Tips

Guppigt, gott och galet bra!

Leave a Comment

SMHI skrev att det var hyfsat svag vind i dag och det var det kanske egentligen men vågorna var ändå en smula jobbiga för mig. De kom liksom lite huller om buller och var löjligt ojämna. Ibland kunde jag andas vanlig tre-takt men oftast fick det bli två-eller fyrtakt för att jag skulle slippa få halva oceanen i magen.

Det blev därför inte så långt men det var härligt och vattnet var fortfarande ljummet!

Tanken var att benen skulle få vila lite i dag men vädret gjorde att vi gick en riktigt lång promenad. Dock pausade vi halvvägs på ett av våra favvohak för att njuta av maten, solen och omgivningarna.

Sist men inte minst så hoppas jag du såg 10 000 metersfinalen på VM i dag. Almgren alltså. Vilken löpare och vilket lopp han och de andra bjöd på!

Kram från Ingmarie

Maxad fredag

Leave a Comment

Är man uppvuxen, och bor, vid (bäst)kusten så vet man att det i princip alltid blåser. Det är mest bara en fråga om från vilket håll och hur mycket. Turen vid havet i morse var inget undantag. Motvind ut och medvind hem och får jag välja är det den absolut bästa varianten.

Strax före lunch blev jag hämtad av mina fina kusiner för en heldag tillsammans. Älskar att vi har så bra kontakt och det är alltid lika roligt och mysigt att träffas. De är som mina storasystrar!

Vi var på utflykt till lantmännen och Hafi i Harplinge och det kan kanske låta tråkigt men det är två riktigt skojiga ställen att besöka och jag gjorde en hel del fynd i form av lampor, färg och kryddor.

Några stenkast därifrån vid kusten hittar man Göstas i Steninge. Ett ställe som funnits så länge jag kan minnas och trots att det ligger lite ”off” så blomstrat det mer än någonsin. Sånt gör mig glad! Jättemysigt ställe och maten var makalöst god!

Jag är säker på att allt det där gjorde att jag hade extra mycket energi på Marinas fredags-(crosstraing)fest. Det enda man vet innan är att det kommer blir snor-jobbigt. And it was!

Turligt nog behövde jag inte göra mat efteråt för den fick jag hos mamma, Ulf och Sheila.

Hur har din lördag varit?

Kram från Ingmarie

Bra alternativ till DNS

Det blir som bekant inte alltid som man har tänkt sig eller planerat men det kan bli ganska bra ändå. Kanske t o m bättre till slut fastän man inte vet det just då.
Det är åtminstone så jag försöker tänka nu när det blev ett DNS i Helsingborg…
Såklart det svider i (löpar)hjärtat att inte få vara med på den stora löpar-festen men det kunde ju också varit så himla mycket värre med allting. Nu var det ju faktiskt  ”bara” kramper i ryggen, sömnbrist-trötthet och klena fötter som hindrade mig just i dag.

Med facit i hand så vet jag också att det var helt rätt beslut för även om jag fick en magisk tur på Hallandsleden i dag så är det ljusårs skillnad på att kuta en sån grej i lagom takt, där man bitvis dessutom mer eller mindre måste gå pga jox på marken, mot att kuta flera mil på asfalt och då helst i åtminstone hyfsad fart.

Hur som helst.

I natt sov jag äntligen ok och efter frukost drog vi till Mästocka utanför Halmstad. Jag har länge, länge velat springa därifrån till Simlångsdalen och i dag blev det! Om det är något jag är riktigt bra på så är det att ordna en egen liten fest när man inte kan vara med på den stora.

Anders valde att promenera där och vid mitt stopp plus frakta sig mellan så det var ingen stress. Började vid de fina ljunghedarna och bad en stilla bön att det skulle funka hela vägen.

Stigarna var mjuka och fina och leden extremt välmarkerad hela vägen.

Efter bara några kilometer kom den första biten på asfalt men det gick bra. De andra bitarna var aldrig särskilt långa vilket jag är tacksam för.

