Mumsmums

Höstsommar

Tror banne mig det är samma utetemperatur nu som de gånger när jag var här i somras. Något är crazy…

Men oavsett så är hösten här och även om jag är a summergirl ut i minsta cell så är jag vansinnigt tacksam att jag kan springa i denna färgmagi som naturen bjuder på!

Synd nog hade Spis & Deli tagit in sina utemöbler men med bästa sällskapet av super-Sara, och en toksmarrig vego-lunch, så spelade det ingen roll. Och kaffet tog vi ute.😍

Framförallt är det väl förändringen av dagsljuset som gör att man vet att hösten är här. Tycker inte det var så himla längesedan det fortfarande var ljust kl 22 men innan jag var klar med kvällens coachpass så var det kolsvart. Ändå var klockan bara 19.30. Men det var faktiskt lite mysigt!

För att inte tala om hur kul det var att få drilla sina goa klubbisar. Jätteglad att så många kom!

Kram från Ingmarie

Lidingöloppet 2017

När Rubin på Urban Tribes ringde i onsdags för att fråga (igen) om jag ändå inte kunde tänka mig vara farthållare för 3-timmarsgruppen på Lidingöloppet var jag egentligen fortfarande ytterst tveksam. Och ofattbart nog lite osugen. 😳

Inte för varken sträckan eller backarna, jag har ju gjort det där loppet några gånger, utan mer för ryggens skull. Hur det än är så sliter 3 timmars löpning bra mycket mer än 4-5 timmar Swimrun. Samtidigt så är 3 timmar på LL en väldigt ”bekväm” fart. (För mig. )  Och det var ju det där att jag är tokenkel att övertala när det gäller sånt här. Rubin sa också att jag inte ens behövde fullfölja och även om jag innerst inne visste att det inte skulle hända att jag hoppade av så var det ju lite skönt att veta. Lidingö är ändå Lidingö och en nästanläkt diskbråcksrygg är just bara en nästanläkt diskbråcksrygg.

Så jag sa alltså ja och var en av alla som tog bussen från Ropsten ut till Lidingövallen i förmiddags.

Det här är världens största terränglopp, tror det totalt är nästan 30 000 startande, och det är extremt välorganiserat. Det går liksom nästan inte att komma, eller göra, fel någonstans.

När man är farthållare har man även lite specialare som t.ex VIP-fil och särskild tröja. Vi var flera med samma uppdrag i de olika klasserna och Rubin såg till att allt funkade och att vi fick bra med pepp.

Det är nämligen inte helt enkelt att vara pacer och särskilt inte på ett så kuperat lopp som LL. Hålla jämn fart kan man tokglömma direkt. Och har man bränt sig under de 2 första milen är risken stor man kroknar rejält på den sista för det är då loppet verkligen börjar!

Min plan var att ligga på plus innan sista milen och jag skötte mig perfekt om jag får säga det själv. Ca 82 min på halva och över 70 min tillgodo på sista milen. Jag tycker verkligen jag tog det så lugnt jag bara kunde men ändå fick jag bromsa, bromsa, bromsa. Dels dras man såklart med, dels var benen oväntat pigga och dels var det så himla skoj att jag fick extra energi bara av det. Och de där gelen.

Har aldrig upplevt ens hälften så bra. Tror det är dunderhonung i dem. Eller något. 😀

Sista 5 km sprang jag mest och peppade alla stackare som stod vid kanten med krampande ben och på upploppet höll jag igen och ägnade mig åt att vinka och heja. Sluttid strax under 2.55 så ganska nära!

Tycker i alla fall jag skötte mig ruskigt bra och bättre långpass kan man ju nästan inte få!

En annan bra grej med detta fina uppdrag är att man får tillgång till huvudsponsorns fantastiska VIP-lounge. Den buffén är utan tvekan en av de bästa race-bufféer jag någonsin upplevt. Exakt lika bra som förra året! Massor av vegoalternativ och så god att man liksom dör gottedöden mest hela tiden. Dessutom vansinnigt trevligt!

Men inte nog med det. Man får massage också!

Ja du fattar va? Vilken perfekt dag!

Och som någon sa: undra om det finns någon annan (quinna) som sprungit detta loppet på tider mellan 2.10 och 2.55? Det är banne mig värt en medalj bara det!

