timmar är t.o.m vi nöjda.😀

Kram från Ingmarie

Halmstadliv dag 2

Mitt enda ”bekymmer” denna dag har varit när och var jag skulle kuta långpass. Alldeles för många val och sånt är förödande för en velmaja.😜

Fast egentligen var det ett enkelt val när jag bara tänkte till. Kuta A till B men då riskera bli stående och frysa i väntan på duschgrejer. Kuta med trevligt sällskap var ett annat alternativ men då hade jag fått vänta på starten plus garanterat fått kuta snabbare än min kropp velat. Så det blev sololöp. Me, myself and I på Prinsens stig med förlängningar.

2,5 timmar totalt så det är jag nöjd med även om det var fortsatt segt. Fattar faktiskt inte varför. Ibland är det ju bara så och sen plötsligt vänder det och man fattar lika lite.

Hur som helst var det superskönt att efteråt kunna hänga på lillebror Markus, lilla Iris och Juno ut till pappa och ännu en gång bara parkera sig vid dukat bord. Fars dag är himla bra på det viset.😜

Hann även gå en liten runda innan mörkret helt suddade ut varenda kontur. Bögilt må ligga ute i ingenstans men det är vansinnigt fint där. Och fridfullt.

Kram från Ingmarie

Halmstadliv dag 1

En del har det bra fint just nu! Äntligen är jag tillbaks i min lilla fina stuga i hemstaden. Som jag längtat! Eller min och min förresten, den är ju bästkusinens och bästkusinens mans, men jag kan ju låtsas att den är lite min.😀

Det är så mysigt att vara här att det nästan inte finns ord. Så himla tacksam! Så vad gör det egentligen att de s.k intervallerna var segare än någonsin? Tror faktiskt det var någon slags PB i långsammaste ever… Men jag skyller på den groteska vinden och den där tandoperationen… Båda tar mer på krafterna än man kan tro. I alla fall mina…

Men intervaller är intervaller och alla räknas. Även de långsamma. Väl?😳

Prins Beril stigen är magiskt fin och det är verkligen megalyx att ha den inpå husknuten. Lika megalyxigt är det att ha en alldeles egen Sara att härja runt med. Actic simhallsbadet måste vara en av Sveriges roligaste lekplatser. Åtminstone för grownups.

Och extraextra-lyxigt var det förstås att avslutningsvis bli bjuden på mat hos mamma och Ulf.

Som sagt var, en del har det ruskigt fint just nu!🙏🏻

Kram från Ingmarie

Klart!

Det man väl kan sammanfatta dagen med är tack gode värld för bedövning, painkillers, universums bästa tandis och soppa…

Att få bort tanden tog sin lilla tid för ”såklart” bröts den av så att det krävdes extra pill. Men det gick ändå väldigt fint och jag förstår nu att den resorptionsskadade tanden inte skulle gått att rädda. Varför den har blivit det lär vi dock aldrig få veta.

Men nu är det gjort och nästa återbesök i hela denna procedur blir (förhoppningsvis) inte förrän i mars.

För att ha en anledning till att gå en promenad i maklig fart när jag väl pallade så gick jag (en omväg) till fina Ekodirekt och köpte några burkar lyxsoppa. Något får man ju liksom roa sig med…De var i alla fall ruskigt goda!

Och när man kämpat tappert trots rädsla, obehag och värk så får man belöna sig med (minst) en valfri kurs. Det är sen gammalt. Mitt val blev ovanligt enkelt.😍👌🎨

Inget ont bla bla bla…

Kram från Ingmarie

Alla rätt (trots ett ”fel”)

Jag har så himla många smarta och bra idéer att jag borde få pris. I alla fall är de smarta som just idéer. I verkligheten vet i sjuttsingen alltid.

I går kväll tänkte jag nämligen att tidig morgoncykling skulle bli hur bra som helst. Väderprognosen visade sol, frukosten skulle smaka extra gott, jag skulle bara behöva släpa med mig grejer till kvällens Yin yoga under jobbdagen och jag skulle få ett uppfriskande utepass.

