Jag tror på riktigt att sorg aldrig varken ”går över” eller försvinner. Däremot att den ändrar form. Jag tror på något vis att den alltid finns kvar för att påminna oss om livets skörhet och sårbarhet.
I dag är det ett år sedan lilla Elvira dog. Jag sörjer precis lika mycket fortfarande. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, saknar henne och önskar jag kunde skruva tillbaka tiden bara en liten, liten stund så jag fick träffa henne igen. Tomheten är som ett stort svart hål i mig.
Men sorgen är inte längre så där vansinnigt smärtsam som den är i början. Då när man tror att både hjärtat och lungorna kommer sprängas. Då när man tror att man aldrig mer kommer att vara glad och lycklig igen. Eller ens kommer överleva själv… I stället har den omvandlats till en dov molande värk som trots allt är mer hanterbar. Och det finns åter massor av lyckliga stunder när livet leker. Stunder när sorgen förpassats så långt bort att man nära på tror den är borta. Men den finns där. Alltid. Och kan dyka upp när man minst anar det.
Som jag ser det så har man ändå två val.
Det ena är att acceptera och faktiskt omfamna sorgen. Säga ” hej hej – dig känner jag igen för jag har ännu en gång vågat öppna mitt hjärta och älska till fullo.”
Det andra är att stänga av. Både från att våga älska och känna. På så vis slipper man troligtvis även uppleva den där bottenlösa smärtan. Men man får antagligen då heller aldrig uppleva djup och innerlig lycka. För allt måste ha en motsats för att finnas. Jag har skrivit om detta massor av gånger. Yin och yang. Sol och mörker. Glädje och sorg. Natt och dag. Men det tål att upprepas.Vi glömmer lätt bort det när livet rullar på.
Jag vet inte hur det är för dig men för mig känns det sista alternativet inte ens som ett alternativ. Livet har lärt mig att inget varar för evigt, inte ens smärta, och att det mörka förr eller senare blir ljust igen.
Men just nu känns det helt enkelt extra tungt i hjärtat. Bara att titta på bilderna smärtar. Det är fortfarande svårt att tänka tillbaka på alla fina stunder utan att saknaden slår till som en fet smäll i magen och tårarna kommer. Elvira gav enbart glädje och kärlek. det fanns inget ont i henne någonsin.
Kanske kommer det en dag då jag kan se på bilderna och tänka tillbaka på alla våra år tillsammans utan sorg. Kanske inte. Tiden får utvisa. Det enda jag kan göra är att leva vidare. Och minnas…
Jag har förstått att det finns de som inte förstår det här. Som säger att ”hon var ju bara en katt”. Stackars de människorna säger jag. Att få uppleva den villkorslösa kärlek man kan få av ett djur är en unik gåva och jag är evigt tacksam att hon valde just mig att dela sin med.
Jag vill avsluta med en text jag fick av min fina vän Inger. Det är såklart så här det måste vara!
Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.
Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.
Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas…❤
Kram från Ingmarie
Svettastas i hot-sal är ett annat bra knep. Jag piffade till det med extra bastubad. Sen kan vi snacka eftersvett. Länge.
<