Tusen tack Rubin och TCS för att jag fick göra detta fina hedersuppdrag!

Kram från Ingmarie

Final 15

Okej folks. Vi är i mål. Båda i ett stycke med armar och ben i behåll. Och med ett varsitt stort, megabrett leende i ansiktet som nog kommer sitta kvar ett bra tag.

Så vill du inte veta mer kan du sluta läsa här.😜

Vill du däremot veta mer om loppet, vårt teamarbete, Peters upplevelse av sitt första swimrunrace, min vurpa, glömska, ett ilsket getingbo och vansinnigt kaffesug så läs vidare. I will tell you all!

Final 15 må vara en bebis till det ”riktiga” ÖtillÖ men det är inte precis som en walk in the park där man kan komma oförberedd.

Första simningen är ändå 1150m och den kommer redan efter bara ca 600 m löp så det blir lite livat trångt i vattnet när alla vill komma iväg samtidigt.

Vi hade vår plan klar och den bestod i princip bara av två simpla saker. Nummer ett: ha kul. Nummer två: inte komma sist.

Men vi tar det från början. Hotellfrukost är ju hotellfrukost och jag hade lätt kunnat gå all in på den men vis av erfarenhet lät jag bli. Det är nämligen inte så mysigt när den åker hiss varken i löpning eller simning…

Peter var fortsatt väldigt relaxed och jag var mest pirrigt förväntansfull.

Vi kom precis lagom till Utö-färjan för trots gps lyckades vi köra fel. Tips: Man ska inte babbla samtidigt som man kör ny väg.

Båten var smockfull med ffa swimrunners (förstås) men som alltid var det en mysig färd. Tror minsann jag är lite kär i just den båten… Och absolut i Utö!

ÖtillÖ-organisationen är top-of-the top och vi fick vår påse på nolltid.

Michael Lemmel, en av race-organisatörerna, var förstås på plats och hälsade alla välkomna. Även senare när vi kom i mål. Med en kram! Det är så det ofta är i Swimrun-världen! Mycket mys!

När vi åkte ut trodde vi det skulle bli drygt att vänta på avfärd med båten till starten på Ornö men vi hann precis bli klara. Det tar trots allt sin lilla tid att få på allt.

Den lilla båtturen tog ändå 30 min och det var även där Race briefingen var. Liksom sista fixet med kläder och prylar för när vi väl gick av båten åkte också alla väskor tillbaka till målet så det gällde att inte ha glömt något. (Fungerade sjukt smidigt!)

Löpningen till första simningen gick på asfalt och vi höll oss lugna någonstans i mitten av fältet. Om jag inte har helt fel var det ett 70-tal startande lag. Det är lätt att både dras med och invaggas i någon slags tro om att det är så här lätt resten kommer bli när man kan tuffa på med lätta steg utan något bröte i vägen. Vi visste det skulle bli knepigare men exakt hur mycket knepigare hade vi ju ingen aning om. Fråga andra är ju mer eller mindre meningslöst har jag lärt mig. Vi har liksom inte alltid samma referensvärden när det gäller ”tekniskt eller otekniska banor”…

Vi kom i vattnet väldigt smidigt. Linan hakades fast på ett tjillenix och vi hade den sen mellan oss ändå över mållinjen. Även när det blev snärjigt men mer om det sen.

Till en början kändes vattnet ganska svalt men det tog inte många minuter innan jag vant mig och vi fick ett riktigt skönt flyt hela vägen. Jag var dock tacksam jag hade tagit både heatseekern och neoprenpannbandet. Jag var perfekt tempererad hela loppet. Där har jag verkligen lärt mig att inte lita på vad andra tycker och anser. Och om jag skulle bli för varm så klarar jag ändå det 300 gånger bättre än om jag blir nedkyld. Då är jag tokrökt.

Andra löpningen var ca 5 km på mestadels böljande grusvägar. Vi babblade på hela tiden och jag kände mig så jäkla glad! Kroppen kändes helt ok och vi tyckte båda det var ett perfekt tempo. Ett annat mixpar kutade förbi och kommenterade just att vi verkade ha så trevligt som pallade snacka. Kanske var det därför de kom i mål några minuter före oss, för att de inte la energi på babbel, men vi hade ju vår plan!