Leden räknas som röd, dvs den tuffaste graderingen, men för mig var den mer grön. Jag tror att det var backarna som gjorde att den graderades som svår för där var en del men mest var det fina skogsvägar så för mig var den ganska lättsprungen. Backar är en walk in the park i jämförelse med läskiga rötter, gegga och hårda stenar.
Mellan tummen och pekfingret så kanske 10-15% var ”riktig” trail där jag valde att gå för att inte riskera något. Man behöver ju liksom inte spä på det hela med en bruten fot eller något ännu värre…

Enda gången jag kände mig lite, lite osäker på om jag var rätt trots markeringarna var när ett (nytt?) elstängsel plötsligt dök upp. Det fanns förvisso ingen varningsskylt om vilda djur av något slag men det behöver ju inte betyda att det inte fanns… Som du förstår så överlevde jag dock och såg inte ens en ekorre.

De enda människor jag stötte på innan jag närmade slutet var några som jobbade med elledningarna på något vis och om det är något jobb jag aldrig hade klarat även om jag visste hur det skulle göras så är det hans som sitter där uppe på toppen.

Hujedamig!

Det absolut coolaste, finaste och mest förvånansvärda ever var allt detta! Jag vet inte hur det är för dig men jag har då aldrig sett något liknande! Mitt ute i skogen där närmsta väg var en bra bit bort. Makalöst och så himla gulligt!

Några kilometer innan Simlångsdalen ligger Danska fall. Om du inte varit där så är det ett hett tips att åka dit!
Det är obeskrivbart vackert och det finns flera olika slingor att gå/springa på förutom Hallandsleden.

När jag var framme vid bilen var Anders inte där och klockan stod ”bara” på 21 km så jag fortsatte till Brearedssjön. På så vis kom vi snudd på exakt samtidigt till ”målet” och jag fick några kilometer till.

Såklart jag skulle i sjön. Anders också faktiskt. För mig är detta den absolut bästa avslutningen på vilket löpppass som helst och extra fint efter 25 km som kändes helt ok! Jag besparar dig dock en bild på hur det ser ut under min vänsterfot…

Så det blev himla bra ändå trots att det inte blev som jag planerat men nu hoppas jag att jag får en ny chans nästa år att vara med på den stora festen!

Kram från Ingmarie

Näst sista

Bara en dag kvar på denna semestern och det känns väl si så där lattjo men nu är det som det är och jag försöker tänka att det är ju ändå väldans bra att ha ett jobb att gå tillbaka till…

Eftersom vi prokastinerat både städning av lya och bil så var det första prio i dag men sen! Sen var det bara lek.

löpning i skogen. Tyvärr har det känts trögt och jobbigt länge med löpningen med undantag av några få ljusglimtar. Helsingborgs halvmara känns en smula osäkert. Det är helt ok att det går långsamt men jag vill inte behöva springa med en känsla av att ha bly i benen och gummistövlar på fötterna varav den vänstra gör mer ont än vanligt.

Det är dock två veckor kvar så jag behöver tack och lov inte bestämma mig ännu.

Gymandet går dock bra! Alltid skoj och även om jag är trött så finns det liksom alltid power i kroppen.

Vi passade också på att besöka fina Linneaträdgården. Trots att det känns som evigheter sen sist så känner de alltid igen mig och vet vad jag vill ha. Festligt och gulligt!

Jag var sjukt badsugen (som alltid) men för att slippa vågorna så åkte vi till Höganäs. Kvickbadet  är en pärla och det är i princip alltid lä i den viken. Kristallklart vatten och absolut perfekt temperatur. Önskar att jag hade varit smart nog att ta med badmössa och goggels men tantsim och lek dög fint det också.

För den som undrar så är Anders fot mycket bättre. Måste vara tack vare den finemanga lindningen av foten han fått…

Kram från Ingmarie

En 7-rätters på en fredag

Två av de sju var i ärlighetens namn en smula svettiga men lik väl en del av det goda.

Den ena var ett löppass i finskogen.

Den andra var ett HIIT-pass inklusive ett spontant deltagande i ”The row-challenge” coachen dragit i gång. Om man lägger till ålderstillägg kanske, kanske, kanske jag inte kommer sist men annars kan jag konstatera att rodd är inget jag har talang för. Men skoj var det och man kan lätt säga att jag har både utvecklings-potential och chans att förbättra mitt Pb på 500m.

De fem som var kvar var däremot verkligen mat-rätter.
Lilla Bruket på Tågaborg ordnade ett special-event denna kväll med en fem-rätters specialmeny.

Och alltså! Vilken mat! Så galet gott att det inte går att förklara! Egenkomponerat, mycket var närodlat och det som inte var det var noga utvalt från små gårdar.

