Övrigt

28,6 km. Så långt blev det i dag enl. min TomTom.
Även om det i swimrun-världen är typ kort så har jag aldrig kört ett så långt swimrun innan. Och nu, så här efteråt, är jag galet glad, tacksam och stolt över att jag klarat det!
Stockholm swimrun är dock ett kvallopp till Ö till ö, det tuffaste av dem alla och dessutom VM, så det är inget plättlätt lopp.
Särskilt inte för en fryslort som mig. Faktum är att jag frusit så mycket att jag varit orolig på riktigt för att jag inte skulle greja det…

Men vi tar det väl från början.

Jag och min teampartner Ingemar möttes på tuben (det är där det händer i 08a land) och tog oss ut till Stora skuggan på Norra Djurgården.
Kön till nummerlappsutdelningen var toklång men som alltid på swimrun-event så var det mycket babbel med både kända och okända och vips hade vi fått vårt lilla kit.

Sen hann vi bara lyssna på det alltid obligatoriska info-mötet innan det var dax för ombyte och toabesök för när våtdräkten är på så drar man sig verkligen för att behöva ta av den igen.

Vi värmde upp med lätt jogg, överkroppsövningar och lätta tänjningar. Som vanligt alltså.
Starten var knökad av 100-tals våtdräktsklädda par i orange mössor så ska man vara ärlig är det ju ingen vidare publiksport på det viset för hur i all sin dar ska man veta att man hejar på rätt par?

Det var 1,5 km löpning innan första simmet och jag kände mig perfekt tempererad och var så nöjd med att jag inte tagit min extratröja på mig.
Men det var bara då jag tänkte så…
Första simningen, den längsta, var nästan 1500 m. och redan efter 5-10 min. kände jag hur kylan kröp innanför skinnet. När vi väl kom upp ur vattnet frös jag så jag skakade och benen var som två isfrusna stockar. Jag fullkomligt stapplade fram och hann väl typ precis börja känna fötterna innan vi skulle i plurret igen för ytterligare ca. 600m. simning.
Det var där jag började fantisera om bastun på Eriksdalsbadet, Hot yogasalen och mina varmaste sockar.
När man börjar frysa så där sätts hela balanssystemet ur spel och nervsignalerna verkar få kortslutning. Det är helt enkelt fruktansvärt obehagligt och kan såklart även bli farligt. Sånt gör mig rädd…
Löpning nr. 3 var tack och lov över 4 km. och jag lyckades få upp värmen hyfsat igen. Ingemar kollade mig hela tiden och var fantastisk på alla sätt och vis. Så vi gnetade på. Jämnt och fint. Simningarna 3-8 gick riktigt bra och jag frös liksom inte mer än ”vanligt” även om benen var ovanligt trögstartade p.g.a kylan när vi kom upp ur vattnet.
Vi sprang om flera par och även om några sen simmade om oss så var vi snart ikapp igen. Det är skitskoj när det blir så där! Som ett race i racet!
Förutom en jämrans massa grus och gegga i skorna kändes kroppen stark och bra.
Sen kom simning 9 och 10. Vågigt och kallt som attan!
Där dog mina ben.
Det fanns absolut ingen extra växel och de bara svarade inte hur gärna jag än ville. Stackars Ingemar fick hela tiden bromsa för han frös inte alls. Tänk så olikt det kan vara..

Men skam den som ger sig. Vi tog minsann några lag till innan målgång.
Alltså vilken känsla! Vi gjorde det! Tillsammans!
Och vi gjorde det bra!
Strax över 4 timmar tog det. Placeringen är jag inte helt klar med i skrivande stund.
Delad glädje är dubbel glädje.

Både ”min” Anders och Ingemars familj fanns där och när vi väl fått av oss alla blöta och skitiga prylar, på med torra och satt med både öl, mat och sol i nunan (för då kom den minsann fram) kändes livet extra härligt!

Och som så ofta är minnet kortare än en millisekund och planer på nya lopp tillsammans är redan i gång.