Andra simningen gick lika fint men sen är det mest ett virrvarr av en massa slirig klipp- och traillöp och upp och ner i vattnet. Någonstans på någon av löpningarna bland stock och sten hör jag en massa surr samtidigt som jag hör Peter ropa ”fortsätt spring!” En hel hop crazy getingar gick till attack och jag flaxade med armarna (och paddlarna) allt vad jag kunde samtidigt som jag försökte hålla mig på benen. Vi klarade oss fint men lite senare när vi skulle ner för en brant, hal stenhäll for jag med en smäll på ändan. Under några fasansfulla sekunder väntade jag på att ryggen skulle skrika men den förblev tyst. Det enda som verkar ha hänt är några rejäla skrapsår vilket jag blev varse först i duschen långt senare.

Vi matade på utan stress och hets och jag vet inte hur många gånger jag sa ”åh så fint”, ”kolla vattnet Peter” och ”tjoho vad detta är kul”! Ibland fick jag dra lite i linan för att bromsa Peter men för det mesta höll vi ett nästan löjligt synkat tempo.

Det var verkligen magiskt vackert även om jag emellanåt (skrattandes) svor över de hala klipporna när jag kravlade på alla fyra. Vid (tror jag) 5e simningen hoppade vi i från en klippa och Peters glasögon hoppade också så det var goodbye med dem. Med facit i hand skulle vi såklart haft ett extrapar eller så skulle jag gett honom mina eftersom han drog. Men man lär av misstagen så nästa gång vi kör (för det blir det) så vet vi!

Likaså ska vi se till att peta i oss energi oftare men det är lurigt med Swimrun för tiden liksom bara försvinner och man glömmer såna där (viktiga) saker. Men vi hade en varsin gel kvar så det var ändå ingen jättefara. Jag fick feeling av mina supergrejer och tyckte de sista kilometerna tog slut på tok för fort. Utom möjligtvis den där sista dödabenenbacken upp till mål vid Utö värdshus.

Mina ben tog tvärslut men jag lovar att vi var bland de gladaste som korsade mållinjen denna dag!

Liksom jag nog hade bland de mest (kanske t o m de allra mest) utslitna skorna av alla. De har tjänat mig väl men nu ligger de i en sopkorg på Utö…

Vi höll vår plan till 100% och kom 10a totalt i mixklassen. MVG om du frågar mig.

Enda minuset med hela loppet är att det inte bjöds på något vettigt ätbart efter målgång. Liksom Tjolöholm Swimrun så känns det på tok för dyrt för det man så att säga får. Särskilt när man vet att det förra året bjöds på en massa godsaker till alla. Kasst. Och snålt…

Så när vi kom på båten var det första jag gjorde att köpa varsin kaffe och inplastad macka till oss och utan att överdriva kan jag säga att det var bland det smarrigaste vi kunde tänka oss just då. Särskilt kaffet! Så jag festade till det med två muggar trots att min sistakaffetidomjagvillkunnasomna var slagen för länge sedan. Är det party så är det!

Over all var detta en av de absolut bästa Swimrun-upplevelserna jag haft och det beror lika absolut till största delen på Peter. Vi är hyfsat jämna på land och även om han är snabbare på att simma så är vi ett perfekt team i vattnet.

Där kan vi snacka flyt!😄

Det braiga är att han tyckte det var lika roligt och härligt som jag så vi har redan nya planer på g. Någon lite mer crazy än den andra men alla garanterat väldigt upplevelserika!

Så tack, tack, tack Peter för att du gjorde denna dagen till ett minne för livet! Bättre 101-årigt team får man banne mig leta efter!😍

Kram från Ingmarie

Mys-söndag

Det blev precis så skojigt och härligt i dag som jag trodde i går. Faktiskt t.o.m bättre för vädret blev inte alls så illa som prognosen visat. (Enl den skulle det regna precis hela långa dagen i olika grader.)