Men jag ”glömde” kolla temperaturen. Och vinden. Rackarns vad kallt det var! Is på vattenpölarna och en vind som gjorde hela turen totalt osvettigt trots att jag trampade på som en dåre. Trodde både näsa, fingrar och tår skulle trilla av. Men de gjorde de förstås inte…

Så egentligen blev det ju precis som jag tänkt. Dessutom var det magiskt vackert!

Och vem bryr sig egentligen om lite stelfrusenhet när man sen väl sitter varm o go och dricker sitt morgonkaffe?

Kram från Ingmarie

SuperTuesday

Oktober har börjat med en rivstart som heter duga och fortsätter den så här kommer den utan tvekan bli min en av mina allra bästa hittills i livet.

Gyma på SoFo är alltid skoj. Spelar ingen roll om det är tidig morgon , mitt på dagen eller sen kväll. När jag är där blir det alltid bra pass just för att jag blir så inspirerad av allt och alla där.

Även i dag!

Kanonbra dag på jobbet, snabbt hem och ombyte till årets Sickla Swimrun Final. Sorgligt såklart för det här är ju en av de roligaste träningarna jag vet! Och kanske det också är årets sista Swimrun. (Dock högst osannolikt när jag tänker efter…)

Jag tog på mig all utrustning jag har innan jag cyklade iväg för att absolut inte frysa varken före, under tiden eller efter. Det är förvisso fortfarande tvåsiffrigt både på land och i plurret men jag chansar inte!

Blev ett riktigt stort gäng. Vi är

Många med samma passion!

Tre saker kan direkt konstateras.

Ett: Vi människor har väldigt olika temperaturer. Gissa vem som hade mest kläder och som höll på att frysa ihjäl bara av tanken att simma utan våtdräkt!?

Två: Den där Dryroben är en ruskigt bra grej! Höll mig varm före, värmde mig efter och gjorde så jag slapp stå och huttra under en handduk när jag bytte om. Helt klart en av mina bästa investeringar!

Tre: Det mörknar tidigt nu och när det mörknar så blir det väldigt mörkt i skogen och vattnet om det inte finns belysning. (I och för sig inte direkt någon raketforskning som behövs för att begripa det…😜)

Men man vänjer sig och våra käcka lysmaskband gjorde att vi både såg varandra och var vi skulle gå upp efter varje simning. Ju mörkare det blev ju bättre syntes de. Superhäftigt!

Det blev en dryg timme i lagom fart och nej, jag frös inte nämnvärt. Men jag svettades inte direkt heller om jag säger så… Första simningen är alltid ”värst”. Ungefär som första intervallen. Man tror man ska dö en smula och undrar hur i all sin dar man ska orka! Men så kommer man in i det och liksom bara kör. Samma sak med simningen. Det är kallt men efter någon minut har kroppen fattat och slappnar liksom av. Lite i alla fall. Fötterna en den mest besvärliga kroppsdelen för mig så där får jag försöka komma på en bra lösning. (Ska bl.a testa mina neoprenstrumpor.) Resten av kroppen var ok men som sagt var, utan Dryroben efteråt vet i sjuttsingen om jag fått upp temperaturen ens nu många timmar senare. Tror förresten jag måste skaffa en bunt med sådan där lysmasklampor. De är ju roliga!

Är det the Grand Final så är det och även om just denna var lite sorgesam, nästa Sickla Swimrun är nämligen inte förrän 1/5 nästa år, så firade vi med ett supertrevligt, och vansinnigt mättande, besök på Urban Deli. Den där rödbetsburgaren satt fint kan jag berätta! Extra plus att det inte var dresscode. Våtdräkterna var förvisso av, och vi var ju inte direkt varken svettluktande eller orena, men jag fortsatte mysa i min Dryrobe. Fast jag tog faktiskt av mössan. 😀

Tack Janne för att du fixat allt så fint med gratis gemensam superskoj träning sen i våras varje vecka. Och nu denna fantastiska avslutning! Du är en pärla!!!