Miljarder tack Ingemar för att du orkade dras med mig! Du är en perfekt teammate och en fantastisk (ny) vän!
Och lika många tack Lars för att jag blev vald till ert företags stand-in, till alla som stöttat och peppat och till coach Nicolas för all hjälp so far.
Nu är det bara att jobba vidare för att utvecklas ännu lite till.
Men först ska jag nog vila benen och tina upp kroppen. 🙂

Kram från Ingmarie.

Långt in i ett av våra förråd, bland skor, gamla cd-skivor, julpynt, pärmar, en stol, verktygslådor, buntar med papper, presentsnöre, massor av kanvarabraatthasaker och en skrivare står en grå ganska stor kartonglåda. Den ser inte ut att innehålla något viktigt när man ser den. Faktiskt inte ens när man öppnar den. En bunt med olika typer av block bara.

Men för mig är den där lådan guld värd!
För i den ligger alla mina träningsdagböcker!

33 stycken ligger där just nu. Och fler lär det bli.
En del är vanliga simpla kollegieblock som jag själv ritat streck för dagar och veckor. En del är sådana jag fått på olika lopp där start och mål på dagboken är själva dagen för loppet. Andra är avancerade grejer med tabeller och statistik (som jag aldrig fyller i). En del är stora och en del är små men alla har använts på samma sätt.

Jag har skrivit hur länge jag kutat, var och vad jag gjort och ibland även farttider. Om hur det kändes, om jag hade sällskap, om det blev buskbesök och ibland även om vädret.
Man kan ju tycka det är tramsigt men om det skulle börja brinna, eller om vi får inbrott, så är den där lådan den jag skulle rädda först.
Där har jag ju skrivit ner mer än halva mitt liv! Internet i all ära men dels skriver man ju inte allt där och dels gillar jag både att skriva för hand och att kunna sitta och bläddra i mina böcker.
Och minnet kan jag absolut inte lita på. Det bleknar ju fortare än kvickt.

Hur gör du?

Dagen har annars varit både rolig, solig och svettig.
Tre löppass. Två företagspass och ett Indoor Running. Två tuffa med intervaller och ett lätt. Med andra ord ganska mycket som ska få plats i dagens lilla träningsdagboksruta.

Värm upp, spring, vila, repetera.
Typ så.

Det där med vila var det väl i och för sig lite si och så med. Stopp i tuben p.g.a dörrfel. Tur jag redan var svettig för inklämd bland hundratals andra en hot sommardag gör inte att man varken ser ut som man kom från skönhetsfabriken eller luktar smultron precis. Inte för att jag gör det annars heller, åtminstone inte det första, men du fattar nog vad jag menar.

I morgon ska jag dock undvika tuben helt. Och vila benen.

Kram från Ingmarie

Beslutet jag tog någon gång på senvintern, att satsa mer på att coacha/instruera löpning fram till midsommar, är verkligen extra glassigt just nu.
Ljusa, ljumna, fågelkvittrande, blomdoftande dagar och kvällar där det enda jag behöver ha med mig är det jag har på mig (så länge jag har rätt ”uniform”), en linda, telefonen, SL-kortet och en visselpipa.
Ibland inte ens det för ligger det rätt till så kutar/cyklar jag dit och hem och på Indoor Running räcker det med det jag har på mig. 🙂

Begriper fortfarande inte riktigt hur man kan välja löpband framför utomhus. Själv vill jag ju bara vara ute! Men hur det än är så är det grymt effektiva 45 min.(mina pass är ingen walk in the park om jag säger så), man slipper pollen om man nu lider av det och man kör helt efter sin egen förmåga utan att bli frånsprungen.
En annan bra grej är att när jag nu ändå är ”tvungen” att vara inne så passar jag på att köra på gymet med. Himla smart om jag får säga det själv.
I morgon är det dock sista innelöpningen för denna säsongen. Nu blir det sommaruppehåll och det känns faktiskt lite skönt hur mycket jag än gillar de där passen.