Jag och min fina klubbis/Co-partner Karin fick förvisso en hel del störtskurar på vårt lilla swimrunäventyr men det blev aldrig kallt varken i luften eller i vattnet. Dessutom spelar det ju inte så stor roll vid denna typ av aktivitet för vi blöter ju ner oss med jämna mellanrum ändå.😜

Det blev verkligen en superfin runda och när min kropp väl vaknat till liv (det tar dock 30-40 min. innan den verkar ha fattat vad huvudet vill) så kändes det riktigt bra och jag hade helst kört ännu längre.

Enda anledningen till att jag inte fortsatte var att jag skulle bli upplockad av lillebröderna Markus och Daniel plus brorsbarnen Iris och Juno för vidare färd ut i djupaste skogen. Pappa bor verkligen ute i tassemarkerna. Har säkert skrivit om det förr men googla Bögilt så förstår du. Men det är ljuvligt där ute. Vackert, fridfullt och så där lugnt att man verkligen hör tystnaden.

Proppmätta blev vi också för (vego)smörgåstårta är svårt att sluta käka även när man är lagommätt. Halvbror Erik hjälpte till så faten blev tomma.

Jag har ännu en halvbror, Hannes. Det är han som även har supergoa Morgan. Extra mysigt att få träffa honom lite i kväll för denne lille stackare, Morgan alltså, har varit så krasslig att han varit inlagd på djursjukhuset. Tycker det är fruktansvärt se djur lida oavsett, det är ju bl.a därför jag valt vegoliv, så nu hoppas jag verkligen det vänt för honom och han blir den piggelin han brukar vara.❤️

Kram från Ingmarie

Så många hjältar!

Jag är så vansinnigt impad över alla dessa prestationer som mina vänner gjort i dag! (Ja alla andra okända med för den delen.😄) Hoppas de känt hur jag hejat och sänt kraft, glädje och energi till dem genom luften.

Anna och Fredrik rockade på Ultravasan. 90 km är väldigt långt att kuta men de grejade det med bravur!

Ännu längre är Ironman och mina kompisar i Kalmar har verkligen topp-presterat i dag. Så himla roligt att det gått bra för alla mina klubbisar! Peter och Daniel var grymma! Första Ironman-racet och de liksom bara kööööör! Samma med Elina som trots oflyt vägrar ge sig. Inte utan att jag blivit lite sugen på att en gång i livet göra en IM jag med… Kanske en 55-års grej? Vem hjälper mig?😀

Och Jona…. Vilken quinna!! Hon staplar sina IM-medaljer på hög. Helt ofattbart i min värld!

En annan superquinna är Inger. Hon har haft det grymt tufft på många sätt och vis men den lilla knoppen har blommat ut för fullt och jag är supertacksam över att få följa med i denna utveckling. Pallplats på en av sina första Swimrun-race är fantastiskt bra gjort!

Min lilla träning denna dag är som en fis i rymden men man gör så gott man kan och bör väl egentligen bara jämföra med sig själv.

Jag var oförklarligt nog sugen på de där Galgbergstrapporna. ”Värmde upp” med 45 min jogg i mestadels ösregn. Borde haft swimrunstassen där…

Men precis lagom till jag tog mig an de där 197 trappstegen/630 metersrunda kom solen!

Ryggen styr helt men jag tänkte att jag skulle klara av åtminstone 6 st. Som blev 8 som blev 10 som blev 12 varv.. Yes!!!! Eller 13 om man ska vara petig för jag fick ju ta ett extra för fototagningen.😜Overall känslan var ok och nu efteråt verkar ryggen inte gnälla mer än innan i alla fall.❤️

Sen sprang jag en liten omväg hem så det blev 120 min. totalt. Det var jag nöjd med!

Liksom den där halvtimmes simningen. Övade på läxorna Pedda gav oss i måndags. Skitskoj!

Mitt i denna träning-mat-kollarace-dag fick jag till en gofika med bästa Kenth. Vi kommer ju båda två härifrån, och bor båda i 08a land, men att få till gemensam tid kan vara knepigt värre så himla turligt vi var här samtidigt för det var hiskeligt mycket som skulle avhandlas. Så även himla turligt att solen sken och cappuccinon på Cortados var himmelskt god. (Superställe b t w!)

I morgon väntar andra skojigheter. Tjohooo!