Och tack för bilderna både Janne och Claes! Blir fint att kunna titta på under vintern för att påminna sig om att snart händer det igen.😍

Kram från Ingmarie

Höstsommar

Tror banne mig det är samma utetemperatur nu som de gånger när jag var här i somras. Något är crazy…

Men oavsett så är hösten här och även om jag är a summergirl ut i minsta cell så är jag vansinnigt tacksam att jag kan springa i denna färgmagi som naturen bjuder på!

Synd nog hade Spis & Deli tagit in sina utemöbler men med bästa sällskapet av super-Sara, och en toksmarrig vego-lunch, så spelade det ingen roll. Och kaffet tog vi ute.😍

Framförallt är det väl förändringen av dagsljuset som gör att man vet att hösten är här. Tycker inte det var så himla längesedan det fortfarande var ljust kl 22 men innan jag var klar med kvällens coachpass så var det kolsvart. Ändå var klockan bara 19.30. Men det var faktiskt lite mysigt!

För att inte tala om hur kul det var att få drilla sina goa klubbisar. Jätteglad att så många kom!

Kram från Ingmarie

Lidingöloppet 2017

När Rubin på Urban Tribes ringde i onsdags för att fråga (igen) om jag ändå inte kunde tänka mig vara farthållare för 3-timmarsgruppen på Lidingöloppet var jag egentligen fortfarande ytterst tveksam. Och ofattbart nog lite osugen. 😳

Inte för varken sträckan eller backarna, jag har ju gjort det där loppet några gånger, utan mer för ryggens skull. Hur det än är så sliter 3 timmars löpning bra mycket mer än 4-5 timmar Swimrun. Samtidigt så är 3 timmar på LL en väldigt ”bekväm” fart. (För mig. )  Och det var ju det där att jag är tokenkel att övertala när det gäller sånt här. Rubin sa också att jag inte ens behövde fullfölja och även om jag innerst inne visste att det inte skulle hända att jag hoppade av så var det ju lite skönt att veta. Lidingö är ändå Lidingö och en nästanläkt diskbråcksrygg är just bara en nästanläkt diskbråcksrygg.

Så jag sa alltså ja och var en av alla som tog bussen från Ropsten ut till Lidingövallen i förmiddags.

Det här är världens största terränglopp, tror det totalt är nästan 30 000 startande, och det är extremt välorganiserat. Det går liksom nästan inte att komma, eller göra, fel någonstans.

När man är farthållare har man även lite specialare som t.ex VIP-fil och särskild tröja. Vi var flera med samma uppdrag i de olika klasserna och Rubin såg till att allt funkade och att vi fick bra med pepp.

Det är nämligen inte helt enkelt att vara pacer och särskilt inte på ett så kuperat lopp som LL. Hålla jämn fart kan man tokglömma direkt. Och har man bränt sig under de 2 första milen är risken stor man kroknar rejält på den sista för det är då loppet verkligen börjar!

Min plan var att ligga på plus innan sista milen och jag skötte mig perfekt om jag får säga det själv. Ca 82 min på halva och över 70 min tillgodo på sista milen. Jag tycker verkligen jag tog det så lugnt jag bara kunde men ändå fick jag bromsa, bromsa, bromsa. Dels dras man såklart med, dels var benen oväntat pigga och dels var det så himla skoj att jag fick extra energi bara av det. Och de där gelen.

Har aldrig upplevt ens hälften så bra. Tror det är dunderhonung i dem. Eller något. 😀

Sista 5 km sprang jag mest och peppade alla stackare som stod vid kanten med krampande ben och på upploppet höll jag igen och ägnade mig åt att vinka och heja. Sluttid strax under 2.55 så ganska nära!

Tycker i alla fall jag skötte mig ruskigt bra och bättre långpass kan man ju nästan inte få!

En annan bra grej med detta fina uppdrag är att man får tillgång till huvudsponsorns fantastiska VIP-lounge. Den buffén är utan tvekan en av de bästa race-bufféer jag någonsin upplevt. Exakt lika bra som förra året! Massor av vegoalternativ och så god att man liksom dör gottedöden mest hela tiden. Dessutom vansinnigt trevligt!