Inför varje rätt och dryck fick vi en utförlig beskrivning på varenda ingrediens.

Helt fantastiskt!

En helt magiskt härlig kväll helt enkelt!

Kram från Ingmarie

Snopet avslut

Även Halland har sin led och en av delsträckorna är mellan Halmstad och Haverdal. Delen till Tylösand har jag sprungit en massa gånger men även den andra halvan. Dock inte riktigt lika många och det var längesedan så det kändes nästan som ett åtminstone delvis nytt äventyr. I Haverdal där denna etappen slutar finns ett jättefint naturreservat så för att Anders också skulle få uppleva lite nytt så tog han bilen dit så vi kunde mötas där när vi kutat klart.

Att det inte skulle bli så visste vi inte då…

Första biten är samma som Prins Bertil-leden och även om det är snudd på som att svära i kyrkan så tycker jag delen till Grötvik är ganska tråkig helt enkelt för att jag sprungit den så många gånger och för att det nästan alltid är motvind.
Det var det i dag också..
Lägg till en seg kropp och regnstänk så var det si så där skoj men jag gnetade på.

Efter handikapp-badet börjar min favvo-del. Förbi Tjuvahålan, Tylösand och bort mot Frösakull.
Friska vindar och stora vågor men där kom de åtminstone lite mer från sidan.

I Haverdals naturreservat finns tydligen Sveriges högsta sandkulle, 36 m ö h, så den fick jag såklart ”bestiga”. (En del säger den t o m är norra Europas största men det finns tydligen en i Danmark som är högre.)
Det är säkert mycket sand i högen men det är också väldigt mycket träd runtomkring så det kändes mer som vilken hög som helst om jag ska vara ärlig.

21 km blev det och jag ville inte ta ett steg extra.

Det var strax före jag kom till reservatet som Anders messade att han stukat foten och knappt kunde gå.
Så istället för att jag skulle ha en extra yoga-klass innan vi for hem så blev det ett besök på Halmstads-akuten. Inget brutet tack och lov men det är lite ynkligt här hemma nu. Han är ju man. Tur han inte har mina fötter! haha

Det blev i alla fall ett dopp i havet (lite kyla är bra du vet) och (som alltid) jättegod mat på mitt Halmstad-favvoställe.

Nu är vi hemma, väskorna uppackade, Anders fot är lindad och lagd i högläge. Inte som vi hade tänkt men det kunde också ha slutat otroligt mycket värre så hur det än är så är tacksamhet den största känslan.

Kram från Ingmarie

Nära-grejer

Ett av de bästa ställena att springa på i Halmstad (enligt mig) är Galgberget. Hur många gånger jag kutat där vågar jag nästan inte fundera på men det är många. Jag kan varenda liten kurva, raksträcka och backe och det är snudd på att jag kan varenda sten och gren också.

Det går att bygga ihop de olika slingorna som finns eller så väljer man en av dem. 3, 4 eller 5 km.

Springer jag dit och hem igen så kan det lätt bli en mil och det går att förlänga i princip hur mycket och långt man vill genom att lägga till andra fina ställen.

Några stenkast från vår lilla lya ligger västra stranden och det var verkligen guld att kunna vara där några timmar denna fina dag. Extra plus att jag var nästan helt själv där!

Några stenkast till ligger Galleri 70. Passade på att hänga lite nya tavlor på min plats. Gillar verkligen det stället och kommer därför att vara där ett år till. Känns skoj!

Sats-gymet ligger på andra sidan Nissan-bron, ja det är så man säger här för att förklara, så det är bara ganska nära och när jag nu är här passade jag såklart på att vara med på dubbelpass.
De sista tabata-burpeesarna (heter det så???) tog verkligen bort den sista lilla energin jag hade kvar men så galet skoj det var!

Tur då att vi bokat dejt med mamma och Ulf på Bastard Burgers som ligger mittemellan gymet och vår lya. Det må vara en snabbmatkedja och garanterat inte det nyttigaste man kan äta men jag gillar det stora vego-utbudet och servicen här är fantastisk!

Hoppas i alla fall det gav bra med energi till morgondagens lilla äventyr.

Kram från Ingmarie

 

Nostalgi-tripp och ett slags rekord

Jag börjar med ”rekordet” som inte alls är något rekord egentligen men ändå är det.