Kram från Ingmarie

Laddar för osvett

Undra just vad som är jobbigast. Köra race själv eller vara den som är jämte. Rent fysiskt är det såklart svettigast att köra själv men puls- och nervositetsmässigt vet i sjuttsingen. Jag tycker i alla fall det är multum-mycket värre att stå jämte. Jag kan ju inte göra ett skvatt mer än att heja. Och kanske sända kraft genom atmosfären. I morgon kommer det därför bli kämpigt värre. Anna ska kuta Ultravasan 90 km.Hur coolt som helst men det kommer ju ta sin lilla tid vilket betyder att det blir en lång dag även för mig som vill hänga med.

Sen har jag en hel bunt klubbisar och andra vänner inkl. Jona som ska köra Kalmar Ironman. Det tar minst lika lång tid som Annas race. Men jag har hittat bra appar till telefonen så att jag i alla fall (förhoppningsvis) slipper sitta still vid datorn.😜För då blir det ju dubbel-jobbigt.

På tal om att stå jämte så är det här med att ordna tävling ganska tufft också. Fel. Det är skittufft! Men på kvällens möte kunde vi konstatera att Halmstad triathlon 2017 över lag var superlyckat! Kul! Nu är det fokus på 2018 som ska bli minst lika bra!

För att orka i morgon har jag laddat så gott jag kunnat i dag.

Vattenlöpning och gym är bra sätt tänker jag. Actic i stan är så himla käckt att allt finns under samma tak. Smidigt!

Det här är f.ö en bra liten övning för att både lugna systemet och öppna upp både fram och baksida.

Mest chill, och mysigast, har ändå utan tvekan långlunchen med mamma varit. Så himla mysigt att kunna ses så här lite hur som helst. Precis när vi slagit oss ner vid mysiga Rotundan och fått våra smarriga smörrebröd så kom dessutom solen. Och ja, det var lika gott som det ser ut.

Kram från Ingmarie

Bara fördelar och (ännu mer) hopp

Halmstad alltså. Så obeskrivbart härligt att vara här igen. Livet är verkligen så mycket enklare i en lagomstor stad. Inte bara för att den är "min", och jag kan den både utan och innan, utan även för att det är nära till allt och (nästan) alla.

Som vackra löpturer. I princip oavsett var man håller till så finns minst en inpå knuten. Jag tog stigen utmed Nissan och bortåt in i skogen i morse. Lugnt och fint helt enligt Camillas instruktioner i går men jag hade velat mer. Ser det som ett gott tecken.😍

Det finns hur många härliga fikaställe som helst lika nära. Jag och min fina mamma hängde en lång stund på mysiga Rotundan. Den var nedstängd ett tag pga (tror jag) både regelverk och personalbrist men tack och lov fixade det sig. Rekommenderas!

Sen har jag ju alla mina goa (tränings)vänner som alltid, alltid gör mig glad! Och ibland även ruskigt trött. Kvällens PT-pass med super-Pedda var inte så fysiskt jobbigt men klurigt, otroligt nyttigt och galet skoj! I ärlighetens namn även galet kallt för den där sköna solen gick och la sig långt innan vi var klara. Fräckt… Men det finns ju bastu!

En annan grej med denna stad är att här finns en av jordens bästa närings- och hälsoterapeuter. Jag har Guru-Danne i 08a land och Sven Bertil här. Lyxigt! Under min elittid hjälpte Sven Bertil mig minst en gång/ vecka. Jag har mycket att tacka honom för. Han är verkligen unik och otroligt kompetent, proffsig och dessutom supertrevlig. I dag hjälpte han mig alltså igen. Nu vet jag vad kroppen behöver för att komma i balans och bli "normal" igen. Det här med kinesiologi är så himla häftigt! Eftersom vi hade så himla mycket att babbla om blev det även en smarrig lunch på Gastro grön.


Om sanningen ska fram så har det varit väldigt tufft ett tag både fysiskt och mentalt, men jag är (för) bra på att hålla skenet uppe och kämpa på. Det svarta hålet har varit skrämmande nära men jag tycker det känns som jag kommer längre och längre bort från den där branta slukande kanten.
Nu känner jag mig dock för första gången på väldigt länge verkligen super-pepp och jätte-hoppfull och det är jag mycket, mycket tacksam över. ❤️

Kram från Ingmarie

High on Life på Rådmansö

Precis som de andra dagarna här så var vi helt planlösa i morse och jag börjar mer och mer verkligen tro att det är det som är grejen. Det är det som gör att man upplever tokeufori och hamnar på ställen man varken visste eller trodde fanns.
För hör (läs) det här!