Men inte nog med det. Man får massage också!

Ja du fattar va? Vilken perfekt dag!

Och som någon sa: undra om det finns någon annan (quinna) som sprungit detta loppet på tider mellan 2.10 och 2.55? Det är banne mig värt en medalj bara det!

Tusen tack Rubin och TCS för att jag fick göra detta fina hedersuppdrag!

Kram från Ingmarie

Final 15

Okej folks. Vi är i mål. Båda i ett stycke med armar och ben i behåll. Och med ett varsitt stort, megabrett leende i ansiktet som nog kommer sitta kvar ett bra tag.

Så vill du inte veta mer kan du sluta läsa här.😜

Vill du däremot veta mer om loppet, vårt teamarbete, Peters upplevelse av sitt första swimrunrace, min vurpa, glömska, ett ilsket getingbo och vansinnigt kaffesug så läs vidare. I will tell you all!

Final 15 må vara en bebis till det ”riktiga” ÖtillÖ men det är inte precis som en walk in the park där man kan komma oförberedd.

Första simningen är ändå 1150m och den kommer redan efter bara ca 600 m löp så det blir lite livat trångt i vattnet när alla vill komma iväg samtidigt.

Vi hade vår plan klar och den bestod i princip bara av två simpla saker. Nummer ett: ha kul. Nummer två: inte komma sist.

Men vi tar det från början. Hotellfrukost är ju hotellfrukost och jag hade lätt kunnat gå all in på den men vis av erfarenhet lät jag bli. Det är nämligen inte så mysigt när den åker hiss varken i löpning eller simning…

Peter var fortsatt väldigt relaxed och jag var mest pirrigt förväntansfull.

Vi kom precis lagom till Utö-färjan för trots gps lyckades vi köra fel. Tips: Man ska inte babbla samtidigt som man kör ny väg.

Båten var smockfull med ffa swimrunners (förstås) men som alltid var det en mysig färd. Tror minsann jag är lite kär i just den båten… Och absolut i Utö!

ÖtillÖ-organisationen är top-of-the top och vi fick vår påse på nolltid.

Michael Lemmel, en av race-organisatörerna, var förstås på plats och hälsade alla välkomna. Även senare när vi kom i mål. Med en kram! Det är så det ofta är i Swimrun-världen! Mycket mys!

När vi åkte ut trodde vi det skulle bli drygt att vänta på avfärd med båten till starten på Ornö men vi hann precis bli klara. Det tar trots allt sin lilla tid att få på allt.

Den lilla båtturen tog ändå 30 min och det var även där Race briefingen var. Liksom sista fixet med kläder och prylar för när vi väl gick av båten åkte också alla väskor tillbaka till målet så det gällde att inte ha glömt något. (Fungerade sjukt smidigt!)

Löpningen till första simningen gick på asfalt och vi höll oss lugna någonstans i mitten av fältet. Om jag inte har helt fel var det ett 70-tal startande lag. Det är lätt att både dras med och invaggas i någon slags tro om att det är så här lätt resten kommer bli när man kan tuffa på med lätta steg utan något bröte i vägen. Vi visste det skulle bli knepigare men exakt hur mycket knepigare hade vi ju ingen aning om. Fråga andra är ju mer eller mindre meningslöst har jag lärt mig. Vi har liksom inte alltid samma referensvärden när det gäller ”tekniskt eller otekniska banor”…

Vi kom i vattnet väldigt smidigt. Linan hakades fast på ett tjillenix och vi hade den sen mellan oss ändå över mållinjen. Även när det blev snärjigt men mer om det sen.

Till en början kändes vattnet ganska svalt men det tog inte många minuter innan jag vant mig och vi fick ett riktigt skönt flyt hela vägen. Jag var dock tacksam jag hade tagit både heatseekern och neoprenpannbandet. Jag var perfekt tempererad hela loppet. Där har jag verkligen lärt mig att inte lita på vad andra tycker och anser. Och om jag skulle bli för varm så klarar jag ändå det 300 gånger bättre än om jag blir nedkyld. Då är jag tokrökt.