Och jag är ju tack och lov till 98% ute.
Med små gäng såväl som med stora gäng. Snabba racerlöpare såväl som nybörjare. Unga, äldre och mittemellan. Tävlingsinriktade såväl som ”gladaöveratttasigut” löpare. Likt en kameleont byter jag skepnad och anpassar mig efter gruppen och förutom att det är überlyxigt att få betalt för att träna så är det fantastiskt kul att se hur deltagarna utvecklas och hittar både rörelse- och löpglädje.
Endorfinrus är bästa ruset alla kategorier och det helt utan baksmälla! Om man bortser från ev. träningsvärk, ökad aptit och mer tvätt vill säga.
Jag erkänner direkt att jag är kraftigt beroende. Men hellre det än att ha cravings på självtaskiga grejer. Eller inga cravings alls! Måste ju vara otroligt trist att inte längta tokmycket efter någonting!

Mitt sista pass i dag innebar ännu mer intervaller så svetten rann. Det låter nog tuffare än vad det var för svettas när det är 20+ är trots allt inte särskilt svårt. Vi var ca. 20 pers på Outdoor Running-passet som härjade runt nere vid vattnet i Tanto och jag tyckte jag hade en idiotsäker idé till hur vi skulle coola ner oss efteråt.
Ja du anar nog vad…

Vid Tanto finns en jättefin badplats och fastän jag glatt hoppade i först så var det bara två till som vågade sig i.
Två!
Men hallå! Vad är det för fel på (löpar)folket?

Fast jag såg och hörde allt efteråt att det var många som ångrade sig.
Det gäller att ta chansen när den kommer annars kan den försvinna.
Nästa gång ska vi vara åtminstone det dubbla i plurret för nu är det ju faktiskt sommar. 🙂

Kram från Ingmarie.

Det känns som det var väldigt längesedan jag gjorde en vanlig gammal hederlig Sprada. På sistone har jag ju liksom alltid haft den där våtdräkten på mig och det är ju inte riktigt samma sak.

Men i dag blev det äntligen igen! Först en härlig löprunda i skogen och sen helt vanlig badning i ljuva Flaten. 🙂

För att njuta extra länge av skönheten, och solen, så hade jag med mig lunchlådan. Det där är vardagslyx för mig!

I dag är det ju dessutom tisdag vilket är = Sickla Swimrunkväll. Hur trött jag än kan vara, och hur opepp jag än kan känna mig, så vill jag inte missa det. För när man väl kommer dit så rinner all ev. trötthet, olust och opepp av som ovattenfast mascara i regn.
Det är, på riktigt, så skoj att jag dör skojdöden varje gång.
Och jag är inte ensam om att känna så. Vi blir bara fler och fler och alla är verkligen superhärliga! Spelar ingen roll om det är ett superproffs eller en gröngöling. Alla är lika välkomna och alla månar om alla.
I en värld där mycket handlar om att prestera så är detta en så otroligt skön kontrast tycker jag.
Varje gång samlas vi på ”verandan” nedanför Hammarbybacken innan vi kutar iväg mot Sicklasjön där vi swimrunner valfritt antal varv. Tror vi var över 30 pers i dag.

Jag hade laddat upp med nya paddlar och med facit i hand så funkade de ruskigt bra! Kände mig nästan snabb! I alla fall tills ena gummibandet lossnade… Så nu måste jag lära mig hur man gör dem ”idiotsäkra”. Typ som man lär sig knyta skorna ”idiotsäkert”. Sånt där fippel har man ju liksom inte tid med för hur det än är så vill man ju det ska flyta (!) utan avbrott.

Jag och min Stockholm swimrun-partner Ingemar körde hela timmen tillsammans och övade på att hålla ihop med vårt gummibands-rep. Tanken med det är att man ska hjälpas åt att dra varandra, på land såväl som i vatten, och om man bortser från lite trassel så funkade det faktiskt superbra! Lite mer övning så kommer det bli perfekt!

Inte frös vi heller. T.o.m jag svettades under våtdräkten och då är det varmt! Och som du vet så älskar jag det verkligen!
Så stanna goa värme!

Vet du, jag hade lätt kunnat vänja mig vid en sån här dag.

Kram från Ingmarie

Det har tagit sin lilla tid, och ännu är det långt ifrån klart,  men när man (läs jag) är ett halvt sekel tänkte jag fira med lite förnyelse. 10 år på samma web är liksom en bra tidpunkt för ett avslut och en nystart, eller hur. 🙂

Så välkommen hit!

Mot både ett nytt halvsekel och nya bloggår.

Kram från Ingmarie