Vi drog till Riddersholms naturreservat, där vi var en liten stund i måndags. Reservatet består av bl.a ca 19 km vandringsstigar och det var ju bara absolut nödvändigt att testa dem. Men springandes såklart.

Vet du, jag tror banne mig detta var en av mina bästa löpturer denna sida nyår. Vilka stigar! Och vägar! Och vyer! Inte blev det hela sämre av att hela kroppen var full av spring. Vi hade lite olika rutter och fart men råkade ändå mötas några gånger. Lika lyriska!


Dessutom är det perfekt för Sprada!

Så vad du än gör, missa inte detta ställe när du är i närheten! Det vore snudd på kriminellt faktiskt!

Ett annat ställe man absolut inte får missa är Rådmansö bageri. Flera hade berättat om detta fantastiska ställe med ringlande köer, magnifika bullar och gudagott bröd. Men du vet hur det är. Man begriper sällan om man inte upplevt det själv. Vi kom dit strax efter 14. Dvs mindre än en timme innan stängning, Vi var nästan oroliga att allt skulle vara slut och att de var på väg att bomma igen. Men icke! Det var knökfullt och kön ringlade verkligen!

Vi lyxade till det rejält och jag är fortfarande mätt. Den där vegomackan med extra allt gjorde att jag dog gottedöden flera gånger om. Hade jag jobbat där hade jag förvandlats till en surdegslimpa. Eller en kanelbulle.

På samma ställe såg vi en skylt om något konstgalleri som hade öppet och eftersom mackan ändå skulle smältas innan nästa aktivitet så kunde den ju lika väl göras det framför lite annan kultur än idrott. Nu ska man veta att jag inte är någon särskilt konstintresserad person men jag uppskattar det och drömmer om att ta upp mitt gamla rit-och målarintresse igen. Nu visade det sig att detta var ett supermysigt ställe med en himla massa fina saker. Jag blev helt kär! Såg också att de har väldigt mycket kurser…Is it a sign?

När vi var tillbaka i stugan var jag egentligen inte supersugen på den där sista aktiviteten. Särskilt inte när jag kom ner till vattnet och isvinden gjorde att blodet stelnade. Men jag tänker som så här att det är bra att vänja både knopp och kropp för det är ju så här verkligheten är. Ibland lugnt, ibland stormigt. Ibland varmt, ibland kallt. Ibland ljust, ibland mörkt. Precis som livet i stort faktiskt. Det är liksom bara att anpassa sig och hänga med.
Det blev till slut en riktigt bra halvtimme. Själv men inte ensam för jag var ju tillsammans med allt liv i havet. Fantastiskt när man tänker efter, eller hur?


Det är inte utan att jag tror jag fortfarande ligger i sängen och drömmer efter all denna magi. Eller är i himlen. Men nyper jag mig armen så gör det ont. Då är man väl ändå både vaken och vid liv?

Kram från Ingmarie

Roslagsleden och Lommaren

Roslagsleden börjar i Danderyd norr om 08a land och slingrar sig sen upp förbi Norrtälje och slutar i Grisslehamn. 190 km vandringsled och den är en del av Europavandringsleden E6 via Sverige som sträcker sig från Turkiet till Kilpisjärvi i norra Finland. Så himla coolt! Man behöver verkligen inte åka långt för att hitta häftiga stigar, vägar och leder att kuta på. Det har t.ex Anna, Märta och Malin (be)visat mer än 18 gånger.

Hur som haver löparen kär så bestämde jag mig för att testa en bit av den i dag.(Pinsamt nog har jag nämligen inte gjort det innan…)

Den slingrade sig hit och dit. Över staket och broar, på smala stigar och fetbreda grusvägar och t.o.m en snutt asfalt.

Jag sprang genom byar så små att hade jag blinkat hade jag nära på missat dem.