Andra löpningen var ca 5 km på mestadels böljande grusvägar. Vi babblade på hela tiden och jag kände mig så jäkla glad! Kroppen kändes helt ok och vi tyckte båda det var ett perfekt tempo. Ett annat mixpar kutade förbi och kommenterade just att vi verkade ha så trevligt som pallade snacka. Kanske var det därför de kom i mål några minuter före oss, för att de inte la energi på babbel, men vi hade ju vår plan!

Andra simningen gick lika fint men sen är det mest ett virrvarr av en massa slirig klipp- och traillöp och upp och ner i vattnet. Någonstans på någon av löpningarna bland stock och sten hör jag en massa surr samtidigt som jag hör Peter ropa ”fortsätt spring!” En hel hop crazy getingar gick till attack och jag flaxade med armarna (och paddlarna) allt vad jag kunde samtidigt som jag försökte hålla mig på benen. Vi klarade oss fint men lite senare när vi skulle ner för en brant, hal stenhäll for jag med en smäll på ändan. Under några fasansfulla sekunder väntade jag på att ryggen skulle skrika men den förblev tyst. Det enda som verkar ha hänt är några rejäla skrapsår vilket jag blev varse först i duschen långt senare.

Vi matade på utan stress och hets och jag vet inte hur många gånger jag sa ”åh så fint”, ”kolla vattnet Peter” och ”tjoho vad detta är kul”! Ibland fick jag dra lite i linan för att bromsa Peter men för det mesta höll vi ett nästan löjligt synkat tempo.

Det var verkligen magiskt vackert även om jag emellanåt (skrattandes) svor över de hala klipporna när jag kravlade på alla fyra. Vid (tror jag) 5e simningen hoppade vi i från en klippa och Peters glasögon hoppade också så det var goodbye med dem. Med facit i hand skulle vi såklart haft ett extrapar eller så skulle jag gett honom mina eftersom han drog. Men man lär av misstagen så nästa gång vi kör (för det blir det) så vet vi!

Likaså ska vi se till att peta i oss energi oftare men det är lurigt med Swimrun för tiden liksom bara försvinner och man glömmer såna där (viktiga) saker. Men vi hade en varsin gel kvar så det var ändå ingen jättefara. Jag fick feeling av mina supergrejer och tyckte de sista kilometerna tog slut på tok för fort. Utom möjligtvis den där sista dödabenenbacken upp till mål vid Utö värdshus.

Mina ben tog tvärslut men jag lovar att vi var bland de gladaste som korsade mållinjen denna dag!

Liksom jag nog hade bland de mest (kanske t o m de allra mest) utslitna skorna av alla. De har tjänat mig väl men nu ligger de i en sopkorg på Utö…

Vi höll vår plan till 100% och kom 10a totalt i mixklassen. MVG om du frågar mig.

Enda minuset med hela loppet är att det inte bjöds på något vettigt ätbart efter målgång. Liksom Tjolöholm Swimrun så känns det på tok för dyrt för det man så att säga får. Särskilt när man vet att det förra året bjöds på en massa godsaker till alla. Kasst. Och snålt…

Så när vi kom på båten var det första jag gjorde att köpa varsin kaffe och inplastad macka till oss och utan att överdriva kan jag säga att det var bland det smarrigaste vi kunde tänka oss just då. Särskilt kaffet! Så jag festade till det med två muggar trots att min sistakaffetidomjagvillkunnasomna var slagen för länge sedan. Är det party så är det!

Over all var detta en av de absolut bästa Swimrun-upplevelserna jag haft och det beror lika absolut till största delen på Peter. Vi är hyfsat jämna på land och även om han är snabbare på att simma så är vi ett perfekt team i vattnet.

Där kan vi snacka flyt!😄

Det braiga är att han tyckte det var lika roligt och härligt som jag så vi har redan nya planer på g. Någon lite mer crazy än den andra men alla garanterat väldigt upplevelserika!

Så tack, tack, tack Peter för att du gjorde denna dagen till ett minne för livet! Bättre 101-årigt team får man banne mig leta efter!😍

Kram från Ingmarie