Så här;
När jag var elit-löpare så tyckte jag det var normalt och lagom att springa 15-16 mil/vecka. Min max vecka var 20 mil och en vilovecka var 10-12. Plus bl.a styrka och vattenlöpning. (På den tiden hade jag inte fattat grejen varken med simning eller yoga…)
Nu för tiden kan jag inte ens drömma om att springa så mycket.
Det känns som den tiden var i ett helt annat liv och det var den ju i och för sig.

Tack och lov kan jag ju fortfarande springa även om det går galet mycket långsammare. Känslan kan dock vara exakt densamma. Det är bara klockan som skvallrar om att så är det inte.
Tre-timmars långpass då var snabbare än mina intervaller är nu. Helt crazy när man tänker efter!
Det jag dock lyckats bevara är passionen och kärleken till löpningen. med tanke på mina fötter, avsliten hamstring, två diskbråck plus diverse annat strul så hade jag ju kunnat ha hur många ursäkter som helst till att sluta men jag har på något vis alltid hittat lösningar.

Denna veckan (mina tränings-veckor är lördag-lördag) så har jag gnetat ihop 73 km och för mig är det mer än på många år!
Det fanns ingen egentlig plan till det men när jag märkte i går att det innte var så mycket kvar till 70 km + så ville jag prova och det gick!

Nu velar jag lite om jag ska försöka ”byta upp mig” från halvan till helan i Helsingborg om 3 veckor. Jag tror man har minst 6 timmar på sig nämligen. oavsett sträcka så kommer jag behöva gå för mina fötter 6 asfalt är inte bästa kompisar…
Ska vela lite till innan jag tar ett beslut. Det kanske inte ens går för allt är utsålt sen länge.

Sen var det nostalgi-trippen.

Från andra till åttonde klass bodde vi i Egernahult utanför Knäred. Det ligger långt ut i skogen och anledningen till att vi flyttade därifrån var bl.a för att vi skulle hamna ännu längre ut i skogen. Jag är m a o egentligen en riktigt lant-lolla och det är väl därför jag ”måste” ha naturen in på knuten.

Hur som helst. Vi hade både hästar och hundar och jag red ofta till bl.a Össjöasjön ( i Småland) för att bada. I dag blev det både sim och picknick med mamma, Ulf, lillebror Daniel, Anders och lilla Sheila. Tyvärr kunde en av mina andra lillebröder. Markus, inte haka på och den andra har jag sorgligt nog ingen kontakt med längre..

Nästa stopp var vårt hus. Det gjorde mig så glad att allt var så välbevarat och fint. Det enda som saknades var mormor och morfars lilla stuga jämte dit jag ofta gick för att få rostat bröd med massor av marmelad och kaffe med ännu mer mjölk i.

Mitt över vägen går en stig ner till Flammafallet där jag badat och lekt oräkneliga gånger. Lika fint nu som då!

Nästa stopp blev Knäred för att bl. a kolla skolan som jag minns som gigantisk men i verkligheten är den pytteliten.

Vi gjorde även ett stopp på ”Kakor & kackel”. Ett café som man bara måste besöka om man är i krokarna. Det är verkligen unikt med allt från byggnaderna, inredningen, omgivningarna och maten. T o m utedasset var vackert!
De som har det gör precis allt själva och helt från grunden. Allt från att mala mjölet till att göra egna skärbrädor och läsk.
Ett kanonställe!
Det är bara öppet ca 10 veckor på sommaren så passa på innan det är för sent!

 

En makalöst fin dag att bevara i minnet!

Kram från Ingmarie

Skåneleden från Ekevallen

Förra gången jag sprang Skåneleden från Ekevallen i Genarp var det med nummerlapp i  januari och det var både snorkallt och fullt av isvatten.
I dag var det väl så mycket motsats det kunde.
28 grader, sol och helt snustorrt i marken. Dessutom skippade jag de där extrarundorna loppet hade helt enkelt för att jag har ingen aning om var de var.

Jag älskar ju sol och värme men jag får lov att erkänna att det var ganska skönt med både vinden och skuggan från träden. På denna rundan finns heller ingenstans man kan fylla på vatten. Inte ens i några av husen var det folk att be om några droppar men det visste jag inte när jag gav mig i väg med mina (tack och lov) två välfyllda 4 dl flaskor.