Efter drygt 70 min vände jag för jag hade delvis tänkt ta en annan väg tillbaka. Plus att det var sjukt segt i hela kroppen. (Sovit kasst så jag hoppas det är därför och inte bara för att ryggen tjurar lite igen.) En del av leden passerar nämligen en massa elljusspår vid Porshanken jag ville testa. Vansinnigt fina! Det må ha varit mestadels mulet men det var då inte kallt och svetten rann så jag var vit av salt. En lite vattenflaska räcker ju bara till en viss del så när jag var tillbaka vid starten fanns bara två saker i min skalle. (Om man bortser från att få stanna vill säga.) Den första var vatten.

Den andra simma. Lommaren bjöd på både svalkande och guppigt vatten. Och en massa näckros-stjälkar.

Läste sen att där tydligen även är gott om bävrar men någon sådan fick jag inte äran att se.

Anders hade hunnit vila upp sig från sitt löppass och hoppade i en stund han också. Eller om han legat här hela tiden. Vad vet väl jag, vad vet väl jag…😜

Hade jag vetat då när jag vände att jag hade en mycket längre hemväg än ditväg hade jag nog lagt mig ner och lipat en skvätt. Så "kul" kändes det. Det hjälpte liksom inte att det var superfint. Benen var sega från start till stopp och då är 150 min. extremt långa. Alla löppass är verkligen inte lattjolajbans men jag hade inte "ont" och mådde liksom inte dåligt. Det var bara en "sån dag". Och när man kämpat sig igenom 3 timmars träning (simningen var i och för sig förhållandevis lätt) så sitter fikabelöningen extra fint!

Jag vill verkligen springa mer på denna led. Och andra förstås. Vilket är ditt hetaste tips? (Helst utan allt för mycket jox på marken.😀)

Kram från Ingmarie

Sommardag mot en skurad veranda

Det känns som om väldigt många i min närhet åker utomlands under sommaren. Jag kan på något litet vis förstå det, särskilt med tanke på det minst sagt varierande sommarvädret, men ändå inte. Jag älskar verkligen den svenska sommaren och vill ogärna lämna landet även om det regnar en massa. (Att jag frusit och huttrat så tänderna skallrat, piskande nordanvind och iskallt vatten har jag helt förträngt…) Jag vill liksom tokbunkra mig med ljuset, dofterna, ljuden, stillheten, färgerna och den där speciella känslan av just den "svenska" solen på huden. Utomlands sparar jag till vintern, kylan och grådasket när jag inte är riktigt lika entusiastisk över vårt land…
I dag har verkligen varit en sån där härlig äkta svensk sommardag med sol (i bland bakom moln), ljumna vindar, fågelsång och picknick.

Först en löptur. Tog favvorundan runt Flaten. Kom på att det var jätte-jätte-jättelängesedan! Enda abert är att jag känner av (diskbråcks)ryggen igen. Ok att jogga men sen finns det ingen mer växel och den är ontstelt som attan.😳



Hojade sen direkt ner till Hellasgården. Simmade min längsta tur där ever! 45 min utan paus. Solo! Kändes vansinnigt lätt och bra. Tacksam för det!

Hade lätt kunnat simma längre men jag hade hunnit bli duktigt hungrig. Turligt nog kom Anders precis då för att hålla mig sällskap.


Den stora bryggan är ofta full med soldyrkare, simmare som är på väg i eller precis kommit upp, glassätare, kaffedrickare, hoppaiplurret-badare (högt räcke att hoppa från) hundägare som pausar och sådana som bara passerar för ett foto. Men det är emellanåt också väldigt lugnt. Och alltid fridfullt…


Det är lätt att älska både Sverige, Stockholm och livet när det är så här, eller hur? Och vi har lyckats hamna i en annan idyll. Ett foto på en skurad veranda för bara några veckor sedan gjorde att vi helt oplanerat hyrde en stuga vid havet utanför Norrtälje. Har aldrig gjort detta. Hyrt en sommarstuga i Sverige alltså. Kändes vansinnigt pirrigt innan vi kom fram på kringelikrokvägarna. Men jag är ganska säker på att jag inte kommer längta särskilt mycket varken efter 08a land eller något annat ställe.



Kram från Ingmarie