Jag valde att göra rundan motsols utan någon som helst anledning mer än att jag kände för det. Anders hade siktat in sig på att traska en av alla rundorna där och vi hade en plan på när vi skulle ses vid bilen igen. Av erfarenhet vet dock både han och jag att de där planerna aldrig brukar hålla. I dag blev inget undantag..

Det började finfint även om en del av backarna sög rejält i benen. Sen blev det brötigt värre och som den snubbelfia jag är så tog jag det löjligt lugnt men det värsta var alla kilometer med hård vass sten på skogsvägarna. Varför lägger man sånt hemskt på marken?

Man springer i skogen, på öppna fält, upp och ner för backar, genom en miljon (nåja) grindar, förbi små stugor och gigantiska gårdar som alla var folktomma just i dag om man bortser från bönderna som slet på åkrarna. Dvs ingenstans att fylla på vattnet. Det var ingen kris men jag snålade rejält för att det skulle räcka.

Var bra sugen på att palla ett av dessa vackra men nej, jag gjorde det inte. 🙂

Strax efter 22 km fick jag väldens håll och jag tror det var för att jag helt enkelt hade lite vätskebrist. Än en gång har jag fått bevis för att jag inte är en kamel…
Fick gå/jogga en dryg kilometer innan det släppte. 25 km senare, inklusive en liten felspringning, var jag tillbaka men då också ungefär 45 min senare än vad planen hade varit från början. Det gick dock ingen nöd på Anders…

Stod med huvudet under kranen en bra stund innan vi åkte vidare till lilla Pudesjön där vi också varit innan men då var det betydligt lugnare än i dag. Tror minsann hela bygden hade tagit sig dit! En kort svalkande simtur blev det i alla fall innan vi for hemåt.

I morgon blir det mer svett!

Kram från Ingmarie

Hallands väderö-dag

Ungefär 3 km rakt ut i havet från Torekov ligger Hallands väderö. Den är inte så stor, ca 3 km lång och 600 m bred på smalaste stället, men i förhållande till sin storlek är ön en av landets artrikaste platser.

Berggrunden består av näringsfattig gnejs som är starkt söndersprucken. Det skapar en terräng med omväxlande torra hällmarker och fuktiga kärr. I söder finns en liten skärgård. Norra delen av ön överkorsas av gångar med mörka bergarter näringskrävande växter trivs.

Många fornfynd vittnar om att människan sedan stenåldern har fiskat och jagat på Väderön. I modern tid har ön varit bebodd året runt under drygt hundra år. En lotsfamilj kom till ön 1844 och därefter en skogvaktare. Fyrfolket lämnade ön 1965, som de sista året-runt-boende. Husen vid Kappelhamn, som även använts av stenhuggare, skogsarbetare, forskare och konstnärer, är nu endast sommarbostäder. I lotsstugan finns idag det sevärda Väderömuseet.

Varför den heter Hallands väderö har jag inte fattat för den är skånsk men det finns en del olika gissningar.

Jag har bara varit där en gång innan för typ hundra år sedan. Eller i alla fall över 25.
Man tar båten från Torekov och stiger av på Sandhamnsbryggan och man kan sen välja att gå någon av alla välmarkerade stigar. Eller så går man alla som vi mer eller mindre gjorde. Det finns också ett litet café där med en smula osäkra öppet-tider.

Ön är oerhört varierande och emellanåt är det rejält utmanande med klippor och stenbumlingar. Här och var betar får, kor och islandshästar, vyerna är hisnande och jag tror banne mig man hade kunnat överleva flera veckor på alla björnbär som finns där. Några sälar såg vi dock inte trots att det tydligen ska finnas gott om dem runt ön..

Vid Kappelhamn hittade vi en perfekt brygga för bad och fika. Kanske den simplaste fikan ever men banan och danskt rågbröd ska banne mig inte underskattas. Det satt som en smäck i magen.

Sista biten tillbaka till båten var lätt-traskad och med helt annorlunda natur. Tack vare att det börjar bli lågsäsong så var vi nästan helt ensamma hela tiden. Jätteskönt!

Vi hann i perfekt tid till sista båten tillbaka. Man kan förvisso bo över om man vill men för oss räckte detta finfint.
Rekommenderar det verkligen!

Den här lustiga hittade jag förresten på min löptur i morse. En röd trädsvamp? Har aldrig sett liknande innan, har du?

Kram från Ingmarie